Den bok jag senast läste – rättare sagt lyssnade på – före de jag nu håller på att läsa, var Lida av Stephen King. Jag vet att jag har läst den nån gång tidigare. Trodde i alla fall att jag hade läst den, men det var så mycket jag inte kände igen så jag började undra. Det var förstås längesedan. Kanske läste jag – men inte hela? Eller också har jag bara glömt.
Jag vet att jag har sett filmen, med fantastiska Kathy Bates som den psykotiska, mordbenägna fångvakterskan Annie Wilkes. (Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu.)
Man fastnar i berättelsen! Helt klart! Alltså! Inte fastnar som att man inte klarar att läsa vidare, utan tvärtom! Man kan inte låta bli att läsa vidare! Sida efter sida.
Eller lyssna.
Han! Huvudpersonen i boken, heter Poul Sheldon, och har skrivit ett stort antal romaner om Lida Chastain. Jag greppade inte riktigt vad det var för typ av böcker, men det verkade vara nånting i stil med ”Angelique” som ”vi” läste på 60-70-talet nånting, (tror jag, mest). Men oavsett, så var Annie Poul Sheldons största beundrarinna – just på grund av romansviten med Lidas liv , kärlek och äventyr. Annie hade till och med döpt sin gris till Lida…
Men så händer det att Poul är så trött på sin romanfigur, efter gud vet hur många böcker, att han helt drastiskt tar livet av henne i sin – som han tror – sista bok med henne. Vilket definitivt inte Annie gillar. Faktum är att hon blir totalt jävelusiskt rasande. Fast det vet ju inte Poul. Ännu.
Men det är vinter och maffig snöstorm och Poul är ute och kör. Och givetvis sker det en OLYCKA! Bilen far av vägen och Poul mer eller mindre massakreras. Både bäckenet och benen far åt skogen, skulle man kunna säga.
Men vad händer då? Minsann!
Madame Wilkes kommer också körandes i ovädret på denna gudsförgätna väg, ser att en bil ligger en bra bit ner och vid sidan om vägen i en snödriva (om det bara hade varit så väl, åtminstone). Nyfiken som hon är kliver hon ur sin bil, undersöker saken och upptäcker till sin glädje att det är hennes favoritförfattare som ligger där – inte långt från dödens rand.
Men han lever fortfarande – om än i avsvimmat/komatöst tillstånd.
Nu har hon sin chans, och hon tar den! Hon ska se till att favoritförfattaren överlever, och sen ska hon se till att han i sin tur återupplivar Lida (inte grisen). Och som utbildad och erfaren sjuksköterska har hon inte bara kunskap utan även medel att göra detta….
Och det här är bara början och knappt det…
En av Kings bästa, tycker jag, men medger att jag faktiskt inte läst allt han har skrivet. Inte än…
Så har det minsann gått en dag till! Vart tar tiden vägen egentligen? Alltså… egentligen existerar ju inte tiden. Inte som sådan. Det är vi människor som delat in världen i timmar, minuter och sekunder; i dagar veckor, månader och år. Men visst är det praktiskt, det där! Med fredagseftermiddagar och midsommarafton, jul och ens födelsedag!
Nej! Tror jag skippar det sista, förresten. Tid existerar inte. Det är bara vågor mellan ljus och mörker, värme och kyla. Man är ändå aldrig äldre än man känner sig och tänker att man är. Men det känns onekligen lite knepigt när det man tänker göra inte blir av för att man gör annat istället. Eller för att dagen plötsligt är slut, och det är natti-natti-dags!
Jag hade annars tänkt skryta lite över att jag börjat lyssna på böcker. Plötsligt var jag med BookBeat och lyssnade på Leif GW Persson. Ja, inte han personligen, förstås, utan på en som är uppläsare av GW.s bok ”Den Döende Detektiven”.
