– en berättelse om ADHD,
bipolär 2 och Asperger
– en berättelse om ”att vara på spektrat”
– en berättelse om ensamhet
– en berättelse om längtan
– en berättelse…

gomorron världen!

Posted on juli 11, 2011 by Coffee

Än så länge lever jag…

• – – –

ord

Posted on juli 12, 2011 by Coffee

i begynnelsen var tomhet
ordet fanns inte
känslan fanns inte

sedan
(fanns det ett sedan?)
(blev det ett sedan?)
(hur?)

ett svart och ett vitt
ytterligheter
det evigt bipolära

i begynnelsen blev ordet

– – –

tid

Posted on juli 12, 2011 by Coffee

Det är kyligare idag. Kyligare och blåsigare. Jag sveper en filt om mina axlar och en annan om mina fötter. Halvligger i soffan och väntar in tid.

Jag är i ett underligt maniskt depressivt tillstånd. Tankar flaxar som skrämda kråkor. Jag förmår inte lägga mig på kvällarna och – som idag – vaknar alltför tidigt och kan inte somna om.
För alla tankar som fladdrar och prasslar.

Samtidigt har jag ingen ork, ingen lust, ingenting. Gråten pressar på och bryter igenom med ojämna mellanrum. Jag tvivlar på mig själv och ser ingen mening med livet.
Andra stunder känner jag mig mest avdomnad. Hopplös.

Ögonen är tunga av sömnbrist men det är en sak jag måste göra. 
Mitt undermedvetna har skapat strategier och trick för att underlätta livet. Mitt ena jag vill strunta i allt, ligga kvar på soffan, blunda och helst också sova. Mitt kloka strategiska jag gör måstesakerna för att slippa få surt efter.

Så nu ska jag cykla in till AF och få underskrivet den där blanketten. Sedan kan jag göra vad jag vill.
OM jag vill!

• – – –

---

svårplacerad

Posted on juli 13, 2011 by Coffee

Sa hon.
Pyskan.
Alltså hon jag pratar med för att få reda på vad det är för fel på mig.

Det kan vara adhd i alla fall, fast hon inte tyckte det var glasklart.
Mycket lutar åt nån bipolär 2 variant. Kanske…
Bipolär soft, kanske!
Jag är inte tillräckligt manisk…
hehehe….

Eller också är jag ingenting!
Tänk! Jag kanske är så misslyckad, att jag inte ens är en ADHD eller en BIPOLÄR PERSONLIGHET!!!

Jamen, bara deprimerad då? undrade jag. Lite försynt så där.
Att jag pratade fort fort och med större delen av kroppen under större delen av tiden undgick henne inte. Ändå hade jag sagt att jag var deprimerad, och upplever att jag har varit det länge, om än inte precis i stadiet då man vägrar krypa fram ur täcket eller struntar i den personliga hygienen.

Jag lever liksom i nåt limbo. Orkar inte ta mig för nåt, inte ens nåt som  jag brukar tycka är roligt. Istället lägger jag patiens på datorn och slötittar på film. Struntar i att diska, laga mat, plocka undan, rensa skrivbordet, göra rent toaletten och tvättstället, gå ut med soporna!
Nej där ljög jag. Jag tog påsen häromdagen. Den började lukta.

Men så träffar jag nån människa – som nu pyskan idag – och pratar och blir ganska så glad – eller om det är smått manisk – för en stund men när jag sen går därifrån tappar jag lusten igen och beger mig sakta hemåt.
Tung.

Som bedövad.
Vill inte gå på stan, inte i butiker, inte fika, inte… nånting….

Jag går hem och lägger mig på soffan. Ser på film på stora dataskärmen och lägger patiens på laptopen. Slöar.

