Synkronicitet?

”I helgen har jag ordnat till i den här bloggen – till en del – berättar senare… i ett eget inlägg. Nu idag bläddrade jag i bloggen en stund. Fann det här inlägget från den 27 maj 2018, och kände jag ville plocka fram nåt kulturellt – som jag gillade då – liksom nu.
Dessutom fullkomligen ÄLSKAR jag Wes Anderson´s film ”The Grand Budapest Hotel” som jag har, och har sett ett flertal gånger.

Stefan Zweig? Vem var nu detta! Men oavsett så fick det mig att bli nyfiken. Jag googlade, läste om honom, kollade på Storytel, och började i förmiddags att lyssna på ”Världen av i går”. Uppläsare Johan Holmberg som jag tycker mycket om att lyssna till. Och jag fastnade omedelbart. Europeisk historia sedd ur den kulturella aspekten är helt fascinerande! Ett par timmar rann snabbt förbi.

Nu, alldeles nyss, fick jag för mig att lägga in nåt om det här på bloggen, men ville ha en bild på omslaget också. Öppnade Adlibris. Hittade bilder och läste. Jag skriver själv aldrig sammandrag eller recensioner, möjligen något tyckande nån gång, men Adlibris uttrycker ju bra vad boken handlar om.

”Boken som inspirerade Wes Anderson till filmen »The Grand Budapest Hotel«, Österrikaren Stefan Zweig (1881-1941), var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och hans böcker förbjöds. På ett hotellrum i Brasilien 1939-41 nedtecknar han fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939 – aldrig har denna epok frambesvurits mer levande än i Världen av i går. Här finns även kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud och många fler.

Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Boken utkom första gången i Stockholm 1942, mitt under brinnande krig. »Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!« Stefan Zweig.”

Ja! Jag läste Adlibris text och hajade ögonblickligen till!  För nu var det ju bara så, att i går kväll tittade jag på just ”The Grand Budapest Hotel”, vilken jag för övrigt gillar och har sett några gånger. Gillar överlag Wes Andersons filmer.

Slump? Sammanträffande? Synkronicitet?


Och här – snyggare omslagsbild, tycker jag. Båda finns på Storytel på svenska, men inte Johan Holmberg som uppläsare till denna. 😉 Istället Martin Halland.

Det finns också många av Zweigs böcker – kanske alla? – på iBooks. Men endast denna i svensk översättning. Men jag har förhandsbeställt inte mindre än 8 böcker som släpps den 31 maj. För endast 15 kr styck. Vilket klipp!


Från Wikipedia

Stefan Zweig, född 28 november 1881 i Wien, Österrike-Ungern, död 22 februari 1942 i Petrópolis, Rio de Janeiro, Brasilien (självmord), var en österrikisk författare. Zweig var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 och hans böcker förbjöds.

Stefan Zweigs självmordsbrev.

På ett hotellrum i Brasilien 1939–1941 nedtecknade Stefan Zweig fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Epoken fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939, beskrivs i Världen av i går: en europés minnen. Här finns även porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Zweigs bok är en av de stora vittnesskildringarna från Europa under första halvan av förra seklet, om förföljelse och förnedring av judar, om fientlighet mot konst och fritt tänkande. Boken utkom första gången i Stockholm 1942 och har varit inflytelserik sedan dess. Den har sedermera inspirerat regissören Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel (2014).

Zweigs författarskap tog fart på allvar under 1920-talet och hans stjärna steg snabbt. Han tillbringade långa perioder i Paris och Berlin – och till hemmet i Salzburg kom gäster som Thomas Mann, Romain Rolland, James Joyce, Arthur Schnitzler och Richard Strauss.

Stefan Zweigs verk brändes under bokbålen i Nazityskland under 1930-talet. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933, såg sig Zweig tvungen att 1934[1][2] lämna Österrike på grund av sin judiska härkomst. Zweig skrev lyrik, noveller, romaner, dramatik och essäistik.

Zweig har skrivit essäerna i Sternstunden der Menschheit (”Ödestimmar”) från 1927 samt ett större antal personporträtt, såsom Maria Stuart från 1935 och Marie Antoinette från 1933.

00:41:37

Hittade ett poem,
från 14 februari 2020

kl 00:41:37

tänkte…
den kunde vara bra att plocka framåt
i tiden
till alldeles i slutet av maj
aka nu…

skapa en extra kontrast
till ljuvlig sommarnatt

_ _ _ _ _

… och benen är det inget fel på

Vad har jag gjort i dag, då? Ja, nåt har jag väl gjort. Vet att jag suttit en hel del med bokföringen. Halkade efter med den nu för ett tag sedan när det var mycket annat att göra. Och – måste erkänna. Har väl inte haft så mycket ork heller.

Om ni kommer ihåg att jag bröt armen i februari, jag kommer i vart fall ihåg det, så visst är det mycket bättre nu. Om än att jag  stundtals blir jättetrött.
Men ännu mer irriterande, är att när armen väl slutade göra ont, så där riktigt räligt, så började knäna bråka med mig. Särskilt det högra. Särskilt på morgnarna, och särskilt om jag suttit stilla länge – eller för den delen. . .  STÅTT! 

