Böcker & Läsande, Min ostyriga penna, Skrivande

Fysiska böcker

N i n a

Ja! Det var ju det man alltid hade… förr. I en inte alltför långt tillbaka forntid. men så småningom blev det liksom uppblandat, mer och mer, med data-teknik. Mobiltelefoner, datorer, ”plattor” – typ iPad, via stora klumpiga datorer som tvunget fick stå på golvet. En del hade väl sin ståendes på skrivbordet, men den var ju stor, den där datorn. Otymplig. Tung.

Sen kom dom, laptopparna och allt det andra. Så vart tog böckerna vägen?

Ja de tog väl inte vägen nånstans egentligen, det finns fortfarande böcker – tack och lov. Men vart tog de vägen för mig? Det kan man undra!

Helt försvann de förstås inte, inte ens hos mig. Men jag gjorde mig av med de flesta skönlitterära böckerna. Romaner och annat. Varför ska de böcker man läst stå kvar på hyllorna, samla damm och ta plats? Sparade förstås mina absoluta favoriter.

Facklitteratur, har jag en hel del i gengäld. Rättare sagt: de flesta böckerna jag har numera, är facklitteratur. Men jag har gjort mig av med kokböckerna. Jag lagar visserligen mat – men använde sällan eller aldrig en kokbok som jag följde recepten i till punkt och pricka.

Så var det med den saken – därmed inte sagt att jag inte är intresserad av mat, men ur en helt annan synvinkel. Näring, hälsa, vitaminer och mineraler, örtmedicin… och så vidare. I det är jag superproppad med information. Kan allt? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att lära sig nya saker är helt fantastiskt!

Så varför sätter jag nu rubriken ”Fysiska böcker”? Jo, från att ha köpt på mig just fysiska böcker tidigare, gång på gång på gång, (läs: OFTA!) skaffar jag mig numera i första hand digitala böcker!

Tänk så behändigt! Tänk så otroligt många böcker man kan få plats med i en iPad! Paddan har inbyggd belysning och man kan ställa in skärmen nästan hur som helst. Typsnitt, fontstorlek, kolumnbredd, avstånd mellan bokstäver respektiver rader. Till och med bakgrundsfärg! Dag- resp nattläge – och kanske en hel del till. Beroende på programvaran.

Tänk bara! Inbyggd belysning och möjlighet att enkelt förstora texten!!! De där pocketböckerna är ju näst intill omöjliga att läsa numera. Så det är inte många sådana jag har. Bara superfavoriterna.

Alltså! Jag har alltså inte köpt så många fysiska böcker på senare tid.

Men idag! Av en slump! Jag tog mig före att ta bussen ner till Maxi Råå. Hade en idé om att titta efter ett par skor att ersätta mina slitna favoriter ”ute-gå-mjuka-slitna-skor”. Varför ända till Maxi Råå? Jag har ju Maxi Berga betyyydligt närmre! Tja varför inte! Komma nån annanstans än tiii det vanliga! Kanske gå en sväng på Råå?!?! (Blev inte. För varmt. Tar det en annan dag.)

Till Maxi Råå kom jag förstås, men några skor blev det inte. De har ju lite att välja på, men inga jag skulle vilja ha på mig. Mest hårda ”plast-historier”. Så jag slötittade runt lite. Hamnade framför böckerna, Blev nyfiken på ett par olika. Köpte den här:

Alltså inte en skönlitterär sak, utan om ett sätt att leva. ”Let them” – typ: bry dig inte, låt det vara, gå vidare. (Alltså jag har inte börjat läsa den än, men det förefaller vara kloka råd som Mel Robbins kommer med. Har hört talas om henne tidigare. På YouTube, förmodligen.)

Så nu har jag alltså köpt en fysisk bok!!! Äntligen!
Ännu en som inte är skönlitterär…

Vänta nu! Vad är det för sorts ”lit” jag brukar skriva, förresten???
Jo!!! FICTION! Om än inte helt Science… inga hårda ”män” gjorda av plåt.. hm… jo det har jag förresten. När jag tänker efter.

Min ostyriga penna

Det där med böcker… och skrivande…

N i n a

Jag hade tänkt skriva om ett par gamla böcker som jag letat efter – och äntligen hittat. Som från nån sorts antikvariat, på nätet… men! Det får vänta lite, för på vägen hittade jag den här gamla storyn jag skrev en gång, anno dazumal.

Det var egentligen så, att jag ständigt gick skrivarkurser på den tiden. Flera stycken varje vecka, och jag skrev faktiskt – mer eller mindre konstant.

