Kategoriarkiv: Cyklande

Om att cykla med en bruten arm…

16 Aug 2026 N i n a

(Nej, jag cyklade inte till Kristianstad! (hade inte tänkt åka buss dit heller) TÅG! PÅGATÅG!

Istället för att åka buss inom stan och dess närmaste omgivningar, tänkte jag att det nu är hög tid att börja cykla! Alltså! Lite mer ordentligt! Inte bara till Maxi!

Börja träna upp mig för RUNDOR! Två-tre-mil-rundor!!!

Jaja, de sträckorna blir det ju inte ännu. En bruten arm och operation av denna, tar mer på kroppen – hela kroppen – än vad man skulle kunna tro.
Åtminstone vad jag hade kunnat tro

Då menar jag inte bara smärtor i armen. Med det, var det allra värst de första veckorna…. sen var det vissa rörelser som var rent omöjliga att göra. Jag förlorade dessutom praktiskt taget all kondition, styrka och ork! Sen ska vi verkligen inte prata om det mentala / psykiska.

Nej! Det ska vi inte! För då vecklar vi in oss i nån sorts ”tyck-synd-om-mig-syndrom”!!! Så, glöm det!

En av de saker som jag saknade i det här – det var inte värktabletter – utan det faktum att jag varken kunde eller vågade cykla. Vågade? kanske någon undrar. Ja, just det! VÅGADE INTE!

Först, var det förstås det faktum att jag inte kunde använda högerarmen. Men det där med att våga – det satt i även sedan armen läkt såpass att jag kunde hålla i ett styre och manövrera det hela.

Det kunde ju uppstå en situation där jag vinglade till, och kanske rent av – Gud förbjude – tappade balansen och föll till marken.!

Så de första cykelrundorna var korta. Och om jag var tvungen ta mig genom någonstans där det var trafik, människor, gående – et cetera – så blev det en kombination av ömsom gå, ömsom cykla. Rätt tröttande, faktiskt!

De gånger jag lyckades prestera en mil sammanlagt, var rundan uppdelad i två. Cykla – pausa rejält nånstans, eller åtminstone tillbringa tid på Ikea, t.ex.

Så första mer rejäla runda – riktig runda – blev inte av förrän i onsdags. Cyklade till Erikshjälpen, (köpte 3 böcker) och tog sen en annan väg hem. 12 km!

Räknar det som en hel runda även om jag – de facto – tillbringade en stund i butiken.

Boken ”Det blåser på månen” av Eric Linklater, läste jag som barn och tyckte väldigt mycket om den. Om jag, nu som vuxen, tycker lika mycket om den vet jag förstås inte, men jag har lagt den som nästa bok som står på tur.

P.C. Jersild’s bok Babels Hus, har jag också läst tidigare, om än inte så länge sedan som i barndomen.

Bombmakaren och hans kvinna är ny för mig, men jag har läst flera andra böcker av Leif GW Persson, så jag ser fram emot det här mötet.

Redan nästa dag, torsdag eftermiddag, trampade jag mig iväg till Väla, Ikea närmare bestämt. Köpte en termoskanna. Sen hem via Väla By! 13 km
Dröjde innan jag blev klok på locket… visade sig att jag hade försökt skruva på fel håll…

Fredag!
Soffdag! Nästan total soffdag!
Lördag!
Gick till Coop X:tra – dit och hem = 1300 meter.

Träningsvärk!
Kallar det för träningsvärk… låter bättre på nåt vis

Idag, lördag. Grått ute, och blåsigt. 14 m/sek i byarna
Tror jag stannar inne. Komma ikapp med skrivandet… har annat att göra på datorn…. med lite tur kanske hitta nån inspirerande musik på YouTube för lite ”dansgympa”

Vore i vart fall bra för mig…

Cyklande, Skrivande, Sommarkortet 2026

Blev det bara Österlen?

27 Jul 2026 N i n a

Njae… det var väl tänkt lite mer än så, men sommarkortet varar ju till och med den 15 augusti. Ingen tid förliden, så att säga,
Det är bara det, att nu blev det så tråkigt väder. Regn… och blåst… och … Men… Jag var förstås i Ängelholm en dag.

– I Ängelholm?

