Etikett: Läsa

Böcker & Läsande, Min ostyriga penna, Skrivande

Fysiska böcker

N i n a

Ja! Det var ju det man alltid hade… förr. I en inte alltför långt tillbaka forntid. men så småningom blev det liksom uppblandat, mer och mer, med data-teknik. Mobiltelefoner, datorer, ”plattor” – typ iPad, via stora klumpiga datorer som tvunget fick stå på golvet. En del hade väl sin ståendes på skrivbordet, men den var ju stor, den där datorn. Otymplig. Tung.

Sen kom dom, laptopparna och allt det andra. Så vart tog böckerna vägen?

Ja de tog väl inte vägen nånstans egentligen, det finns fortfarande böcker – tack och lov. Men vart tog de vägen för mig? Det kan man undra!

Helt försvann de förstås inte, inte ens hos mig. Men jag gjorde mig av med de flesta skönlitterära böckerna. Romaner och annat. Varför ska de böcker man läst stå kvar på hyllorna, samla damm och ta plats? Sparade förstås mina absoluta favoriter.

Facklitteratur, har jag en hel del i gengäld. Rättare sagt: de flesta böckerna jag har numera, är facklitteratur. Men jag har gjort mig av med kokböckerna. Jag lagar visserligen mat – men använde sällan eller aldrig en kokbok som jag följde recepten i till punkt och pricka.

Så var det med den saken – därmed inte sagt att jag inte är intresserad av mat, men ur en helt annan synvinkel. Näring, hälsa, vitaminer och mineraler, örtmedicin… och så vidare. I det är jag superproppad med information. Kan allt? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att lära sig nya saker är helt fantastiskt!

Så varför sätter jag nu rubriken ”Fysiska böcker”? Jo, från att ha köpt på mig just fysiska böcker tidigare, gång på gång på gång, (läs: OFTA!) skaffar jag mig numera i första hand digitala böcker!

Tänk så behändigt! Tänk så otroligt många böcker man kan få plats med i en iPad! Paddan har inbyggd belysning och man kan ställa in skärmen nästan hur som helst. Typsnitt, fontstorlek, kolumnbredd, avstånd mellan bokstäver respektiver rader. Till och med bakgrundsfärg! Dag- resp nattläge – och kanske en hel del till. Beroende på programvaran.

Tänk bara! Inbyggd belysning och möjlighet att enkelt förstora texten!!! De där pocketböckerna är ju näst intill omöjliga att läsa numera. Så det är inte många sådana jag har. Bara superfavoriterna.

Alltså! Jag har alltså inte köpt så många fysiska böcker på senare tid.

Men idag! Av en slump! Jag tog mig före att ta bussen ner till Maxi Råå. Hade en idé om att titta efter ett par skor att ersätta mina slitna favoriter ”ute-gå-mjuka-slitna-skor”. Varför ända till Maxi Råå? Jag har ju Maxi Berga betyyydligt närmre! Tja varför inte! Komma nån annanstans än tiii det vanliga! Kanske gå en sväng på Råå?!?! (Blev inte. För varmt. Tar det en annan dag.)

Till Maxi Råå kom jag förstås, men några skor blev det inte. De har ju lite att välja på, men inga jag skulle vilja ha på mig. Mest hårda ”plast-historier”. Så jag slötittade runt lite. Hamnade framför böckerna, Blev nyfiken på ett par olika. Köpte den här:

Alltså inte en skönlitterär sak, utan om ett sätt att leva. ”Let them” – typ: bry dig inte, låt det vara, gå vidare. (Alltså jag har inte börjat läsa den än, men det förefaller vara kloka råd som Mel Robbins kommer med. Har hört talas om henne tidigare. På YouTube, förmodligen.)

Så nu har jag alltså köpt en fysisk bok!!! Äntligen!
Ännu en som inte är skönlitterär…

Vänta nu! Vad är det för sorts ”lit” jag brukar skriva, förresten???
Jo!!! FICTION! Om än inte helt Science… inga hårda ”män” gjorda av plåt.. hm… jo det har jag förresten. När jag tänker efter.

Böcker & Läsande, Minnen

Dags att läsa igen!

