Felix. Med fläsk.

Ibland är man lat även när det gäller matlagningen.
TROTS berget med grönsaker med hem från butiken.
Eller kanske just därför…

Har en att-göra-lista i huvudet, som ska skrivas ner så småningom, och där står förutom ”Att skriva” – ”Att Läsa”!

Så nu ska jag ta kaffemuggen med till soffan och sätta mig och läsa. Risken är förstås att jag somnar, men den risken får jag väl ta…

Att jag skulle försöka tvinga in mig i vanan att skriva nånting varje dag i samband med frukosten. Nånting vad som helst! Blaha blaha om inte annat. Nån fundering. NÅNTING!

Och ögonblickligen knyter det sig i hjärnan. Ingen av de miljontals tankar som oftast upptar hjärnplats dyker fram. Istället gömmer de sig som vettskrämda möss i sina hålor.

Så det här är väl blaha blaha då.

Nu skulle jag vilja påstå, att min skrivblockering inte har med tänkandet att göra. Inte i sig! Tankar svirrar omkring i det oändliga och jag har snarare svårt att få tyst på dem. Så inte är de blockerade inte! Men de flesta av dem är inte särskilt kreativa, snarare tvärtom, och praktiskt taget inga har att göra med att skriva. Inga idéer. Ingen inspiration. Ingenting! Det är mest bara ändlöst meningslöst babbel i huvudet.

Uppmaningen att alltid skriva oavsett om man har nåt att skriva om eller inte, har man fått sig imatad ända från början. ”A writer writes, all the time!”
YES!!! Det är jättebra råd! Det bästa man kan göra! Skrivande föder skrivande! Och med det kommer också idéerna!

Och jag var den som alltid sa: Skrivande består av 5 % inspiration och 95 % transpiration – och massor av klister i ändan!

Hur kan jag ens tänka på mig själv som författare när jag inte ens skriver nån av de där förbenade morgonsidorna som det också så ofta  tipsas om!
Och. Nej. För närvarande tänker jag inte på mig som författare. Det känns så ruskigt avlägset. Som om det vore totalt omöjligt! Jag har ju inte ens en idé till en roman eller novell!

Så var det inte tidigare. Då kunde jag få en idé från ”ingenting”. Ett namn på namnskyltarna i en hiss. En mening någon sa som råkade nå mig. En plötslig bild i huvudet av en person (icke verklig) – och sen var det klippt!

JAG SKREV!

Och nu? Tja! Jag fick ju ner det här, och det är bra mycket mer – och mer samlat – än jag ens vågade hoppas på. Kanske det ordnar sig till slut ändå? Kanske den här tanken att passa på skriva tillsammans med frukostteet fungerar? Och att jag har bloggen… bloggarna…
Måtte bara detta inte vara en engångsföreteelse…

Och nu ska jag till Lidl och köpa frukt & grönt…

Tiden går och det är snart Första maj. Fest och sommar – även om det skulle snöa stora flingor och lägga sig i ett decimetertjockt lager. Sådant har hänt! Lyckligtvis inte alla april-maj skiften dock.

Däremot hände det, att det var absolut tvunget att lägga vinterkläderna och börja med vårutstyrseln Första maj. Och nog sjutton höll man på att frysa arslet av sig när man stod där och tittade på paraden genom stan. För på den tiden var det Första maj firande med parad och allt. Händer sånt numera? Eller är det jag som inte vet?

Kvällen innan – Valborgsmässoafton och säkerligen nåt annat år – kunde det snöa så stort att man gömde sig inomhus i värmen istället för att stå vid brasan och sjunga ”Sköna maj” med de andra…
Och nåt annat år var det sommarvarmt och sommarklänning och äta sillen och det grillade utomhus

Så blir det sköna maj eller snögubbe i år? Nåja! Jag har Netflix…

För övrigt är det okay här, men jag gör inte särskilt mycket. Cyklar! Praktiskt taget dagligen. Men det är i stort sett allt. Ibland ut till Väla. Ibland nån annanstans. Hjälpte förstås dottern i hennes trädgård i lördags, och har fortfarande träningsvärk… HA!

Min säng kom i torsdags, och lite har jag fixat här hemma. Men bara lite. Här och där. Bytte till bredare Ivar i köket, och av nån underlig anledning ser köket större ut nu. Mycket mystiskt!
Smala Ivar hamnade i hallen och en liten byrå vid sidan om gjorde att den kvadratmetern blev klart bättre. Men jag glömde köpa vit lasyr på Ikea idag. Till de omålade i rummet. Får bli en annan dag.

Kom för övrigt hem med bland annat en ryggsäck, ett iPadstöd och två röda diskborstar – och med kaffe och två korvar utan bröd i magen. Och nu är det Netflix som gäller. Lat i soffan som bara den. Varken läser eller skriver. Nästan…

Älskar min stad…
Och min  familj…

Vilket inte behöver betyda att man kommer hem med massor av prylar eller har gjort av med massor av pengar.