Hur i hela friden kan man vara rastlös samtidigt som man inte orkar ta sig för att göra nåt?
Ens nåt roligt!
Inte ens LÄSA!!!

~~~~

Hon noterade att jag för närvarande inte funderar över att ta livet av mig, utan bara har det i bakfickan om uti fall att…
Hon noterade att jag under livet skaffat på mig en mängd strategier och knep för att underlätta vardagen och hantera mig själv. Minska stressen.
Hon har noterat mycket om mig, och jag har fått fylla i flera olika tester. Den senaste pekade nog ändå på att jag kan vara adhd. Kanske…

Vore skönt om jag är nånting.
Jobbigt inte vara nånting alls.

Jag är kanske från en främmande planet???

• – – –

avtrubbad

Posted on juli 14, 2011 by Coffee

Vad är det för dag?
hmmm….
onsdag.

Nä torsdag!
För ska man vara lite aspie som omväxling, så har klockan passerat midnatt så nu är det torsdag.
Jo, jag är petig och jag märker ord.
Inklusive mina egna.

~~~~

Grät i söndags.
Ganska mycket.
En dejt gick åt helvete.
Det var annars en bra dejt!
Den bästa!
Tills jag blev dumpad…

Kör bilen hem.
Tjugotre mil i gassande sol.
Ingen AC
Lyssnar på ”How can you mend a broken heart” och ”Love hurts”

Försöker trösta mig på Ikea.
Det går inte så bra.
Men köper en stor tavla och sex dricksglas så jag tänker nog inte ta livet av mig än på ett tag.
Verkar det som.

Får inte plats med alla glasen i skåpet…

~~~~

Orkar inte känna mig ledsen eller ensam.
Brukar annars ofta känna mig ledsen och ensam.
Utanför och udda.
Men inte nu.

Nu är jag i känslolöshetens förlorande land…
I ett vitt ingenting…
I ett grått töcken…
Domnad…
Avtrubbad…
Utan tankar…

~~~~

Äter choklad.
Hela månadsransonen på fyra dagar.
Röker.
TROTS att jag får ont i halsen och VET att det inte är bra för mig.
Trots att jag EGENTLIGEN inte röker.
Annat än när det är nåt särskilt.

~~~~

Köpte också en hink turkisk yoghurt, och en liter mjölk för att göra kaffelatte. Proppade på mindre än två dygn i mig det mesta av yoghurten.
Med kanel och muscovadosocker och skivad banan.
Päron och nektariner.
Stora klickar på frukostomeletten.

Drack kaffelatte. Älskar kaffelatte.

Men med tanke på att jag inte tål mjölkprodukter, är inte heller detta särskilt bra för mig.
Blev påmind om det innan det gått ytterligare ett dygn.