Så den här texten nedan, var ett stycke som blev till när vi skulle försöka lära känna våra ”figurer” i den aktuella berättelsen. Och den här typen var en som jobbade på samma kontor som Falk och Vanilla – som var de egentliga huvudpersonerna. Har nånstans ett stycke om henne också, Vanilla…

Så nu kör vi! (och av nån underlig anledning, när jag kopierade in texten här, hamnade den med bara ett ord på varje rad. Ja, se WordPress… t t t )

*
Jerker!

När jag kommer in i rummet ser jag Jerker Sandén stå framför spegeln och granska sitt ansikte. Han böjer sig så nära han kan. När han lägger märker till mig, rycker han till och börjar med en smått vilsen rörelse stryka sig över näsan.
”Jaså, det är du”, säger han och vänder sig mot mig.
”Ja.”
”Vad vill du?” Han låter brysk och ser brysk ut.
”Jag vill veta vem du är.”  svarar jag.
”Vad menar du?”
Nu ser han smått förnärmad ut och börjar plocka bort några osynliga partiklar från kavajärmen.”
”Jo”, börjar jag. ”Hur ska jag kunna skriva om dig, om jag inte vet vem du är?”
”What you see is what you get”, säger han och vänder sig mot spegeln igen. Kammar sig, rättar till slipsen, tar fram en liten borste och börjar borsta kavajen. Mjäll?

Mannen är en hård nöt att knäcka. Han ger absolut ingenting. Jag ser hur han ser ut. Det är allt. Cirka en och sjuttiofem, och mycket smal. Mager, på gränsen till utmärglad, men samtidigt förefaller han vara mycket vältränad. Hur var det nu Falk sa? Sexpack till bröstkorg! Ja, så kan det vara. Synliga revbensspjäll. Tvättbräda.

Han har en tjock svart kalufs som förefaller helt malplacerad. På något sätt skulle jag vilja att han var blond. Inte kritvitt blond, snarare sandblond. Rufsigt mjukt hår, lite tunt på hjässan. Det är så han ser ut i övrigt. Blond blek sandstrand. Men nej! Håret är tjockt och kolsvart. Tankarna far omedelbart iväg att det är en peruk och jag får anstränga mig att inte greppa tag i hans hår och lyfta det från huvudet.

Han är otroligt rak i ryggen. Så där så man får en impuls att gå runt honom och se om han har nån rygg över huvud taget. Han bär en sobert grå kostym som är välskräddad, troligen måttbeställd och av god kvalitet. Ull. Säkerligen finaste kamgarn. Slätt, mjukt, behagligt. Bländande vit skjorta och jag behöver inte röra vid den för att se att även den håller högsta klass. Egyptisk bomull. Mjuk och sval mot huden. Diskret sidenslips, manschettknappar i guld och ytterst välpolerade skor fullföljer bilden av en elegant man med såväl pengar som god smak.

Jag trodde till en början att han var cirka trettiofem, men nu när jag betraktar honom, ser jag att han snarare är fyrtiofem. Det är svårt att säga vad det är som avslöjar honom, huden är fortfarande tämligen slät. Inte ens huden på halsen börjar bli nämnvärt slapp. Kanske är det något med blicken i hans ögon. Någon sorts resignation.

 ”Vad tittar du på?”
Nu är det jag som rycker till och känner mig skuldmedveten.
”Ehh…” jag drar på orden medan jag febrilt försöker tänka ut vad jag ska svara. ”Jag stod bara och beundrade din klädsel.”

Han gillar svaret, det märker jag. Han är fåfäng. Det har jag förstått sedan tidigare. Alltid välartad, väldoftande, välbalanserad, väluppfostrad, välartad, välklädd.

Små rörelser avslöjar honom. Glimtar av leenden, ett hastigt tag över den perfekta frisyren. Slipsen som rättas till. Manschetter som tittar fram långt ur kavajärmarna. Skor som alltid skiner nyputsade. Perfekta pressveck. Perfekt passform på kavajerna. För han har många kavajer, kostymer, skjortor, slipsar. Han har en lillfingerring med en onyx i, och en ingenjörsring, men ingen vigselring. Hans händer är mjuka, rena och lena. Inga sorgkanter under naglarna, inga rispor eller förhårdnader, ingen grovhet. Allt är fint och lent och välpolerat. Till och med naglarna är manikyrerade ovh välpolerade. Hela Jerken Sandén är välpolerad.

