00:41:37

Hittade ett poem,
från 14 februari 2020

kl 00:41:37

tänkte…
den kunde vara bra att plocka framåt
i tiden
till alldeles i slutet av maj
aka nu…

skapa en extra kontrast
till ljuvlig sommarnatt

_ _ _ _ _

… och benen är det inget fel på

Vad har jag gjort i dag, då? Ja, nåt har jag väl gjort. Vet att jag suttit en hel del med bokföringen. Halkade efter med den nu för ett tag sedan när det var mycket annat att göra. Och – måste erkänna. Har väl inte haft så mycket ork heller.

Om ni kommer ihåg att jag bröt armen i februari, jag kommer i vart fall ihåg det, så visst är det mycket bättre nu. Om än att jag  stundtals blir jättetrött.
Men ännu mer irriterande, är att när armen väl slutade göra ont, så där riktigt räligt, så började knäna bråka med mig. Särskilt det högra. Särskilt på morgnarna, och särskilt om jag suttit stilla länge – eller för den delen. . .  STÅTT! 

Jaja! Inte lönar det sig att gnälla och klaga, i alla fall. Benen är det inget fel på.

På måndag eftermiddag ska jag till ortopeden. Ska träffa kirurgen som massakrerade min arm och petade in lite nya saker där. Säger han bara det jag vill höra, så ska jag se till att börja cykla igen sedan. Jo, det sa jag till mig själv för ett par månader sedan – till sommaren ska jag cykla igen. Och nu är det sommar.

Det är ju inte det att det skulle vara omöjligt! Jag är nog mest bara rädd, helt enkelt. 

Men det är inget fel på benen, så där kan jag säkert vara trygg! Och jag når fram med båda armarna till styret. Jag upplever att jag på det stora hela taget är hyfsat stark i armarna. Men det jag oroar mig lite för: är om jag kommer in i en ”situation”! Nånting händer så jag måste väja eller stanna snabbt, eller nåt liknande. Kommer jag att kunna göra det då? Klarar högerarmen att snabbt ta tag, eller styra undan eller nåt, då?

Fast! Varför oroa sig. Jag är ju så van när det gäller att cykla, och har man en gång lärt sig cykla, så kan man cykla. Och som sagt: benen är det inget fel på.

Stand by

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att ta mig ut  till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman…

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

Jag finns!
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Tungt och seegt

Jo! Det har varit en sån dag idag. Inte riktigt hela dagen, men en stor del. Och det är inget konstigt med det. Ända sedan jag kom hem från lasarettet har det gått lite upp och ner med den fysiska känslan.  Och det lär väl så förbli ytterligare nån tid framöver.

Ser jag det i ett lite större perspektiv, så mår jag helt klart bättre nu än för nån dryg vecka sedan. Men av nån underlig anledning, tycks jag ha mått lite ”tröttare och tyngre” sen den dagen jag var och fick bort stygnen.

Kan inte se nåt samband med det! För att sköterskan ”petade i ärr-bildandet”???  Tog bort en lååååång rad med små agraffer, tvättade med nåt antiseptiskt och la på nytt förband???

Nåja! Strunt samma! Det är som det är och vi går ändå mot sommar!

I övrigt tycks jag till viss del ha fastnat i den här bloggen. Känner hur jag längtar tillbaka till allt skrivande/bloggande/skapande så det nästan gör ont i mig.

Och märk väl! Nu sitter jag med laptopen och skriver med vänster hand! Mest med pekfingret dessutom! Jag brukar mest använda båda händerna!!! I normala fall!!!!!!!

Läste lite här och där vad jag har skrivit under årens lopp! MASSOR! OCH BRA! Om jag får säga det själv.
och det får jag…

Den här bloggen börjar i maj 2016. Men jag har, och har haft flera andra under åren 2006 (2007?) och framåt.
Kände en lust att lägga in ALLT här. För jag har bloggat mycket om böcker, läsande och skrivande. Liksom även om filmer och vardagen i stort.

Men vilket jobb det skulle vara! För jag har allt det där i vanlig text! Så då skulle det innebära att jag var tvungen kopiera in inlägg för inlägg och dessutom se till att skriva in rätt datum. Det verkliga datumet när det faktiskt blev skrivet!
Huja mig! Vilket jobb!

Och ändå känner jag lust att göra det!!

