En sopskyffel med inbyggd belysning.
Det är väldigt bra när man ska in under nånting där det är mörkt!!!
Den suger liksom in ljuset bakifrån, och spyr sen ut det framåt. Som en riktig strålkastare.
😂🤪
Nej, jag bara skojar. Men det ser faktiskt ut så…
Som att den kastar en stråle ljus…
Jag har haft mina funderingar…
(som om det skulle vara ovanligt)
Men den här gången har tankarna gått till forna dagar – så att säga…
Bloggdagar, närmare bestämt!
Under ett antal år bloggade jag enormt mycket, under lång tid och varje dag. Kanske nån dag jag hoppade över av nån anledning, men i princip – dagligen.
Och då, skrev jag huvudsakligen om böcker och läsande. OCH alla de skrivarkurser jag var med på.
Jo… allra först var jag med på ”Skrivarkalendern”. Tror inte den finns längre. Men jag fanns. Blev peppad av en skrivarkompis. Hittade till Blogger.
Och skrev. Bloggade.
Det hela spred ut sig en smula. Skrivandet handlade snart nog även om biobesök, strosande på stan, synpunkter på än det ena och än det andra. Ibland kunde det handla om mat – ja, allt möjligt kunde hände på den där bloggen.
Och så blev man bekant med, och vän med, andra som bloggade. Vi läste och kommenterade varandras texter, och det var en riktigt härlig, rolig och trivsam community (Vad 17 heter det på svenska???)
Från var som helst från Sveriges sydligaste sydpunkt, upp till Treriksröset!
Sen spred det hela ut sig även till ytterligare ett par bloggar, för min del. En om Mat och Hälsa. En som jag tänkte på som ADHD-bloggen. Och så gick tiden…
Och jag skrev…
Nån gång, var det någon som tyckte till om min blogg, Den ”vanliga” bloggen. Hen (minns inte vem) tyckte det var så roligt och trevligt att jag inte skrev inom samma tema hela tiden, utan det kunde handla om i princip vad som helst! Det var liksom spännande! Det var som: Vad skriver hon om idag?
Det där tänkte jag ta upp här och nu, i den här bloggen. Och man kan gå tillbaka i tiden och läsa vad som helst som kan finnas här. För 2 år sedan, för 10 år sedan eller för 20 år sedan!!! (Ja inte sååå länge sedan i just den här bloggen – just nu!) Men i princip! Blanda alltihop!
Ibland kan jag tycka det är urtråkigt att följa en blogg som bara håller sig till ett och samma ämne. Visst! Det kan vara intressant och lärorikt! Bokrecensioner, t.ex. Eller enbart dikter! Det kan vara fantastiskt! Boktips är inte alls fel!
Något visst gemensamt stuk är helt klart inte fel, allt har sin plats, och alla når sina läsare med nåt eget personligt! Det är väldigt positivt!
Låt mig tipsa er om Bergalott!
Jag gillar henne, och jag gillar hennes sätt att skriva. Och hon har också varit med väldigt länge som bloggare. Men inte som jag, som har hållit upp periodvis, särskilt de senaste åren. Jag blev glad, när jag nu började blogga igen (så smått) att hon fortfarande fanns kvar i blogg-världen.
Men, och nu kommer sluttampen för idag. jag har också tanken om att lägga in alla inlägg från ”förr” i den här bloggen!
Alltså den här blandade bloggen!
Med rätt datum, och allting!
Det blir ju då också en extra lagringsplats. Ett ”Moln”, ett av flera. Man kan ju inte lita på att tekniska prylar håller hur länge som helst. Externa hårddiskar, USB-stickor .. Kanske de gör det, kanske inte…
Här nedan – mitt livs första blogginlägg – i Ninnasbokblogg från 2007 och ett antal år framåt. OBS! Länkarna fungerar inte!
Får nog lägga till en ny tag – gammal skåpmat. Kan det vara bra namn?
Söndag, oktober 7, 2007
Alldeles ny och grön
Det är i detta ögonblick man skulle vilja ha en klok uggla sittande på axeln och viska i ens öra hur man ska göra. Men kan andra så vore det väl sjutton om inte även jag ska klara av att hantera en blogg.
