Cyklande, Skrivande, Sommarkort

Blev det bara Österlen?

Lämna en kommentar

Njae… det var väl tänkt lite mer än så, men sommarkortet varar ju till och med den 15 augusti. Ingen tid förliden, så att säga,
Det är bara det, att nu blev det så tråkigt väder. Regn… och blåst… och … Men… Jag var förstås i Ängelholm en dag.

– I Ängelholm?

– Ja, du vet. Ängelholm! Blev inte så märkvärdigt.

– Inte så märkvärdigt? Ängelholm är väl en fin stad?

– Jodå! Visst är den det! Det blev bara inte så som jag hade tänkt mig.

– Hur hade du tänkt dig då?

– Jo, först skulle jag ta bussen upp till Maxi, passa på att köpa lite pick-nick-mat där. Grillad kyckling eller nåt… Strosa lite, passa på gå på toaletten och… ja. Lite sånt.

– Och? Sedan?

– Jo sedan skulle jag ta mig ner till centrum, strosa runt på gågatorna ett tag och se vad jag kunde hitta. Nåt museum finns det väl, och nåt torg och lite annat mysigt.

– Shoppa!

– Nja. ja.. jo… men…

– Jaha. Säger du det säger du. Ett ”jo men”. MEN! Om det inte blev som du hade tänkt, hur blev det då?

– Tja! Allra först så klev jag förstås av tåget. HA HA HA !
Men jag hade inte den blekaste aning hur jag nu skulle ta mig till Maxi. Grovt visste jag ju åt vilket väderstreck jag skulle bege mig. Men! Fanns det nån buss man kunde sätta sig på och åka dit?
En buss fanns det förstås, men inte just där just då. Vid stationen. Dessutom hade en tjej och jag börjat prata med varandra.

Det började med att jag frågade om hon visste hur jag skulle ta mig till Maxi. Nej, det visste hon inte, men det borde ju finnas en buss!

Hon började knappa in nåt på sin mobil. Höll på både bra och länge. Hon var från Helsingborg, sa hon. Därför visste hon inte.
Hon fortsatte knappa på mobilen.

– Nej, sa jag, Vi går igenom här istället.
Här igenom, var en skön grön och mycket lockande park, med en lika lockande skön grön gångstig, som så småningom visade sig leda upp till centrumkvarteren.
Tjejen och jag hade det jättetrevligt. Gick där och småpratade mellan träd och buskar. Med fågelkvitter och prassel.
Efter en stund nådde vi centrum, och där vek hon av. Vi sa hej, och kanske vi ses igen! Vem vet?

Jag skulle i alla fall nu leta mig upp genom stan, huvudsakligen österut. Mot Maxi. Hade inte en aning om vad gatorna heter, vad stadsdelarna heter, eller ens om jag gick åt rätt håll. Men nog sjutton borde man väl se nån buss nånstans!

Men! Jag hade ju en ledsagare. ALLTSÅ! Min mobil. Med diverse appar!

Öppnade upp kartan, och orienterade mig. Markerade ”jag” så jag kunde se att jag åtminstone gick i rätt riktning. Och kanske finna en buss

Nej! Buss såg jag ingen, men en busshållplats! Och kunde se att det skulle komma en Buss Nr 1 – om tjugo minuter. VI, tjejen och jag – hade ju så småningom lyckats klura ut att jag skulle mot Brännborns Centrum.
Så jag tycktes vara på någorlunda rätt väg i alla fall! Men att stå här och vänta i en kvart – tjugo minuter kändes inte alls lockande. Men det måtte väl finnas flera busshållplatser. Lite längre fram!

Och nu ska jag göra en lååååång promenad, till en kort berättelse! Med vattenflaska till hands och näsduk att torka svetten ur pannan med… sa jag att det var varmt och soligt sommarväder?

Tja. lång och lång…. det är väldigt relativt. Hade jag promenerat i en skog eller längs stranden, hade jag inte upplevt det som långt. Men nu var jag i en stad som jag definitivt inte hittade i, och hade bara några namn att gå efter – dessutom var det rätt mycket uppför! Inte några branta backar, men UPPFÖR!

Med gatuarbete och avstängda delar!!! Också!