Ja, jag vet! Jag är en konstig typ…

Å andra sidan har jag även lust att börja jobba med mina sovande manus… vilket av dem ska jag fokusera på först???

Ja, det var en bra fråga det –  men först ska man kanske se till att på allvar ta fatt i den där lusten ATT skriva! Även om det nu först ”bara” blir frågan om ett och annat knäppt inlägg.

För övrigt har jag rensat lite bland inläggen här. Där fanns ett och annat som hade tappat bilder. Ibland fick jag slänga nåt inlägg helt och hållet, för utan bild blev det liksom ingen mening med det.

Allt gagnar helheten, kan man kanske säga…

 

Just nu…

… är jag oerhört tacksam över att jag har en Airfryer.
Behöver jag säga så mycket mer? Egentligen?
Nä… tänkte väl det…

Det hände…

Sitter här nu, och reflekterar över tiden. Ja! Faktiskt! Över tiden! Det är den 7 mars idag! Halkolyckan ägde rum den 6 februari! Det är 28 dagar i februari! Fyra veckor med andra ord!

Alltså! Det är i dag fyra veckor sedan jag drullade omkull!!!

Fyra veckor??? Bara fyra veckor??? Det känns som om det vore mycket längre sedan. Inte underligt jag fortfarande har ont och mest känner mig som en dåligt urkramad disktrasa.

Hur nu en disktrasa kan känna sig i ett sådant läge. ???

”Folk”! Ja, inte alla, men ett par, tjatar på mig att jag ska ut i friska luften och promenera. Det ska tydligen vara bra för smärthantering bland annat (förmodligen sant). Och det där att få SOL i ansiktet!!!
(Jag har en ganska stor balkong i västerläge, räcker inte det?)

Okidoki! Kan hålla med att en nypa frisk luft kan kännas skönt. (Balkongen?) Men jag blir också kopiöst trött av ansträngningen.

I och för sig skönt att kunna sova ett tag (eller två) på dagen. Svårt sova tillräckligt under natten. Armen gör ONT! JU!!!

Men… insikten om bara 4 veckor sedan olyckan, blev lite av en chockverkan! Att det faktiskt bara är 4 veckor sedan det hände, 2,5 sedan operationen… BARA!!!

Insikter kan verkligen ställa saker på sin spets…

En sak till! Övre delen av högerarmen fick visserligen ta emot den värsta smällen, den delen blev mest skadad, men det är inte detsamma som att resten av kroppen klarade sig helskinnad. Icke, sa Nicke! Men det tog ett tag innan jag riktigt förstod det.

Ett rejält blåmärke på utsidan av höger underarm, berättade senare att även den fått sig en rejäl smäll. Smärta även där förstås. Troligtvis inte nåt brott eller ens spricka. Men ändå…

Förstod att smällen mot marken hade genererat en stötvåg genom hela kroppen, framför allt genom höger kroppshalva. Har ont i ryggen, särskilt höger om ryggraden från nedre delen av skuldran och uppåt, musklerna känns som hopdragna, eller möjligen svullna. Obehag upp genom nacken. Försöker massera.

Höften fick sig också en stöt, men det känns inte alltför jobbigt där, och även om höger knä också känns mer smärtande än före olyckan, är det som att nedre delen av kroppen blivit relativt förskonad.

Antagligen för att de delarna var närmre marken… lägre fallhöjd alltså…

Är oerhört tacksam över att största skadan inte skedde högre upp än strax under axeln… och det läker sig… precis som resten
Men det tar lite längre tid än fyra veckor…

Sedan är det ju så med kroppen, att en så här pass allvarlig olycka påverkar. Kanske inte mätbart… vet heller inte om jag ska kalla det mentalt, psykologiskt eller nåt annat. Men kroppen reagerar! Reglerar! Minskar på hunger och törst, fokuserar på läkning. På ett plan förstår jag, men kan inte förklara…

Blev kvar en natt på lasarettet. Den natten var INTE rolig!
och jag tålde inte det morfinet jag fick då…

Men det kommer en sommar…

Ibland händer det…

Det är fredag 6 februari. Har snöat sen kvällen innan. Det är halt, sliddrigt. Tar buss 1 och 22 till frisören. Efteråt har jag lite svårt bestämma mig för hur jag ska ta mig hem igen. Känner inte för att ta 22an och sen Ettan hem. Ska jag gå genom ”skogen”?