– Ja, du vet. Ängelholm! Blev inte så märkvärdigt.

– Inte så märkvärdigt? Ängelholm är väl en fin stad?

– Jodå! Visst är den det! Det blev bara inte så som jag hade tänkt mig.

– Hur hade du tänkt dig då?

– Jo, först skulle jag ta bussen upp till Maxi, passa på att köpa lite pick-nick-mat där. Grillad kyckling eller nåt… Strosa lite, passa på gå på toaletten och… ja. Lite sånt.

– Och? Sedan?

– Jo sedan skulle jag ta mig ner till centrum, strosa runt på gågatorna ett tag och se vad jag kunde hitta. Nåt museum finns det väl, och nåt torg och lite annat mysigt.

– Shoppa!

– Nja. ja.. jo… men…

– Jaha. Säger du det säger du. Ett ”jo men”. MEN! Om det inte blev som du hade tänkt, hur blev det då?

– Tja! Allra först så klev jag förstås av tåget. HA HA HA !
Men jag hade inte den blekaste aning hur jag nu skulle ta mig till Maxi. Grovt visste jag ju åt vilket väderstreck jag skulle bege mig. Men! Fanns det nån buss man kunde sätta sig på och åka dit?
En buss fanns det förstås, men inte just där just då. Vid stationen. Dessutom hade en tjej och jag börjat prata med varandra.

Det började med att jag frågade om hon visste hur jag skulle ta mig till Maxi. Nej, det visste hon inte, men det borde ju finnas en buss!

Hon började knappa in nåt på sin mobil. Höll på både bra och länge. Hon var från Helsingborg, sa hon. Därför visste hon inte.
Hon fortsatte knappa på mobilen.

– Nej, sa jag, Vi går igenom här istället.
Här igenom, var en skön grön och mycket lockande park, med en lika lockande skön grön gångstig, som så småningom visade sig leda upp till centrumkvarteren.
Tjejen och jag hade det jättetrevligt. Gick där och småpratade mellan träd och buskar. Med fågelkvitter och prassel.
Efter en stund nådde vi centrum, och där vek hon av. Vi sa hej, och kanske vi ses igen! Vem vet?

Jag skulle i alla fall nu leta mig upp genom stan, huvudsakligen österut. Mot Maxi. Hade inte en aning om vad gatorna heter, vad stadsdelarna heter, eller ens om jag gick åt rätt håll. Men nog sjutton borde man väl se nån buss nånstans!

Men! Jag hade ju en ledsagare. ALLTSÅ! Min mobil. Med diverse appar!

Öppnade upp kartan, och orienterade mig. Markerade ”jag” så jag kunde se att jag åtminstone gick i rätt riktning. Och kanske finna en buss

Nej! Buss såg jag ingen, men en busshållplats! Och kunde se att det skulle komma en Buss Nr 1 – om tjugo minuter. VI, tjejen och jag – hade ju så småningom lyckats klura ut att jag skulle mot Brännborns Centrum.
Så jag tycktes vara på någorlunda rätt väg i alla fall! Men att stå här och vänta i en kvart – tjugo minuter kändes inte alls lockande. Men det måtte väl finnas flera busshållplatser. Lite längre fram!

Och nu ska jag göra en lååååång promenad, till en kort berättelse! Med vattenflaska till hands och näsduk att torka svetten ur pannan med… sa jag att det var varmt och soligt sommarväder?

Tja. lång och lång…. det är väldigt relativt. Hade jag promenerat i en skog eller längs stranden, hade jag inte upplevt det som långt. Men nu var jag i en stad som jag definitivt inte hittade i, och hade bara några namn att gå efter – dessutom var det rätt mycket uppför! Inte några branta backar, men UPPFÖR!

Med gatuarbete och avstängda delar!!! Också!

Det var nog i den vevan jag missade stället där jag skulle vikit av åt höger. Men det fattade jag förstås inte då. Lyckligtvis kastade jag en blick på mobilen då och då. Enligt den skenade jag nu istället i väg mot Göteborg – eller åtminstone Skälderviken. Tror jag…

Valde att INTE vända och gå samma väg tillbaka. Tog istället åt höger där jag nu var. Gick snart nog förbi en skola, ganska stor, och klämde mig emellan ett par ”vad de nu kan heta”-”staket” – typ som skilde på trottoar och cykelparkering!