Nu ska jag först och främst påminna om att jag avskyr att skriva bokrecensioner. Det är tråkigt och besvärligt att hålla sig till det formatet hur man ska göra när man skriver en recension. Jag vet. Det ingick i min utbildning. Så det blir ingen recension, bara så ni vet. Vad jag däremot kan göra, är att tycka till lite om det jag läser. Ibland lite mer kanske, och ibland lite mindre.
Bara så ni vet.
Jag hade bestämt för mig att jag hade läst ”Den Döende Detektiven” tidigare. Mindes med absolut säkerhet att jag hade tyckt den var bra, spännande och välskriven. Det sista i synnerhet, är ett måste om jag ska läsa ut en bok. Och just därför att jag hade tyckt om den, så tänkte jag läsa den en gång till nu. Jooho då! Jag kan mycket väl läsa om böcker jag gillar. Ta de här till exempel!
Stephen Kings mastodontberättelse om det Mörka Tornet, första delen (av 8) med namnet ”Revolvermannen”. Antar man kan kalla den för en dystopi, eller räcker det att peta in den i genren ”Fantasy”? Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst de volymerna.
Douglas Adams härliga böcker som börjar med ”Liftarens guide till galaxen”. Jag har bokstavligen läst sönder hela pocketupplaga. Min personligen ägda pocketupplaga alltså. Minst en gång om året under många år har jag läst och älskat hans böcker. Även de om Dirk Gentry, den holistiska detektiven. Och några till.
Ja, det får räcka just nu. Det är Den Döende Detektiven som har stått i fokus ett tag. Jag kände inte igen nånting av det jag läste. Lite där i början bara där han, numera pensionerad poliskommissarie, stannar sin bil, kliver ur och köper varmkorv i stam-kiosken. Pratar lite med gamla kolleger, och sätter sig sen i bilen igen. Och får en stroke.
Visst är boken bra, spännande och välskriven – men jag minns inte ett smack av att jag läst den tidigare. Hur man nu ska tolka det. Men jag antar att minnet hade blandat ihop den med någon av Sjöwall-Wahlöö’s deckare. Men vilken? Stockholm som Stockholm skulle man kunna säga, vad gäller miljöerna. Och kanske inte tidsaspekten, fullt ut.
Sen har jag faktiskt hunnit med ett par böcker till. Det går alldeles utmärkt att lyssna medan man gör annat. Kanske inte vad som helst, förstås. Men diska och städa samtidigt går bra, så länge man håller sig ifrån dammsugaren.
Sen dröjde det heller inte länge förrän jag kollade upp Storytel, deras utbud och priser. Fann att Storytel är mer förmånligt – Inte bara för att Storytel nu har specialerbjudande nu under juni månad, med 7 dagar gratis lyssnade och sedan 4 månader till halva priset på alla sina 3 paket. De ordinarierna generellt något dyrare än BookBeat – bortsett från om man vill ha obegränsat lyssnande. Unlimited kallar de det paketet. Kostar 179 kr/månad mot BookBeats 199 kr.
I övrigt så är det tvärtom. Som tidigare nämnt. För 20 timmars lyssnande – Basic – får man betala 99 kr på BookBeat och 129 kr på Storytel. (Lite fjuttigt med bara 20 timmar kan jag tycka). Sen har BookBeat en mellanvariant med 100 timmars lyssnande för 149 kr, och Storytel har en annan variant som kallas Family. 228 kr per månad OCH PERSON! 2 – 3 personer och 2-3 barn kan man välja där.
För min del väljer jag i första hand obegränsat lyssnande, för är man riktigt i gasen med läsande/lyssnande, så är 100 timmar per månad inte särskilt mycket det heller. Nu är ju 20 kr mer per månad för obegränsat lyssnade och läsande inte nån större skillnad, så det är ju en smaksak vilken av dem man väljer.
Tidigare när jag kollat igenom utbudet när det gäller vissa författare, har det varit något mer att välja på på Storytel. Det här är inte nån signifikant undersökning på något vis, utan högst subjektiv och jag kan ha fel om man ser till helheten. Det är bara när det gäller vad jag har sökt efter, som gett mig det intrycket.