Det var nog i den vevan jag missade stället där jag skulle vikit av åt höger. Men det fattade jag förstås inte då. Lyckligtvis kastade jag en blick på mobilen då och då. Enligt den skenade jag nu istället i väg mot Göteborg – eller åtminstone Skälderviken. Tror jag…

Valde att INTE vända och gå samma väg tillbaka. Tog istället åt höger där jag nu var. Gick snart nog förbi en skola, ganska stor, och klämde mig emellan ett par ”vad de nu kan heta”-”staket” – typ som skilde på trottoar och cykelparkering!

Tyckte efter ett par kvarter, det såg lite mystiskt ut längre fram. Kunde det möjligen vara… ett… köpcentrum?

Det var det! Brännborns – och typ tusen olika företag samlade under det namnet (Nåja, samlade och samlade. Det var ett gytter av byggnader, och ett av dem var Maxi!)

I detta läge kollade jag min stegräknare!
6 482 steg, hemifrån mätt.
Och de allra flesta var alltså från Ängelholms station och till Maxi!!

Makalöst! Hur många km kan det vara fråga om?
Grovt räknat 5,2.
Jag har den inställd på steglängden 0,8.
(en meter = 80 cm)
Jösses! Tar jag verkligen så långa steg? Inte illa!!!!
Är det långa steg?
Kanske när man inte är så särskilt lång…
Som jag…

Okidoki! Varm, svettig, men inte törstig – gick jag sedan därinne på Maxi. Kände inte alls igen mig sedan tiden 2017 – 2019 när jag körde dottersonen till hans jobb, innan han hade fått körkortet.
(Detta tar jag nog inte en annan gång)

Jag upplevde i alla fall Maxi som minst dubbelt så stort som då, och kände ingen som helst lust att gå omkring därinne i onödan. Det var ju trots allt en lördag, 18 juli!

Istället! Här och nu – där och då – plockade åt mig två flaskor vatten, för att ersätta det vatten jag hade med och hade druckit upp; en påse torkade aprikoser (nödprovianten), en bit ost (Brie de Maux – eller hur det nu stavas)- och så den där grillade kycklingen.

Sen kände jag mig färdig med Maxi.

Jag hittade toaletten, på samma ställe som förr.
(Caféet utanför kassorna såg förresten likadant ut!
Tummen upp!!)

Innan jag gav mig av från Maxi, frågade jag och fick också svar . ”Var finns det en buss som går till stationen?”

Jodå! Buss fanns och buss kom! Jag behövde bara vänta 20 minuter…. Hann äta både lite ost och lite kyckling. Och skölja ner det med Loka, citron!
Pratade med en tant som också skulle med bussen.
Sen var jag på väg hem.
Dödstrött! Framför allt i benen…

Var det här verkligen något att berätta? Det vet jag inte. Men lite fingergympa har jag i alla fall fått. Genom att skriva..

Den dagen i Ängelholm, gick jag 8 284 steg i alla fall. Inklusive till och från och mellan busshållplatser/tåg, hemma i Helsingborg, vilket motsvarar ungefär 6,6 km

Det var inte länge sedan jag hade målet att nå 5 000 steg per dag i snitt, och hade svårt att nå det. Men nu tycks det ha gått troll i mig! Inte alla dagar, men ett flertal de senaste veckorna har jag kommit över målet. Snittet för juli ligger nu på över 5 000.

Skulle det vara nåt att skryta med?!?!?!?
Antagligen inte – men för mig är det en seger!
De dagar jag går fler än 6 000 steg, de som är över 7000 och en nästan 8000 – och den bästa dagen med 8 284 steg.
De siffrorna är segersiffror!

Om sen beräkningen av antalet km stämmer? Brukar räkna med en steglängd på 0,8 meter. Då promenerade jag denna dag ca 6,6 km! SEGER!!!

Sen vete sjutton! En helt annan sak! Var det värt resan? Upplevde jag något jag kan vara glad över? Förutom antalet steg, alltså.
Nja! På sätt och vis är det nog stegen som är det bästa! Känslan att kunna röra sig, promenera och ORKA!

Efter att jag bröt armen då i början av februari, blev opererad och fick ett implantat under höger axel, förlorade jag också under de första två månaderna av huvudsakligen soffläge, det mesta av ork, kondition och styrka. Och det är jättejobbigt att komma tillbaka!