Tyckte efter ett par kvarter, det såg lite mystiskt ut längre fram. Kunde det möjligen vara… ett… köpcentrum?

Det var det! Brännborns – och typ tusen olika företag samlade under det namnet (Nåja, samlade och samlade. Det var ett gytter av byggnader, och ett av dem var Maxi!)

I detta läge kollade jag min stegräknare!
6 482 steg, hemifrån mätt.
Och de allra flesta var alltså från Ängelholms station och till Maxi!!

Makalöst! Hur många km kan det vara fråga om?
Grovt räknat 5,2.
Jag har den inställd på steglängden 0,8.
(en meter = 80 cm)
Jösses! Tar jag verkligen så långa steg? Inte illa!!!!
Är det långa steg?
Kanske när man inte är så särskilt lång…
Som jag…

Okidoki! Varm, svettig, men inte törstig – gick jag sedan därinne på Maxi. Kände inte alls igen mig sedan tiden 2017 – 2019 när jag körde dottersonen till hans jobb, innan han hade fått körkortet.
(Detta tar jag nog inte en annan gång)

Jag upplevde i alla fall Maxi som minst dubbelt så stort som då, och kände ingen som helst lust att gå omkring därinne i onödan. Det var ju trots allt en lördag, 18 juli!

Istället! Här och nu – där och då – plockade åt mig två flaskor vatten, för att ersätta det vatten jag hade med och hade druckit upp; en påse torkade aprikoser (nödprovianten), en bit ost (Brie de Maux – eller hur det nu stavas)- och så den där grillade kycklingen.

Sen kände jag mig färdig med Maxi.

Jag hittade toaletten, på samma ställe som förr.
(Caféet utanför kassorna såg förresten likadant ut!
Tummen upp!!)

Innan jag gav mig av från Maxi, frågade jag och fick också svar . ”Var finns det en buss som går till stationen?”

Jodå! Buss fanns och buss kom! Jag behövde bara vänta 20 minuter…. Hann äta både lite ost och lite kyckling. Och skölja ner det med Loka, citron!
Pratade med en tant som också skulle med bussen.
Sen var jag på väg hem.
Dödstrött! Framför allt i benen…

Var det här verkligen något att berätta? Det vet jag inte. Men lite fingergympa har jag i alla fall fått. Genom att skriva..

Den dagen i Ängelholm, gick jag 8 284 steg i alla fall. Inklusive till och från och mellan busshållplatser/tåg, hemma i Helsingborg, vilket motsvarar ungefär 6,6 km

Det var inte länge sedan jag hade målet att nå 5 000 steg per dag i snitt, och hade svårt att nå det. Men nu tycks det ha gått troll i mig! Inte alla dagar, men ett flertal de senaste veckorna har jag kommit över målet. Snittet för juli ligger nu på över 5 000.

Skulle det vara nåt att skryta med?!?!?!?
Antagligen inte – men för mig är det en seger!
De dagar jag går fler än 6 000 steg, de som är över 7000 och en nästan 8000 – och den bästa dagen med 8 284 steg.
De siffrorna är segersiffror!

Om sen beräkningen av antalet km stämmer? Brukar räkna med en steglängd på 0,8 meter. Då promenerade jag denna dag ca 6,6 km! SEGER!!!

Sen vete sjutton! En helt annan sak! Var det värt resan? Upplevde jag något jag kan vara glad över? Förutom antalet steg, alltså.
Nja! På sätt och vis är det nog stegen som är det bästa! Känslan att kunna röra sig, promenera och ORKA!

Efter att jag bröt armen då i början av februari, blev opererad och fick ett implantat under höger axel, förlorade jag också under de första två månaderna av huvudsakligen soffläge, det mesta av ork, kondition och styrka. Och det är jättejobbigt att komma tillbaka!

Har ganska nyligen börjat vågat mig på att cykla igen. Men där det känns lite ”kusligt” att cykla, kliver jag av och leder den förbi: uppförsbackar, trafik, folk och annat.
Vågar inte riskera att vingla till och ramla i backen.