Har en längre tid funderat på den här utmaningen. Vadå utmaning, säger ni alla vana bloggare. Tja,allt man kan är ju lätt, svarar jag. Så driven av en lust att göra något mer än det jag hittills kunnat, sätter jag nu igång.
Den här bloggen vill jag ha till funderingar om skrivande, om litteratur, om film och kanske ett och annat som i övrigt dyker upp i mina tankar. Så medan solen strålar en underbart vacker höstdag sitter jag härinne med min dator och sätter igång.
Ninna
Upplagd av Ninna kl. 14:46 0 kommentarer Länkar till det här inlägget
Etiketter: Personligt
Just nu! Och sen en bra lång tid tillbaka – funkar inte GoodReads på bloggen.
Jag har hämtat widgeten – den finns i arkivet (eller vad man nu ska kalla det stället).
Alltså borde det gå både att ladda upp och in och lägga på plats och allt möjligt som man ska göra…
Att få till koden så att det är MINA böcker som visas…. och det hela ska BÄDDAS IN! Och så ska det vara två olika widgetar på sidan.
”Läser nu” och ”Har Läst”
Inget konstigt med det, egentligen, även om det tog sin lilla tid (långa tid) att få det hela på plats.
Sen ska det sparas! Och det gör man…
Sen klickar man sig in för att se hur det hela ser ut i publicerad form…
Då finns inte GoodReads på sidan över huvud taget!!!
Alla dessa förbaskade uppdateringar. Allt blir bara sämre och krångligare… och de bra grejerna, verktygen och så vidare försvinner
Nej. Det hjälper inte att försöka klicka på bilden.
Goodreads syns bara där som man skriver sina inlägg… och det var inte så länge sedan som den faktiskt hamnade publicerad också. Var det nån på WP som inte tycker om att man faktiskt läser??? Eller klarar inte de heller av det där nya uppdaterade sättet att blogga… begriper de sig på bloggande över huvud taget?
Kanske dags att sluta, och överge WP helt och hållet…
Det finns andra plattformar…
Och JA! Man får gnälla ibland!!!
(Nej, jag cyklade inte till Kristianstad! (hade inte tänkt åka buss dit heller) TÅG! PÅGATÅG!
Istället för att åka buss inom stan och dess närmaste omgivningar, tänkte jag att det nu är hög tid att börja cykla! Alltså! Lite mer ordentligt! Inte bara till Maxi!
Börja träna upp mig för RUNDOR! Två-tre-mil-rundor!!!
Jaja, de sträckorna blir det ju inte ännu. En bruten arm och operation av denna, tar mer på kroppen – hela kroppen – än vad man skulle kunna tro.
Åtminstone vad jag hade kunnat tro
Då menar jag inte bara smärtor i armen. Med det, var det allra värst de första veckorna…. sen var det vissa rörelser som var rent omöjliga att göra. Jag förlorade dessutom praktiskt taget all kondition, styrka och ork! Sen ska vi verkligen inte prata om det mentala / psykiska.
Nej! Det ska vi inte! För då vecklar vi in oss i nån sorts ”tyck-synd-om-mig-syndrom”!!! Så, glöm det!
En av de saker som jag saknade i det här – det var inte värktabletter – utan det faktum att jag varken kunde eller vågade cykla. Vågade? kanske någon undrar. Ja, just det! VÅGADE INTE!
Först, var det förstås det faktum att jag inte kunde använda högerarmen. Men det där med att våga – det satt i även sedan armen läkt såpass att jag kunde hålla i ett styre och manövrera det hela.
Det kunde ju uppstå en situation där jag vinglade till, och kanske rent av – Gud förbjude – tappade balansen och föll till marken.!
Så de första cykelrundorna var korta. Och om jag var tvungen ta mig genom någonstans där det var trafik, människor, gående – et cetera – så blev det en kombination av ömsom gå, ömsom cykla. Rätt tröttande, faktiskt!
De gånger jag lyckades prestera en mil sammanlagt, var rundan uppdelad i två. Cykla – pausa rejält nånstans, eller åtminstone tillbringa tid på Ikea, t.ex.
Så första mer rejäla runda – riktig runda – blev inte av förrän i onsdags. Cyklade till Erikshjälpen, (köpte 3 böcker) och tog sen en annan väg hem. 12 km!
Räknar det som en hel runda även om jag – de facto – tillbringade en stund i butiken.