Har ganska nyligen börjat vågat mig på att cykla igen. Men där det känns lite ”kusligt” att cykla, kliver jag av och leder den förbi: uppförsbackar, trafik, folk och annat.
Vågar inte riskera att vingla till och ramla i backen.

SÅ! Vart ska jag bege mig vid nästa utflykt? Måste ju hitta på nånting lite extra nu när jag har sommarkortet. (Och hoppas att vädret är fint, inte som i dag med regn till och från, 17-18 grader, och vindbyar på upptill 16-17 m/sek) NU, snart midnatt, tycks det blåsa bra mycket mer…

Mörarp???
Landskrona???
Höganäs – ???

Kan nog skippa Mörarp…
Landskrona och Höganäs är i alla fall städer.
Ängelholm kan jag ge en ny chans. Och nöja mig med Centrum

Kristianstad???
Lite längre bort…
Men det ligger i Skåne…
Länge sedan jag var där…

P.S. Tog inte ett endaste ett foto på hela dagen…

Nej! Jag åkte inte buss, jag åkte pågatåg…

Me, Coffee, Skrivande

Me, Coffee – 4

Lämna en kommentar

svårplacerad

Posted on juli 13, 2011 by Coffee

Sa hon.
Pyskan.
Alltså hon jag pratar med för att få reda på vad det är för fel på mig.

Det kan vara adhd i alla fall, fast hon inte tyckte det var glasklart.
Mycket lutar åt nån bipolär 2 variant. Kanske…
Bipolär soft, kanske!
Jag är inte tillräckligt manisk…
hehehe….

Eller också är jag ingenting!
Tänk! Jag kanske är så misslyckad, att jag inte ens är en ADHD eller en BIPOLÄR PERSONLIGHET!!!

– Jamen, bara deprimerad då? undrade jag. Lite försynt så där.
Att jag pratade fort fort och med större delen av kroppen under större delen av tiden undgick henne inte. Ändå hade jag sagt att jag var deprimerad, och upplever att jag har varit det länge, om än inte precis i stadiet då man vägrar krypa fram ur täcket eller struntar i den personliga hygienen.

Jag lever liksom i nåt limbo. Orkar inte ta mig för nåt, inte ens nåt som jag brukar tycka är roligt. Istället lägger jag patiens på datorn och slötittar på film. Struntar i att diska, laga mat, plocka undan, rensa skrivbordet, göra rent toaletten och tvättstället, gå ut med soporna!
Nej, där ljög jag. Jag tog påsen häromdagen. Den började lukta.

Men så träffar jag nån människa – som nu pyskan idag – och pratar och blir ganska så glad – eller om det är smått maniskt – för en stund men när jag sen går därifrån tappar jag lusten igen och beger mig sakta hemåt.
Tung.
Som bedövad.
Vill inte gå på stan, inte i butiker, inte fika, inte… nånting….

Jag går hem och lägger mig på soffan. Ser på film på stora dataskärmen och lägger patiens på laptopen. Slöar.

Hur i hela friden kan man vara rastlös samtidigt som man inte orkar ta sig för att göra nåt?
Ens nåt roligt!
Inte ens LÄSA!!!

~~~~

Hon noterade att jag för närvarande inte funderar över att ta livet av mig, utan bara har det i bakfickan om uti fall att…
Hon noterade att jag under livet skaffat på mig en mängd strategier och knep för att underlätta vardagen och hantera mig själv. Minska stressen.
Hon har noterat mycket om mig, och jag har fått fylla i flera olika tester. Den senaste pekade nog ändå på att jag kan vara adhd. Kanske…

Vore skönt om jag är nånting.
Jobbigt inte vara nånting alls.

Jag är kanske från en främmande planet???

~~~~

Min ostyriga penna

Me, Coffee – 3

Lämna en kommentar

tid

Posted on juli 12, 2011 by Coffee

Det är kyligare idag. Kyligare och blåsigare. Jag sveper en filt om mina axlar och en annan om mina fötter. Halvligger i soffan och väntar in tid.

