Kategori: Hemmavid

Hemmavid, Ketogen, Low-Carb, Min ostyriga penna, Oxalater, Trädgård

En het semester

N i n a

Jaja, ta det lugnt nu. Det är inte alls som ni tror. Men är man i sydöstra Skåne och termometern visar på plus trettio och stundtals mer än så – då är det en het semester. Inte minst när luftfuktigheten är relativt hög – utan att det nalkas ett svalkande åskväder.

Då är det hett. Och jag leker semester.
Men vi åker inte iväg till stranden.

Har man med nördar att göra, och är den som håller ordning på allt, så måste det bli en smula strikt. OBS! Jag är inte den som håller reda på omgivningen. Inte i det här fallet. Kanske en annan gång. Med andra personer. Inte här, och inte nu.

Istället glider jag med. Äter lunch när det äts lunch. Dricker kaffe när det dricks kaffe. Och senare nån gång, äts det kvällsvard. Och jag glider med. Tuggar i mig råa grönsaker. Odlade ute i trädgården, ekologiskt, välskött, perfekt. Och munnen tyckte det smakade gott. Tre måltider med övervägande ekologiska hemlagade grönsaker.

Men jag tänkte… i mitt stilla (?) sinne… Vad tycker min strikta Keto-mage om det här… men jag ville ju också bli mätt!!! Det var inte lämpligt eller acceptabelt att ta fler kycklingbitar!

Dag två, med samma typ av mathållning… massor med grönsaker… och koriander-kryddad- köttfärs som undertecknad helt enkelt inte klarar av. Inte ens lukten av koriander klarar den här damen av! Lyckligtvis fanns det kokta kalla ägg.

Koriander är just en sån där ”grej”! Antingen älskar man det – eller hatar det. Jag tillhör den andra gruppen. Yäack…

Ägg är förresten en stapelvara i mitt hem! Bara så ni vet.

Men! Jag ska inte säga annat än: vill man ha grönsaker i sin kosthållning så är det här det absolut bästa tänkbara. Odlade ekologiskt i sin egen trädgård. Jag måste erkänna att jag avundas lite grand. Eller gjorde i alla fall tills… hm… för nåt år sedan? (ännu nåt att skriva om… senare. Håll utkik!)

Det behövs inget jätteutrymme. Bra planering krävs däremot! Och där tänker jag inte komma med vare sig råd eller pekpinnar. Möjligen en och annan stödpinne. Jag kan helt enkelt inte så mycket! Men att låta solsken och utrymme få vara med i den ekvationen, är en alldeles utmärkt idé!

Dottern visade mig förra året, hennes planering då. Hon hade ritat kvadrater och rektanglar, placerat dem i en form som efterliknade trädgården, och sen skrivit i varje ruta vilken grönsak som skulle planteras var. OCH hur många plantor av varje! Helt fantastiskt!

Det där med planering har hon säkert fått efter mig – bara med den skillnaden att jag aldrig har haft ens tanken på att planera en odling.
Jag planerar annat. Men principen är densamma!!!

High tima to make a PLAN!

Cyklande, Hälsa, Hemmavid, Min ostyriga penna

Jaha! Jag skulle cykla…

N i n a

Luften gick liksom ur mig, kan man säga. Och jag kan bara undra… var det bara cykeln som gjorde det???

Det var alltså så här, jag var hos doktorn, som hade tittat på röntgenplåtarna, och tittade på mig. Armen alltså… ”Det är bättre än förväntat,” sa han. Och jag blev glad. Jag skulle cykla!!!

Men en sak hade jag inte räknat med! Benen!
Då när jag drullade omkull och slog sönder övre delen av min högerarm – jag slog ju faktiskt i med hela högra sidan av min kropp då! Även om det var armen som råkade värst illa ut.

Det var nervöst nu, den här dagen, kan inte påstå annat. Benen hängde inte riktigt med, då den där första lilla minituren bort till cykelmakar’n. Men nästa dag, när jag hämtade cykeln – kändes det riktigt skönt! Att cykla var lättare än att promenera!!!

