Jaha! Jag skulle cykla…
Luften gick liksom ur mig, kan man säga. Och jag kan bara undra… var det bara cykeln som gjorde det???
Det var alltså så här, jag var hos doktorn, som hade tittat på röntgenplåtarna, och tittade på mig. Armen alltså… ”Det är bättre än förväntat,” sa han. Och jag blev glad. Jag skulle cykla!!!
Men en sak hade jag inte räknat med! Benen!
Då när jag drullade omkull och slog sönder övre delen av min högerarm – jag slog ju faktiskt i med hela högra sidan av min kropp då! Även om det var armen som råkade värst illa ut.
Det var nervöst nu, den här dagen, kan inte påstå annat. Benen hängde inte riktigt med, då den där första lilla minituren bort till cykelmakar’n. Men nästa dag, när jag hämtade cykeln – kändes det riktigt skönt! Att cykla var lättare än att promenera!!!
Nästa runda! Ett par dagar senare. Jodå! Kändes bra även då. Tills jag skulle cykla hemåt igen. Till en början – helt ok! Men jag hade uppenbarligen valt en alldeles för lång runda. Fick stanna vid ett tillfälle, och det var inte särskilt enkelt att kliva av cykeln eller att komma upp på den igen. Och sista biten hem… jag vågade inte stanna igen… vågade inte ens tänka tanken att kliva av cykeln… jag bara tvingade mig att fortsätta…
Väl hemma stannade jag utanför porten, tänkte… försöka… kliva av!
Fick inte med mig benet. Det vänstra försökte hålla balansen och moderera det högra benets prestationsförsök. Så för att lyckas föra höger ben över pedalerna och stå med båda benen på samma sida om cykeln, blev jag först tvungen att hasa mig själv och cykeln intill väggen, hålla mig mot den där väggen och sedan – tämligen mödosamt – ta höger ben över pedalerna och så – äntligen – hade jag båda benen på samma sida.
Nu skulle jag bara lyfta bort mig själv från väggen också. Benen var helt stumma och lydde inte alls. Fick liksom ta sats. Nåja, jag kom i alla fall upp till min lägenhet, så småningom. Lyckades hasa in cykeln också och sedan sätta mig själv i fåtöljen!
En verklig prestation, skulle jag vilja påstå! Att ”falla ner” i min fåtölj.
Det där var den 5 juni. Sedan kom inte det här cyklandet upp i mina tankar förrän helt nyligen, den 14 juni. I söndags! Jag var tvungen att ta mig till Snabbgross och handla kaffemjölk. Ni vet såna där små minitetror. Jahapp! Skulle jag ta bussen eller cykeln!
Buss skulle innebära att jag var tvungen byta buss. Inte för att det är särskilt långt, rakast möjliga vägen skulle innebära cirka 5 km. Men bussar går ju som bussar går! Hit och sen dit!
Att cykla den sträckan, är ju lätt som en plätt. I min ordinarie, normala värld!
Jag beslöt cykla. Det var det dummaste beslut jag nånsin tagit. Det var en smula vingligt, inte det allra värsta, men jag var rädd att nån situation plötsligt skulle tvinga mig att stanna och kliva av cykeln – så jag passade på att göra det när jag såg en stolpe jag kunde klamra mig fast vid. Gick resten av vägen till Snabbgross.
OKAY! Det var den pärsen! Att köpa kaffemjölk var inget problem, men sen skulle jag ta mig hemåt igen. Samma väg? Alldeles för mycket trafik! Det var ju söndag, mindre än en vecka till Midsommar.
Men den andra vägen? Via Välaplantor? Kunde ju alltid stanna där ett tag och vila benen, och sen ta bussen hem. Kändes som att det skulle vara lättare trots allt, att gå den där km till Busspunkten, än att behöva ta risken bli tvungen gå med cykeln ända hem. (Ca 5 km tror jag) För! Det där med att cykla mera, kändes helt… onödigt… jo … till VP kunde jag ju alltid cykla åtminstone bitvis.
