Kategori: Skrivande

Böcker & Läsande, Min ostyriga penna, Skrivande

Fysiska böcker

N i n a

Ja! Det var ju det man alltid hade… förr. I en inte alltför långt tillbaka forntid. men så småningom blev det liksom uppblandat, mer och mer, med data-teknik. Mobiltelefoner, datorer, ”plattor” – typ iPad, via stora klumpiga datorer som tvunget fick stå på golvet. En del hade väl sin ståendes på skrivbordet, men den var ju stor, den där datorn. Otymplig. Tung.

Sen kom dom, laptopparna och allt det andra. Så vart tog böckerna vägen?

Ja de tog väl inte vägen nånstans egentligen, det finns fortfarande böcker – tack och lov. Men vart tog de vägen för mig? Det kan man undra!

Helt försvann de förstås inte, inte ens hos mig. Men jag gjorde mig av med de flesta skönlitterära böckerna. Romaner och annat. Varför ska de böcker man läst stå kvar på hyllorna, samla damm och ta plats? Sparade förstås mina absoluta favoriter.

Facklitteratur, har jag en hel del i gengäld. Rättare sagt: de flesta böckerna jag har numera, är facklitteratur. Men jag har gjort mig av med kokböckerna. Jag lagar visserligen mat – men använde sällan eller aldrig en kokbok som jag följde recepten i till punkt och pricka.

Så var det med den saken – därmed inte sagt att jag inte är intresserad av mat, men ur en helt annan synvinkel. Näring, hälsa, vitaminer och mineraler, örtmedicin… och så vidare. I det är jag superproppad med information. Kan allt? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att lära sig nya saker är helt fantastiskt!

Så varför sätter jag nu rubriken ”Fysiska böcker”? Jo, från att ha köpt på mig just fysiska böcker tidigare, gång på gång på gång, (läs: OFTA!) skaffar jag mig numera i första hand digitala böcker!

Tänk så behändigt! Tänk så otroligt många böcker man kan få plats med i en iPad! Paddan har inbyggd belysning och man kan ställa in skärmen nästan hur som helst. Typsnitt, fontstorlek, kolumnbredd, avstånd mellan bokstäver respektiver rader. Till och med bakgrundsfärg! Dag- resp nattläge – och kanske en hel del till. Beroende på programvaran.

Tänk bara! Inbyggd belysning och möjlighet att enkelt förstora texten!!! De där pocketböckerna är ju näst intill omöjliga att läsa numera. Så det är inte många sådana jag har. Bara superfavoriterna.

Alltså! Jag har alltså inte köpt så många fysiska böcker på senare tid.

Men idag! Av en slump! Jag tog mig före att ta bussen ner till Maxi Råå. Hade en idé om att titta efter ett par skor att ersätta mina slitna favoriter ”ute-gå-mjuka-slitna-skor”. Varför ända till Maxi Råå? Jag har ju Maxi Berga betyyydligt närmre! Tja varför inte! Komma nån annanstans än tiii det vanliga! Kanske gå en sväng på Råå?!?! (Blev inte. För varmt. Tar det en annan dag.)

Till Maxi Råå kom jag förstås, men några skor blev det inte. De har ju lite att välja på, men inga jag skulle vilja ha på mig. Mest hårda ”plast-historier”. Så jag slötittade runt lite. Hamnade framför böckerna, Blev nyfiken på ett par olika. Köpte den här:

Alltså inte en skönlitterär sak, utan om ett sätt att leva. ”Let them” – typ: bry dig inte, låt det vara, gå vidare. (Alltså jag har inte börjat läsa den än, men det förefaller vara kloka råd som Mel Robbins kommer med. Har hört talas om henne tidigare. På YouTube, förmodligen.)

Så nu har jag alltså köpt en fysisk bok!!! Äntligen!
Ännu en som inte är skönlitterär…

Vänta nu! Vad är det för sorts ”lit” jag brukar skriva, förresten???
Jo!!! FICTION! Om än inte helt Science… inga hårda ”män” gjorda av plåt.. hm… jo det har jag förresten. När jag tänker efter.