~~~~

Mesta tiden sitter jag i soffan med benen utsträckta framför mig.
Alldeles stilla ligger de och känns som platta, döda, främmande tingestar.
Men vet jag kan röra dem och gör det emellanåt.
Vet jag kan gå med dem och gör det också emellanåt.
Går på toaletten och kissar ut allt vatten jag dricker.
Går också då och då ut i köket och tömmer successivt kyl och frys.
Åt fyra stekta wienerkorvar sent i (går) kväll…
Borde inte gjort det heller.

~~~~

Tillbaka i soffan.
Sätter igång en ny film.
Börjar en ny omgång patiens.
Benen ligger framför mig som överkokta tagliatelle.

Tuggar i mig ännu en bit choklad och tänder en ny cigarett.
Har pressat citron i mitt vattenglas…

Ser på ”Invasion” – 2007 års variant av The Body Snatchers…

–

grått

Posted on juli 14, 2011 by Coffee

grått

det regnar
det blåser

jag säger till mig själv att gå ut ändå
jag skulle må bra efteråt om jag går en sväng
dessutom väntar nog Virre på mig
jag sa jag skulle komma förbi idag
på förmiddan
så nu ska jag först borsta tänderna

till och med bokstäverna är små idag

…

jag och adhd

Posted on juli 15, 2011 by Coffee

För ett år sedan visste jag nästan ingenting om ADHD. Mina fördomar var att man bara lättvindigt satte en etikett på hyperaktiva barn, främst pojkar, för att det ansågs nödvändigt ha en etikett på ”busighet”. Det var fel.

I vintras umgicks jag en tid med en man som hade diagnosen ADHD. Under de månaderna fick jag lära mig en hel del, inte minst om hur det är att som vuxen leva med ADHD.

Då började jag fundera över om kanske även jag hade ADHD, för det var så mycket som stämde. Hur jag tänker, känner, fungerar, reagerar. Men jag har ju aldrig någonsin varit fysiskt utagerande! Aldrig skrikit, bråkat, slagits, muckat gräl, gjort sönder saker eller liknande.  Vi pratade mycket om det här och han rådde mig att undersöka saken närmre, men varnade mig också för att det kunde bli jobbigt och kanske heller inte alls gav resultatet att jag fick diagnosen ADHD. Det kunde vara något annat. Eller också bara min personlighet!

Men! Den höga intelligensen finns där. Kreativiteten och fantasin. Entusiasmen och skaparförmågan. Fallenheten att alltid analysera, ifrågasätta, att ”se runt hörn”. Läggningen att alltid fundera över olika alternativ för hur man gör saker och ting. Enklare, snabbare och effektivare sätt. Ofta till andras förtret.

Stresskänsligheten finns förstås. Den förbannade stresskänsligheten. Den som stjälper och förstör så mycket. Och det att inte kunna sortera intryck. Bli stressad av ljud till exempel.
Mycket annat som jag heller inte var medveten om, eftersom jag tagit till strategier och knep för att klara vardagen. Men det har jag inte förstått förrän nu under de senaste veckorna.

Jag fann en glädje i att kanske hitta något som kunde förklara varför jag är som jag är. Men efter ett tag la jag tankarna åt sidan. Det kändes övermäktigt att ta tag i det, inte minst med tanke på vad min vän berättat om hur noggranna och rent ut sagt omständliga undersökningar han fått genomgå. Särskilt de om hurdan han varit som barn.

Hur skulle jag orka gå igenom något sånt? Kunde jag alls få reda på något om hur jag varit som barn? Jag har ju inte kvar någon som kände mig då. Vore det ens lönt att försöka?
En trött tyngd la sig över mig. Det är kanske inte ADHD som är ”felet” med mig, tänkte jag! Jag kanske bara är konstig ändå, någon som aldrig riktigt passat in någonstans. Någon som misslyckats i livet i de flesta hänseende. Inte minst vad gäller relationer. Någon som ingen tycks stå ut med eller klara av att umgås med i längden.
Eller så är jag kanske bara deprimerad. Kroniskt!

Lite senare under vintern lärde jag känna en person som blivit, och som fortfarande är, min bäste vän. A! En dag sa han till mig: ”Du måste vara bipolär 2 precis som jag!”
”Bipolär 2”, sa jag. ”Vad är det?”
”Jo om vi säger så här”, sa A en smula trevande. ”Bipolär 1 är detsamma som manodepressiv. Att vara bipolär 2 är ungefär detsamma, men med inte lika extrema ytterligheter.”

Han förklarade och berättade vad det var frågan om, och varför han trodde att jag kunde vara bipolär av något slag. Efter detta har vi fortsatt att prata om det bipolära. Ja, vi har till och med diskuterat bästa och effektivaste sättet att begå självmord. Båda tycker vi det är skönt att kunna prata med någon om sådant och att ens tankar och känslor tas på allvar. Inte viftas bort som sådant vi inte får tänka på ens.
Jag tror faktiskt vi räddade livet på varandra genom att kunna prata oss genom vintern och våren. Bokstavligt talat!

A uppmanade mig att skaffa hjälp. Att se till att få komma till någon psykiater för utredning och – om så var fallet – få en diagnos.

~~~~

Våren 2008 hade jag fått diagnosen fibromyalgi och var sjukskriven. För att göra en lång historia kort, blev jag utförsäkrad i oktober 2010. Sedan dess är jag inskriven i aktivitetsgarantin och har varit på några olika praktikplatser.

Jag är oftare och djupare deprimerad numera än jag någonsin tidigare varit. Gråter ofta, känner mig ensam och meningslös. Livet känns meningslöst!