Boken ”Det blåser på månen” av Eric Linklater, läste jag som barn och tyckte väldigt mycket om den. Om jag, nu som vuxen, tycker lika mycket om den vet jag förstås inte, men jag har lagt den som nästa bok som står på tur.
P.C. Jersild’s bok Babels Hus, har jag också läst tidigare, om än inte så länge sedan som i barndomen.
Bombmakaren och hans kvinna är ny för mig, men jag har läst flera andra böcker av Leif GW Persson, så jag ser fram emot det här mötet.
Redan nästa dag, torsdag eftermiddag, trampade jag mig iväg till Väla, Ikea närmare bestämt. Köpte en termoskanna. Sen hem via Väla By! 13 km
Dröjde innan jag blev klok på locket… visade sig att jag hade försökt skruva på fel håll…
Fredag!
Soffdag! Nästan total soffdag!
Lördag!
Gick till Coop X:tra – dit och hem = 1300 meter.
Träningsvärk!
Kallar det för träningsvärk… låter bättre på nåt vis
Idag, lördag. Grått ute, och blåsigt. 14 m/sek i byarna
Tror jag stannar inne. Komma ikapp med skrivandet… har annat att göra på datorn…. med lite tur kanske hitta nån inspirerande musik på YouTube för lite ”dansgympa”
Vore i vart fall bra för mig…
Ja! Och 13 timmar…
– Blev det nån resa till Kristianstad?
– Näe…
– Ska det bli?
– Verkar inte så…
– Vad blir det då, då?
– Ingenting, antagligen
– Varför det?
– Ingen lust, bokat in annat… vilket svar vill du ha?
– Sanningen!
– Så enkelt är det inte. Inte lust idag, bokat in annat i morgon…
– Fredag?
– Det får vi se då…
– Lördag? Söndag? Sista chansen!
– Man går inte på stan en lördag eller söndag. Framför allt inte på en söndag… du minns väl Ängelholm? Ingenting var öppet mer än mat- och fikaställen! Urtråkigt! Hade hellre tagit mig till Väla…
– Okej okej!!! Det gamla vanliga då…
– Rååå… ?
–
– Malmö? Där kan man i alla fall räkna med att butiker har öppet även på söndagar… Eller? Nåt köpcentra där… finns det väl… ???
– Ähh… stick till Väla då. Du kan ju alltid cykla dit.
Posted on juli 14, 2011 by Coffee
Vad är det för dag?
hmmm…
onsdag.
Nä torsdag! För ska man vara lite aspie som omväxling, så har klockan passerat midnatt så
nu är det torsdag.
Jo. jag är petig och jag märker ord.
Inklusive mina egna
(Egentligen är det augusti 2026 nu, just nu, när jag kopierar in text från det förflutna.
Funderar på om det förflutna även är det nuvarande.
Eller om det nuvarande är som det förflutna)
Orkar inte känna mig ledsen eller ensam.
Brukar annars ofta känna mig ledsen och ensam.
Utanför och udda.
Men inte nu.
Just nu är jag i känslolöshetens förlorande land…
I ett vitt ingenting…
I ett grått töcken…
Domnad…
Avtrubbad…
Utan tankar…
Ater choklad.
Hela månadsransonen på fyra dagar.
Roker.
TROTS att jag får ont i halsen och VET att det inte är bra för mig.
Trots att jag EGENTLIGEN inte röker.
Annat än när det är nåt särskilt.
～～～～
(Just NU! I augusti 2026, röker jag inte, aldrig, och har inte gjort på mycket länge! Se! Vissa saker går framåt! Blir bättre!
Men nu går vi tillbaka till 2011,
till tjejen med problem, som sitter med ångest och ensamhet,
till tjejen som tröstar sig med choklad och kaffelattar – och några bloss på en cigarett)
Köpte också en hink turkisk yoghurt, och en liter mjölk för att göra kaffelatte.
Proppade på mindre än två dygn i mig det mesta av yoghurten.
Med kanel och muscovadosocker och skivad banan.
Päron och nektariner.
Stora klickar på frukostomeletten.
Dricker kaffelatte.
Älskar kaffelatte. Men med tanke på att jag inte tål mjölkprodukter, är inte heller detta särskilt bra
för mig.
