Böcker & Läsande

Söndag!

N i n a

Och jag lyssnar på en bok. Har totalt fastnat!

”Friendship with God” skriven av Neale Donald Walsch. Fantastisk!
Välskriven – vilket är mitt viktigaste kriterium för att en bok ska vara bra. Det spelar ingen roll, hur bra handlingen som sådan än kan vara, personer, intriger – name it! – Om inte sättet att skriva är bra – då är den boken inget för mig.

Den här – är otroligt bra även ur alla andra tänkbara kriterier.

Det är märkvärdigt, att jag inte redan har läst den här! Jag har inte mindre än nio stycken av hans böcker, i fysisk form, men bara läst de tre första av dem! Visserligen ett par gånger om – men ändå!

Och trots att jag har även denna i hyllan, LYSSNAR jag nu på den. Och redan DET är helt fantastiskt! För även denna är uppläst av Ellen Burstyn och Edward Asner som Gud, samt Neale Donald Walsch som sig själv!
Och på grund av det, ska jag se om jag kan få tag på de resterande som är upplästa av just dem. Letar väl på Youtube först…

För övrigt finns det många fler böcker av Neale Donald Walsch, såg jag på Goodreads! Ska inventera!

NEJ! NU!
Ska jag försöka tvinga mig ut på nån liten promenad ändå.
Idag får cykeln vila.
(Både jag och cykeln vilade i går.)

Cyklande, Hälsa

Cykel-logg???

N i n a

Njae… jag tror inte det. Har sannolikt inte tillräckligt intresse av att dagligen hålla reda på hur mycket och vart jag cyklar. Särskilt inte nu!

MÖJLIGEN! När jag är helt fit for fight, och då orkar ta lite längre rundor, att det kan vara intressant att se hur mycket och vart jag cyklar. Då tänker jag: rundor på minst en mil eller MER! Inte när jag shoppar på Maxi – eller tar en sväng till Väla

Men! Det dröjer nog ett bra tag innan jag är där. .

Ett undantag! I går!
Själva cyklandet, är inget att orda om.
Det blev nog bara 7-8 km. Om ens det.
MEN ANTAL STEG!!!

Jag gick ju delar av vägen hem, bland annat på grund av regnskurar, och eftersom jag var på Välaplantor i går också, gick jag lite rundor där inne.

Nå! Antal steg visade sig på kvällen ha blivit 8723! Vilket jag tror, ganska säkert, är personbästa på en och samma dag! Jag CYKLAR ju, normalt sett.
Och då blir det inga steg att räkna!

Okej! Erkänner! Det fanns en tid då jag kunde gå långa sträckor i skog och mark. (Bara jag slapp att plocka blåbär och lingon…)

Nå! Idag blev det i alla fall så, att jag tog bussen till Coop X:tra. En hållplats.
Hade med min Dra-maten, så jag gick hem. Ville inte LYFTA den på och av bussen.

Hur långt? Tjaaa… 600 meter tror jag… på ett ungefär… möjligen uppemot 700 – eftersom jag inte tvärsade över gräsmattan…

Men det är ännu inte midsommar ens, så vänta bara!

Kanske vore intressant med en cykel-logg trots allt… medan jag tränar upp mig, så att säga…

… får nog ha kaffe först, innan jag fortsätter…

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Cykla bör man annars dör man…

N i n a

I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)

Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…

Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!

Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.

Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.

Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!

Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!

Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.

Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.

Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.

Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.

Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.

Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.

(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)

Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!

Okej! Let’s keep going!

Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…

Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.

Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…

Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.

Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.

Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…

Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…

Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.

Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…

Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…


Böcker & Läsande

Synkronicitet?

N i n a

”I helgen har jag ordnat till i den här bloggen – till en del – berättar senare… i ett eget inlägg. Nu idag bläddrade jag i bloggen en stund. Fann det här inlägget från den 27 maj 2018, och kände jag ville plocka fram nåt kulturellt – som jag gillade då – liksom nu.
Dessutom fullkomligen ÄLSKAR jag Wes Anderson´s film ”The Grand Budapest Hotel” som jag har, och har sett ett flertal gånger.”

Stefan Zweig? Vem var nu detta! Men oavsett så fick det mig att bli nyfiken. Jag googlade, läste om honom, kollade på Storytel, och började i förmiddags att lyssna på ”Världen av i går”. Uppläsare Johan Holmberg som jag tycker mycket om att lyssna till. Och jag fastnade omedelbart. Europeisk historia sedd ur den kulturella aspekten är helt fascinerande! Ett par timmar rann snabbt förbi.