Jag är i ett underligt maniskt depressivt tillstånd. Tankar flaxar som skrämda kråkor. Jag förmår inte lägga mig på kvällarna och – som idag – vaknar alltför tidigt och kan inte somna om.
För alla tankar som fladdrar och prasslar.

Samtidigt har jag ingen ork, ingen lust, ingenting. Gråten pressar på och bryter igenom med ojämna mellanrum. Jag tvivlar på mig själv och ser ingen mening med livet.
Andra stunder känner jag mig mest avdomnad. Hopplös.

Ögonen är tunga av sömnbrist men det är en sak jag måste göra. 
Mitt undermedvetna har skapat strategier och trick för att underlätta livet. Mitt ena jag vill strunta i allt, ligga kvar på soffan, blunda och helst också sova. Mitt kloka strategiska jag gör måstesakerna för att slippa få surt efter.

Så nu ska jag cykla in till AF och få underskrivet den där blanketten. Sedan kan jag göra vad jag vill.
OM jag vill!

Me, Coffee

Me, Coffee – 2

Lämna en kommentar

ord

Posted on juli 12, 2011 by Coffee

i begynnelsen var tomhet
ordet fanns inte
känslan fanns inte

sedan
(fanns det ett sedan?)
(blev det ett sedan?)
(hur?)

ett svart och ett vitt
ytterligheter
det evigt bipolära

i begynnelsen blev ordet

Carnivore, Hälsa, Low-Carb

Semester? Var det allt?

Lämna en kommentar

Neeej Det var det inte! Jag var hemma ett par dagar och… vilade upp mig… alltså det var inte problemet. Trött vare sig i benen efter promenaderna eller nåt annat. Problemet var att jag inte tålde alla grönsaker som det bjöds på. Jag är tillräckligt strikt med vad jag äter, för att veta när jag ”gått för långt”! (Men hur mycket valmöjligheter hade jag egentligen! Då?!)

Nej Tack!

Jag blev alltså bjuden på ”normal-mat” inklusive hemma-odlade grönsaker. Hur smakfullt och ekologiskt som helst! Jag vet! Men vad skulle jag annars göra? Skulle jag enbart äta det där flaket med ägg under besöket, som jag hade bett henne köpa (dottern alltså)? Hur många dagar skulle det räcka
Nej, det blev så att jag släppte mig lös en smula med mathållningen. Och jag fick inte knip i magen eller så! Lyckligtvis. Men…

Men vi tar det från början. Måndag, jag anländer med pågatåget kl 12.15 och blir hämtad vid stationen av dottern.

Lunch! Det är inte klokt, det är bara strax över en vecka sedan dess, och jag har inget som helst minne av vad vi åt då vid lunchdags. Men nånting, nånting med grönsaker var det väl och efter det åker dottern och jag till Hammenhög. Hon hade en massagetid inbokad, en timme lång, och jag kunde strosa runt där i orten under tiden.

Det skulle vara nån konstutställning i Tingshuset, sa L. ”Bara en liten bit bort åt det hållet” viftade hon med handen. Sen gick hon upp till sitt – massagen. Och jag gick sakta framåt i sommarvärmen.

”Liten bit”, kan man kalla det när man kör bil. Och okej! Inte för att det var en låååång promenad, men ”liten bit” var kanske i underkant att kalla det. Men fram kom jag!

Tingshuset var en enorm byggnad (liksom kyrkan som jag travade förbi typ halvvägs) Var Hammenhög så mycket större eller varit mycket större eller … ja, jag vet inte. Den som lät bygga det kanske ville att det skulle vara… typ… enormt… så man kunde se vilken STOOOR man han var! Och det hade säkert varit bra nog, om den där konstutställningen hade varit öppen. Men inte på en måndag.
(Alltså! Jag vet inte ett dugg om Hammenhögs historia. Måste jag veta nåt?)

Tisdag – till lördag var i alla fall tiderna för utställningen, på eftermiddagarna och en bit in mot kvällen. Och det där Tingshuset! Det är ännu en sak jag glömde – tog alltså inte nåt foto på det – jag glömmer ofta numera att ta foto i det här livet, på saker och ting.
Alltså har även glömt vad det för sorts utställning. Stor affisch! Jag kunde inte missa att se den. Alltså! Vad man fokuserar på… ?