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Cykla bör man annars dör man…

N i n a

I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)

Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…

Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!

Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.

Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.

Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!

Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!

Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.

Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.

Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.

Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.

Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.

Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.

(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)

Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!

Okej! Let’s keep going!

Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…

Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.

Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…

Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.

Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.

Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…

Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…

Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.

Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…

Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…


Med andra tankar, Poem, Skrivande

00:41:37

N i n a

Hittade ett poem,
från 14 februari 2020
kl 00:41:37

tänkte…
den kunde vara bra att plocka framåt
i tiden
till alldeles i slutet av maj … aka nu…

skapa en extra kontrast
till ljuvlig sommarnatt
_ _ _ _ _

jag använder en klyscha
när jag skriver att vinden ylar

när den vältrar sig i vrede
och spyr sin ilska
över detta svarta vinterland

den sliter i trädens döda grenar
visslar genom fönstrens springor
skapar bilder ur sitt inre
låst i existentiell frustration

bättre rasa ut och bryta sönder
än för evigt stängas inne
som fånge i ett ångesthärjat sinne

Skrivande

Stand by

N i n a

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att ta mig ut  till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman…

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

Jag finns!
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Tungt och seegt

N i n a

Jo! Det har varit en sån dag idag. Inte riktigt hela dagen, men en stor del. Och det är inget konstigt med det. Ända sedan jag kom hem från lasarettet har det gått lite upp och ner med den fysiska känslan.  Och det lär väl så förbli ytterligare nån tid framöver.

Ser jag det i ett lite större perspektiv, så mår jag helt klart bättre nu än för nån dryg vecka sedan. Men av nån underlig anledning, tycks jag ha mått lite ”tröttare och tyngre” sen den dagen jag var och fick bort stygnen.

Kan inte se nåt samband med det! För att sköterskan ”petade i ärr-bildandet”???  Tog bort en lååååång rad med små agraffer, tvättade med nåt antiseptiskt och la på nytt förband???

Nåja! Strunt samma! Det är som det är och vi går ändå mot sommar!

I övrigt tycks jag till viss del ha fastnat i den här bloggen. Känner hur jag längtar tillbaka till allt skrivande/bloggande/skapande så det nästan gör ont i mig.

Och märk väl! Nu sitter jag med laptopen och skriver med vänster hand! Mest med pekfingret dessutom! Jag brukar mest använda båda händerna!!! I normala fall!!!!!!!

Läste lite här och där vad jag har skrivit under årens lopp! MASSOR! OCH BRA! Om jag får säga det själv.
och det får jag…

Den här bloggen börjar i maj 2016. Men jag har, och har haft flera andra under åren 2006 (2007?) och framåt.
Kände en lust att lägga in ALLT här. För jag har bloggat mycket om böcker, läsande och skrivande. Liksom även om filmer och vardagen i stort.

Men vilket jobb det skulle vara! För jag har allt det där i vanlig text! Så då skulle det innebära att jag var tvungen kopiera in inlägg för inlägg och dessutom se till att skriva in rätt datum. Det verkliga datumet när det faktiskt blev skrivet!
Huja mig! Vilket jobb!

Och ändå känner jag lust att göra det!!

Ja, jag vet! Jag är en konstig typ…

Å andra sidan har jag även lust att börja jobba med mina sovande manus… vilket av dem ska jag fokusera på först???

Ja, det var en bra fråga det –  men först ska man kanske se till att på allvar ta fatt i den där lusten ATT skriva! Även om det nu först ”bara” blir frågan om ett och annat knäppt inlägg.

För övrigt har jag rensat lite bland inläggen här. Där fanns ett och annat som hade tappat bilder. Ibland fick jag slänga nåt inlägg helt och hållet, för utan bild blev det liksom ingen mening med det.

Allt gagnar helheten, kan man kanske säga…

 

Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Vart tog jag vägen?

N i n a

Ja! Jag som bloggade så otroligt mycket under ganska så många år. Hade flera bloggar på gång. En om böcker och skrivande från 2007 – 2011, På blogger. Har sparat alla inlägg, raderat dem från bloggen, och sen raderat bloggen i tillbörlig ordning.