”Jerker?”
”Mmmm…”
”Vem är du?
”Det sa jag nyss, Jag är det här.” Han gör en gest med händerna som om han visade fram sig själv. Sin kostym, Sina kläder. Sitt yttre.
”Men du är väl mer än så? Vem är du inuti?”

Men han bara ler i ena mungipan. Lite hånfullt, tycker jag det verkar. Liksom med en ohörbar fnysning.

En hel evighet passerar.

”Jag är civilekonom.”
”Ja?”

Men han säger inget mer.

 

Böcker & Läsande, Minnen

Dags att läsa igen!

N i n a

Jag lärde mig läsa när jag var fem år gammal. Innan dess var det pappa som läste för mig. Han satt i fåtöljen, jag satt i hans knä. Ofta! Mycket! Men aldrig tillräckligt mycket – tyckte jag.

”Nä du”, sa han en dag. ”Jag får ont i halsen av allt läsande, så nu får du allt läsa själv!”
Det var ju logiskt, tyckte jag, även om jag inte kände till just det ordet då. Inte kan man hålla på att läsa högt hela tiden, då får man ju ont i halsen!
Så jag tog honom på orden, och började läsa själv.

Jag hade ju faktiskt suttit där i hans knä, och liksom sett på hela tiden! På texterna, och på bilderna, så jag hade ju redan sett de där bokstäverna och de korta orden. Så det var inte så svårt. Jag började läsa. Och läsa! Och läsa mera. Och läsa…

Visst hände det att det dök upp ett ord allt emellanåt, som bara inte gick att begripa sig på. Oftast för att de var lite längre ord, de där. Lite svårare. Jag frågade pappa.

”Jaha!” sa pappa. ”Kan du läsa bokstäverna så kan jag nog säga ordet.”
Jag läste bokstäverna, en efter en. Och han sa ordet.
”Se du, se du, ” sa han och log. Jag minns inte om han sa nåt mera då. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig ett nytt ord!

Det hela var väldigt logiskt! Han visste ju att jag hade hängt med i texterna mer och mer. Och istället för att skylla på att han inte hade tid – det hade han (hade han?) – Eller att han inte kunde eller ville läsa mer för mig – för att det gjorde ont i halsen (om nu det var sant). Så han gjorde så här istället! Väldigt smart och väldigt effektivt och väldigt inspirerande för mig.

Och jag var fem år och nu kunde jag läsa!

Sen läste jag, och läste … och läste. Kunde läsa flytande när jag började skolan vid 6 års ålder. (Det var i och för sig inte så bra, visade det sig, men det är en helt annan historia)
Jag försökte mig på att skriva också! Men det är också en helt annan historia.

Nu, de senaste åren har det inte blivit så mycket läsande eller skrivande – bland annat på grund av en utbrändhet som började nånstans kring 2012, försvann efter några år, kom tillbaka igen ytterligare ett antal år senare. Men även på grund av brist på vanlig, hederlig (hm) tid! (Som om den ursäkten vore helt relevant).

Bloggat har jag däremot gjort ända sedan 2007, tror jag det var, efter att ha hittat ”Skrivarkalendern” 2006. Bloggandet har också gått liksom upp och ner de senaste åren. Så ord har alltid funnits i mig. Skrivna, lästa – inte lika mycket pratade. Med mindre det var nån som det ”klickade” med.

Ja, det där med att prata högt, särskilt om det är mycket folk, kan vara helt vansinnigt jobbigt. Glömmer vad jag ska säga, tappar ord… men ju tryggare jag är med den eller de jag pratar med, desto stadigare blir också mina ord. OCH om jag är säker på vad det är jag vill säga.

Så även en tyst person, kan ha mängder med ord i sig. Och mängder med kunskaper…

Nu har jag börjat läsa igen, efter en längre tids ”icke-läsande” (Det har varit en del pod-cast och YouTube istället. Och Instagram.) Det är så skönt att sitta där med endera en fysisk bok, eller en som jag läser på iPaden. Den har en del fantastiska fördelar. Såsom inbyggd belysning och man kan öka storleken på texten. Å andra sidan är det en alldeles speciell känsla, att hålla i en fysisk bok.

Det är bra att man kan välja själv, när man läser på det ena eller det andra sättet. Och jag har ett par nya gamla böcker, som jag sökt efter länge – men de tar vi också en annan gång! Liksom vad det är jag läser just nu!

Cyklande, Hälsa, Hemmavid, Min ostyriga penna

Jaha! Jag skulle cykla…

N i n a

Luften gick liksom ur mig, kan man säga. Och jag kan bara undra… var det bara cykeln som gjorde det???