Vid ett par tillfällen under vintern och våren har jag suttit och gråtit hejdlöst hos min handläggare på AF. Senaste gången det hände ringde hon en psykolog och bokade tid åt mig. Jag hade nämligen mellan tårarna uttryckt en önskan om att få hjälp, inte bara piller av olika slag. 

Jag ville bland annat ha psykoterapi för jag mådde inte bra och misstänkte att det kunde vara något allvarligt fel på mig.
Även bortsett från fibromyalgin, var det något som gjorde att mitt liv inte fungerade. Jag sa att jag misstänkte att jag kunde vara någon bipolär variant och berättade varför jag trodde det.

Någon gång under våren hade jag även brutit ihop på min praktikplats, och när jag nu hade pratat med min AF-handläggare bokade jag också tid hos min läkare. Tog upp min misstanke med honom. Han höll med om att jag kanske kunde ha en bipolär personlighet, och skickade en remiss till psykiatrin för utredning.

Och det är där jag är nu! Jag har hunnit prata både med AF-psykologen och med min Pyska på öppna psykvården ett par gånger. Om jag är en ADHD- eller bipolär 2 -personlighet är inte helt glasklart ännu, så samtalen kommer att fortsätta efter sommaren.

Oavsett om jag får en diagnos eller inte, så har redan nu mina nyfunna kunskaper och insikter gjort att jag börjat förstå mig själv lite bättre. NÅGOT är det inom mig som inte fungerar ”normalt”, men med ökad insikt finner jag det lättare att hantera det hela.

Önskar bara att jag inte vore så ensam…

Checklistor – Vuxen-ADHD

Disciplin

Posted on juli 18, 2011 by Coffee

Självrapport Checklista Vuxen-ADHD

”Hur ofta har du svårigheter med att avsluta de sista detaljerna i en uppgift/ett projekt när de mer krävande momenten har avklarats?”

~~~~

Skämt åsido. Det är inte lätt det här, att fylla i olika listor med självskattning om hurdan man är och hurdan man varit ända sedan barndomen. Efter ett antal timmar och mycket samtalande och diskuterande med min Pyska, insåg jag att jag trodde väldigt mycket om mig själv som inte riktigt stämde med verkligheten!
Vissa saker har jag inte insett till fullo, andra saker har jag helt dolt för mig själv. Pyskan berättade att man som ADHD ibland medvetet men oftast på ett omedvetet plan skaffar sig knep och strategier för att klara av vardagen så smidigt som möjligt. För att minska stressen.
Efter en del funderande – en hel del faktiskt – insåg jag, att så gör jag och har förmodligen gjort under mycket lång tid.

Jag hade insett, relativt nyligen faktiskt, att jag är betydligt mer kontrollerande än jag varit medveten om. Men jag är bara kontrollerande när det gäller mig själv! Jag har inga som helst behov av att kontrollera andra, att hålla reda på vad de gör, bestämma över dem eller över huvud taget – lägga näsan i blöt.
Nu kan jag se och förstå att det inte är ointresse det är frågan om. Jag har helt enkelt inte psykisk ork för det. Jag har fullt upp med att ha kontroll över mig själv.

Kontroll i vardagen kan vara att jag har perfekt ordning i skåp och lådor, för om jag inte hittar sådant jag söker blir jag stressad vilket jag har svårt klara av. Jag antecknar noggrant tider då jag ska vara på olika saker. Till och med skriver upp när jag ska träffa nån god vän för att fika. Jag kollar en extra gång innan jag går ut att jag stängt av spisplattan och kaffebryggaren, stängt fönster och låst  balkongdörren, har med vad jag ska ha med, från mobiltelefon till dagens lunch – om det är fallet.
Men jag kollar bara en gång – inte tjugo!

Jag letar ofta efter mina glasögon eller nycklarna till balkongdörren. Lägenheten kan flyta av det jag för närvarande  använder, och jag diskar oftast först när porslin och annat tagit slut – om jag inte får ett plötsligt ”ryck” förstås. Samtidigt som jag blir stressad om jag inte hittar nåt jag ska ha.
Och den vanliga nyckelknippan MÅSTE vara på endera av två ställen (på en viss krok i hatthyllan eller i min högerficka) annars får jag helfnatt…

Nu när jag har sökt hjälp och börjat arbeta med det här, har jag så smått börjat förstå mig själv bättre. Det ena efter det andra ”knepet” avslöjar sig för mig, och jag häpnar när jag ser hur självstyrd jag är. Jag som trodde jag var naturligt ordningsam om än lite lat. Egentligen är jag nog en halvslarvig bohem…