Utställningen kunde varit trevlig att titta på, minns jag tänkte det… men eftersom det var måndag, så blev det ju inte aktuellt.
En annan gång, tänkte jag sedan och gick tillbaka mot där dottern får sin massage.

Tjugo över fyra kom hon ut. Jag var då väldigt sugen på fika, på KAFFE! Hade varit sugen en bra lång stund. Så jag föreslog det. Jo! Men var?
Det blev att vi körde till ”Frusen Glädje”. Ett ställe men många olika turistsaker att bjuda på, men är väl mest känd för sin glass. Så vi köpte glass. Dottern valde en kula, jag valde två – och KAFFE! (Jag vet!!! Fullkomligt vansinnigt! Men jag hade ju semester! Var sugen på nåt gott..

Men jag klarade inte att äta upp glassen, trots att den var god. Men lite till saken att jag lämnade kvar litegrann, var att det flög mängder av Trips omkring oss. Jag märkte inte av dem, men dottern tyckte det var jättejobbigt! De här små svarta ”punkterna” till insekter var på henne hela tiden. Jag kände ingenting, men L sa att de var på mig också. Så vi gick!

Vi tog en snabb titt i ”Shoppen” på väg till parkeringen och snart nog var vi hemma igen. Kyckling till grönsakerna till middag.

Nästa dag var alltså tisdag. Vi spenderade ett par timmar i Simrishamn. Strosade runt lite och åt lunch på ett asiatiskt ställe. Blev inte klok på om det var ett Thaiställe eller kanske koreanskt. Spelar ingen roll. Utan att jag då hade insett det, var jag nog lite påverkad av alla kolhydrater jag fått i mig under senaste dygnet.

När vi pratade om möjlig lunch, kändes det spännande att äta nåt sånt som bim-bim-bap eller nåt liknande. (Stavade jag det rätt?) Så där vi satte oss ner efter ett tag, beställde vi Poké bowls, dagens. Var sin ”Poké (skål med råa och inlagda grönsaker, såsom ingefära och sjögräs, men även vanlig gurka.) Min skål toppades med lax. Rå lax. Första gången i mitt liv som jag ätit rå lax. Rå fisk över huvud taget. Och jag funderade inte ett dugg över hur den laxen levt, så länge den levde. Förmodligen vanlig odlad lax… den var i det närmaste orange…

Det var spännande att äta! Erkänner! Kändes kul att ha testat något nytt! Varför gör jag inte det lite oftare? (Ja! Varför?)

På väg hem stannade vi bland annat vid Ica i Borrby. Handlade. Även choklad. Jag var sugen på choklad. Mycket sugen. Glufsade senare i mig flera bitar… Fattade fortfarande ingenting… så här i efterhand kan jag se att jag var lite ”taggig”, lite irriterad över de där fjuttiga kaffedoserna man serverade hemma hos dottern. Små doser med espresso som det var skummad mjölk på. Mjölken tog lika stor plats i den lilla muggen som kaffet. Det smakade ju inte ens KAFFE! (Men det är fint att ha kaffemskin, och besökare brukar uppskatta det jättemycket, men man kan inte brygga vanligt kaffe. Vilket INTE måste vara Zoegas… det finns andra sorter. Även när man bor i Helsingborg.)

Jag vet inte exakt när det gick upp för mig! Att Chokladsuget egentligen var ett sockersug! (Choklad har alltid varit mitt favoritgodis. Även om det har gått från Marabou mjölk, till betydligt mörkare varianter.)

Nej! Jag har inte alla svar, men jag förstod äntligen att alla de där grönsakerna, och glassen, hade skapat en obalans i kroppen. Glykogen/insulin-obalans. Något jag faktiskt aldrig haft problem med tidigare! Men nu hade jag under en ganska lång tid ätit väldigt få kolhydrater, de flesta dagar inte alls. Och så nu! Två dagar, nej, ett och ett halvt dygn – med övervägande grönskar och så – choklad!!!

Magen kändes stor som ett hus, och jag mådde väl inte helt bra, om än inte direkt dåligt. Obehag! Kan jag nog kalla det, Och jag visste jag måste ändra på det.