Idag cyklade jag till Väla. Köpte först Myrr till uteplatsen på Granngården, och strosade sen omkring lite.

Tänkte först inte göra mer än att hitta en toa på själva Välacentrum och sen ge mig iväg hem igen. Just då kändes ländryggen och höftpartiet lite väl argsinta för att det skulle vara kul strosa vidare.

Men hur det var så hamnade jag borta vid Waynes Coffee och beslöt unna mig kaffe, och medan jag satt där med jättekoppen fick ju också bakdelen vila ett tag.

Sen köpte jag te och sesamkakor på Life, och efter det hamnade jag på Cassels där jag hittade en mjuk blus och en långärmad t-tröja på rea.

Och då kändes allt bara härligt och avslappnat igen, till och med änd- och ryggmusklerna var glada! Men jag svansade inte omkring för den sakens skull.

Det var först när jag kommit hem sen och tryckt i mig en portion krögarpytt med grönsaker, som stora tröttheten kom. Hade ju cyklat en ganska rejäl runda i går också. Då hamnade jag vid paviljongen i Pålsjö skog och bjöd mig själv på våffla med kaffe.

Snälla nån vad jag låter uppåt och piggelin! Det är inte ju precis så jag känner mig. Tvärtom känner jag mig tråkig. Trött. Nästan noll energi. Jo, jag cyklar nån runda varje dag, även om det inte alltid blir så långt som till Väla. Jag känner mig pigg och glad medan jag är ute, och nöjd med mig själv när jag kommer hem igen. Mår bra!

Men sen blir det inte mycket gjort. Diskar när jag måste. Jagar dammråttor när jag måste. Har inte fått nånting alls i ordning här, och skyller på att det nog blir bättre när sängen blivit levererad. Den ställbara. Den sköna.

Att jag kommer att sova bättre då – och även sitta bättre när jag ser film, läser och annat. För jag misstänker jag till stor del kommer att överge soffan för sängen. En bäddsoffa är sällan optimal både för sittande och sovande. Den här är platt, vilket ju är bra när man sover för då rullar man ju inte in mot ryggen hela tiden. Å andra sidan är den för fast för att kunna sova riktigt bra på den.

Den är för smal vilket jag inte borde skylla på, för den går att dra ut så den blir 140 bred. Men då är det skarvar här och där, och bäddmadrassen när den ligger över hela blir för tunn. Den är nog egentligen bäst om man bara behöver sova någon eller några nätter.
Jag har snarkat i den i över ett halvår nu.

Jag ligger på schäslongsdelen för att slippa skarven trots att den är ännu smalare, och kortare. Men den känns mjukare, och jag kan vika mina båda tunna bäddmadrasser så att de tillsammans blir 5-6 cm tjock bäddmadrass, och hela alltet blir mjukare. Jag sover ju ändå mest hupkurad på endera sidan. Fosterställning. Betyder det nåt?

Å andra sidan är soffan inte bra att sitta i heller. Just därför att den är helt platt. Blir inga bra vinklar nånstans. Man sjunker inte ner i den så där lagom bekvämt. För fast för det. Och är egentligen lite för stor för mig. Hade jag varit 2-3 dm längre hade den kanske passat bättre att sitta i. Fast då hade lilla jag å andra sidan inte kunnat kura ihop mig på schäslongen…

En sån där soffa är egentligen bara snygg att titta på.

…. äh jag ids inte gnälla mera. Den har trots allt fyllt en funktion och den fungerade i min förra lägenhet. Som var mindre…

Jag vill ha min ställbara säng NU!

Jag gör nästan inget annat heller! Med nöd och näppe jag fotograferar. Har tvingat mig nu ett par dagar eftersom jag inte bara cyklat en runda, utan även stannat till! På Väla i dag och i Pålsjö skog i går.

Jag gör inga färgglada fantasi bilder – eller nästan inga i alla fall. Och inga såna där målarbilder, varken i App eller på papper. Och jag skriver inte… svårast att sätta sig ner och faktiskt börja. Tvingade mig själv till en halvtimmes bla-ha-text för några dagar sedan, och det gick förvånansvärt bra att skriva av mig lite tankar. Tänkte jag skulle göra det varenda dag…
Men det har jag förstås inte gjort…

Så mest ser jag film eller TV-serier på Netflix, eller nån film som jag har själv. Ibland sover jag en stund på dan, slöar ännu mer. Sitter i solen på uteplatsen om det är sånt väder – och lägger massor med patienser och liknande.

Det sista är jag mest irriterad på mig för att jag gör. Kunde jag inte åtminstone läsa istället? För jag kan läsa! Värre däran är jag inte!
Det svåraste med läsandet är att faktiskt ta fram en bok och börja! Sen går det av bara farten.