~~~~

Men hur var det nu med de där sista detaljerna i uppgifter som jag har att göra?
Svar. IBLAND – med tillägget: Jag har förmodligen lärt mig en del tricks och har dessutom disciplin tillräckligt för att avsluta sådant som är viktigt eller som förenklar för mig i det långa loppet. Tror det är så.

Jo, inom vissa områden har jag inga som helst problem med att både påbörja och slutföra ett projekt. Framför allt om jag sysslar med något som intresserar mig, som jag tycker är roligt.
I andra fall, såsom till exempel sådant som har med jobb att göra, eller om jag ska lämna in uppgifter till myndigheter etc, så gör jag det plikttroget. Alltför plikttroget ibland kanske.  Är väluppfostrad kan tänka. Ännu en strategi, antar jag. För slarvar man med viktiga saker blir effekterna av det värre än att göra själva uppgiften. Det kan till och med vara enklare att gå till jobbet fast man är sjuk, än att sjukskriva sig.

Åter andra saker har jag lärt mig att jag måste göra fast jag helst vill slippa. Väluppfostrad! Medan det finns sådant som jag mycket väl kan påbörja utan att fullfölja. Till och med sådant som jag tycker är roligt. Det blir liksom för mycket. Ja, jag tar på mig för mycket ibland. Ser inte i förväg var gränsen bör sättas för att en uppgift ska vara vettig att gå vidare med. Jag inser inte mina begränsningar.
Till exempel så skaffar jag mig inte EN blogg, utan TRE  – om än av olika karaktär. OCH en hemsida. Givetvis kan jag inte hålla igång allt det där. Inte ens med hjälp av den disciplin och ansvarskänsla jag faktiskt besitter. För i det här fallet blir ingen annan lidande av om jag slutar göra en sak, och eftersom det är självvalt blir det inga obehagligheter av att jag inte fullföljer det hela. Mer än den egna skammen då. Känslan av misslyckande.

På den tiden jag sydde mycket, kunde jag göra ett par långbyxor, rita mönster, klippa till, sy – till dess det enda som var kvar var dragkedjan, knapp och knapphål samt upplägget nertill.
Eller som mitt skrivande. Jag har massor med noveller – ofärdiga. En roman som visserligen är färdig – men ändå inte färdig eftersom den inte är bra nog. Fyra eller fem påbörjade romaner…
Det är roligare att börja på en ny berättelse än att slutföra dem jag har.

Men en dag ska jag…

~~~~

Ordning

Posted on juli 18, 2011 by Coffee

Vuxen – ADHD. Formulär: fråga 2

”Hur ofta har du svårigheter med att få ordning på saker och ting när du ska utföra en uppgift som kräver organisation?”

Jaha! Hur och vad svarar man på den frågan?

~~~~

Pratar med A. Det var mer än en vecka sedan sist. Han skickade först ett SMS och undrade om jag hade lust att prata lite. Han lovade vara snäll. Sist hade han skällt på mig för att han tyckte att jag ogenomtänkt hade flaxat iväg på en dejt, och sen påstod att jag hade haft en bra dejt fast jag satt och grät i telefonen när jag pratade med honom. Pratade med A alltså. Inte med dejten.
”Jag blev mer ledsen av ditt påhopp än av dejten”, säger jag.
”Jag förstod det sen”, svarar A.
”Man blir alltid ledsen när man blir ratad, oavsett vad man känt för dejten ifråga”, fortsätter jag. ”Dejten som dejt betraktat VAR bra, den bästa jag haft, även om det inte blev nåt mer än det. No big deal!”
A ber  än en gång om ursäkt. ”Det är sant att man känner sig ratad när nån inte vill träffa en mer, till och med när man själv tydligt känner att man inte heller vill det. Det var mina egna problem som gjorde att jag hackade på dig.”
”Det gör inget. Det är helt okej. Jag mår bra.”