Skulle bara igenom Väla centrum först…
Jo så blev det. Gick… och gick… med cykeln. Vågade inte sätta mig på den. Inte på parkeringsområdet… inte ner och under motorvägsavfarten… (inte i nerförsbacken och inte i uppförsbacken) Inte förrän jag kommit upp på slät mark. Då så…
Jag lyckades cykla dit – bitvis dit
Det var skönt att ta det lugnt en stund på Välaplantor. Lämnade cykeln och kaffemjölken där, gick kilometern till bussen och kom så småningom hem. (De 170 metrarna från bussen och hem till min lägenhet— öh… jo jag klarade det, trodde det knappt.)
Måndagen sedan, mådde jag så dåligt. Inte bara fysiskt för att jag hade ont i hela kroppen. Och mentalt ska vi nog inte ens nämna… Men jag gjorde vad jag skulle göra den dagen, i alla fall. Trots allt.
Jag mår fortfarande rätt bläää… både fysiskt och mentalt. Bättre än i måndags, i och för sig, men inte så jag skrattar precis.
Hur långt blev egentligen det här? Kan bara gissa på ett ungefär. Antal steg tills jag kom hem, blev i alla fall 8 804. Vet det är 2,6 km från Väla Restaurangtorget (busshållplats) till Välaplantor. Uppskattningsvis 2 km från Snabbgross till den där busshållplatsen…
Äsch! Har inte en aning, men jag vet att 10 000 steg motsvarar cirka 8 km (mina normala steg i alla fall) och sen cyklandet på det – som inte visar några steg…
Tror inte jag ens orkar försöka räkna ut det.
Blev mycket, i alla fall – särskilt för en med olycksdrabbade ben…
Förlåt om jag var elak mot nån i måndags… 🙏🏼
Söndag!
Och jag lyssnar på en bok. Har totalt fastnat!
”Friendship with God” skriven av Neale Donald Walsch. Fantastisk!
Välskriven – vilket är mitt viktigaste kriterium för att en bok ska vara bra. Det spelar ingen roll, hur bra handlingen som sådan än kan vara, personer, intriger – name it! – Om inte sättet att skriva är bra – då är den boken inget för mig.
Den här – är otroligt bra även ur alla andra tänkbara kriterier.
Det är märkvärdigt, att jag inte redan har läst den här! Jag har inte mindre än nio stycken av hans böcker, i fysisk form, men bara läst de tre första av dem! Visserligen ett par gånger om – men ändå!
Och trots att jag har även denna i hyllan, LYSSNAR jag nu på den. Och redan DET är helt fantastiskt! För även denna är uppläst av Ellen Burstyn och Edward Asner som Gud, samt Neale Donald Walsch som sig själv!
Och på grund av det, ska jag se om jag kan få tag på de resterande som är upplästa av just dem. Letar väl på Youtube först…
För övrigt finns det många fler böcker av Neale Donald Walsch, såg jag på Goodreads! Ska inventera!
NEJ! NU!
Ska jag försöka tvinga mig ut på nån liten promenad ändå.
Idag får cykeln vila.
(Både jag och cykeln vilade i går.)
Cykel-logg???
Njae… jag tror inte det. Har sannolikt inte tillräckligt intresse av att dagligen hålla reda på hur mycket och vart jag cyklar. Särskilt inte nu!
MÖJLIGEN! När jag är helt fit for fight, och då orkar ta lite längre rundor, att det kan vara intressant att se hur mycket och vart jag cyklar. Då tänker jag: rundor på minst en mil eller MER! Inte när jag shoppar på Maxi – eller tar en sväng till Väla
Men! Det dröjer nog ett bra tag innan jag är där. .
Ett undantag! I går!
Själva cyklandet, är inget att orda om.
Det blev nog bara 7-8 km. Om ens det.
MEN ANTAL STEG!!!
Jag gick ju delar av vägen hem, bland annat på grund av regnskurar, och eftersom jag var på Välaplantor i går också, gick jag lite rundor där inne.