Onsdag morgon! Och jag ska åka hem. (Var bestämt sedan innan) Jag gick upp, bäddade, plockade ihop mina saker, kokade en kastrull full med ägg. Åt 100 gram smör och 7 ägg. (Tror det var sju) Packade ner 3 ägg som var kokta tidigare, och tog med. (Jag hade ju ändå betalat dem själv tidigare, ett helt flak, minns ni?)

Förmiddagen spenderade sedan dottern och jag i Ystad. Promenerade omkring, bland annat vid och runt klostret. Hittade ett mullbärsträd. Småpratade. Njöt av solen. Så småningom gick vi till stationen. Dottern åkte vidare, hem till sig.
Och jag åkte med tåget hem till mig.

Åt ingenting förrän framåt sextiden på kvällen. De där tre äggen och nånting nånting som fanns tillgängligt, snabbtinat. Lite sidfläsk kanske. Eller nåt sånt…

Nästa morgon kändes det inte helt bra. Trött men somnade inte om. Obehag i magen. Liksom lite luddig. Åt tidig frunch för ovanlighetens skull. Faktiskt bokstavligt FRUKOST! Drack ”riktigt kaffe”! (Alltså vispat i stor mugg med 3 äggulor och cirka 60-70 gram smör.) Sen började jag så smått känna mig som jag igen. Men det tog ytterligare ett par dagar innan jag var helt mig själv!

Så här i efterhand kan jag se det som var bra med den här upplevelsen! Klart jag ska fortsätta äta mitt normalt strikta Keto-carnivore-ätande! Det jag mår bra av! Och det känns som att jag nu kan gå vidare med här. Vara ännu striktare, till exempel. Jag har små-fuskat ibland. Nu är det slut med det. Inte ens ”smått” eller ”ibland” är ok!

Mitt val!

Min ostyriga penna, Skrivande

Samtal med Vanilla!

Lämna en kommentar

För en tid sedan la jag in en text som jag skrev för en massa år sedan. Den handlade om ett samtal med Jerker Sandén.
En helt fiktiv karaktär, alltså. Tro inte annat. (Om ni missade det, kan ni läsa det HÄR.)

Han arbetar på kontoret i ett företag – nej, fråga inte vilket företag, eller vad företaget sysslar med. Jag har inte en aning. Tyckte personerna var mer intressanta, än vad de faktiskt gjorde på jobbet – oavsett vilken typ av jobb det kan ha varit frågan om
Hur som! Så började en ny kvinna där, och det som kommer härnäst handlar om henne. Författarjaget iakttar och kommenterar i sitt huvud – medan hon försöker utröna vem den där Jerker Sandén egentligen är.

Samtal med Vanilla

Hon gick före mig i korridoren. Jag kunde inte annat än beundra svansföringen. Stjärten vickade hit och dit med den snäva svarta kjolen, och hon skevade inte ett dugg trots de skyhöga klackarna. 

Trots att jag själv är kvinna, och inte på något sätt är intresserad av andra kvinnor sexuellt sett, kunde jag inte tycka annat än att hon var förbaskat sexig. Rent objektivt alltså. Vill absolut betona detta. Jag kan förstå att män fånstirrar och rent bokstavligt talat dräglar, när någon som Vanilla dyker upp i deras närhet. In genom ögonen och ut genom… Nåja.

”Vanilla! Kan jag få prata med dig lite?” Jag skyndade efter henne så hon inte skulle hinna sticka in nånstans och gömma sig. Det hade hon gjort förra gången jag ville prata med henne.

Hon stannade upp och jag såg att hon drog ett djupt andetag innan hon vände sig om. Hon gled runt på skosulan som om hon hade ett kullager under foten.

”Vad vill du?” Hon lät inte särskilt vänlig. 

Nu är det så, att medan jag mest är en Shorty så är hon snarare Long Tall Sally, och därför hamnade jag öga mot öga med ett par riktigt väl framhävda – hm – kvinnliga behag. Därtill väl inramade av ljusblått fluff-fluff.

”Du skulle inte vilja ta bort dom där ur mitt ansikte”, sa jag och kände mig som Janeane Garofalo kontra Uma Thurman.

Hon böjde sig framåt och stirrade mig stint i ögonen. ”Fem minuter”, sa hon. ”Fem minuter och inte en sekund längre.