”Har du varit på psyket än?” frågar A.
”Ja det har jag och jag har fyllt i massor av tester och pratat som en hel mässa. Men som det verkar just nu, tycks det mer luta åt att jag är ADHD än bipolär som du.  Fast hon sa att jag var svårplacerad. Men  det är ju inte färdigt än.”
”Rätt svårt fylla i de där formulären förresten”, fortsätter jag i nästa andetag. ”Värst de om hur man var som liten och medan man växte upp. Hur kan man minnas sånt?”
”Jag tror de ser rätt mycket hurdan man är på sättet HUR man fyller i de där testen. Jag gjorde det på en kvart.  Fyllde bara i rakt av”
”Men du fyllde bara i bipolärtestet? Inte de för ADHD?”
”Nej,  bara det för bipolär.”
”Jag fick fylla i för båda. Men det var väl ganska säkert redan från början att du är bipolär?”
”Ja. Det var det.”

Jag förstår vad han menar. Självklart iakttar de hur man beter sig när man är på de där samtalen. A hade snabbt och utan att tänka särskilt mycket fyllt i svaren på sina frågor. Jag hade tagit god tid på mig. Läst och läst om frågorna. Funderat, vänt på frågeställningarna, pratat högt med mig själv, pratat med Pyskan, frågat! Jag hade lämnat frågor obesvarade, för att gå tillbaka till dem senare. Omständlig? Nej, bara mitt vanliga analyserande, ifrågasättande jag. Men jag ifrågasatte inte varför jag skulle fylla i de där formulären. Inte denna gång. Inte dessa formulär.

A och jag fortsätter prata en lång stund.  Vi jämför bland annat hans bipolära sidor med mina. Likheter, olikheter. Hans sätt att snabbt, ofta ogenomtänkt ge sig in i saker och ting som han sedan ångrar, slösar med pengar han inte har, jobbar upp sig i en maniskhet som inte enbart är skön. Framför allt efterräkningarna kan svida rejält.
Så gör inte jag. Jag är mer genomtänkt, riskerar aldrig ekonomin, vet mer vad jag ger mig in på. Tar konsekvenserna. Kanske för att jag är äldre, har mer erfarenhet av livet som sådant. Kan göra det valet. Nu. Inte när jag var ung. Då tänkte jag mindre, agerade mer. Men! Man måste ibland våga för att vinna något. Inte minst i kärlek. Även om det skulle göra ont i själen efteråt.

Min intensitet å andra sidan, min envishet och optimism, kan driva mig för hårt, för långt, men går sällan över i ren mani. Men jag ser ibland inte verkligheten och tror att jag klarar av mer än jag gör.
”Hög” kan jag känna mig när jag mår bra och när saker fungerar, men blir inte så manisk att jag går helt överstyr. Jag är bara mer än överoptimistisk. Får hybris! För att inte tala om stresskänsligheten!
Nej, jag kan inte hålla flera bollar i luften samtidigt.