Jaja! Inte lönar det sig att gnälla och klaga, i alla fall. Benen är det inget fel på.

På måndag eftermiddag ska jag till ortopeden. Ska träffa kirurgen som massakrerade min arm och petade in lite nya saker där. Säger han bara det jag vill höra, så ska jag se till att börja cykla igen sedan. Jo, det sa jag till mig själv för ett par månader sedan – till sommaren ska jag cykla igen. Och nu är det sommar.

Det är ju inte det att det skulle vara omöjligt! Jag är nog mest bara rädd, helt enkelt. 

Men det är inget fel på benen, så där kan jag säkert vara trygg! Och jag når fram med båda armarna till styret. Jag upplever att jag på det stora hela taget är hyfsat stark i armarna. Men det jag oroar mig lite för: är om jag kommer in i en ”situation”! Nånting händer så jag måste väja eller stanna snabbt, eller nåt liknande. Kommer jag att kunna göra det då? Klarar högerarmen att snabbt ta tag, eller styra undan eller nåt, då?

Fast! Varför oroa sig. Jag är ju så van när det gäller att cykla, och har man en gång lärt sig cykla, så kan man cykla. Och som sagt: benen är det inget fel på.

Stand by

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att ta mig ut  till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman…

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

Jag finns!
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Tungt och seegt

Jo! Det har varit en sån dag idag. Inte riktigt hela dagen, men en stor del. Och det är inget konstigt med det. Ända sedan jag kom hem från lasarettet har det gått lite upp och ner med den fysiska känslan.  Och det lär väl så förbli ytterligare nån tid framöver.

Ser jag det i ett lite större perspektiv, så mår jag helt klart bättre nu än för nån dryg vecka sedan. Men av nån underlig anledning, tycks jag ha mått lite ”tröttare och tyngre” sen den dagen jag var och fick bort stygnen.

Kan inte se nåt samband med det! För att sköterskan ”petade i ärr-bildandet”???  Tog bort en lååååång rad med små agraffer, tvättade med nåt antiseptiskt och la på nytt förband???

Nåja! Strunt samma! Det är som det är och vi går ändå mot sommar!

I övrigt tycks jag till viss del ha fastnat i den här bloggen. Känner hur jag längtar tillbaka till allt skrivande/bloggande/skapande så det nästan gör ont i mig.

Och märk väl! Nu sitter jag med laptopen och skriver med vänster hand! Mest med pekfingret dessutom! Jag brukar mest använda båda händerna!!! I normala fall!!!!!!!

Läste lite här och där vad jag har skrivit under årens lopp! MASSOR! OCH BRA! Om jag får säga det själv.
och det får jag…

Den här bloggen börjar i maj 2016. Men jag har, och har haft flera andra under åren 2006 (2007?) och framåt.
Kände en lust att lägga in ALLT här. För jag har bloggat mycket om böcker, läsande och skrivande. Liksom även om filmer och vardagen i stort.

Men vilket jobb det skulle vara! För jag har allt det där i vanlig text! Så då skulle det innebära att jag var tvungen kopiera in inlägg för inlägg och dessutom se till att skriva in rätt datum. Det verkliga datumet när det faktiskt blev skrivet!
Huja mig! Vilket jobb!

Och ändå känner jag lust att göra det!!

Ja, jag vet! Jag är en konstig typ…

Å andra sidan har jag även lust att börja jobba med mina sovande manus… vilket av dem ska jag fokusera på först???

Ja, det var en bra fråga det –  men först ska man kanske se till att på allvar ta fatt i den där lusten ATT skriva! Även om det nu först ”bara” blir frågan om ett och annat knäppt inlägg.

För övrigt har jag rensat lite bland inläggen här. Där fanns ett och annat som hade tappat bilder. Ibland fick jag slänga nåt inlägg helt och hållet, för utan bild blev det liksom ingen mening med det.

Allt gagnar helheten, kan man kanske säga…

 

Just nu…

… är jag oerhört tacksam över att jag har en Airfryer.
Behöver jag säga så mycket mer? Egentligen?
Nä… tänkte väl det…

Det hände…

Sitter här nu, och reflekterar över tiden. Ja! Faktiskt! Över tiden! Det är den 7 mars idag! Halkolyckan ägde rum den 6 februari! Det är 28 dagar i februari! Fyra veckor med andra ord!

Alltså! Det är i dag fyra veckor sedan jag drullade omkull!!!

Fyra veckor??? Bara fyra veckor??? Det känns som om det vore mycket längre sedan. Inte underligt jag fortfarande har ont och mest känner mig som en dåligt urkramad disktrasa.

Hur nu en disktrasa kan känna sig i ett sådant läge. ???

”Folk”! Ja, inte alla, men ett par, tjatar på mig att jag ska ut i friska luften och promenera. Det ska tydligen vara bra för smärthantering bland annat (förmodligen sant). Och det där att få SOL i ansiktet!!!
(Jag har en ganska stor balkong i västerläge, räcker inte det?)