Nästa runda! Ett par dagar senare. Jodå! Kändes bra även då. Tills jag skulle cykla hemåt igen. Till en början – helt ok! Men jag hade uppenbarligen valt en alldeles för lång runda. Fick stanna vid ett tillfälle, och det var inte särskilt enkelt att kliva av cykeln eller att komma upp på den igen. Och sista biten hem… jag vågade inte stanna igen… vågade inte ens tänka tanken att kliva av cykeln… jag bara tvingade mig att fortsätta…

Väl hemma stannade jag utanför porten, tänkte… försöka… kliva av!
Fick inte med mig benet. Det vänstra försökte hålla balansen och moderera det högra benets prestationsförsök. Så för att lyckas föra höger ben över pedalerna och stå med båda benen på samma sida om cykeln, blev jag först tvungen att hasa mig själv och cykeln intill väggen, hålla mig mot den där väggen och sedan – tämligen mödosamt – ta höger ben över pedalerna och så – äntligen – hade jag båda benen på samma sida.

Nu skulle jag bara lyfta bort mig själv från väggen också. Benen var helt stumma och lydde inte alls. Fick liksom ta sats. Nåja, jag kom i alla fall upp till min lägenhet, så småningom. Lyckades hasa in cykeln också och sedan sätta mig själv i fåtöljen!
En verklig prestation, skulle jag vilja påstå! Att ”falla ner” i min fåtölj.

Det där var den 5 juni. Sedan kom inte det här cyklandet upp i mina tankar förrän helt nyligen, den 14 juni. I söndags! Jag var tvungen att ta mig till Snabbgross och handla kaffemjölk. Ni vet såna där små minitetror. Jahapp! Skulle jag ta bussen eller cykeln!

Buss skulle innebära att jag var tvungen byta buss. Inte för att det är särskilt långt, rakast möjliga vägen skulle innebära cirka 5 km. Men bussar går ju som bussar går! Hit och sen dit!
Att cykla den sträckan, är ju lätt som en plätt. I min ordinarie, normala värld!

Jag beslöt cykla. Det var det dummaste beslut jag nånsin tagit. Det var en smula vingligt, inte det allra värsta, men jag var rädd att nån situation plötsligt skulle tvinga mig att stanna och kliva av cykeln – så jag passade på att göra det när jag såg en stolpe jag kunde klamra mig fast vid. Gick resten av vägen till Snabbgross.

OKAY! Det var den pärsen! Att köpa kaffemjölk var inget problem, men sen skulle jag ta mig hemåt igen. Samma väg? Alldeles för mycket trafik! Det var ju söndag, mindre än en vecka till Midsommar.
Men den andra vägen? Via Välaplantor? Kunde ju alltid stanna där ett tag och vila benen, och sen ta bussen hem. Kändes som att det skulle vara lättare trots allt, att gå den där km till Busspunkten, än att behöva ta risken bli tvungen gå med cykeln ända hem. (Ca 5 km tror jag) För! Det där med att cykla mera, kändes helt… onödigt… jo … till VP kunde jag ju alltid cykla åtminstone bitvis.

Skulle bara igenom Väla centrum först…

Jo så blev det. Gick… och gick… med cykeln. Vågade inte sätta mig på den. Inte på parkeringsområdet… inte ner och under motorvägsavfarten… (inte i nerförsbacken och inte i uppförsbacken) Inte förrän jag kommit upp på slät mark. Då så…
Jag lyckades cykla dit – bitvis dit

Det var skönt att ta det lugnt en stund på Välaplantor. Lämnade cykeln och kaffemjölken där, gick kilometern till bussen och kom så småningom hem. (De 170 metrarna från bussen och hem till min lägenhet— öh… jo jag klarade det, trodde det knappt.)