……………………. . . . . . . . . . . . . . . . …
Mesta tiden sitter jag i soffan med benen utsträckta framför mig.
Alldeles stilla ligger de och känns som platta, döda, främmande tingestar.
Men vet jag kan röra dem och gör det emellanåt.
Vet jag kan gå med dem och gör det också emellanåt.
Går på toaletten och kissar ut allt vatten jag dricker.
Går också då och då ut i köket och tömmer successivt kyl och frys.
Åt fyra stekta wienerkorvar sent i (går) kväll…
Borde inte gjort det heller.
Tillbaka i soffan.
Sätter igång en ny film.
Börjar en ny omgång patiens.
Benen ligger framför mig som överkokta tagliatelle. Tuggar i mig ännu en bit choklad och tänder en ny cigarett. Har pressat citron i mitt vattenglas…
Ser på ”Invasion” – 2007 års variant av The Body Snatchers…
(Även nu, 2026, går allting väldigt långsamt…
Dricker vatten, men har lite havssalt i, inte citron.
och benen är nog lite tagliatelle – trots allt)
För en tid sedan la jag in en text som jag skrev för en massa år sedan. Den handlade om ett samtal med Jerker Sandén.
En helt fiktiv karaktär, alltså. Tro inte annat. (Om ni missade det, kan ni läsa det HÄR.)
Han arbetar på kontoret i ett företag – nej, fråga inte vilket företag, eller vad företaget sysslar med. Jag har inte en aning. Tyckte personerna var mer intressanta, än vad de faktiskt gjorde på jobbet – oavsett vilken typ av jobb det kan ha varit frågan om
Hur som! Så började en ny kvinna där, och det som kommer härnäst handlar om henne. Författarjaget iakttar och kommenterar i sitt huvud – medan hon försöker utröna vem den där Jerker Sandén egentligen är.
Samtal med Vanilla
Hon gick före mig i korridoren. Jag kunde inte annat än beundra svansföringen. Stjärten vickade hit och dit med den snäva svarta kjolen, och hon skevade inte ett dugg trots de skyhöga klackarna.
Trots att jag själv är kvinna, och inte på något sätt är intresserad av andra kvinnor sexuellt sett, kunde jag inte tycka annat än att hon var förbaskat sexig. Rent objektivt alltså. Vill absolut betona detta. Jag kan förstå att män fånstirrar och rent bokstavligt talat dräglar, när någon som Vanilla dyker upp i deras närhet. In genom ögonen och ut genom… Nåja.
”Vanilla! Kan jag få prata med dig lite?” Jag skyndade efter henne så hon inte skulle hinna sticka in nånstans och gömma sig. Det hade hon gjort förra gången jag ville prata med henne.
Hon stannade upp och jag såg att hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig om. Hon gled runt på skosulan som om hon hade ett kullager under foten.
”Vad vill du?” Hon lät inte särskilt vänlig.
Nu är det så, att medan jag mest är en Shorty så är hon snarare Long Tall Sally, och därför hamnade jag öga mot öga med ett par riktigt väl framhävda – hm – kvinnliga behag. Därtill väl inramade av ljusblått fluff-fluff.
”Du skulle inte vilja ta bort dom där ur mitt ansikte”, sa jag och kände mig som Janeane Garofalo kontra Uma Thurman.
Hon böjde sig framåt och stirrade mig stint i ögonen. ”Fem minuter”, sa hon. ”Fem minuter och inte en sekund längre.
Jag valde att inte känna mig hotad.
Vi slank in i köket. Där var tomt så när som på frallesmulorna och den väl indruckna kaffemuggen på Stellans plats. Alldeles som vanligt efter frukostfikat, med andra ord.
”Vad är det du vill nu då?” Rösten var som kylskåpskall filmjölk.
”Vad vet du om Jerker Sandén?” Rakt på sak var nog bästa anfall.
Hon flinade och det blev en smula ljusare i universum.
”Den stroppen! Varför intresserar du dig för honom?”
”För att han trasslar till det för Falk.”
”Det gör han inte alls.”
”Joho.”
”Nähä.”
”Det gör han visst. Det vet väl jag. Det är ju jag som hittar på alltihop.”
Hon himlade med ögonen och övergick sedan till att se förnärmad ut.
