Neeej Det var det inte! Jag var hemma ett par dagar och… vilade upp mig… alltså det var inte problemet. Trött vare sig i benen efter promenaderna eller nåt annat. Problemet var att jag inte tålde alla grönsaker som det bjöds på. Jag är tillräckligt strikt med vad jag äter, för att veta när jag ”gått för långt”! (Men hur mycket valmöjligheter hade jag egentligen! Då?!)

---

Jag blev alltså bjuden på ”normal-mat” inklusive hemma-odlade grönsaker. Hur smakfullt och ekologiskt som helst! Jag vet! Men vad skulle jag annars göra? Skulle jag enbart äta det där flaket med ägg under besöket, som jag hade bett henne köpa (dottern alltså)? Hur många dagar skulle det räcka
Nej, det blev så att jag släppte mig lös en smula med mathållningen. Och jag fick inte knip i magen eller så! Lyckligtvis. Men…

Men vi tar det från början. Måndag, jag anländer med pågatåget kl 12.15 och blir hämtad vid stationen av dottern.

Lunch! Det är inte klokt, det är bara strax över en vecka sedan dess, och jag har inget som helst minne av vad vi åt då vid lunchdags. Men nånting, nånting med grönsaker var det väl och efter det åker dottern och jag till Hammenhög. Hon hade en massagetid inbokad, en timme lång, och jag kunde strosa runt där i orten under tiden.

Det skulle vara nån konstutställning i Tingshuset, sa L. ”Bara en liten bit bort åt det hållet” viftade hon med handen. Sen gick hon upp till sitt – massagen. Och jag gick sakta framåt i sommarvärmen.

”Liten bit”, kan man kalla det när man kör bil. Och okej! Inte för att det var en låååång promenad, men ”liten bit” var kanske i underkant att kalla det. Men fram kom jag!

Tingshuset var en enorm byggnad (liksom kyrkan som jag travade förbi typ halvvägs) Var Hammenhög så mycket större eller varit mycket större eller … ja, jag vet inte. Den som lät bygga det kanske ville att det skulle vara… typ… enormt… så man kunde se vilken STOOOR man han var! Och det hade säkert varit bra nog, om den där konstutställningen hade varit öppen. Men inte på en måndag.
(Alltså! Jag vet inte ett dugg om Hammenhögs historia. Måste jag veta nåt?)

Tisdag – till lördag var i alla fall tiderna för utställningen, på eftermiddagarna och en bit in mot kvällen. Och det där Tingshuset! Det är ännu en sak jag glömde – tog alltså inte nåt foto på det – jag glömmer ofta numera att ta foto i det här livet, på saker och ting.
Alltså har även glömt vad det för sorts utställning. Stor affisch! Jag kunde inte missa att se den. Alltså! Vad man fokuserar på… ?

Utställningen kunde varit trevlig att titta på, minns jag tänkte det… men eftersom det var måndag, så blev det ju inte aktuellt.
En annan gång, tänkte jag sedan och gick tillbaka mot där dottern får sin massage.

Tjugo över fyra kom hon ut. Jag var då väldigt sugen på fika, på KAFFE! Hade varit sugen en bra lång stund. Så jag föreslog det. Jo! Men var?
Det blev att vi körde till ”Frusen Glädje”. Ett ställe men många olika turistsaker att bjuda på, men är väl mest känd för sin glass. Så vi köpte glass. Dottern valde en kula, jag valde två – och KAFFE! (Jag vet!!! Fullkomligt vansinnigt! Men jag hade ju semester! Var sugen på nåt gott..

Men jag klarade inte att äta upp glassen, trots att den var god. Men lite till saken att jag lämnade kvar litegrann, var att det flög mängder av Trips omkring oss. Jag märkte inte av dem, men dottern tyckte det var jättejobbigt! De här små svarta ”punkterna” till insekter var på henne hela tiden. Jag kände ingenting, men L sa att de var på mig också. Så vi gick!

Vi tog en snabb titt i ”Shoppen” på väg till parkeringen och snart nog var vi hemma igen. Kyckling till grönsakerna till middag.

Nästa dag var alltså tisdag. Vi spenderade ett par timmar i Simrishamn. Strosade runt lite och åt lunch på ett asiatiskt ställe. Blev inte klok på om det var ett Thaiställe eller kanske koreanskt. Spelar ingen roll. Utan att jag då hade insett det, var jag nog lite påverkad av alla kolhydrater jag fått i mig under senaste dygnet.