Måndagen sedan, mådde jag så dåligt. Inte bara fysiskt för att jag hade ont i hela kroppen. Och mentalt ska vi nog inte ens nämna… Men jag gjorde vad jag skulle göra den dagen, i alla fall. Trots allt.

Jag mår fortfarande rätt bläää… både fysiskt och mentalt. Bättre än i måndags, i och för sig, men inte så jag skrattar precis.

Hur långt blev egentligen det här? Kan bara gissa på ett ungefär. Antal steg tills jag kom hem, blev i alla fall 8 804. Vet det är 2,6 km från Väla Restaurangtorget (busshållplats) till Välaplantor. Uppskattningsvis 2 km från Snabbgross till den där busshållplatsen…

Äsch! Har inte en aning, men jag vet att 10 000 steg motsvarar cirka 8 km (mina normala steg i alla fall) och sen cyklandet på det – som inte visar några steg…

Tror inte jag ens orkar försöka räkna ut det.
Blev mycket, i alla fall – särskilt för en med olycksdrabbade ben…

Förlåt om jag var elak mot nån i måndags… 🙏🏼

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Cykla bör man annars dör man…

N i n a

I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)

Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…

Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!

Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.

Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.

Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!

Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!

Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.

Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.

Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.

Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.

Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.

Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.

(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)

Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!

Okej! Let’s keep going!

Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…

Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.

Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…

Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.

Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.

Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…

Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…

Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.

Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…

Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…


Hemmavid, Med andra tankar

Just nu…

N i n a

… är jag oerhört tacksam över att jag har en Airfryer.
Behöver jag säga så mycket mer? Egentligen?
Nä… tänkte väl det…

Böcker & Läsande, Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Tiden går

N i n a

Jaha! Och hur var det här då?
Tja….

Det har varit så mycket de senaste månaderna, så om jag skulle skriva om allt det, hade det nog krävts minst 10 blogginlägg. Men så roligt ska vi inte ha det nu. Skriva ett inlägg som motsvarar 10 normalt genomsnittliga. För ibland kan de ju bli lite längre – och ibland bara lite… långa.

En synopsis över det närmaste förflutna? Nej tack, men en kortkort sammanställning kanske. Så…

Hemmavid, Skrivande

Är julen slut nu?

N i n a

Nehe. Okej. Inte riktigt alltså. Det var ju synd det. Eller tur, om man nu vänder det på det hållet. Fast jag klagar inte! Oavsett om den är slut eller inte. Det värsta den här julen har varit vädret. Mestadels grått, regnigt och MYCKET blåsigt!

Under cirka ett havt dygn, gick vindarna upp till 24 sekundmeter i byarna! Då sätter man sig inte på en cykel, minsann. Eller tar en promenad. Innan det blev så häftigt, däremot, pep jag över till CityGross – typ 100 meter – och köpte på mig lite nödvändigheter. Vad nu det var har jag redan glömt. Varför det var nödvändigt alltså. Förutom en stor flaska bubbelvatten. Obs! Typ Loka, fast just Loka var slut. Jag dricker inte alkohol, om nu trodde det var det jag köpte. Gillar inte ens cider.

Jag menar – om det nu skulle bli strömavbrott mitt i alltihop, då kan det ju alltid vara bra att ha lite extra vatten hemma. Dessutom lagade jag till de kycklingfiléer och kycklinglever som jag hade i frysen. Går ju alltid att äta kallt, bara det är tillagat.

Nu blev det inte nåt strömavbrott, så där stod jag med ett antal mindre flaskor med kranvatten och så den där större med bubbel. Men! Better safe than sorry!

Fast julen som sådan vår inte så tokig i år. Var inte ensam! Julafton var jag hos en väninna som bor tvärs över gården från mitt. Helt otroligt! Jag har blivit bekant med en som har åtminstone ett par intressen samma som jag! Hälsosam mat å ena sidan, och religion/andlighet å den andra. Plus att vi båda två kände med en gång att vi hade mycket lätt för att prata med varandra. Det är man minsann inte bortskämd med! Antagligen är jag knepig så det är väl tur att det finns en och annan förutom jag, som också är knepig.