Jag valde att inte känna mig hotad.

Vi slank in i köket. Där var tomt så när som på frallesmulorna och den väl indruckna kaffemuggen på Stellans plats. Alldeles som vanligt efter frukostfikat, med andra ord.

”Vad är det du vill nu då?” Rösten var som kylskåpskall filmjölk.

”Vad vet du om Jerker Sandén?” Rakt på sak var nog bästa anfall.

Hon flinade och det blev en smula ljusare i universum.

”Den stroppen! Varför intresserar du dig för honom?”

”För att han trasslar till det för Falk.”

”Det gör han inte alls.”

”Joho.”

”Nähä.”

”Det gör han visst. Det vet väl jag. Det är ju jag som hittar på alltihop.”

Hon himlade med ögonen och övergick sedan till att se förnärmad ut.

”Så du skulle hitta på mig med då, menar du?”

”Jäpp.”

Hon böjde sig fram och tittade sig förstulet omkring innan hon öppnade munnen. Det fanns bara vi två i köket.

”Kan du inte ge mig lite större bröst då”, viskade hon.

”I helvete heller! Du har så det räcker. Ett gram till och du kommer att ramla framstupa.”

Hon fnös och knyckte på nacken. 

(Jag avskyr den där gesten. Måste nog göra något åt det. Kan inte ha en rollfigur som fnyser och knycker på nacken stup i kvarten. Sudda, sudda, sudda…)

Hon glodde surt på mig och rättade till behån.

”Jerker”, började jag igen. ”Vad vet du om Jerker?”

”Han är en stropp.”

”Ja, du sa det. Nåt annat?”

”Han har stora otäcka utslag över hela kroppen.”

”Hur fanken vet du just det? Nej förresten! Just det vill jag INTE veta.”

”Äsch. Jag har inte vart ihop med han. Skulle aldrig falla mig in. Han är alldeles för äcklig. Men han sitter ju alltid och klänger på skrivbordet hos mig, och man kan inte undgå ibland att kika in mellan knapparna i skjortan eller upp längs nån av armarna. När han tror att inte någon ser, så brukar han klia sig. Fast alltid bara utanpå kläderna och med handflatan. Och har du sett i nacken? Precis där håret börjar! Han är alldeles rödflammig.”

Hon hade glömt att hon nyss önskat att jag var någon annanstans, och lutade sig nu framåt och pratade som om jag var hennes bästa väninna. 
Utslag, tänkte jag, var det därför han hade tunnaste egyptiska bomullen i skjortorna och finaste mjukaste kamgarnet i kostymerna?

”Fast vet du vad?”

Hon hade börjat elda upp sig nu, så jag skulle nog inte få stopp på henne, men okej, information är aldrig fel, så det var nog bäst att ta vara på tillfället.

”Vet jag vadå?”

”Jag undrar vad han egentligen gör här på stället? Han dräller ju bara omkring bland oss som jobbar. Har han inget eget skrivbord?”

”Jo, han har till och med ett eget rum. Slipper sitta därute i landskapet med alla er andra.”

”Va’ fan då för?”

”Ingen aning. Han kniper ihop som en mussla på torra land.”
Än så länge i alla fall, tänkte jag och funderade vidare. Det där med utslagen lät intressant. Hade det något samband med att han har peruk tro? För jag blev alltmer säker på att han bar peruk.

”Du”, jag beslöt fråga rent ut. ”Tror du han har peruk och i så fall varför?”

”Peruk! Alla gånger. Men varför? Vad vet jag? Fåfänga. Tunt feset hår. Tycker det är cool. Whatever.”

Hon gick bort till kaffeautomaten och gjorde i ordning någonting.

”Vill du ha kaffe eller nåt?”

”Vad finns det?”

”Här finns vad man vill, fast jag tar alltid varm choklad.”

”En latte då. Utan socker!”

Hon kom tillbaka med muggarna och satte den ena framför mig. Den var bara halvfull men jag sa inget. Nu gällde det att få så mycket information som möjligt. Tordes jag fråga henne om henne själv nu?

”Hur länge har du jobbat här?”

Hon var tyst.

Jaha! Ännu en som man fick dra svaren ur med tång. Jag suckade invärtes. Det här skulle bli ett hopplöst projekt.