N i n a

Jag lärde mig läsa när jag var fem år gammal. Innan dess var det pappa som läste för mig. Han satt i fåtöljen, jag satt i hans knä. Ofta! Mycket! Men aldrig tillräckligt mycket – tyckte jag.

”Nä du”, sa han en dag. ”Jag får ont i halsen av allt läsande, så nu får du allt läsa själv!”
Det var ju logiskt, tyckte jag, även om jag inte kände till just det ordet då. Inte kan man hålla på att läsa högt hela tiden, då får man ju ont i halsen!
Så jag tog honom på orden, och började läsa själv.

Jag hade ju faktiskt suttit där i hans knä, och liksom sett på hela tiden! På texterna, och på bilderna, så jag hade ju redan sett de där bokstäverna och de korta orden. Så det var inte så svårt. Jag började läsa. Och läsa! Och läsa mera. Och läsa…

Visst hände det att det dök upp ett ord allt emellanåt, som bara inte gick att begripa sig på. Oftast för att de var lite längre ord, de där. Lite svårare. Jag frågade pappa.

”Jaha!” sa pappa. ”Kan du läsa bokstäverna så kan jag nog säga ordet.”
Jag läste bokstäverna, en efter en. Och han sa ordet.
”Se du, se du, ” sa han och log. Jag minns inte om han sa nåt mera då. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig ett nytt ord!

Det hela var väldigt logiskt! Han visste ju att jag hade hängt med i texterna mer och mer. Och istället för att skylla på att han inte hade tid – det hade han (hade han?) – Eller att han inte kunde eller ville läsa mer för mig – för att det gjorde ont i halsen (om nu det var sant). Så han gjorde så här istället! Väldigt smart och väldigt effektivt och väldigt inspirerande för mig.

Och jag var fem år och nu kunde jag läsa!

Sen läste jag, och läste … och läste. Kunde läsa flytande när jag började skolan vid 6 års ålder. (Det var i och för sig inte så bra, visade det sig, men det är en helt annan historia)
Jag försökte mig på att skriva också! Men det är också en helt annan historia.

Nu, de senaste åren har det inte blivit så mycket läsande eller skrivande – bland annat på grund av en utbrändhet som började nånstans kring 2012, försvann efter några år, kom tillbaka igen ytterligare ett antal år senare. Men även på grund av brist på vanlig, hederlig (hm) tid! (Som om den ursäkten vore helt relevant).

Bloggat har jag däremot gjort ända sedan 2007, tror jag det var, efter att ha hittat ”Skrivarkalendern” 2006. Bloggandet har också gått liksom upp och ner de senaste åren. Så ord har alltid funnits i mig. Skrivna, lästa – inte lika mycket pratade. Med mindre det var nån som det ”klickade” med.

Ja, det där med att prata högt, särskilt om det är mycket folk, kan vara helt vansinnigt jobbigt. Glömmer vad jag ska säga, tappar ord… men ju tryggare jag är med den eller de jag pratar med, desto stadigare blir också mina ord. OCH om jag är säker på vad det är jag vill säga.

Så även en tyst person, kan ha mängder med ord i sig. Och mängder med kunskaper…

Nu har jag börjat läsa igen, efter en längre tids ”icke-läsande” (Det har varit en del pod-cast och YouTube istället. Och Instagram.) Det är så skönt att sitta där med endera en fysisk bok, eller en som jag läser på iPaden. Den har en del fantastiska fördelar. Såsom inbyggd belysning och man kan öka storleken på texten. Å andra sidan är det en alldeles speciell känsla, att hålla i en fysisk bok.

Det är bra att man kan välja själv, när man läser på det ena eller det andra sättet. Och jag har ett par nya gamla böcker, som jag sökt efter länge – men de tar vi också en annan gång! Liksom vad det är jag läser just nu!

ADHD, Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Om att läsa och skriva – och bli utbränd!

N i n a

Är detta också ADHD?

Jag är uppfödd på böcker och läsande!
Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.

Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…

Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.

Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen!
Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra.
Utbränd – kan varken läsa eller skriva.
Eller lyssna på musik, för den delen.

Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.

Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!

Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.

Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.

Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!!
Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix!
Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt.
Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!

Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…

Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder.
Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)

Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)

Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.

Helt otroligt!!!
Och allt detta skrev jag på engelska!!!
Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!

Sedan varje tillfälle tills…
sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.

Men mer om detta tar vi en annan gång! Kanske…