Fast jag tycker inte hon är knepig alls! Bara trevlig, och pratig! Som jag kan vara, jag med! När jag inte moltiger, eller stakar mig på vartenda mödosamt frambringat ord – innan jag skäms, ger upp, och tystnar! Oe´kej….

Idag på eftermiddagen hade jag tre väninnor hemma hos mig på fika. Två lite nyare vänner och en som jag känt i flera år nu. Det blev våfflor, vetefria – så vet ni det – och till det fruktsallad, vaniljglass, pepparkakor och några små mer eller mindre misslyckade mini-chokladbollar. Ni vet av den där sorten som man numera inte får kalla för vad de egentligen heter och har hetat i åtskilliga årtionden utan att någon protesterat. En del har bara väldigt negativ fantasi…
Fast jag hade slut på kokosflingor att rulla dem i, och knäckformarna jag hade köpt för att lägga dem i, var ju bara si-så-där hälften så stora som jag trodde de skulle vara. Det var därför jag inte köpte muffinsformar. Dom hade blivit för stora. Antog jag…

Det var i alla fall supertrevligt! Helt absolut super-super! Men utan förvarning, innan de två hade kommit, frågade Milo mig om jag fyllde år. Hon hade för sig…Nene, sa jag kvickt! Jag fyller inte år nu! Hmmm…. i januari visserligen, men … men …. inte än…
(Inte därför jag bad er komma över på fika. Ville mest bara inte vara ensam jämt och ständigt… Fast allt det där sa jag inte. Bara att jag inte fyller år … än på ett tag. Men hon hade inte helt fel! Jag har sagt tidigare att jag fyller år den femtonde…)

Efter att de gick ett par timmar senare, har jag mest latat mig. Tänkte jag skulle se film. Sagt och gj… påbörjat.

Insåg att jag inte tyckte om Indiana Jones filmen jag hade startat. Tvåan, The Temple of doom. För mycket frossande i våld och otäckheter. Stängde av igen utan att se den till slut. Ettan som jag såg häromdagen – Raiders of the Lost ark – kändes fortfarande helt ok. Spänning, men inte lika mycket frossande i blodiga slagsmål och annat. Lite senare satte jag istället på Netflix. Letade reda på Graham Hancock och såg avsnitten om Göbekli Tepe och ett par till.

Nu borde jag antagligen gå och lägga mig. Klockan har redan passerat midnatt. Kanske läsa en stund? Får se om jag orkar resa mig från fåtöljen… man är nämligen inte bara lite lagom sömnig.
Man är lat…

Böcker & Läsande, Hemmavid

Att läsa och lite annat…

N i n a

Midvinternttens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma…
Nja! Det är väl inte riktgt sant det där. För det första är det inte midvinter, bara alldeles i slutet av november, För det andra är det inte natt. Kväll kan jag gå med på, inte ens särskilt sent, men definitivt inte natt. För det tredje så är det kallt ute, minusgrader, men kölden är inte hård.

Sen har vi det där med stjärnorna! Inte sant det heller. De finns förstås nånstans där uppe, där ute, långt bortom de täta molnlagren, för när jag tittar ut genom fönstret och under gatlyktorna, ser jag hur snöflingor sveper kors och tvärs genom luften.
Ömsom små flingor, ömsom stora.
Kunde varit värre. För bara några dagar sedan var det nästinpå storm här. Men ingen snö. Och inte minusgrader. Även om det kändes så.

En lättare förkylning skyller jag på för att inte gå ut, utan istället hålla till endera framför stora datorn, endera lata mig i soffan. Framför datorn har jag skapat ett par affischer, gjort presentkort – skrivit ut och ska nu beskäras – skrivit ut sammanlagt 100 ex av en folder jag jobbade fram häromdagen. En tre-vikt variant. Har vikt 33 stycken. Manuellt när man nu inte har några lämpliga maskiner till detta. Inte ens en skärmaskin.