När vi pratade om möjlig lunch, kändes det spännande att äta nåt sånt som bim-bim-bap eller nåt liknande. (Stavade jag det rätt?) Så där vi satte oss ner efter ett tag, beställde vi Poké bowls, dagens. Var sin ”Poké (skål med råa och inlagda grönsaker, såsom ingefära och sjögräs, men även vanlig gurka.) Min skål toppades med lax. Rå lax. Första gången i mitt liv som jag ätit rå lax. Rå fisk över huvud taget. Och jag funderade inte ett dugg över hur den laxen levt, så länge den levde. Förmodligen vanlig odlad lax… den var i det närmaste orange…

Det var spännande att äta! Erkänner! Kändes kul att ha testat något nytt! Varför gör jag inte det lite oftare? (Ja! Varför?)

På väg hem stannade vi bland annat vid Ica i Borrby. Handlade. Även choklad. Jag var sugen på choklad. Mycket sugen. Glufsade senare i mig flera bitar… Fattade fortfarande ingenting… så här i efterhand kan jag se att jag var lite ”taggig”, lite irriterad över de där fjuttiga kaffedoserna man serverade hemma hos dottern. Små doser med espresso som det var skummad mjölk på. Mjölken tog lika stor plats i den lilla muggen som kaffet. Det smakade ju inte ens KAFFE! (Men det är fint att ha kaffemskin, och besökare brukar uppskatta det jättemycket, men man kan inte brygga vanligt kaffe. Vilket INTE måste vara Zoegas… det finns andra sorter. Även när man bor i Helsingborg.)

Jag vet inte exakt när det gick upp för mig! Att Chokladsuget egentligen var ett sockersug! (Choklad har alltid varit mitt favoritgodis. Även om det har gått från Marabou mjölk, till betydligt mörkare varianter.)

Nej! Jag har inte alla svar, men jag förstod äntligen att alla de där grönsakerna, och glassen, hade skapat en obalans i kroppen. Glykogen/insulin-obalans. Något jag faktiskt aldrig haft problem med tidigare! Men nu hade jag under en ganska lång tid ätit väldigt få kolhydrater, de flesta dagar inte alls. Och så nu! Två dagar, nej, ett och ett halvt dygn – med övervägande grönskar och så – choklad!!!

Magen kändes stor som ett hus, och jag mådde väl inte helt bra, om än inte direkt dåligt. Obehag! Kan jag nog kalla det, Och jag visste jag måste ändra på det.

Onsdag morgon! Och jag ska åka hem. (Var bestämt sedan innan) Jag gick upp, bäddade, plockade ihop mina saker, kokade en kastrull full med ägg. Åt 100 gram smör och 7 ägg. (Tror det var sju) Packade ner 3 ägg som var kokta tidigare, och tog med. (Jag hade ju ändå betalat dem själv tidigare, ett helt flak, minns ni?)

Förmiddagen spenderade sedan dottern och jag i Ystad. Promenerade omkring, bland annat vid och runt klostret. Hittade ett mullbärsträd. Småpratade. Njöt av solen. Så småningom gick vi till stationen. Dottern åkte vidare, hem till sig.
Och jag åkte med tåget hem till mig.

Åt ingenting förrän framåt sextiden på kvällen. De där tre äggen och nånting nånting som fanns tillgängligt, snabbtinat. Lite sidfläsk kanske. Eller nåt sånt…

Nästa morgon kändes det inte helt bra. Trött men somnade inte om. Obehag i magen. Liksom lite luddig. Åt tidig frunch för ovanlighetens skull. Faktiskt bokstavligt FRUKOST! Drack ”riktigt kaffe”! (Alltså vispat i stor mugg med 3 äggulor och cirka 60-70 gram smör.) Sen började jag så smått känna mig som jag igen. Men det tog ytterligare ett par dagar innan jag var helt mig själv!

Så här i efterhand kan jag se det som var bra med den här upplevelsen! Klart jag ska fortsätta äta mitt normalt strikta Keto-carnivore-ätande! Det jag mår bra av! Och det känns som att jag nu kan gå vidare med här. Vara ännu striktare, till exempel. Jag har små-fuskat ibland. Nu är det slut med det. Inte ens ”smått” eller ”ibland” är ok!