SÅ! Vart ska jag bege mig vid nästa utflykt? Måste ju hitta på nånting lite extra nu när jag har sommarkortet. (Och hoppas att vädret är fint, inte som i dag med regn till och från, 17-18 grader, och vindbyar på upptill 16-17 m/sek) NU, snart midnatt, tycks det blåsa bra mycket mer…

Mörarp???
Landskrona???
Höganäs – ???

Kan nog skippa Mörarp…
Landskrona och Höganäs är i alla fall städer.
Ängelholm kan jag ge en ny chans. Och nöja mig med Centrum

Kristianstad???
Lite längre bort…
Men det ligger i Skåne…
Länge sedan jag var där…

P.S. Tog inte ett endaste ett foto på hela dagen…

Nej! Jag åkte inte buss, jag åkte pågatåg…

Cyklande, Hälsa, Hemmavid, Min ostyriga penna

Jaha! Jag skulle cykla…

19 Jun 2026 N i n a

Luften gick liksom ur mig, kan man säga. Och jag kan bara undra… var det bara cykeln som gjorde det???

Det var alltså så här, jag var hos doktorn, som hade tittat på röntgenplåtarna, och tittade på mig. Armen alltså… ”Det är bättre än förväntat,” sa han. Och jag blev glad. Jag skulle cykla!!!

Men en sak hade jag inte räknat med! Benen!
Då när jag drullade omkull och slog sönder övre delen av min högerarm – jag slog ju faktiskt i med hela högra sidan av min kropp då! Även om det var armen som råkade värst illa ut.

Det var nervöst nu, den här dagen, kan inte påstå annat. Benen hängde inte riktigt med, då den där första lilla minituren bort till cykelmakar’n. Men nästa dag, när jag hämtade cykeln – kändes det riktigt skönt! Att cykla var lättare än att promenera!!!

Nästa runda! Ett par dagar senare. Jodå! Kändes bra även då. Tills jag skulle cykla hemåt igen. Till en början – helt ok! Men jag hade uppenbarligen valt en alldeles för lång runda. Fick stanna vid ett tillfälle, och det var inte särskilt enkelt att kliva av cykeln eller att komma upp på den igen. Och sista biten hem… jag vågade inte stanna igen… vågade inte ens tänka tanken att kliva av cykeln… jag bara tvingade mig att fortsätta…

Väl hemma stannade jag utanför porten, tänkte… försöka… kliva av!
Fick inte med mig benet. Det vänstra försökte hålla balansen och moderera det högra benets prestationsförsök. Så för att lyckas föra höger ben över pedalerna och stå med båda benen på samma sida om cykeln, blev jag först tvungen att hasa mig själv och cykeln intill väggen, hålla mig mot den där väggen och sedan – tämligen mödosamt – ta höger ben över pedalerna och så – äntligen – hade jag båda benen på samma sida.

Nu skulle jag bara lyfta bort mig själv från väggen också. Benen var helt stumma och lydde inte alls. Fick liksom ta sats. Nåja, jag kom i alla fall upp till min lägenhet, så småningom. Lyckades hasa in cykeln också och sedan sätta mig själv i fåtöljen!
En verklig prestation, skulle jag vilja påstå! Att ”falla ner” i min fåtölj.

Det där var den 5 juni. Sedan kom inte det här cyklandet upp i mina tankar förrän helt nyligen, den 14 juni. I söndags! Jag var tvungen att ta mig till Snabbgross och handla kaffemjölk. Ni vet såna där små minitetror. Jahapp! Skulle jag ta bussen eller cykeln!

Buss skulle innebära att jag var tvungen byta buss. Inte för att det är särskilt långt, rakast möjliga vägen skulle innebära cirka 5 km. Men bussar går ju som bussar går! Hit och sen dit!
Att cykla den sträckan, är ju lätt som en plätt. I min ordinarie, normala värld!

Jag beslöt cykla. Det var det dummaste beslut jag nånsin tagit. Det var en smula vingligt, inte det allra värsta, men jag var rädd att nån situation plötsligt skulle tvinga mig att stanna och kliva av cykeln – så jag passade på att göra det när jag såg en stolpe jag kunde klamra mig fast vid. Gick resten av vägen till Snabbgross.