Jag menar inte en sån där till bröd eller korv, utan en till att skära papper med. A4 till A5 eller A6. Eller som i visitkortsfallet – till A7. Ska nog se över föreningens ekonomi, är ju kassören, om det inte finns utrymme för att införskaffa en enkel men funktionell sak. Och så flirta lite med ordföranden (försöka i alla fall) så han ger tillåtelse… Börjar bli att trött på att efter 4 år fortfarande använda mig av en vass kniv och träskärbräda. Det funkar det med! Visst! Men… Lyckligtvis är det bara 5 ark som ska beskäras. Och ha med på lördag.

Vad gäller soffläget, så har jag bland annat lyssnat färdigt på ”De fenomenala fruntimren på Grand Hotel” av Ruth Kvarnström-Jones. Kruxet var ju häromdagen då de där 20 timmarna på en månad för bara en krona tog slut. När halva månaden hade gott. Och boken var också ungefär halv-färdig-lyssnad. Så? Vad göra? Jag hade liksom inte planerat att fortsätta lyssna på BookBeat!

Insåg – liksom vid tidigare försök – att 20 timmar på en månad inte är särskilt mycket!!! Men sen vet jag också annat som händer. Efter en tid av lyssnande på böcker, så glömmer jag bort det. Gör annat – ibland kanske på grund av att jag inte hittar något jag vill lyssna på. Men oftast för att jag har annat jag måste göra som inte går att kombinera med lyssnande. Och så går tiden.

Nej! Jag lyssnar aldrig på böcker när jag är ute och går eller cyklar. Då vill jag lyssna på trädsus och fågelkvitter – eller bara snabbt ta mig fram dit jag ska.

Men, där är jag nu! I valet mellan att skippa lyssna på resten av boken för att slippa betala vidare, eller att faktiskt fortsätta ha Bookbeat tillgängligt – och lyssna vidare!
Alltså – att jag lyssnar klart på en bok av en typ jag aldrig hade valt ut själv enbart på egna preferenser. Jag brukar aldrig läsa den här typen av böcker! Lika lite som jag skulle läsa eller lyssna på en bok av Lucy Dillon, Lucinda Riley eller nån annan författare i den typen av gengrar. Jag har provat! Att jag över huvud taget fastnade för den här boken, var för att den dök upp som förslag, titeln var rätt cool, och så ville jag se om det fanns uppläsare som faktiskt kan läsa högt. Och Katarina Ewerlöf är verkligen fantastisk!

Så det var det! Och jag valde gå vidare! Fortsatte prenumerationen OCH valde 100 timmar!
Så nu stod jag i ett annat dilemma efter att snabbt ha lyssnat klart på ”Grand Hotel”!
Skaffat på mig 100 timmars lyssnande per månad för 169:- (ordinarie pris, blev inte så mycket den här perioden ut) – och jag har ingen aning om vad jag ska lyssna på härnäst! Vad har Ewerlöf mer läst in? Massor uppenbarligen, men vad är det för nåt?

Antagligen testar jag någon eller några på måfå. Känner till Mari Jungstedt. Har aldrig läst något av henne, men hört talas om henne och hon lär vara bra. Så det kan vara värt att testa. Gillar jag den jag först provar, så lyssnar jag kanske på flera. Annars går jag tillbaka till de författare och/eller gengrar som jag vet att jag gillar. Det kan vara Sara J. Maas, till exempel. Stephen King förstås, Koontz kanske . . . och så får man väl testa en och annan som förefaller kunna vara bra.

Man borde nog testa nåt som verkar helt fel, också. Man kan bli positivt överraskad.

Men för övrigt, just nu och tillsvidare, ska jag titta på Star Trek Discovery. Börjat se säsong 3…

Hemmavid, Med andra tankar

Hemestra var det!

N i n a

Hemestra kallas det, ja. Det där man ska göra nu för tiden, istället för att åka på semester. Stanna hemma!
Så vad gör då alla människor i Nordvästra Skåne.!?!?!?