”Så du skulle hitta på mig med då, menar du?”
”Jäpp.”
Hon böjde sig fram och tittade sig förstulet omkring innan hon öppnade munnen. Det fanns bara vi två i köket.
”Kan du inte ge mig lite större bröst då”, viskade hon.
”I helvete heller! Du har så det räcker. Ett gram till och du kommer att ramla framstupa.”
Hon fnös och knyckte på nacken.
(Jag avskyr den där gesten. Måste nog göra något åt det. Kan inte ha en rollfigur som fnyser och knycker på nacken stup i kvarten. Sudda, sudda, sudda…)
Hon glodde surt på mig och rättade till behån.
”Jerker”, började jag igen. ”Vad vet du om Jerker?”
”Han är en stropp.”
”Ja, du sa det. Nåt annat?”
”Han har stora otäcka utslag över hela kroppen.”
”Hur fanken vet du just det? Nej förresten! Just det vill jag INTE veta.”
”Äsch. Jag har inte vart ihop med han. Skulle aldrig falla mig in. Han är alldeles för äcklig. Men han sitter ju alltid och klänger på skrivbordet hos mig, och man kan inte undgå ibland att kika in mellan knapparna i skjortan eller upp längs nån av armarna. När han tror att inte någon ser, så brukar han klia sig. Fast alltid bara utanpå kläderna och med handflatan. Och har du sett i nacken? Precis där håret börjar! Han är alldeles rödflammig.”
Hon hade glömt att hon nyss önskat att jag var någon annanstans, och lutade sig nu framåt och pratade som om jag var hennes bästa väninna.
Utslag, tänkte jag, var det därför han hade tunnaste egyptiska bomullen i skjortorna och finaste mjukaste kamgarnet i kostymerna?
”Fast vet du vad?”
Hon hade börjat elda upp sig nu, så jag skulle nog inte få stopp på henne, men okej, information är aldrig fel, så det var nog bäst att ta vara på tillfället.
”Vet jag vadå?”
”Jag undrar vad han egentligen gör här på stället? Han dräller ju bara omkring bland oss som jobbar. Har han inget eget skrivbord?”
”Jo, han har till och med ett eget rum. Slipper sitta därute i landskapet med alla er andra.”
”Va’ fan då för?”
”Ingen aning. Han kniper ihop som en mussla på torra land.”
Än så länge i alla fall, tänkte jag och funderade vidare. Det där med utslagen lät intressant. Hade det något samband med att han har peruk tro? För jag blev alltmer säker på att han bar peruk.
”Du”, jag beslöt fråga rent ut. ”Tror du han har peruk och i så fall varför?”
”Peruk! Alla gånger. Men varför? Vad vet jag? Fåfänga. Tunt feset hår. Tycker det är cool. Whatever.”
Hon gick bort till kaffeautomaten och gjorde i ordning någonting.
”Vill du ha kaffe eller nåt?”
”Vad finns det?”
”Här finns vad man vill, fast jag tar alltid varm choklad.”
”En latte då. Utan socker!”
Hon kom tillbaka med muggarna och satte den ena framför mig. Den var bara halvfull men jag sa inget. Nu gällde det att få så mycket information som möjligt. Tordes jag fråga henne om henne själv nu?
”Hur länge har du jobbat här?”
Hon var tyst.
Jaha! Ännu en som man fick dra svaren ur med tång. Jag suckade invärtes. Det här skulle bli ett hopplöst projekt.
”Började Jerker stöta på dig redan då?”
Nu glodde hon på mig som om jag var den dummaste hon någonsin sett. Jag började känna mig frustrerad över att inte få veta nånting! Vilken fråga ställer man till någon som uppenbarligen inte vill prata med en?
”Snygg jumper du har”, sa jag istället. ”Klär dig jättebra!” I själva verket tyckte jag den var gräslig. Den fick henne att se ut som en förvuxen baby. Babe! Haha. Men hon mjuknade lite i alla fall. Hon log nämligen. Sträckte på sig lite och putade med brösten. Jag ryggade ofrivilligt bakåt.
Nej! Jag tycktes inte få reda på någonting om Jerker Sandén den här vägen heller. Jag drack min latte. Den smakade mycket gott.