OKAY! Det var den pärsen! Att köpa kaffemjölk var inget problem, men sen skulle jag ta mig hemåt igen. Samma väg? Alldeles för mycket trafik! Det var ju söndag, mindre än en vecka till Midsommar.
Men den andra vägen? Via Välaplantor? Kunde ju alltid stanna där ett tag och vila benen, och sen ta bussen hem. Kändes som att det skulle vara lättare trots allt, att gå den där km till Busspunkten, än att behöva ta risken bli tvungen gå med cykeln ända hem. (Ca 5 km tror jag) För! Det där med att cykla mera, kändes helt… onödigt… jo … till VP kunde jag ju alltid cykla åtminstone bitvis.

Skulle bara igenom Väla centrum först…

Jo så blev det. Gick… och gick… med cykeln. Vågade inte sätta mig på den. Inte på parkeringsområdet… inte ner och under motorvägsavfarten… (inte i nerförsbacken och inte i uppförsbacken) Inte förrän jag kommit upp på slät mark. Då så…
Jag lyckades cykla dit – bitvis dit

Det var skönt att ta det lugnt en stund på Välaplantor. Lämnade cykeln och kaffemjölken där, gick kilometern till bussen och kom så småningom hem. (De 170 metrarna från bussen och hem till min lägenhet— öh… jo jag klarade det, trodde det knappt.)

Måndagen sedan, mådde jag så dåligt. Inte bara fysiskt för att jag hade ont i hela kroppen. Och mentalt ska vi nog inte ens nämna… Men jag gjorde vad jag skulle göra den dagen, i alla fall. Trots allt.

Jag mår fortfarande rätt bläää… både fysiskt och mentalt. Bättre än i måndags, i och för sig, men inte så jag skrattar precis.

Hur långt blev egentligen det här? Kan bara gissa på ett ungefär. Antal steg tills jag kom hem, blev i alla fall 8 804. Vet det är 2,6 km från Väla Restaurangtorget (busshållplats) till Välaplantor. Uppskattningsvis 2 km från Snabbgross till den där busshållplatsen…

Äsch! Har inte en aning, men jag vet att 10 000 steg motsvarar cirka 8 km (mina normala steg i alla fall) och sen cyklandet på det – som inte visar några steg…

Tror inte jag ens orkar försöka räkna ut det.
Blev mycket, i alla fall – särskilt för en med olycksdrabbade ben…

Förlåt om jag var elak mot nån i måndags… 🙏🏼

Cyklande, Hälsa

Cykel-logg???

6 Jun 2026 N i n a

Njae… jag tror inte det. Har sannolikt inte tillräckligt intresse av att dagligen hålla reda på hur mycket och vart jag cyklar. Särskilt inte nu!

MÖJLIGEN! När jag är helt fit for fight, och då orkar ta lite längre rundor, att det kan vara intressant att se hur mycket och vart jag cyklar. Då tänker jag: rundor på minst en mil eller MER! Inte när jag shoppar på Maxi – eller tar en sväng till Väla

Men! Det dröjer nog ett bra tag innan jag är där. .

Ett undantag! I går!
Själva cyklandet, är inget att orda om.
Det blev nog bara 7-8 km. Om ens det.
MEN ANTAL STEG!!!

Jag gick ju delar av vägen hem, bland annat på grund av regnskurar, och eftersom jag var på Välaplantor i går också, gick jag lite rundor där inne.

Nå! Antal steg visade sig på kvällen ha blivit 8723! Vilket jag tror, ganska säkert, är personbästa på en och samma dag! Jag CYKLAR ju, normalt sett.
Och då blir det inga steg att räkna!

Okej! Erkänner! Det fanns en tid då jag kunde gå långa sträckor i skog och mark. (Bara jag slapp att plocka blåbär och lingon…)

Nå! Idag blev det i alla fall så, att jag tog bussen till Coop X:tra. En hållplats.
Hade med min Dra-maten, så jag gick hem. Ville inte LYFTA den på och av bussen.

Hur långt? Tjaaa… 600 meter tror jag… på ett ungefär… möjligen uppemot 700 – eftersom jag inte tvärsade över gräsmattan…

Men det är ännu inte midsommar ens, så vänta bara!