Okej! Inte alla människor. Ska inte överdriva. Alla kommer inte hit.
Men i HORDER likaväl!
Ville väl inte besöka Stockholm, kan tänka…

Nå! Här invaderar de Kullahalvön, Sofiero, Ikea, Fredriksdalsparken, Dunkers, våra badstränder när vädret är somrigt… (det är dom dagarna vi året-runt-boende kan besöka Sofiero, Ikea och så vidare.)

Köer långa som gatan framför kassorna på Ikea. En vanlig tisdag! (Till exempel.) För att inte tala om den där söndagen… hur i hela friden kunde jag ens komma på tanken att cykla dit ut då?
Nåja! Jag blev inte långvarig. Inte alls.

På Sofiero ställer man ut Joseph Frank’s blomster. Personalen är förstås smart som bara släpper in några i taget, rummen är ju faktiskt ganska små där i slottet, varpå kön för att komma in slingrade sig en bra bit upp mot entrén.

Vi hade tur vid Restaurangen den där dagen, jag och dottern och minste dottersonen. Visserligen redan folk där, men inte nån kö att tala om. En stund senare ringlade sig kön en bra bit utanför själva restaurangen. Men då hade vi redan fått vårt, satt oss och börjat äta.

En väninna till mig kom förbi, jag viftade henne till oss och hon slog sig ner. Hon hade också tänkt titta på Joseph Franck’s designade blommor. Hon avstod hon med. Nå, vi kunde ju alltid se det om några veckor. Även dottern har ju inte längre än att hon kan swisha hit från öster till väster lite längre fram även hon.

Folk trängs! Säga vad man vill, men många gör det! Eller stannar i klungor för att prata, mitt i farlederna. Oavsett om det är på Ikea, Sofiero eller nån annanstans.

Hemestra var det ju! Betyder ”stanna hemma”, för att upptäcka hur det är i trakterna där man bor!
Jag hemestrar. Bokstavligt talat. Jag cyklar rundor i trakterna kring där jag bor. Ödåkra. Allerum, Laröd. Råå och Ramlösa. Österut, ut på vischan…
Så det så.

Sofiero och Joseph Frank tar jag sedan. Kan för övrigt promenera därinne i parken året runt om jag vill. Liksom på Fredriksdals Museer och Trädgårdar. Man har väl Kulturkortet!
Ja det har man… kvinna, menar jag…

Jag bor där dit alla vill åka… haha…
okej, nästan alla…

I parken finns det skulpturer av allehanda slag…

… och i Orangeriet ställer man ut pelargoner
(haha blev visst dubbel betydelse det där)

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Helgen kom och helgen gick…

N i n a

… och den var väldigt lat.

Alltså jag gjorde ju klar del 4 av manuset i går, och del 5 idag – för den här gången alltså, det kommer mera – men i övrigt så var det väl mest lat lat lat och Louise Hay’s meditationer/affirmationer. Håller på att somna i soffan varenda gång.
Hehe… det är visst till att bli avslappad…

Det vill säga! Jag ansträngde mig faktiskt att diska, och städade vid pass halva lägenheten i dag… vilket inte är nån direkt bedrift att skryta om eftersom den bara är på 31 kvm.
Men jag är fortfarande väldigt stel, inte minst i ryggen…

Det var väldans blåsigt idag , vilket gjorde att det inte var särskilt skönt att sitta ute, men väl påklädd med dubbla tröjor gjorde att jag satt där ett tag i alla fall. Och sen på eftermiddagen började regnet ösa ner.
Men det luktade väldigt gott efteråt!

Och sen har man klämt några Adam Sandler-filmer. Big Daddy nu i kväll var den ena. Och vad tusan hette den jag såg tidigare i dag???
Äh, spelar roll…

Tror jag ska fortsätta titta på The Blacklist i morgon…
Eller The Americans…