– en lång berättelse i smått format –
som kommer att uppdateras ett par gånger per vecka – tills den blir lång. Ska även kunna läsas från Menyn.– Klicka på ”Me, Coffee”
Posted on juli 11, 2011 by Coffee
Än så länge lever jag…
Me, Coffee
Svara
Jahapp! And so it is!
En het semester
Jaja, ta det lugnt nu. Det är inte alls som ni tror. Men är man i sydöstra Skåne och termometern visar på plus trettio och stundtals mer än så – då är det en het semester. Inte minst när luftfuktigheten är relativt hög – utan att det nalkas ett svalkande åskväder.
Då är det hett. Och jag leker semester.
Men vi åker inte iväg till stranden.
Har man med nördar att göra, och är den som håller ordning på allt, så måste det bli en smula strikt. OBS! Jag är inte den som håller reda på omgivningen. Inte i det här fallet. Kanske en annan gång. Med andra personer. Inte här, och inte nu.
Istället glider jag med. Äter lunch när det äts lunch. Dricker kaffe när det dricks kaffe. Och senare nån gång, äts det kvällsvard. Och jag glider med. Tuggar i mig råa grönsaker. Odlade ute i trädgården, ekologiskt, välskött, perfekt. Och munnen tyckte det smakade gott. Tre måltider med övervägande ekologiska hemlagade grönsaker.
Men jag tänkte… i mitt stilla (?) sinne… Vad tycker min strikta Keto-mage om det här… men jag ville ju också bli mätt!!! Det var inte lämpligt eller acceptabelt att ta fler kycklingbitar!
Dag två, med samma typ av mathållning… massor med grönsaker… och koriander-kryddad- köttfärs som undertecknad helt enkelt inte klarar av. Inte ens lukten av koriander klarar den här damen av! Lyckligtvis fanns det kokta kalla ägg.
Koriander är just en sån där ”grej”! Antingen älskar man det – eller hatar det. Jag tillhör den andra gruppen. Yäack…
Ägg är förresten en stapelvara i mitt hem! Bara så ni vet.
Men! Jag ska inte säga annat än: vill man ha grönsaker i sin kosthållning så är det här det absolut bästa tänkbara. Odlade ekologiskt i sin egen trädgård. Jag måste erkänna att jag avundas lite grand. Eller gjorde i alla fall tills… hm… för nåt år sedan? (ännu nåt att skriva om… senare. Håll utkik!)
Det behövs inget jätteutrymme. Bra planering krävs däremot! Och där tänker jag inte komma med vare sig råd eller pekpinnar. Möjligen en och annan stödpinne. Jag kan helt enkelt inte så mycket! Men att låta solsken och utrymme få vara med i den ekvationen, är en alldeles utmärkt idé!
Dottern visade mig förra året, hennes planering då. Hon hade ritat kvadrater och rektanglar, placerat dem i en form som efterliknade trädgården, och sen skrivit i varje ruta vilken grönsak som skulle planteras var. OCH hur många plantor av varje! Helt fantastiskt!
Det där med planering har hon säkert fått efter mig – bara med den skillnaden att jag aldrig har haft ens tanken på att planera en odling.
Jag planerar annat. Men principen är densamma!!!
High time to make a PLAN!
Semester
Kan man ha semester när man är pensionär och alltså inte har nåt jobb? Frågan är fri, liksom svaret. Jag har i vart fall rest bort på några dagar. Vet alltså ännu inte hur många dagar. Det får bli som det blir.
Är på besök hos min yngsta dotter och hennes familj, och platsen är Österlen. Just det, mitt i sommar-smeten. Men just här är det lugnt och fridfullt.
Älskar det! ”Då oskulden och friden…”
Tåg hit i förmiddags, och nu under eftermiddagen, har dottern och jag varit i Hammenhög. Mycket exotiskt – kan man säga – om man vill. Efteråt åkte vi till ”Frusen Glädje” och åt glass. Drack även kaffe. Massor med minimala trips försökte äta oss.
För övrigt lyser solen hett och värmen försöker ta kol på oss. Den misslyckas dock. För övrigt försjunker jag nu i en bok. Nej! Fel! För övrigt försjunker jag just NU i ett blogginlägg. Snart försjunker jag i den där boken igen…
Tveksamt att jag hitter nån bild att lägga in. Tog inte ens ETT kort när vi var ute!