Nå! Antal steg visade sig på kvällen ha blivit 8723! Vilket jag tror, ganska säkert, är personbästa på en och samma dag! Jag CYKLAR ju, normalt sett.
Och då blir det inga steg att räkna!
Okej! Erkänner! Det fanns en tid då jag kunde gå långa sträckor i skog och mark. (Bara jag slapp att plocka blåbär och lingon…)
Nå! Idag blev det i alla fall så, att jag tog bussen till Coop X:tra. En hållplats.
Hade med min Dra-maten, så jag gick hem. Ville inte LYFTA den på och av bussen.
Hur långt? Tjaaa… 600 meter tror jag… på ett ungefär… möjligen uppemot 700 – eftersom jag inte tvärsade över gräsmattan…
Men det är ännu inte midsommar ens, så vänta bara!
Kanske vore intressant med en cykel-logg trots allt… medan jag tränar upp mig, så att säga…
… får nog ha kaffe först, innan jag fortsätter…
Cykla bör man annars dör man…
I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)
Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…
Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!
Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.
Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.
Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!
Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!
Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.
Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.
Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.
Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.
Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.
Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.
(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)
Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!
Okej! Let’s keep going!
Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…
Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.
Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…
Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.
Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.
Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…
Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…
Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.
Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…
Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…
Så, som i en spegel…
Synkronicitet?
”I helgen har jag ordnat till i den här bloggen – till en del – berättar senare… i ett eget inlägg. Nu idag bläddrade jag i bloggen en stund. Fann det här inlägget från den 27 maj 2018, och kände jag ville plocka fram nåt kulturellt – som jag gillade då – liksom nu.
Dessutom fullkomligen ÄLSKAR jag Wes Anderson´s film ”The Grand Budapest Hotel” som jag har, och har sett ett flertal gånger.”
Stefan Zweig? Vem var nu detta! Men oavsett så fick det mig att bli nyfiken. Jag googlade, läste om honom, kollade på Storytel, och började i förmiddags att lyssna på ”Världen av i går”. Uppläsare Johan Holmberg som jag tycker mycket om att lyssna till. Och jag fastnade omedelbart. Europeisk historia sedd ur den kulturella aspekten är helt fascinerande! Ett par timmar rann snabbt förbi.
Nu, alldeles nyss, fick jag för mig att lägga in nåt om det här på bloggen, men ville ha en bild på omslaget också. Öppnade Adlibris. Hittade bilder och läste. Jag skriver själv aldrig sammandrag eller recensioner, möjligen något tyckande nån gång, men Adlibris uttrycker ju bra vad boken handlar om.
”Boken som inspirerade Wes Anderson till filmen »The Grand Budapest Hotel«, Österrikaren Stefan Zweig (1881-1941), var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och hans böcker förbjöds. På ett hotellrum i Brasilien 1939-41 nedtecknar han fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939 – aldrig har denna epok frambesvurits mer levande än i Världen av i går. Här finns även kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud och många fler.
Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Boken utkom första gången i Stockholm 1942, mitt under brinnande krig. »Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!« Stefan Zweig.”
Ja! Jag läste Adlibris text och hajade ögonblickligen till! För nu var det ju bara så, att i går kväll tittade jag på just ”The Grand Budapest Hotel”, vilken jag för övrigt gillar och har sett några gånger. Gillar överlag Wes Andersons filmer.
Slump? Sammanträffande? Synkronicitet?
Och här – snyggare omslagsbild, tycker jag. Båda finns på Storytel på svenska, men inte Johan Holmberg som uppläsare till denna. 😉 Istället Martin Halland.
Det finns också många av Zweigs böcker – kanske alla? – på iBooks. Men endast denna i svensk översättning. Men jag har förhandsbeställt inte mindre än 8 böcker som släpps den 31 maj. För endast 15 kr styck. Vilket klipp!
Stefan Zweig, född 28 november 1881 i Wien, Österrike-Ungern, död 22 februari 1942 i Petrópolis, Rio de Janeiro, Brasilien (självmord), var en österrikisk författare. Zweig var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 och hans böcker förbjöds.