När jag var liten bodde vi strax utanför Borås. Rena rama vischan. De flesta grannarna var granar, även om det låg några hus inom syn- och räckhåll. Men mer var det inte. Men ytterligare en bit ifrån låg en liten by. (Kan man verkligen kalla det by? Var det tillräckligt många hus för det?) Bland husen där fanns ett par bondgårdar.

Från en av de där gårdarna köpte vi mjölk och ägg. Mjölk som vi hämtade hem i en 2-liters plåtkanna. Mjölken var O-allting. O-pastöriserad. O-homogeniserad. O-separerad. O-standardiserad. Men den mjölk vi fick dricka hemma var nog den magraste tänkbara. Mamma skummade nämligen noggrant av all grädde, för att istället använda den till bakning och matlagning. Faktum är, att hon kunde bli en smula hysterisk om någon av oss drack av den nya mjölken innan hon hann skumma den.

Komjölk är väl annars inte precis det bästa en människa kan föda sig med. Trots allt så är det för kalvens skull som kon producerar mjölk. Vi är som spädbarn anpassade att dricka mjölk från våra mammor, men inte vare sig som barn eller vuxna är vi anpassade till att inmundiga något annat djurs mjölk. Vuxna individer ska inte dricka mjölk överhuvudtaget. Det är till och med så, att mjölk (och produkter därav) är det födoämne som är vanligast att man är allergisk mot.

Varför bör man inte dricka mjölk, och särskilt inte när man är förkyld? Jo, för mammor har i åtskiliga generationer känt till, att mjölk är slembildande. Och visst är det så! Det vet jag av egen erfarenhet. Och varför har mjölken då blivit ett så vanligt födoämne?

Tja, till en början kanske för att det var det som fanns att tillgå för att hålla svälten borta. Kon producerar ju mer mjölk – under gynnsamma förhållanden – än vad en kalv behöver. Och nu pratar vi om direkt från kon till konsumenten. Utan några mellanhänder. Senare subventionerades mjölkproduktionen just för att det var relativt billig mat med bra näringsvärde.

Enligt Wikipedia: ”Historiskt utvecklar människan laktosintolerans i vuxen ålder, antagligen för att vänja henne av med att dia (hos naturfolk kan barnen ammas upp till fem års ålder).^[1] När människan i Europa blev bofast under stenåldern och började idka boskapsskötsel gjorde bristen på näringsämnen djurmjölk till en viktig berikning av kosten.

Vid samma tid muterade människan i Europa så att hon kunde spjälka laktosen, mjölksockret. I andra områden i världen är laktosintolerans mycket vanligt, och yttrar sig genom dålig mage vid ett intag av individuellt varierande mängder mjölkprodukter. Generellt har mjölk en avsevärt mindre prominent plats i kosten för vuxna i Afrika och Asien, även om det även här finns kulturer som under lång tid använt sig av mjölkprodukter, t.ex. den indiska.

I västvärlden raffineras livsmedlet mjölk oftast på mejerier, en processen som kan innebära separering, pastörisering,standardisering och homogenisering. Mjölk kan förädlas till filmjölk, yoghurt, smör, grädde, ost, messmör och kvarg.”

Pastöriseringen förstör visserligen bakterier, det var framför allt tuberkulosen man var rädd för, men förstör samtidigt viktiga enzymer. När man läser om högpastörisering och åtföljande lång hållbarhet på mjölk, kan man undra om det över huvud taget är en produkt som har rätt att kallas mjölk. Har det över huvud taget rätt att kallas livsmedel!!!

Homogenisering slår sönder de naturliga fettansamlingarna till små, små klumpar. Det ser kanske trevligare ut att slippa grädden på ytan, men förstör mer än det tillför mjölken. Bland annat upptas dessa små fettpartiklar mer eller mindre direkt genom tarmslemhinnan, när de istället borde ha brutits ner i matsmältningsbara molekyler med hjälp av gallan.

Mjölken var säkerligen nyttigare och en mer naturlig produkt på trettiotalet.