Boken är för övrigt ”Living in a Mindful Universe”, av Eben Alexander. MD. Förvänta er inte nån recension, inte mer än möjligen det här: ”Det man kan uppleva medan man ligger i coma…”
Jag skriver nämligen på min iPad. Laptopen har jag lämnat kvar hemma. Därför är jag lite lat.
Vad var det nu jag skulle skriva?
Ja, just det! Om böcker! Och… vad var det nu jag skrev – eller skulle skriva! Gjorde jag det eller gjorde jag det inte! Skrev?
Förmodligen inte, för det är många dagar nu, sedan jag senast var flitig. (Gäller alla plan). Hög tid, med andra ord. Men det var redan då som jag började TÄNKA på att skriva. Så är det alltid, nästan alltid i alla fall. Så fort jag skrivit klart något, så har jag lust att fortsätta skriva mera. Men ofta blir det inte mera. Jaja! Man får vara den man är, när man nu blev precis som man skulle… och det är faktiskt gott nog!
Å andra sidan har jag haft ett par ”off-dagar”. Eller soffdagar kanske man i ärlighetens namn ska kalla det. I tisdags kväll när jag kommit hem och ätit, blev jag så där kopiöst sömnig. Satt och höll på att somna i fåtöljen. Så jag la mig i soffan och tänkte ”jag kan ju blund en stund”. Klockan var väl så där halv sju, på ett ungefär… och jag somnade!!! Och till min egen stora förvåning fortsatte jag att sova! Där i soffan.
Vaknade vid halv elva-snåret och undrade vilken dag det var. Var det idag, på kvällen? Eller hade jag sovit till nästa dag? Jag menar… det är ju fortfarande ljust halv elva på kvällen. Men sova till nästa dag? Si så där 16 timmar… Nej! Det verkade orimligt.
Och orimligt var det. Det var fortfarande tisdag, fortfarande kväll… Det var jag överens med mig själv om. Så jag gick på toa, gick tillbaka till soffan – och somnade om.
Vaknade. Tidig morgon. Tror klockan var ungefär halv sex!
Inte illa! Faktiskt mycket bra! Jag har sovit rätt dåligt en längre tid nu. Och fråga mig inte varför, för jag kan inte svara på den frågan. Det var inte ”ont i armen” som höll mig vaken i alla fall.
Var jag piggare nu? Njae… inte direkt. Men tog mig efter frukosten till CityGross och handlade in lite middagsmat. Hamnade sen i soffan igen. Hade märkvärdigt ont i benen, särskilt knäna, så jag stannade kvar där. Sov på eftermiddagen.
Samma sak på torsdagen. NästanI Men istället för att ta mig till CityGross eller nån annan butik, beslöt jag bara åka en bit med nån buss, och sen promenera hem.
Jag gjorde så, nästan. Åkte till Stattena och tänkte ta en PROMENAD hem! Nä…ä… det ville inte kroppen alls. särskilt inte benen… Promenera alltså. Den ville bara hem igen. Kortaste vägen. Så… ja,,, så blev det. Rakaste vägen till nästa busshållplats – och hem till och i soffan.
Så där var två (!) dagar när jag nästan enbart höll till i soffan. Till och med de där nätterna…
Jag räddade undan blommorna på balkongen, men de båda tomatplantorna lämnade jag kvar där de stod. För tunga att lyfta och flytta. Så vad gör man??? Man ber en liten bön om att de ska klara sig. Fyller på så mycket som möjligt med vatten i krukorna. För tyngden och motståndets skull… Men hoppas de ska klara sig
(Den som hade en mindre kruka blåste förstås omkull. Lät det vara. Kunde liksom inte bli värre.)
Sen kom dag tre. Och STORMEN… DEN! Bullade upp sig MED MÖRKA MOLN OCH REGN! 22 sekundmeter i byarna – och det var mest byar… mest hela tiden…
Med tanke på omständigheterna var väl det, det enda jag kunde göra med tomatplantorna. Så där lämnade jag dem till vädrets makter, medan jag själv kröp tillbaka i soffan där jag ömsom sov, ömsom läste, ömsom lyssnade på nån podkast. Läste väl lite på ”paddan” också… lyssnade på nåt annat… men tror inte jag sov den dagen! (Eller hur var det nu…)
Det var nu i alla fall fredag… och stormbyar, och idogt soffläge. Men märkte att jag inte hade lika ont i benen. I knäna. I höger knä!