Långt senare såg jag den – eller rättare sagt namnet. Som om nån stulit den. Men så långt det gick att se, fast det inten substans i den. Inga inlägg.
Begriper inte hur det hade gått till. Jag hade ju tagit bort alla inlägg, och sedan raderat själva bloggen… men vem bryr sig nu?

Hade också en hälsoblogg. Samma med den. Sparade alla inlägg på en extern skiva, då först var det kanske på en så kallad floppy-disk.  Nu ligger den, och bok-bloggen, på en extern hårddisk tillsammans med andra före detta bloggar.

Började på wordpress 2011. Bloggade under att antal år, sedan har det gått utför ibland och uppåt ibland – med hur mycket och ofta jag har postat något alltså.  Och hur många bloggar jag haft totalt – inklusive dem som jag ändrat helt.

Men den där första på wordpress, har jag kvar. Web-adressen är den samma som då, men användarnamnet – om man kan kalla det så – har skiftat liksom innehållet. Det är inte den  här bloggen, men det kan mycket väl finnas inlägg som tidigare legat på nån annan av mina bloggar. Det allra allra mesta har jag ändå sparat.

Jag har en längtan tillbaka till bloggandet nu, och till skrivandet som sådant, men en fråga har jag ställt mig i det sammanhanget. Bloggar folk fortfarande? Eller har man gått över generellt till Instagram, Youtube och – numera – det där som kallas Threads?

Kanske ska googla lite på företeelsen. Kolla upp vad som hänt och händer i sammanhanget. I bloggar-världen. Finns det nåt liv där? Och då tänker jag på den där delen där man hamnade i en sorts vänkrets, där man läste varandras bloggar, och kommenterade.

Även det en social del av livet.

Men man skulle ju kunna använda bloggen som en dagbok. Och hur öppen man då skulle vara – tja! – det är väl upp till var och en…

Jag skulle också väldigt gärna vilja komma tillbaka till romanskrivandet… så hur gör jag för att komma igång, och inte bara det! Komma igång och sedan fortsätta att skriva! Helst dagligen, eller åtminstone nästan dagligen.  Ungefär som till NaNoWriMo…

men… ja… dagligen!!! Det vore allra bäst, och man behöver ju inte skriva långa epistlar varje dag.  Nån gång kanske det bara blir nåt i stil med: God morgon! Idag blir det soffan…!

Måste man ha ett tema? Typ… till exempel: Böcker man läser… ???Eller nåt annat som intresserar en.

ADHD, Skrivande

Rastlös och oföretagsam

N i n a

Går det ihop? Är det en del av ADHD?
Tydligen går det ihop eftersom jag är båda delarna samtidigt. Och tydligen ingår det i ADHD eftersom jag är ADHD.

Men det är ganska så rejält irriterande! Faktiskt! Det finns sådant som jag skulle vilja göra, men kommer mig inte för att sätta igång. Och jag vet inte varför det är så. Om det är nån speciell anledning alltså.

Men motsägelsefullt är det.

Å andra sidan så hittade jag det här (nedan) på instagram nån dag när det nu var. Skänker onekligen en liten smula tröst. Och det där jag vill göra, kommer jag väl igång med förr eller senare.

För övrigt har jag tänkt vara med på CampNaNoWriMo nu i april. Försöka redigera ett av mina alltför sovande manus. Och kommer jag bara igång så… det är komma-igång-andet som är värst.

För komma igång att skriva regelbundet igen – är en av de saker jag vill göra. Rent av det jag helst vill göra. Faktiskt!

Böcker & Läsande, Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Tiden går

N i n a

Jaha! Och hur var det här då?
Tja….

Det har varit så mycket de senaste månaderna, så om jag skulle skriva om allt det, hade det nog krävts minst 10 blogginlägg. Men så roligt ska vi inte ha det nu. Skriva ett inlägg som motsvarar 10 normalt genomsnittliga. För ibland kan de ju bli lite längre – och ibland bara lite… långa.

En synopsis över det närmaste förflutna? Nej tack, men en kortkort sammanställning kanske. Så…