Så vad är det då kvar att ta hänsyn till när det gäller vilken av de här båda man väljer att stanna kvar hos – såvida man nu inte väljer att ha båda. Jo! Det är hur respektive app fungerar! BookBeat har till exempel fördelarna med att man kan se hur många procent man har lyssnat på, och mycket lätt kan ändra hastigheten på uppläsningen. Man kan lyssna med 113 % hastighet eller 132, eller vad man vill. Två stora plus, tycker jag. Storytel har också möjligheten att ändra hastigheten, men Bookbeat är enklare med den funktionen. Båda har också en sömntimer, men även där är BookBeats något enklare att komma åt och att ändra tiden på.
Så ser jag på den tekniska hanteringen av apparna, så är det BookBeat som har övertaget i min värld. Men hemsidorna på datorn då? Hur ser de ut och hur fungerar de? En snabb titt här.
Spontant tycker jag att BookBeats hemsida är mer tilltalande än Storytal och något lättare att navigera sig runt i (vilket ju bara är en smaksak egentligen).
Men rent praktiskt! Jag gillar att man på BookBeat kan under ”Sök” välja att se böcker på mer än ett språk samtidigt. I mitt fall engelska och svenska. På Storytel kan man bara välja ett språk i taget. Att kunna se vilka böcker en viss författare har med på båda språken i samma sökning, gör det både snabbare och enklare att välja den bok man vill läsa eller lyssna på.
Storytel har en lättåtkomlig ”Min bokhylla”! Stort plus att enkelt kunna se vilka böcker man har sparat för att så småningom läsa. Den bokhyllan är också lätt åtkomlig på appen. Stort + för Storytel där!
BookBeat har en liknande lista, men bara på hemsidan på datorn. Har i vart fall inte hittat nån sådan på appen. Däremot var den inte helt lätt att hitta ens på hemsidan, inte alls uppenbar eftersom man var tvungen på in via Mitt Konto och sen Min Historik!
Som sagt! Mycket av det här är ju bara en smaksak vilket man väljer, om man nu som jag står i en sorts valsituation om vilket klient jag ska gå vidare med. De flesta ramlar väl på en av de här (eller Nextory eller nån annan) och är helt ok med det. Storytel var den första jag hörde talas om och provade.
Mina ”viktigaste” funktioner på appar respektive hemsida är att det finns en Bokhylla, vilket talar för Storytel i första hand eftersom man når den enkelt både på appen och på hemsidan. Det andra är att man enkelt kan söka på mer än ett språk i samma sökning. Vilket promotar BookBeat. I övrigt kan det vara hugget och stucket med hur det ser ut och vad man väljer och föredrar. Men i nuläget är det faktiskt BookBeat som känns bäst för mig, just på grund av språkpreferenserna vid sökning. BookBeat har ju faktiskt en personlig bokhylla också, även om den är lite lång-sökt, och bara kunde hittas på hemsidan.
Å andra sidan så är mina tekniska talanger mer inställda på datorer och hemsidor, än på mobiler och att knappa runt där. Så just det är inget problem, snarare en fördel.
Detta innebär alltså att det är troligare att jag kommer att välja enbart BookBeat så småningom. Men för närvarande behåller jag båda två och känner mig för under ett par månader vilken som känns bäst. Om jag inte väljer att behålla båda som sagt. Man kan ju faktiskt ha en bok på gång på mobilen, och en annan på iPaden – har för övrigt även min gamla iPad kvar där jag skulle kunna ha en tredje bok på gång. Om jag vill!
Jag är uppfödd på böcker och läsande! Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.
Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…
Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.
Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen! Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra. Utbränd – kan varken läsa eller skriva. Eller lyssna på musik, för den delen.
Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.
Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!
Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.
Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.
Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!! Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix! Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt. Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!
Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…
Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder. Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)
Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)
Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.
Helt otroligt!!! Och allt detta skrev jag på engelska!!! Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!
Sedan varje tillfälle tills… sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.