”Började Jerker stöta på dig redan då?”

Nu glodde hon på mig som om jag var den dummaste hon någonsin sett. Jag började känna mig frustrerad över att inte få veta nånting! Vilken fråga ställer man till någon som uppenbarligen inte vill prata med en?

”Snygg jumper du har”, sa jag istället. ”Klär dig jättebra!” I själva verket tyckte jag den var gräslig. Den fick henne att se ut som en förvuxen baby. Babe! Haha. Men hon mjuknade lite i alla fall. Hon log nämligen. Sträckte på sig lite och putade med brösten. Jag ryggade ofrivilligt bakåt.

Nej! Jag tycktes inte få reda på någonting om Jerker Sandén den här vägen heller. Jag drack min latte. Den smakade mycket gott.

Me, Coffee, Med andra tankar, Skrivande

Me, Coffee

Lämna en kommentar

– en lång berättelse i smått format –

som kommer att uppdateras ett par gånger per vecka – tills den blir lång. Ska även kunna läsas från Menyn.– Klicka på ”Me, Coffee”

Posted on juli 11, 2011 by Coffee

gomorron världen!

Än så länge lever jag…

Hemmavid, Ketogen, Low-Carb, Min ostyriga penna, Oxalater, Trädgård

En het semester

Lämna en kommentar

Jaja, ta det lugnt nu. Det är inte alls som ni tror. Men är man i sydöstra Skåne och termometern visar på plus trettio och stundtals mer än så – då är det en het semester. Inte minst när luftfuktigheten är relativt hög – utan att det nalkas ett svalkande åskväder.

Då är det hett. Och jag leker semester.
Men vi åker inte iväg till stranden.

Har man med nördar att göra, och är den som håller ordning på allt, så måste det bli en smula strikt. OBS! Jag är inte den som håller reda på omgivningen. Inte i det här fallet. Kanske en annan gång. Med andra personer. Inte här, och inte nu.

Istället glider jag med. Äter lunch när det äts lunch. Dricker kaffe när det dricks kaffe. Och senare nån gång, äts det kvällsvard. Och jag glider med. Tuggar i mig råa grönsaker. Odlade ute i trädgården, ekologiskt, välskött, perfekt. Och munnen tyckte det smakade gott. Tre måltider med övervägande ekologiska hemlagade grönsaker.

Men jag tänkte… i mitt stilla (?) sinne… Vad tycker min strikta Keto-mage om det här… men jag ville ju också bli mätt!!! Det var inte lämpligt eller acceptabelt att ta fler kycklingbitar!

Dag två, med samma typ av mathållning… massor med grönsaker… och koriander-kryddad- köttfärs som undertecknad helt enkelt inte klarar av. Inte ens lukten av koriander klarar den här damen av! Lyckligtvis fanns det kokta kalla ägg.

Koriander är just en sån där ”grej”! Antingen älskar man det – eller hatar det. Jag tillhör den andra gruppen. Yäack…

Ägg är förresten en stapelvara i mitt hem! Bara så ni vet.

Men! Jag ska inte säga annat än: vill man ha grönsaker i sin kosthållning så är det här det absolut bästa tänkbara. Odlade ekologiskt i sin egen trädgård. Jag måste erkänna att jag avundas lite grand. Eller gjorde i alla fall tills… hm… för nåt år sedan? (ännu nåt att skriva om… senare. Håll utkik!)

Det behövs inget jätteutrymme. Bra planering krävs däremot! Och där tänker jag inte komma med vare sig råd eller pekpinnar. Möjligen en och annan stödpinne. Jag kan helt enkelt inte så mycket! Men att låta solsken och utrymme få vara med i den ekvationen, är en alldeles utmärkt idé!

Dottern visade mig förra året, hennes planering då. Hon hade ritat kvadrater och rektanglar, placerat dem i en form som efterliknade trädgården, och sen skrivit i varje ruta vilken grönsak som skulle planteras var. OCH hur många plantor av varje! Helt fantastiskt!

Det där med planering har hon säkert fått efter mig – bara med den skillnaden att jag aldrig har haft ens tanken på att planera en odling.
Jag planerar annat. Men principen är densamma!!!

High time to make a PLAN!