I dag, lördag, märkte jag, att jag inte hade alls lika ont längre. Alltså kan VILA vara att föredra ibland. Jag tog en stilla promenad på förmiddagen. Bara 2,3 km. Men det kändes rätt bra!
Fysiska böcker
Ja! Det var ju det man alltid hade… förr. I en inte alltför långt tillbaka forntid. men så småningom blev det liksom uppblandat, mer och mer, med data-teknik. Mobiltelefoner, datorer, ”plattor” – typ iPad, via stora klumpiga datorer som tvunget fick stå på golvet. En del hade väl sin ståendes på skrivbordet, men den var ju stor, den där datorn. Otymplig. Tung.
Sen kom dom, laptopparna och allt det andra. Så vart tog böckerna vägen?
Ja de tog väl inte vägen nånstans egentligen, det finns fortfarande böcker – tack och lov. Men vart tog de vägen för mig? Det kan man undra!
Helt försvann de förstås inte, inte ens hos mig. Men jag gjorde mig av med de flesta skönlitterära böckerna. Romaner och annat. Varför ska de böcker man läst stå kvar på hyllorna, samla damm och ta plats? Sparade förstås mina absoluta favoriter.
Facklitteratur, har jag en hel del i gengäld. Rättare sagt: de flesta böckerna jag har numera, är facklitteratur. Men jag har gjort mig av med kokböckerna. Jag lagar visserligen mat – men använde sällan eller aldrig en kokbok som jag följde recepten i till punkt och pricka.
Så var det med den saken – därmed inte sagt att jag inte är intresserad av mat, men ur en helt annan synvinkel. Näring, hälsa, vitaminer och mineraler, örtmedicin… och så vidare. I det är jag superproppad med information. Kan allt? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att lära sig nya saker är helt fantastiskt!
Så varför sätter jag nu rubriken ”Fysiska böcker”? Jo, från att ha köpt på mig just fysiska böcker tidigare, gång på gång på gång, (läs: OFTA!) skaffar jag mig numera i första hand digitala böcker!
Tänk så behändigt! Tänk så otroligt många böcker man kan få plats med i en iPad! Paddan har inbyggd belysning och man kan ställa in skärmen nästan hur som helst. Typsnitt, fontstorlek, kolumnbredd, avstånd mellan bokstäver respektiver rader. Till och med bakgrundsfärg! Dag- resp nattläge – och kanske en hel del till. Beroende på programvaran.
Tänk bara! Inbyggd belysning och möjlighet att enkelt förstora texten!!! De där pocketböckerna är ju näst intill omöjliga att läsa numera. Så det är inte många sådana jag har. Bara superfavoriterna.
Alltså! Jag har alltså inte köpt så många fysiska böcker på senare tid.
Men idag! Av en slump! Jag tog mig före att ta bussen ner till Maxi Råå. Hade en idé om att titta efter ett par skor att ersätta mina slitna favoriter ”ute-gå-mjuka-slitna-skor”. Varför ända till Maxi Råå? Jag har ju Maxi Berga betyyydligt närmre! Tja varför inte! Komma nån annanstans än tiii det vanliga! Kanske gå en sväng på Råå?!?! (Blev inte. För varmt. Tar det en annan dag.)
Till Maxi Råå kom jag förstås, men några skor blev det inte. De har ju lite att välja på, men inga jag skulle vilja ha på mig. Mest hårda ”plast-historier”. Så jag slötittade runt lite. Hamnade framför böckerna, Blev nyfiken på ett par olika. Köpte den här:
Alltså inte en skönlitterär sak, utan om ett sätt att leva. ”Let them” – typ: bry dig inte, låt det vara, gå vidare. (Alltså jag har inte börjat läsa den än, men det förefaller vara kloka råd som Mel Robbins kommer med. Har hört talas om henne tidigare. På YouTube, förmodligen.)
Så nu har jag alltså köpt en fysisk bok!!! Äntligen!
Ännu en som inte är skönlitterär…
Vänta nu! Vad är det för sorts ”lit” jag brukar skriva, förresten???
Jo!!! FICTION! Om än inte helt Science… inga hårda ”män” gjorda av plåt.. hm… jo det har jag förresten. När jag tänker efter.
Det där med böcker… och skrivande…
Jag hade tänkt skriva om ett par gamla böcker som jag letat efter – och äntligen hittat. Som från nån sorts antikvariat, på nätet… men! Det får vänta lite, för på vägen hittade jag den här gamla storyn jag skrev en gång, anno dazumal.