Pastörisering är uppvärmning av vissa livsmedel, framför allt mjölkprodukter till en viss temperatur för att ta död på skadliga bakterier och mikroorganismer. Pastörisering av mjölk sker på ett mejeri. Man skiljer på hög- och lågpastörisering. Vid lågpastörisering sker en kortvarig upphettning till 72-74 grader följt av snabb nerkylning. Vid lågpastörisering behålls smaken i större utsträckning än vid högpastörisering som sker vid 105-110 grader och som görs för att ge produkten högre hållbarhet. 

Medelst en nysning – ett P.S. från undertecknad

Kalcium kan man bl.a. få från: Spenat och andra gröna bladgrönsaker, oskalade sesamfrön, torkade fikon och aprikoser, paranötter och mandel, persilja, citron, sojamjöl och äggula.

Jo, jag har läst om det, att äppelcidervinäger kan användas för att ta bort vårtor. (Kan över huvud taget nånting ta bort vårtor?) Förr fanns det nåt man kallade gentiana blått, en blålila vätska som man penslade på vårtorna och efter bara en ganska kort tid hade de försvunnit.

På apoteket kunde man köpa en penna som man liksom ritade på vårtan för att den skulle dra till skogs och aldrig mer komma tillbaka. Men jag minns inte vad den kallades, eller vad det var för ämne som var verksamt. Minns inte om det faktiskt fungerade ens. Tror det.

Nu kan man på apoteket köpa en sorts vårtborttagningsmedel i en liten brun flaska som luktar starkt och vidrigt. I korken sitter det fast en liten spatel som man ska applicera vätskan med på vårtan.

Stark, står det på etiketten på den jag köpte. Innehållet är bland annat mjölksyra, salicylsyra, etanol och eter. Inte undra på att det luktar starkt och vidrigt.

Funkar det? Nja, kanske om man står ut. Det står att man ska applicera en gång om dagen. Har testat. Först torkar det till och blir vitt. Sen nöts det vita bort och inget verkar ha hänt.

Det går inte att göra det här experimentet varje dag. Till och med om man duttar på nytt efter två eller tre dagar, kanske ännu lite längre, så svullnar fingret och det gör förbaskat ont! Så efter ett antal tester med ett antal dagar emellan gav jag upp. Duttade på en gång och struntade i gång två.

Vad händer då? Jo efter ett tag, en och en halv till två veckor efter, torkar liksom översta skiktet på vårtan in och efter ytterligare några dagar kan man peta, dra och lirka bort det där skiktet. Men inte har det tagit död på vårtan inte! Den kommer igen och fortsätter växa.

Sen hade jag då läst det där om äppelciderinäger, och för ett par dagar sedan beslöt jag testa.

Jag hade köpt Kung Markatta’s ekologiska raw, ofiltrerad äppelcidervinäger med moder. Jag brukar ta en skvätt av den i ett glas vatten och ha som måltidsdryck, och tycker det är gott. Däremot tycker jag inte den är god att göra en vinegrette av. Vet inte varför, men det blir en väldigt konstig smak tillsammans med olivoljan och kryddorna. Tycker jag, alltså. Har en vanlig neutral till det och när jag bakar.

Men nu valde jag alltså den här raw, levande vinägern. Blötte ner en bomullssudd, la den på vårtan – som sitter på vänster pekfinger – och fäste fast den med vanligt plåster.

Sen fick jag ju blöta den då och då, och dessutom blev det att jag diskade med plåstret och bomullssudden kvar så fingret blev alldeles vitskrynkligt där plåstret och sudden var. Då blev ju huden väldigt mjuk och det gick att nypa och peta bort en del av kanterna på vårtan.

Det verkar som att det fungerar!!! Jag borde kanske ha tagit en bild på ”före” så jag också hade kunnat ta en bild på ”efter”, men det tänkte jag inte på. Men efter bara – jag hur många dagar är det nu sedan jag la på första vinägersudden? Tre? Fyra? Nånstans där i alla fall.

Och vet ni vad! Vårtan är mindre redan! Trots att jag inte haft nån våt vinägersudd där hela tiden. Jag tycker mig minnas att det skulle kunna ta minst ett par veckor innan en vårta försvann, men jag misstänker starkt att det går fortare nu eftersom jag tog just den här vinägern. Det måste ju vara extra kraft i den eftersom den är levande, inte bara sur-syrlig.

Vårtor orsakas tydligen av virus, och äppelcidervinägern tar helt enkelt död på viruset – ergo, även på vårtan.