Det var alltså så här, jag var hos doktorn, som hade tittat på röntgenplåtarna, och tittade på mig. Armen alltså… ”Det är bättre än förväntat,” sa han. Och jag blev glad. Jag skulle cykla!!!

Men en sak hade jag inte räknat med! Benen!
Då när jag drullade omkull och slog sönder övre delen av min högerarm – jag slog ju faktiskt i med hela högra sidan av min kropp då! Även om det var armen som råkade värst illa ut.

Det var nervöst nu, den här dagen, kan inte påstå annat. Benen hängde inte riktigt med, då den där första lilla minituren bort till cykelmakar’n. Men nästa dag, när jag hämtade cykeln – kändes det riktigt skönt! Att cykla var lättare än att promenera!!!

Nästa runda! Ett par dagar senare. Jodå! Kändes bra även då. Tills jag skulle cykla hemåt igen. Till en början – helt ok! Men jag hade uppenbarligen valt en alldeles för lång runda. Fick stanna vid ett tillfälle, och det var inte särskilt enkelt att kliva av cykeln eller att komma upp på den igen. Och sista biten hem… jag vågade inte stanna igen… vågade inte ens tänka tanken att kliva av cykeln… jag bara tvingade mig att fortsätta…

Väl hemma stannade jag utanför porten, tänkte… försöka… kliva av!
Fick inte med mig benet. Det vänstra försökte hålla balansen och moderera det högra benets prestationsförsök. Så för att lyckas föra höger ben över pedalerna och stå med båda benen på samma sida om cykeln, blev jag först tvungen att hasa mig själv och cykeln intill väggen, hålla mig mot den där väggen och sedan – tämligen mödosamt – ta höger ben över pedalerna och så – äntligen – hade jag båda benen på samma sida.

Nu skulle jag bara lyfta bort mig själv från väggen också. Benen var helt stumma och lydde inte alls. Fick liksom ta sats. Nåja, jag kom i alla fall upp till min lägenhet, så småningom. Lyckades hasa in cykeln också och sedan sätta mig själv i fåtöljen!
En verklig prestation, skulle jag vilja påstå! Att ”falla ner” i min fåtölj.

Det där var den 5 juni. Sedan kom inte det här cyklandet upp i mina tankar förrän helt nyligen, den 14 juni. I söndags! Jag var tvungen att ta mig till Snabbgross och handla kaffemjölk. Ni vet såna där små minitetror. Jahapp! Skulle jag ta bussen eller cykeln!

Buss skulle innebära att jag var tvungen byta buss. Inte för att det är särskilt långt, rakast möjliga vägen skulle innebära cirka 5 km. Men bussar går ju som bussar går! Hit och sen dit!
Att cykla den sträckan, är ju lätt som en plätt. I min ordinarie, normala värld!

Jag beslöt cykla. Det var det dummaste beslut jag nånsin tagit. Det var en smula vingligt, inte det allra värsta, men jag var rädd att nån situation plötsligt skulle tvinga mig att stanna och kliva av cykeln – så jag passade på att göra det när jag såg en stolpe jag kunde klamra mig fast vid. Gick resten av vägen till Snabbgross.

OKAY! Det var den pärsen! Att köpa kaffemjölk var inget problem, men sen skulle jag ta mig hemåt igen. Samma väg? Alldeles för mycket trafik! Det var ju söndag, mindre än en vecka till Midsommar.
Men den andra vägen? Via Välaplantor? Kunde ju alltid stanna där ett tag och vila benen, och sen ta bussen hem. Kändes som att det skulle vara lättare trots allt, att gå den där km till Busspunkten, än att behöva ta risken bli tvungen gå med cykeln ända hem. (Ca 5 km tror jag) För! Det där med att cykla mera, kändes helt… onödigt… jo … till VP kunde jag ju alltid cykla åtminstone bitvis.

Skulle bara igenom Väla centrum först…

Jo så blev det. Gick… och gick… med cykeln. Vågade inte sätta mig på den. Inte på parkeringsområdet… inte ner och under motorvägsavfarten… (inte i nerförsbacken och inte i uppförsbacken) Inte förrän jag kommit upp på slät mark. Då så…
Jag lyckades cykla dit – bitvis dit

Det var skönt att ta det lugnt en stund på Välaplantor. Lämnade cykeln och kaffemjölken där, gick kilometern till bussen och kom så småningom hem. (De 170 metrarna från bussen och hem till min lägenhet— öh… jo jag klarade det, trodde det knappt.)