Stefan Zweigs självmordsbrev.
På ett hotellrum i Brasilien 1939–1941 nedtecknade Stefan Zweig fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Epoken fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939, beskrivs i Världen av i går: en europés minnen. Här finns även porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Zweigs bok är en av de stora vittnesskildringarna från Europa under första halvan av förra seklet, om förföljelse och förnedring av judar, om fientlighet mot konst och fritt tänkande. Boken utkom första gången i Stockholm 1942 och har varit inflytelserik sedan dess. Den har sedermera inspirerat regissören Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel (2014).
Zweigs författarskap tog fart på allvar under 1920-talet och hans stjärna steg snabbt. Han tillbringade långa perioder i Paris och Berlin – och till hemmet i Salzburg kom gäster som Thomas Mann, Romain Rolland, James Joyce, Arthur Schnitzler och Richard Strauss.
Stefan Zweigs verk brändes under bokbålen i Nazityskland under 1930-talet. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933, såg sig Zweig tvungen att 1934[1][2] lämna Österrike på grund av sin judiska härkomst. Zweig skrev lyrik, noveller, romaner, dramatik och essäistik.
Zweig har skrivit essäerna i Sternstunden der Menschheit (”Ödestimmar”) från 1927 samt ett större antal personporträtt, såsom Maria Stuart från 1935 och Marie Antoinette från 1933.
00:41:37
Hittade ett poem,
från 14 februari 2020
kl 00:41:37
tänkte…
den kunde vara bra att plocka framåt
i tiden
till alldeles i slutet av maj … aka nu…
skapa en extra kontrast
till ljuvlig sommarnatt
_ _ _ _ _
jag använder en klyscha
när jag skriver att vinden ylar
när den vältrar sig i vrede
och spyr sin ilska
över detta svarta vinterland
den sliter i trädens döda grenar
visslar genom fönstrens springor
skapar bilder ur sitt inre
låst i existentiell frustration
bättre rasa ut och bryta sönder
än för evigt stängas inne
som fånge i ett ångesthärjat sinne
… och benen är det inget fel på
Vad har jag gjort i dag, då? Ja, nåt har jag väl gjort. Vet att jag suttit en hel del med bokföringen. Halkade efter med den nu för ett tag sedan när det var mycket annat att göra. Och – måste erkänna. Har väl inte haft så mycket ork heller.
Om ni kommer ihåg att jag bröt armen i februari, jag kommer i vart fall ihåg det, så visst är det mycket bättre nu. Om än att jag stundtals blir jättetrött.
Men ännu mer irriterande, är att när armen väl slutade göra ont, så där riktigt räligt, så började knäna bråka med mig. Särskilt det högra. Särskilt på morgnarna, och särskilt om jag suttit stilla länge – eller för den delen. . . STÅTT!
Jaja! Inte lönar det sig att gnälla och klaga, i alla fall. Benen är det inget fel på.
På måndag eftermiddag ska jag till ortopeden. Ska träffa kirurgen som massakrerade min arm och petade in lite nya saker där. Säger han bara det jag vill höra, så ska jag se till att börja cykla igen sedan. Jo, det sa jag till mig själv för ett par månader sedan – till sommaren ska jag cykla igen. Och nu är det sommar.
Det är ju inte det att det skulle vara omöjligt! Jag är nog mest bara rädd, helt enkelt.
Men det är inget fel på benen, så där kan jag säkert vara trygg! Och jag når fram med båda armarna till styret. Jag upplever att jag på det stora hela taget är hyfsat stark i armarna. Men det jag oroar mig lite för: är om jag kommer in i en ”situation”! Nånting händer så jag måste väja eller stanna snabbt, eller nåt liknande. Kommer jag att kunna göra det då? Klarar högerarmen att snabbt ta tag, eller styra undan eller nåt, då?
Fast! Varför oroa sig. Jag är ju så van när det gäller att cykla, och har man en gång lärt sig cykla, så kan man cykla. Och som sagt: benen är det inget fel på.
Min ostyriga penna! 