Det var egentligen så, att jag ständigt gick skrivarkurser på den tiden. Flera stycken varje vecka, och jag skrev faktiskt – mer eller mindre konstant.
Så den här texten nedan, var ett stycke som blev till när vi skulle försöka lära känna våra ”figurer” i den aktuella berättelsen. Och den här typen var en som jobbade på samma kontor som Falk och Vanilla – som var de egentliga huvudpersonerna. Har nånstans ett stycke om henne också, Vanilla…
Så nu kör vi! (och av nån underlig anledning, när jag kopierade in texten här, hamnade den med bara ett ord på varje rad. Ja, se WordPress… t t t )
*
Jerker!
När jag kommer in i rummet ser jag Jerker Sandén stå framför spegeln och granska sitt ansikte. Han böjer sig så nära han kan. När han lägger märker till mig, rycker han till och börjar med en smått vilsen rörelse stryka sig över näsan.
”Jaså, det är du”, säger han och vänder sig mot mig.
”Ja.”
”Vad vill du?” Han låter brysk och ser brysk ut.
”Jag vill veta vem du är.” svarar jag.
”Vad menar du?”
Nu ser han smått förnärmad ut och börjar plocka bort några osynliga partiklar från kavajärmen.”
”Jo”, börjar jag. ”Hur ska jag kunna skriva om dig, om jag inte vet vem du är?”
”What you see is what you get”, säger han och vänder sig mot spegeln igen. Kammar sig, rättar till slipsen, tar fram en liten borste och börjar borsta kavajen. Mjäll?
Mannen är en hård nöt att knäcka. Han ger absolut ingenting. Jag ser hur han ser ut. Det är allt. Cirka en och sjuttiofem, och mycket smal. Mager, på gränsen till utmärglad, men samtidigt förefaller han vara mycket vältränad. Hur var det nu Falk sa? Sexpack till bröstkorg! Ja, så kan det vara. Synliga revbensspjäll. Tvättbräda.
Han har en tjock svart kalufs som förefaller helt malplacerad. På något sätt skulle jag vilja att han var blond. Inte kritvitt blond, snarare sandblond. Rufsigt mjukt hår, lite tunt på hjässan. Det är så han ser ut i övrigt. Blond blek sandstrand. Men nej! Håret är tjockt och kolsvart. Tankarna far omedelbart iväg att det är en peruk och jag får anstränga mig att inte greppa tag i hans hår och lyfta det från huvudet.
Han är otroligt rak i ryggen. Så där så man får en impuls att gå runt honom och se om han har nån rygg över huvud taget. Han bär en sobert grå kostym som är välskräddad, troligen måttbeställd och av god kvalitet. Ull. Säkerligen finaste kamgarn. Slätt, mjukt, behagligt. Bländande vit skjorta och jag behöver inte röra vid den för att se att även den håller högsta klass. Egyptisk bomull. Mjuk och sval mot huden. Diskret sidenslips, manschettknappar i guld och ytterst välpolerade skor fullföljer bilden av en elegant man med såväl pengar som god smak.
Jag trodde till en början att han var cirka trettiofem, men nu när jag betraktar honom, ser jag att han snarare är fyrtiofem. Det är svårt att säga vad det är som avslöjar honom, huden är fortfarande tämligen slät. Inte ens huden på halsen börjar bli nämnvärt slapp. Kanske är det något med blicken i hans ögon. Någon sorts resignation.
”Vad tittar du på?”
Nu är det jag som rycker till och känner mig skuldmedveten.
”Ehh…” jag drar på orden medan jag febrilt försöker tänka ut vad jag ska svara. ”Jag stod bara och beundrade din klädsel.”
Han gillar svaret, det märker jag. Han är fåfäng. Det har jag förstått sedan tidigare. Alltid välartad, väldoftande, välbalanserad, väluppfostrad, välartad, välklädd.
Små rörelser avslöjar honom. Glimtar av leenden, ett hastigt tag över den perfekta frisyren. Slipsen som rättas till. Manschetter som tittar fram långt ur kavajärmarna. Skor som alltid skiner nyputsade. Perfekta pressveck. Perfekt passform på kavajerna. För han har många kavajer, kostymer, skjortor, slipsar. Han har en lillfingerring med en onyx i, och en ingenjörsring, men ingen vigselring. Hans händer är mjuka, rena och lena. Inga sorgkanter under naglarna, inga rispor eller förhårdnader, ingen grovhet. Allt är fint och lent och välpolerat. Till och med naglarna är manikyrerade ovh välpolerade. Hela Jerken Sandén är välpolerad.