Måndagen sedan, mådde jag så dåligt. Inte bara fysiskt för att jag hade ont i hela kroppen. Och mentalt ska vi nog inte ens nämna… Men jag gjorde vad jag skulle göra den dagen, i alla fall. Trots allt.

Jag mår fortfarande rätt bläää… både fysiskt och mentalt. Bättre än i måndags, i och för sig, men inte så jag skrattar precis.

Hur långt blev egentligen det här? Kan bara gissa på ett ungefär. Antal steg tills jag kom hem, blev i alla fall 8 804. Vet det är 2,6 km från Väla Restaurangtorget (busshållplats) till Välaplantor. Uppskattningsvis 2 km från Snabbgross till den där busshållplatsen…

Äsch! Har inte en aning, men jag vet att 10 000 steg motsvarar cirka 8 km (mina normala steg i alla fall) och sen cyklandet på det – som inte visar några steg…

Tror inte jag ens orkar försöka räkna ut det.
Blev mycket, i alla fall – särskilt för en med olycksdrabbade ben…

Förlåt om jag var elak mot nån i måndags… 🙏🏼

Böcker & Läsande

Söndag!

N i n a

Och jag lyssnar på en bok. Har totalt fastnat!

”Friendship with God” skriven av Neale Donald Walsch. Fantastisk!
Välskriven – vilket är mitt viktigaste kriterium för att en bok ska vara bra. Det spelar ingen roll, hur bra handlingen som sådan än kan vara, personer, intriger – name it! – Om inte sättet att skriva är bra – då är den boken inget för mig.

Den här – är otroligt bra även ur alla andra tänkbara kriterier.

Det är märkvärdigt, att jag inte redan har läst den här! Jag har inte mindre än nio stycken av hans böcker, i fysisk form, men bara läst de tre första av dem! Visserligen ett par gånger om – men ändå!

Och trots att jag har även denna i hyllan, LYSSNAR jag nu på den. Och redan DET är helt fantastiskt! För även denna är uppläst av Ellen Burstyn och Edward Asner som Gud, samt Neale Donald Walsch som sig själv!
Och på grund av det, ska jag se om jag kan få tag på de resterande som är upplästa av just dem. Letar väl på Youtube först…

För övrigt finns det många fler böcker av Neale Donald Walsch, såg jag på Goodreads! Ska inventera!

NEJ! NU!
Ska jag försöka tvinga mig ut på nån liten promenad ändå.
Idag får cykeln vila.
(Både jag och cykeln vilade i går.)

Cyklande, Hälsa

Cykel-logg???

N i n a

Njae… jag tror inte det. Har sannolikt inte tillräckligt intresse av att dagligen hålla reda på hur mycket och vart jag cyklar. Särskilt inte nu!

MÖJLIGEN! När jag är helt fit for fight, och då orkar ta lite längre rundor, att det kan vara intressant att se hur mycket och vart jag cyklar. Då tänker jag: rundor på minst en mil eller MER! Inte när jag shoppar på Maxi – eller tar en sväng till Väla

Men! Det dröjer nog ett bra tag innan jag är där. .

Ett undantag! I går!
Själva cyklandet, är inget att orda om.
Det blev nog bara 7-8 km. Om ens det.
MEN ANTAL STEG!!!

Jag gick ju delar av vägen hem, bland annat på grund av regnskurar, och eftersom jag var på Välaplantor i går också, gick jag lite rundor där inne.

Nå! Antal steg visade sig på kvällen ha blivit 8723! Vilket jag tror, ganska säkert, är personbästa på en och samma dag! Jag CYKLAR ju, normalt sett.
Och då blir det inga steg att räkna!

Okej! Erkänner! Det fanns en tid då jag kunde gå långa sträckor i skog och mark. (Bara jag slapp att plocka blåbär och lingon…)

Nå! Idag blev det i alla fall så, att jag tog bussen till Coop X:tra. En hållplats.
Hade med min Dra-maten, så jag gick hem. Ville inte LYFTA den på och av bussen.

Hur långt? Tjaaa… 600 meter tror jag… på ett ungefär… möjligen uppemot 700 – eftersom jag inte tvärsade över gräsmattan…

Men det är ännu inte midsommar ens, så vänta bara!

Kanske vore intressant med en cykel-logg trots allt… medan jag tränar upp mig, så att säga…

… får nog ha kaffe först, innan jag fortsätter…

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Cykla bör man annars dör man…

N i n a

I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)

Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…

Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!

Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.

Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.

Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!

Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!

Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.

Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.

Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.

Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.

Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.

Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.

(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)

Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!

Okej! Let’s keep going!

Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…

Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.

Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…

Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.

Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.

Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…

Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…

Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.

Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…

Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…