Irene ringer om annat. Avråder mig från Skogsvägen. Tänker då ta 22an till Väla restaurantorget och sen 24an hem. Bestämmer mig för det. Går mot hållplatsen! Pratar fortfarande med Irene.

Ser att bussen närmar sig bakom mig, ökar på stegen. Och så plötsligt, glider foten och jag hamnar rakt på övre delen av högerarmen.

Shit! Säger jag mitt i glidet! Sitter där en stund och letar efter mobilen som farit iväg. Tar mig upp till stående, men fick först svänga över på vänster sida. Högerarmen vill inte. Gör ont. Men jag kommer upp till stående. Av nån underlig anledning kommer jag faktiskt upp!

Måste ha fått hjälp. Från ovan. Ingen fysisk människa är ens i närheten. Tittar efter mobilen. Fodralet är där, men var är telefonen? Hittar även den efter en stund.

På något underligt sätt kom jag med bussen! Har tiden stått stilla medan jag föll, tog mig upp och letade efter telefonen? Det känns så. Mycket underligt! Eller?

Så! Jag halkar på isen, och faller pladask på övre delen av höger arm. Jaha! Kommer upp på mina två, tar mig fram till bussen genom decimetertjock snö, kliver på bussen och sätter mig. Tänker om! Tar inte 24an hem, utan väljer att åka tillbaka med 22an, mot stan, till nära min vårdcentral.

På vårdcentralen en första koll, remiss och resten av dagen på lasarettet. Röntgen, akuten… axel-leden ur läge, brott på flera ställen. Flisor! Det är jag som kallar det småa för flisor. Förstår inte, och ser heller inte vad som är vad på röntgenbilden läkaren har med sig.

Det ska även bli en skiktröntgen…
Spännande. Tänk att kunna se sitt inre i 3D! Även om det bara är armen…

Resten av dagen går, väntan…
ännu mer väntan…
Är hemma igen halv 10 på kvällen.

Nästa dag ringer läkaren. Ska opereras, få implantat. Med ett flertal små delar blir det många små skruvar för att få ihop det. Större risk att tvingas operera om. Så det blir ett implantat istället.

Efter helgen, 1177, skriver hälsodeklaration, får tid för provtagning och EKG.

Idag, inne för ännu en provtagning samt blodtrycket. Stresshögt!

I morgon, den 18 februari kl 07,05 operation.
Lär ska få komma hem nån gång på eftermiddagen…

 

Jag ljög visst?!

Fast det var inte meningen. Det bara råkade bli så. Antagligen var jag vid det laget lite för trött och sömnig för att tänka klart. Helt klart…

Jag skrev i går att jag höll på att lyssna på Stephen Kings roman Cujo. Det var fel. Det gjorde jag inte alls. Men för nån vecka sedan eller så, gjorde jag det.

Jag har sedan många år tillbaka gillat Stephen King. Kanske inte allt han skrivit, men många av hans verk. Sen har det ju varit lite si och så med såväl läsande som skrivande och bloggande för min del under ett antal år, men nu vill jag tillbaka till mitt eget liv igen. med bland annat läsande, skrivande och bloggande! King eller inte King!

Så! Cujo har jag läst tidigare. Långt tidigare. Minns inte när. Minns inte ens handlingen. Mer än just den delen då personerna sitter fast i sin bil, på gården till sitt hus, med en rasande, rabiessmittad, enormt stor hund utanför.

För ett par veckor sedan, var jag ute på Väla och handlade några kontorsprylar, och blev tillfrågad av expediten om jag brukade lyssna på böcker och –  om intresserad – skaffa mig Akademibokhandelns/Bokus-lyssnarapp! Bokus Play.

Jag tvekade först, men sen tänkte jag att Varför inte? Det var resonabelt pris, man kunde enligt henne, lyssna hur mycket som helst – ingen limit där i alla fall – och helt gratis under… vad var det nu?  Jo! 45 dagar! Heller ingen bindningstid och man kunde avsluta när man ville.
Så! Okej! Why not! Just testing!