Nu, alldeles nyss, fick jag för mig att lägga in nåt om det här på bloggen, men ville ha en bild på omslaget också. Öppnade Adlibris. Hittade bilder och läste. Jag skriver själv aldrig sammandrag eller recensioner, möjligen något tyckande nån gång, men Adlibris uttrycker ju bra vad boken handlar om.

”Boken som inspirerade Wes Anderson till filmen »The Grand Budapest Hotel«, Österrikaren Stefan Zweig (1881-1941), var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och hans böcker förbjöds. På ett hotellrum i Brasilien 1939-41 nedtecknar han fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939 – aldrig har denna epok frambesvurits mer levande än i Världen av i går. Här finns även kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud och många fler.

Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Boken utkom första gången i Stockholm 1942, mitt under brinnande krig. »Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!« Stefan Zweig.”

Ja! Jag läste Adlibris text och hajade ögonblickligen till!  För nu var det ju bara så, att i går kväll tittade jag på just ”The Grand Budapest Hotel”, vilken jag för övrigt gillar och har sett några gånger. Gillar överlag Wes Andersons filmer.

Slump? Sammanträffande? Synkronicitet?

Och här – snyggare omslagsbild, tycker jag. Båda finns på Storytel på svenska, men inte Johan Holmberg som uppläsare till denna. 😉 Istället Martin Halland.

Det finns också många av Zweigs böcker – kanske alla? – på iBooks. Men endast denna i svensk översättning. Men jag har förhandsbeställt inte mindre än 8 böcker som släpps den 31 maj. För endast 15 kr styck. Vilket klipp!

Från Wikipedia

Stefan Zweig, född 28 november 1881 i Wien, Österrike-Ungern, död 22 februari 1942 i Petrópolis, Rio de Janeiro, Brasilien (självmord), var en österrikisk författare. Zweig var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 och hans böcker förbjöds.

Stefan Zweigs självmordsbrev.

På ett hotellrum i Brasilien 1939–1941 nedtecknade Stefan Zweig fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Epoken fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939, beskrivs i Världen av i går: en europés minnen. Här finns även porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Zweigs bok är en av de stora vittnesskildringarna från Europa under första halvan av förra seklet, om förföljelse och förnedring av judar, om fientlighet mot konst och fritt tänkande. Boken utkom första gången i Stockholm 1942 och har varit inflytelserik sedan dess. Den har sedermera inspirerat regissören Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel (2014).

Zweigs författarskap tog fart på allvar under 1920-talet och hans stjärna steg snabbt. Han tillbringade långa perioder i Paris och Berlin – och till hemmet i Salzburg kom gäster som Thomas Mann, Romain Rolland, James Joyce, Arthur Schnitzler och Richard Strauss.

Stefan Zweigs verk brändes under bokbålen i Nazityskland under 1930-talet. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933, såg sig Zweig tvungen att 1934[1][2] lämna Österrike på grund av sin judiska härkomst. Zweig skrev lyrik, noveller, romaner, dramatik och essäistik.

Zweig har skrivit essäerna i Sternstunden der Menschheit (”Ödestimmar”) från 1927 samt ett större antal personporträtt, såsom Maria Stuart från 1935 och Marie Antoinette från 1933.

Med andra tankar, Poem, Skrivande

00:41:37

N i n a

Hittade ett poem,
från 14 februari 2020
kl 00:41:37

tänkte…
den kunde vara bra att plocka framåt
i tiden
till alldeles i slutet av maj … aka nu…

skapa en extra kontrast
till ljuvlig sommarnatt
_ _ _ _ _

jag använder en klyscha
när jag skriver att vinden ylar

när den vältrar sig i vrede
och spyr sin ilska
över detta svarta vinterland

den sliter i trädens döda grenar
visslar genom fönstrens springor
skapar bilder ur sitt inre
låst i existentiell frustration

bättre rasa ut och bryta sönder
än för evigt stängas inne
som fånge i ett ångesthärjat sinne

Med andra tankar

… och benen är det inget fel på

N i n a

Vad har jag gjort i dag, då? Ja, nåt har jag väl gjort. Vet att jag suttit en hel del med bokföringen. Halkade efter med den nu för ett tag sedan när det var mycket annat att göra. Och – måste erkänna. Har väl inte haft så mycket ork heller.