”Jerker?”
”Mmmm…”
”Vem är du?
”Det sa jag nyss, Jag är det här.” Han gör en gest med händerna som om han visade fram sig själv. Sin kostym, Sina kläder. Sitt yttre.
”Men du är väl mer än så? Vem är du inuti?”
Men han bara ler i ena mungipan. Lite hånfullt, tycker jag det verkar. Liksom med en ohörbar fnysning.
En hel evighet passerar.
”Jag är civilekonom.”
”Ja?”
Men han säger inget mer.
Dags att läsa igen!
Jag lärde mig läsa när jag var fem år gammal. Innan dess var det pappa som läste för mig. Han satt i fåtöljen, jag satt i hans knä. Ofta! Mycket! Men aldrig tillräckligt mycket – tyckte jag.
”Nä du”, sa han en dag. ”Jag får ont i halsen av allt läsande, så nu får du allt läsa själv!”
Det var ju logiskt, tyckte jag, även om jag inte kände till just det ordet då. Inte kan man hålla på att läsa högt hela tiden, då får man ju ont i halsen!
Så jag tog honom på orden, och började läsa själv.
Jag hade ju faktiskt suttit där i hans knä, och liksom sett på hela tiden! På texterna, och på bilderna, så jag hade ju redan sett de där bokstäverna och de korta orden. Så det var inte så svårt. Jag började läsa. Och läsa! Och läsa mera. Och läsa…
Visst hände det att det dök upp ett ord allt emellanåt, som bara inte gick att begripa sig på. Oftast för att de var lite längre ord, de där. Lite svårare. Jag frågade pappa.
”Jaha!” sa pappa. ”Kan du läsa bokstäverna så kan jag nog säga ordet.”
Jag läste bokstäverna, en efter en. Och han sa ordet.
”Se du, se du, ” sa han och log. Jag minns inte om han sa nåt mera då. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig ett nytt ord!
Det hela var väldigt logiskt! Han visste ju att jag hade hängt med i texterna mer och mer. Och istället för att skylla på att han inte hade tid – det hade han (hade han?) – Eller att han inte kunde eller ville läsa mer för mig – för att det gjorde ont i halsen (om nu det var sant). Så han gjorde så här istället! Väldigt smart och väldigt effektivt och väldigt inspirerande för mig.
Och jag var fem år och nu kunde jag läsa!
Sen läste jag, och läste … och läste. Kunde läsa flytande när jag började skolan vid 6 års ålder. (Det var i och för sig inte så bra, visade det sig, men det är en helt annan historia)
Jag försökte mig på att skriva också! Men det är också en helt annan historia.
Nu, de senaste åren har det inte blivit så mycket läsande eller skrivande – bland annat på grund av en utbrändhet som började nånstans kring 2012, försvann efter några år, kom tillbaka igen ytterligare ett antal år senare. Men även på grund av brist på vanlig, hederlig (hm) tid! (Som om den ursäkten vore helt relevant).
Bloggat har jag däremot gjort ända sedan 2007, tror jag det var, efter att ha hittat ”Skrivarkalendern” 2006. Bloggandet har också gått liksom upp och ner de senaste åren. Så ord har alltid funnits i mig. Skrivna, lästa – inte lika mycket pratade. Med mindre det var nån som det ”klickade” med.
Ja, det där med att prata högt, särskilt om det är mycket folk, kan vara helt vansinnigt jobbigt. Glömmer vad jag ska säga, tappar ord… men ju tryggare jag är med den eller de jag pratar med, desto stadigare blir också mina ord. OCH om jag är säker på vad det är jag vill säga.
Så även en tyst person, kan ha mängder med ord i sig. Och mängder med kunskaper…
Nu har jag börjat läsa igen, efter en längre tids ”icke-läsande” (Det har varit en del pod-cast och YouTube istället. Och Instagram.) Det är så skönt att sitta där med endera en fysisk bok, eller en som jag läser på iPaden. Den har en del fantastiska fördelar. Såsom inbyggd belysning och man kan öka storleken på texten. Å andra sidan är det en alldeles speciell känsla, att hålla i en fysisk bok.
Det är bra att man kan välja själv, när man läser på det ena eller det andra sättet. Och jag har ett par nya gamla böcker, som jag sökt efter länge – men de tar vi också en annan gång! Liksom vad det är jag läser just nu!
Ord i Bild 