Det har jag varit med om tidigare. Gratis under en viss tid. En jag minns, hade erbjudandet  ”Gratis under två månader”.
I det fallet gällde det abonnemanget för 20 timmar/månad. Och det stod skrivet som att man då fick 20 timmars och två månader gratis.
Det stod inte att det var 20 timmar som skulle  räcka två månader… men det var det…

Okej! Jag valde att testa! Har ju inte haft nån boklyssnarapp på rätt länge. Avslutade mitt inköp i butiken, gick till busshållplatsen och åkte hem.
Väl hemma blev det ju till att ladda ner appen, skapa det där kontot och sen logga in. Efter det kom den stora frågan vad jag skulle välja för bok att påbörja mitt lyssnande med. Hade inte en aning!

Bland de förslag som finns på förstasidan – oavsett lyssnarapp – är ofta lättlyssnad (läs ytlig) litteratur. Inget jag suktar efter ett dugg. OK! Vi kan inte alla vara lika! Det är inte bara ok, det är bra!!!

Vad fanns där då som skulle kunna passa mig? Hur mycket variation fanns där överhuvudtaget? Är appen i sig bra? Hur är den att söka i och hur stort utbud är där?
Självklart har jag inte något klart och tydligt svar på de frågorna. Inte ännu.

Upptäckte ändå under de här första  timmarna att jag utan problem kunde lägga in appen både på mobilen och iPaden, samt logga in på bådadera. Men det gick inte att börja lyssna på den ena, t.ex iPaden, och sedan gå över och fortsätta lyssna på den andra, iPhonen – från det ställe där jag faktiskt var i handlingen!
Kändes  rätt meningslöst.

Å andra sidan kan jag kanske ha en bok på den ena, och en annan bok på den andra. Kanske…
I och för sig kanske det finns nån inställning jag ännu inte hittat.
Who knows?
Alla dessa kanske…

Lyckades i alla fall hitta  Dan Browns senaste ”Den yttersta hemligheten”. Den kunde jag ju börja med! tänkte jag.
Enligt min smak – URTRÅKIG! Vilket förvånar mig, för jag har läst eller lyssnat på nästan alla hans tidigare böcker – och verkligen fastnat! Lyssnade inte ens färdigt på den här, men funderade på att gå tillbaka senare och ge nåt annat av han verk en chans. (Alternativt en chans till…)

Sen snurrade jag runt lite på appen och kollade lite mer bland det som fanns tills jag kom att tänka på Stephen King.
Vad fanns det att välja på av honom?

Tja! Cujo fanns med i det där första svepet som dök upp. Och jag tänkte: varför inte? Det var längesedan jag läste den. Och började lyssna… insåg efter ett tag att jag inte fastnade… att allt det där om familjen och deras liv och vad det nu var mera, så upplevde jag det som – hmöööööö….   jag svävade iväg i helt andra tankar än på det jag lyssnade på.
I och för sig inte helt ovanligt, vad beträffar mig. .

Till och med den där delen när Cujo blir biten (?) i nosen av nåt rabiessmittat djur, hade jag råkat glida över. Och fast jag backade i texten så har jag inte mer minne nu av vad som faktiskt hände där och då, mer än att han fick ont i nosen och började må allt sämre under den följande tiden. Stod det ens att han blev biten och av vad? Tror inte det. För det stycket är ju skrivet ur Cujos perspektiv! Han nosar omkring efter nåt intressant – förmodligen nån doft – och så händer nåt med nosen… WHAT???

Det var faktiskt strax efter det, som jag la av med lyssnandet på Cujo. Kunde kanske fortsatt för den stackars hundens skull, men… beslöt… njae…

Så! Vad hände sedan? Efter att jag gav upp Cujo?
Jo, Det dök upp (alltså boken Det av Stephen King – tur man korrekturläser vad man skrivit), och eftersom jag inte läst den tidigare tänkte jag: Nu är det dags!
Och det var DEN jag lyssnade på till sent i går kväll! !!!

Har i ögonblicket lyssnat på 19% av den  låååånga, tjocka boken. Har 50 timmar kvar… i normalhastighet. Men jag kör på med 1,5 i hastighet. Annars blir det för slött.

Fick för mig att googla lite på nätet om boklyssnarappar.
I min värld – så att säga – existerar de svenska lyssnarbokapparna Storytel, Bookbeat, och Nextory vilka jag hittills har provat, och nu även  Bokus Play som är ny för mig.

Nextory var jag inte alls glad för. även om jag nu inte minns varför. Storytel och Bookbeat är båda bra, ganska jämförbara faktiskt, även om Storytel är snäppet dyrare. Utbudet är relativt likartat.