Jaja, ta det lugnt nu. Det är inte alls som ni tror. Men är man i sydöstra Skåne och termometern visar på plus trettio och stundtals mer än så – då är det en het semester. Inte minst när luftfuktigheten är relativt hög – utan att det nalkas ett svalkande åskväder.
Då är det hett. Och jag leker semester.
Men vi åker inte iväg till stranden.
Har man med nördar att göra, och är den som håller ordning på allt, så måste det bli en smula strikt. OBS! Jag är inte den som håller reda på omgivningen. Inte i det här fallet. Kanske en annan gång. Med andra personer. Inte här, och inte nu.
Istället glider jag med. Äter lunch när det äts lunch. Dricker kaffe när det dricks kaffe. Och senare nån gång, äts det kvällsvard. Och jag glider med. Tuggar i mig råa grönsaker. Odlade ute i trädgården, ekologiskt, välskött, perfekt. Och munnen tyckte det smakade gott. Tre måltider med övervägande ekologiska hemlagade grönsaker.
Men jag tänkte… i mitt stilla (?) sinne… Vad tycker min strikta Keto-mage om det här… men jag ville ju också bli mätt!!! Det var inte lämpligt eller acceptabelt att ta fler kycklingbitar!
Dag två, med samma typ av mathållning… massor med grönsaker… och koriander-kryddad- köttfärs som undertecknad helt enkelt inte klarar av. Inte ens lukten av koriander klarar den här damen av! Lyckligtvis fanns det kokta kalla ägg.
Koriander är just en sån där ”grej”! Antingen älskar man det – eller hatar det. Jag tillhör den andra gruppen. Yäack…
Ägg är förresten en stapelvara i mitt hem! Bara så ni vet.
Men! Jag ska inte säga annat än: vill man ha grönsaker i sin kosthållning så är det här det absolut bästa tänkbara. Odlade ekologiskt i sin egen trädgård. Jag måste erkänna att jag avundas lite grand. Eller gjorde i alla fall tills… hm… för nåt år sedan? (ännu nåt att skriva om… senare. Håll utkik!)
Det behövs inget jätteutrymme. Bra planering krävs däremot! Och där tänker jag inte komma med vare sig råd eller pekpinnar. Möjligen en och annan stödpinne. Jag kan helt enkelt inte så mycket! Men att låta solsken och utrymme få vara med i den ekvationen, är en alldeles utmärkt idé!
Dottern visade mig förra året, hennes planering då. Hon hade ritat kvadrater och rektanglar, placerat dem i en form som efterliknade trädgården, och sen skrivit i varje ruta vilken grönsak som skulle planteras var. OCH hur många plantor av varje! Helt fantastiskt!
Det där med planering har hon säkert fått efter mig – bara med den skillnaden att jag aldrig har haft ens tanken på att planera en odling.
Jag planerar annat. Men principen är densamma!!!
High time to make a PLAN!
Kan man ha semester när man är pensionär och alltså inte har nåt jobb? Frågan är fri, liksom svaret. Jag har i vart fall rest bort på några dagar. Vet alltså ännu inte hur många dagar. Det får bli som det blir.
Är på besök hos min yngsta dotter och hennes familj, och platsen är Österlen. Just det, mitt i sommar-smeten. Men just här är det lugnt och fridfullt.
Älskar det! ”Då oskulden och friden…”
Tåg hit i förmiddags, och nu under eftermiddagen, har dottern och jag varit i Hammenhög. Mycket exotiskt – kan man säga – om man vill. Efteråt åkte vi till ”Frusen Glädje” och åt glass. Drack även kaffe. Massor med minimala trips försökte äta oss.
För övrigt lyser solen hett och värmen försöker ta kol på oss. Den misslyckas dock. För övrigt försjunker jag nu i en bok. Nej! Fel! För övrigt försjunker jag just NU i ett blogginlägg. Snart försjunker jag i den där boken igen…
Tveksamt att jag hitter nån bild att lägga in. Tog inte ens ETT kort när vi var ute!
Boken är för övrigt ”Living in a Mindful Universe”, av Eben Alexander. MD. Förvänta er inte nån recension, inte mer än möjligen det här: ”Det man kan uppleva medan man ligger i coma…”
Jag skriver nämligen på min iPad. Laptopen har jag lämnat kvar hemma. Därför är jag lite lat.
Ord i Bild 