Jag är inte deprimerad! Bara… jag vet inte vad…
Jag skrattar emellanåt och kan må riktigt gott. Har det hur bra som helst! Har hela världen på min farstutrapp och kan hur enkelt som helst cykla ut i naturen, till skog eller hav – ja Öresund då – eller trängas med folk på Väla. Ikea…
Fast jag har inte varit nere vid nån strand ännu, och inte alls i centrala stan nedanför Kärnan. Men det kommer… är bara så jobbiga backar när man ska hem därifrån…

Så jag bara… gör ingenting… inte mer än det absolut nödvändigaste och det jag känner att jag vill! När jag vill det!
Så… Är det nu jag landar? Äntligen?

Det var förra tisdagen jag mötte henne, sjukgymnasten på läkarstationen jag tillhör. Det visade sig vara ett klipp. Jag fick ett fantastiskt bemötande, och kände ganska snart att det här var en människa med inte bara kunnande och erfarenhet, utan även med förmåga att känna in och ge både adekvat  och tillräcklig information.

Förutom att jag i lugn och ro fick berätta om vilka symptom jag har, var hur och när, fick jag göra olika rörelser för att hon skulle kunna se hur min kropp utförde de där rörelserna. Även på britsen. Hon gav mig även rörelser som var nya för mig.

Sedan säger hon – och jag minns inte exakt hur. Sa hon ”du har spinal stenos” eller sa hon ”du har symptom som tyder på spinal stenos”? Just då hörde jag bara orden ”spinal stenos” och blev jätteledsen för jag tänkte: är det så här det ska vara resten av mitt liv nu? Med ischiassmärtor och en stelhet i kroppen som hindrar mig från att leva fullt ut som jag vill!

Men hon berättar om spinal stenos och visar till och med förloppet på sån där ryggrad i plast. Hon säger också att det inte behöver vara så farligt eller ens särskilt handikappande. Och eftersom även jag nu kan se vad som behöver göras med min kropp, så torkar tårarna som inte hann rinna ner över kinderna, och jag fylls av en sorts jävlaranamma istället, att det här ska kunna läkas.

Kroppen har ju en underbar förmåga till självläkning. Minsta skråma läker ju! Förkylningar och influensor går över. Och mycket annat – bara man ger den förutsättningar att göra det. Acceptera det som är, och ha tilliten att man blir frisk! Precis som vid en förkylning! Ja, och så lämplig träning förstås. Och förstås det där med hälsosam mat. I mitt fall: först och främst se till att jag sträcker på mig, vänjer ryggen vid att vara rak i alla sammanhang, inte ens sjunka ner i soffan med ryggen i en enda kurva. Ja, och så annan lämplig träning också förstås.

Tänker sen efteråt, att för att säkert kunna veta om det är en spinal stenos eller inte, borde man väl röntga och se om det finns några pålagringar mellan kotorna. Symptom kan tyda på många olika saker. Det är kanske helt enkelt ”bara” stela spända, hårda muskler vilket har orsakats av massiv stress under ett flertal år. Det behöver inte ha blivit mer! Och även om nån kota är påverkad av stenos i någon grad, behöver det inte innebära att hela ryggraden är på väg att växa ihop.

Så jag väljer helt enkelt att ta det här som en varning! Som en gigantisk väckarklocka!

Men varför har jag inte fått reda på vikten av det här från någon av de läkare och sjukgymnaster jag mött under de senaste åren? De om några borde väl kunna påpeka vikten av en bra kroppshållning! Att säga att har har ischias, som inte beror på diskbrock, och ge mig olika rörelser för att lindra eländet – det gör man. Erbjuder smärtstillande mediciner, det gör man. Men det är inte tillräckligt!!! Det säger ingenting om orsaken till det hela. För det är ju först när man vet orsaken till en åkomma som det finns en verklig chans att det ska kunna ske en läkning!

Jag borde förstås själv ha insett allvaret i för mycket sittande och en hållning som gärna sjunker ihop. Och det gjorde jag ju i och för sig! Men ändå! Jag såg och visste, utan att ta till mig allvaret i det hela. Utan att göra nåt drastiskt åt saken! 

Som i så mycket annat var det rädsla som gjorde att jag inte tog tag i problemet. Rädsla att det skulle göra ännu mer ont. Efterdyningarna från de träningspass jag gjort tidigare har varit jättejobbiga, har verkat göra hela problemet värre istället för bättre, så det är förståeligt att jag inte vågat fortsätta med just det.

MEN! Utan att först sträcka ut det som håller på att krokna – kan man då verkligen träna sig sig i form igen?

Märkte i vart fall ganska omedelbart när jag började tänka på hållningen och nu försöker sträcka på mig hela tiden, samt gör en del övningar just i syftet att räta på rygg och nacke, att det gör skillnad! Ischiassmärtorna har försvunnit praktiskt taget helt, och jag kan cykla lite mer. Och jag märker att ryggen är rak nu när jag cyklar. Utan svårigheter!

I övrigt får jag väl se tiden an, och inte cykla/gå FÖR mycket. Som jag gjorde igår när jag stack iväg till Väla… hm
Inte cykelsträckan i sig, såpass klarar jag – men trampandet runt där inne… hm…