Att jag sedan i första hand har valt BookBeat genom åren, var för att där finns alla böckerna i Stephen Kings serie om Det mörka tornet.  Min absoluta läsfavorit som jag såväl läst som lyssnat på i … åratal! Jag vet inte hur många gånger. Fullkomligen älskar den berättelsen!
På BookBeat kan man även lyssna på alla Harry Potter böckerna – upplästa av STEPHEN FRY!
Inte bara en berättelse! En UPPLEVELSE!!!

Men under googlandet, såg jag som exempel att BokusPlay har samtliga böcker i serien Game of Thrones. Så där lär jag stanna kvar ett tag, åtminstone tills jag  lyssnat på dem alla.

Därefter, om jag fastnat tillräckligt hårt i att lyssna på böcker, kommer jag troligtvis att komma tillbaka till Bookbeat.
På Bookbeat liksom  på Stortel kan man gå in på websidan och leta efter böcker man vill lyssna på, och där spara till sitt bibliotek. Jättebra! Och, om inte annat, har man en mycket bättre översikt när man har en stor skärm.
Denna möjlighet har jag inte hittat på Bokus Play, deras sida är en – Bokus-hemsida!

Web-adressen dit: https://www.bokus.com/play

Går det bättre nu?

Vad då? Bättre? Vadå bättre? Från vad? För man får väl anta att det då är frågan om något som inte varit bra, och som nu inte är så o-bra längre! Det är väl så det brukar vara?

Flytten? Tre månader sedan nu. OjOJ!! Har jag redan bott här i tre månader ?!?!? Praktiskt taget på dagen, dessutom. Flyttade hit den 31 juli, och just nu är det den 1 november. Lördag. Och om ungeför en halvtimme är det söndag.

Ja! Jag ÄR en nattuggla. Av födsel och oavbruten vana. Nå! Jag vet ju inte om jag var det när jag var liten. Det var så länge sedan så det har jag lämnat bakom mig. (Läs: Glömt!) Men visst minns jag ändå lata sovmorgnar på helgerna då jag framåt elva-tiden eller så. (eller tio) larvade ner till köket och plockade ihop till en frukost-på-sängen och en bok. De allra bästa sådana morgnar var om vi hade haft folk hemma kvällen innan, för då var det extra goda saker att hitta i kyl och skafferi.

Nu, som pensionista kan jag ha den lyxen nästa n varje dag, om jag vill. Och jag tar det lugnt på morgnarna , med mindre jag måste vara nånstans tidigt. Men frukosten äter jag numera aldrig i sängen. Det var en sån där lördags- och/eller söndagslyx man ägnade sig åt när man gick i skolan.

De första skolåren i mitt liv gick man i skolan även på lördagarna. men bara halva dagen då. Vilket var en sorts lyx det också. Särskilt på våren när de sista snöpölarna smalt i solskenet, talgoxar sjöng av hjärtans lust – de var ”tretaktare” på den tiden –  löven på träd och buskar var skira, spröda, ljusgröna skönheter. Och det doftade av fuktig jord, nyvaknat gräs, och  – med lite tur – de första vårblommorna.
Icke att förglömma de sköna solstrålarna.

Tänk! Jag minns fortfarande de där lördagarna när man gick hem från bussen, mitt på dagen, och pappa hade värmt på köttsoppan eftersom mamma var på jobbet. Hade jag tur då, hade pappa varit på biblioteket och lånat hem en trave böcker till mig. En till sig själv också, förstås.

Ibland minns man både ljus, ljud och dofter…  och solskenet. Det var speciellt då på … lördagarna…

Och apropå det där som går bättre? Tja! Tror det var lite blandad kompott det där. Som kanske går bättre.

  • Läsandet? – mja
  • Skrivandet? – hosthost (kunde varit betydligt bättre)
  • Promenerandet och cyklandet?  Något bättre, tack och lov

    (ska nån annan gång berätta om oxalsyra och hur det kan vara att genomleva en avgiftning  av sagda gift… minst sagt fascinerande! Och dagar emellanåt som är bara såååå….
  • Lyssnar faktiskt på böcker nu. Har även några fysiska böcker på lut, men det blir inte lika mycket som förr. …än …

Så för närvarande lyssnar jag på… (inte precis exakt just nu, för nu håller ögonlocken på att ramla ihop alldeles av sig själva)
Och nu är klockan en minut i söndag. God Natt!