Läser fantasy, och borde nu rappa på en smula. Lånade den här från biblioteket för att läsa online. ”Ett hov av taggar och rosor” av Sarah J Maas, som är del ett i en serie om fyra böcker. Man har fyra veckor på sig, men jag började inte läsa den förrän för några dagar sedan, har avverkat ungefär 30%, men har mindre än en vecka på mig nu att läsa klart.
Visst kommer jag att hinna, men det vill till att jag då prioriterar läsandet en smula. Och egentligen vore det inte svårt. Den är riktigt bra! En fantasy med allt vad där tillhör!
Jag har alltid tyckt det är svårt att beskriva en bok, än värre om jag regelrätt skulle recensera en. Ärligt talat – det är en uppgift jag avskyr! Den här handlar i alla fall om en människoflicka, Feyre, som jagar för att hennes familj ska få mat. Hon dödar en jättestor varg som egentligen inte är en varg utan en alv som har skiftat skepnad för ett uppdrag. Därför blir Feyre tillfångatagen och förd till alvriket. Och där börjar det verkligt spännande. Som jag alltså inte kommit så långt i ännu. Men blir klistrad vid läsningen när jag väl sätter mig med laptop eller iPad.
Boken kan man köpa från AdLibris och så här skriver de om den:
NY SERIE: Purfärskt från SARAH J. MAAS författaren bakom Glastronen-serien! En New York Times bestseller!
»Sarah J. Maas hittills bästa bok. Förtrollande och fantasifull och ett magnifikt världsbygge.« | USA Today
»Både action och attraktion förmedlas mästerligt av Sarah J. Maas och hennes flerdimensionella, dynamiska karaktärer. Sexigt och romantiskt.« | Kirkus Reviews
När den nittonåriga jägarinnan Feyre dödar en varg i skogen dyker det upp en odjursliknande varelse och kräver vedergällning. Feyre tvingas följa med till ett farligt, magiskt rike hon bara trodde fanns i sagorna, och väl där inser hon att varelsen inte är ett djur, utan Tamlin: en av de livsfarliga, odödliga feer som en gång styrde över deras värld. Feyres känslor för Tamlin övergår så småningom från iskall fientlighet till en blixtrande passion som överskuggar alla varningar och lögner hon hört om hans farliga och vackra värld. Men när en uråldrig, ondskefull skugga växer till sig över feernas land måste Feyre stoppa den – annars kommer både Tamlin och hans värld att gå under.
SARAH J. MAAS är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hennes böcker har översatts till mer än 35 språk och sålt i över 9 miljoner exemplar världen över. En TV-serie baserad på Glastronen-sviten kommer att produceras av Mark Gordon, som bland annat gjort Ray Donovan och Grey’s Anatomy. Sarah J. Maas är även aktuell med sin nya bokserie: Ett hov av taggar & rosor. Hon är bosatt i Pennsylvania tillsammans med sin make och hund.
Ett hov av taggar och rosor är den första delen i Sarah J. Maas helt nya fantasyserie. Ett måste för alla som gillar Glastronen-serien eller George R. R. Martin.
AdLibris
Men varför skriver man på AdLibris att Tamlin är en fe? Tror inte att jag ens en enda gång sett det i boken. Tamlin är en högalv! Åtminstone i svensk översättning. Vad är då skillnaden mellan en alv och en fe? I min värld – om jag har förstått det hela rätt – så är en fe kvinnlig och en alv manlig. Nån annan skillnad? En Tamlin finns även med i Margot Sandemos böcker om Isfolket. Närmare bestämt i bok 33, Nattens demon.
Har börjat försöka hitta mer om såväl Tamlin som Alver i största allmänhet, men det kräver nog lite mer googling innan jag hittar nåt jag fastnar för att läsa. Om Tamlin har jag inte hittat så mycket mer än just det här. Han finns hos Sarah J Maas och Margit Sandemo. Om alver generellt – det återstår att se. Har någon av er något bra tips på litteratur i ämnet? Mytologi och vad det nu kan vara mera.
Min ostyriga penna! 