Om ni kommer ihåg att jag bröt armen i februari, jag kommer i vart fall ihåg det, så visst är det mycket bättre nu. Om än att jag  stundtals blir jättetrött.
Men ännu mer irriterande, är att när armen väl slutade göra ont, så där riktigt räligt, så började knäna bråka med mig. Särskilt det högra. Särskilt på morgnarna, och särskilt om jag suttit stilla länge – eller för den delen. . .  STÅTT! 

Jaja! Inte lönar det sig att gnälla och klaga, i alla fall. Benen är det inget fel på.

På måndag eftermiddag ska jag till ortopeden. Ska träffa kirurgen som massakrerade min arm och petade in lite nya saker där. Säger han bara det jag vill höra, så ska jag se till att börja cykla igen sedan. Jo, det sa jag till mig själv för ett par månader sedan – till sommaren ska jag cykla igen. Och nu är det sommar.

Det är ju inte det att det skulle vara omöjligt! Jag är nog mest bara rädd, helt enkelt. 

Men det är inget fel på benen, så där kan jag säkert vara trygg! Och jag når fram med båda armarna till styret. Jag upplever att jag på det stora hela taget är hyfsat stark i armarna. Men det jag oroar mig lite för: är om jag kommer in i en ”situation”! Nånting händer så jag måste väja eller stanna snabbt, eller nåt liknande. Kommer jag att kunna göra det då? Klarar högerarmen att snabbt ta tag, eller styra undan eller nåt, då?

Fast! Varför oroa sig. Jag är ju så van när det gäller att cykla, och har man en gång lärt sig cykla, så kan man cykla. Och som sagt: benen är det inget fel på.

Skrivande

Stand by

N i n a

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att ta mig ut  till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman…

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

Jag finns!
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Tungt och seegt

N i n a

Jo! Det har varit en sån dag idag. Inte riktigt hela dagen, men en stor del. Och det är inget konstigt med det. Ända sedan jag kom hem från lasarettet har det gått lite upp och ner med den fysiska känslan.  Och det lär väl så förbli ytterligare nån tid framöver.

Ser jag det i ett lite större perspektiv, så mår jag helt klart bättre nu än för nån dryg vecka sedan. Men av nån underlig anledning, tycks jag ha mått lite ”tröttare och tyngre” sen den dagen jag var och fick bort stygnen.

Kan inte se nåt samband med det! För att sköterskan ”petade i ärr-bildandet”???  Tog bort en lååååång rad med små agraffer, tvättade med nåt antiseptiskt och la på nytt förband???

Nåja! Strunt samma! Det är som det är och vi går ändå mot sommar!

I övrigt tycks jag till viss del ha fastnat i den här bloggen. Känner hur jag längtar tillbaka till allt skrivande/bloggande/skapande så det nästan gör ont i mig.

Och märk väl! Nu sitter jag med laptopen och skriver med vänster hand! Mest med pekfingret dessutom! Jag brukar mest använda båda händerna!!! I normala fall!!!!!!!

Läste lite här och där vad jag har skrivit under årens lopp! MASSOR! OCH BRA! Om jag får säga det själv.
och det får jag…

Den här bloggen börjar i maj 2016. Men jag har, och har haft flera andra under åren 2006 (2007?) och framåt.
Kände en lust att lägga in ALLT här. För jag har bloggat mycket om böcker, läsande och skrivande. Liksom även om filmer och vardagen i stort.

Men vilket jobb det skulle vara! För jag har allt det där i vanlig text! Så då skulle det innebära att jag var tvungen kopiera in inlägg för inlägg och dessutom se till att skriva in rätt datum. Det verkliga datumet när det faktiskt blev skrivet!
Huja mig! Vilket jobb!

Och ändå känner jag lust att göra det!!

Ja, jag vet! Jag är en konstig typ…

Å andra sidan har jag även lust att börja jobba med mina sovande manus… vilket av dem ska jag fokusera på först???

Ja, det var en bra fråga det –  men först ska man kanske se till att på allvar ta fatt i den där lusten ATT skriva! Även om det nu först ”bara” blir frågan om ett och annat knäppt inlägg.

För övrigt har jag rensat lite bland inläggen här. Där fanns ett och annat som hade tappat bilder. Ibland fick jag slänga nåt inlägg helt och hållet, för utan bild blev det liksom ingen mening med det.

Allt gagnar helheten, kan man kanske säga…