Okidoki! Kan hålla med att en nypa frisk luft kan kännas skönt. (Balkongen?) Men jag blir också kopiöst trött av ansträngningen.

I och för sig skönt att kunna sova ett tag (eller två) på dagen. Svårt sova tillräckligt under natten. Armen gör ONT! JU!!!

Men… insikten om bara 4 veckor sedan olyckan, blev lite av en chockverkan! Att det faktiskt bara är 4 veckor sedan det hände, 2,5 sedan operationen… BARA!!!

Insikter kan verkligen ställa saker på sin spets…

En sak till! Övre delen av högerarmen fick visserligen ta emot den värsta smällen, den delen blev mest skadad, men det är inte detsamma som att resten av kroppen klarade sig helskinnad. Icke, sa Nicke! Men det tog ett tag innan jag riktigt förstod det.

Ett rejält blåmärke på utsidan av höger underarm, berättade senare att även den fått sig en rejäl smäll. Smärta även där förstås. Troligtvis inte nåt brott eller ens spricka. Men ändå…

Förstod att smällen mot marken hade genererat en stötvåg genom hela kroppen, framför allt genom höger kroppshalva. Har ont i ryggen, särskilt höger om ryggraden från nedre delen av skuldran och uppåt, musklerna känns som hopdragna, eller möjligen svullna. Obehag upp genom nacken. Försöker massera.

Höften fick sig också en stöt, men det känns inte alltför jobbigt där, och även om höger knä också känns mer smärtande än före olyckan, är det som att nedre delen av kroppen blivit relativt förskonad.

Antagligen för att de delarna var närmre marken… lägre fallhöjd alltså…

Är oerhört tacksam över att största skadan inte skedde högre upp än strax under axeln… och det läker sig… precis som resten
Men det tar lite längre tid än fyra veckor…

Sedan är det ju så med kroppen, att en så här pass allvarlig olycka påverkar. Kanske inte mätbart… vet heller inte om jag ska kalla det mentalt, psykologiskt eller nåt annat. Men kroppen reagerar! Reglerar! Minskar på hunger och törst, fokuserar på läkning. På ett plan förstår jag, men kan inte förklara…

Blev kvar en natt på lasarettet. Den natten var INTE rolig!
och jag tålde inte det morfinet jag fick då…

Men det kommer en sommar…

Ibland händer det…

Det är fredag 6 februari. Har snöat sen kvällen innan. Det är halt, sliddrigt. Tar buss 1 och 22 till frisören. Efteråt har jag lite svårt bestämma mig för hur jag ska ta mig hem igen. Känner inte för att ta 22an och sen Ettan hem. Ska jag gå genom ”skogen”?

Irene ringer om annat. Avråder mig från Skogsvägen. Tänker då ta 22an till Väla restaurantorget och sen 24an hem. Bestämmer mig för det. Går mot hållplatsen! Pratar fortfarande med Irene.

Ser att bussen närmar sig bakom mig, ökar på stegen. Och så plötsligt, glider foten och jag hamnar rakt på övre delen av högerarmen.

Shit! Säger jag mitt i glidet! Sitter där en stund och letar efter mobilen som farit iväg. Tar mig upp till stående, men fick först svänga över på vänster sida. Högerarmen vill inte. Gör ont. Men jag kommer upp till stående. Av nån underlig anledning kommer jag faktiskt upp!

Måste ha fått hjälp. Från ovan. Ingen fysisk människa är ens i närheten. Tittar efter mobilen. Fodralet är där, men var är telefonen? Hittar även den efter en stund.

På något underligt sätt kom jag med bussen! Har tiden stått stilla medan jag föll, tog mig upp och letade efter telefonen? Det känns så. Mycket underligt! Eller?

Så! Jag halkar på isen, och faller pladask på övre delen av höger arm. Jaha! Kommer upp på mina två, tar mig fram till bussen genom decimetertjock snö, kliver på bussen och sätter mig. Tänker om! Tar inte 24an hem, utan väljer att åka tillbaka med 22an, mot stan, till nära min vårdcentral.

På vårdcentralen en första koll, remiss och resten av dagen på lasarettet. Röntgen, akuten… axel-leden ur läge, brott på flera ställen. Flisor! Det är jag som kallar det småa för flisor. Förstår inte, och ser heller inte vad som är vad på röntgenbilden läkaren har med sig.

Det ska även bli en skiktröntgen…
Spännande. Tänk att kunna se sitt inre i 3D! Även om det bara är armen…

Resten av dagen går, väntan…
ännu mer väntan…
Är hemma igen halv 10 på kvällen.

Nästa dag ringer läkaren. Ska opereras, få implantat. Med ett flertal små delar blir det många små skruvar för att få ihop det. Större risk att tvingas operera om. Så det blir ett implantat istället.

Efter helgen, 1177, skriver hälsodeklaration, får tid för provtagning och EKG.

Idag, inne för ännu en provtagning samt blodtrycket. Stresshögt!

I morgon, den 18 februari kl 07,05 operation.
Lär ska få komma hem nån gång på eftermiddagen…