”Jag har svårt sortera intryck”, säger jag, och tar som exempel att jag har svårt för höga ljud, stim och stoj, eller att ha ljud i bakgrunden när jag pratar i telefon. Musik, nån som pratar. Kan heller inte skriva, tänka eller på annat vis koncentrera mig om det är ljud i bakgrunden. Eller om flera försöker prata med mig samtidigt, framför allt om det är om olika saker. A säger att han inte alls har några problem med sådant. Jag berättar sedan om den kontroll jag insett att jag har över mig själv.
”Det är en strategi jag tydligen byggt upp”,  säger jag. ”Rutiner! Man integrerar en mängd tricks för att underlätta sin vardag och hantera stress.  Jag insåg inte ens att jag gjorde det, förrän jag började prata med min Pyska.”
”Pyska”, skrattar A.
”Ja! Min pyskolog!”
Han skrattar igen, för han vet hur petig jag kan vara med språkhanteringen. Skriver jag ”fel” så är det avsiktligt. För att få en viss effekt, eller för att det ska tala om något om en karaktär i mina berättelser. ”Nästan lite Aspberger i dig i det fallet”, hade Pyskan leende sagt den där första gången, då jag berättade det för henne. Det att jag lägger märke till alla språkliga konstigheter och tvetydigheter och språkfel och grammatikfel och syftningsfel och allt annat som man kan stöta på när man läser – och störs av det.
För att inte tala om att jag märker ord! ”Upp och hoppa”, säger nån – och jag hoppar.
Nej, nu skojar jag.

~~~~

Jag är organiserad av mig. Om det är ”normalt” medfött eller en strategi vet jag inte. Tror det är en grundegenskap. Jag gillar allt som kan benämnas pussel. Om det sen är ett medlemsregister som ska upprättas, en budget som ska balanseras, eller ett vanligt träpussel spelar ingen roll.
Jag är kanske lite Aspberger light även när det gäller sådant. Vad vet jag? Egentligen!

• – – – – –

brun och vacker

Posted on juli 23 juli, 2011 by Coffee

Jag väntar på solen, medan regnet häller ner i en vitskummande sky.
Jag väntar på solen, medan molnen sakta skingras.
Så gläntar den fram och jag tar mod till mig. Skalar av mig shorts och linne för att sola magen. Svart, väl urringad behå och svarta trosor får duga som bikini. Har ingen annan.
Grannarna mittemot får tänka vad de vill. Jag vill bli brun och vacker, och min drift till det är just nu starkare än min drift att gömma mig undan.

Kan inte sitta stilla. Ändrar hur jag har benen. Viftar med händerna. Pillar på än det ena, än det andra. Sätter mig upp i stolen. Kasar ner. Rör vid håret, upp i en svans, ner igen. Kliar mig!
Insekter finns hela tiden, överallt. På magen, på benen. Surrar förbi mitt öra.
I går kväll svärmade myrorna.

Tänker läsa men boken skuggar magen och ovansidan av brösten. Där som huden är som blekast. Det går ju inte an att skugga det som bäst behöver färg.
Vänder mig om, vänder ryggen mot de heta strålarna.

Som myror inuti mig.
Går in en stund.

Flyttar stolen närmre balkongdörren så jag delvis kommer i skugga. Försöker dra in magen så mycket som möjligt där jag halvligger. Tänker att jag ser ut som en vit degklump.

Funderar på vad jag ska ta på mig på måndag. Kommer att tänka på min klänning. Den jag klippte av för att den var för lång. Det var före midsommar och jag har ännu inte sytt upp fållen. Förstås. Varför göra färdigt det jag börjat på….
Men nu…
Flyttar stolen en bit, bort från dörren, fäller upp parasollet. Det röda.

Hittar asken med knappnålar men får inte upp den.
Svär…
Tar på läsglasögonen och ser sedan tejpremsorna.
Det var länge sedan sist jag sydde nåt.

Köpeklänningen är sned. Märks tydligt att jag inte är den som lagt ut mönstret och klippt till, men bryr mig inte.
Orkar inte…

Jag viker tyget i en smal fåll och sätter i nålar. I en lång rad efter varandra sätter jag dem. Tankarna flyter åt alla håll. Vill släppa tyget och nålarna och istället hämta datorn. Vill skriva men tvingar mig fortsätta med nålningen. Hela vägen runt. Vill kunna skriva i min dagbok: ”Idag har jag sytt upp min sommarklänning så jag kan ha den på mig.”

Lyckas nåla färdigt innan jag hämtar datorn….

~~~~

Mår ganska bra.
Har faktiskt mått bättre och bättre för var dag som gått, denna vecka.
Lugn.

Vill bli brun och vacker…

~~~~