Jag lärde mig läsa när jag var fem år gammal. Innan dess var det pappa som läste för mig. Han satt i fåtöljen, jag satt i hans knä. Ofta! Mycket! Men aldrig tillräckligt mycket – tyckte jag.
”Nä du”, sa han en dag. ”Jag får ont i halsen av allt läsande, så nu får du allt läsa själv!”
Det var ju logiskt, tyckte jag, även om jag inte kände till just det ordet då. Inte kan man hålla på att läsa högt hela tiden, då får man ju ont i halsen!
Så jag tog honom på orden, och började läsa själv.
Jag hade ju faktiskt suttit där i hans knä, och liksom sett på hela tiden! På texterna, och på bilderna, så jag hade ju redan sett de där bokstäverna och de korta orden. Så det var inte så svårt. Jag började läsa. Och läsa! Och läsa mera. Och läsa…
Visst hände det att det dök upp ett ord allt emellanåt, som bara inte gick att begripa sig på. Oftast för att de var lite längre ord, de där. Lite svårare. Jag frågade pappa.
”Jaha!” sa pappa. ”Kan du läsa bokstäverna så kan jag nog säga ordet.”
Jag läste bokstäverna, en efter en. Och han sa ordet.
”Se du, se du, ” sa han och log. Jag minns inte om han sa nåt mera då. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig ett nytt ord!
Det hela var väldigt logiskt! Han visste ju att jag hade hängt med i texterna mer och mer. Och istället för att skylla på att han inte hade tid – det hade han (hade han?) – Eller att han inte kunde eller ville läsa mer för mig – för att det gjorde ont i halsen (om nu det var sant). Så han gjorde så här istället! Väldigt smart och väldigt effektivt och väldigt inspirerande för mig.
Och jag var fem år och nu kunde jag läsa!
Sen läste jag, och läste … och läste. Kunde läsa flytande när jag började skolan vid 6 års ålder. (Det var i och för sig inte så bra, visade det sig, men det är en helt annan historia)
Jag försökte mig på att skriva också! Men det är också en helt annan historia.
Nu, de senaste åren har det inte blivit så mycket läsande eller skrivande – bland annat på grund av en utbrändhet som började nånstans kring 2012, försvann efter några år, kom tillbaka igen ytterligare ett antal år senare. Men även på grund av brist på vanlig, hederlig (hm) tid! (Som om den ursäkten vore helt relevant).
Bloggat har jag däremot gjort ända sedan 2007, tror jag det var, efter att ha hittat ”Skrivarkalendern” 2006. Bloggandet har också gått liksom upp och ner de senaste åren. Så ord har alltid funnits i mig. Skrivna, lästa – inte lika mycket pratade. Med mindre det var nån som det ”klickade” med.
Ja, det där med att prata högt, särskilt om det är mycket folk, kan vara helt vansinnigt jobbigt. Glömmer vad jag ska säga, tappar ord… men ju tryggare jag är med den eller de jag pratar med, desto stadigare blir också mina ord. OCH om jag är säker på vad det är jag vill säga.
Så även en tyst person, kan ha mängder med ord i sig. Och mängder med kunskaper…
Nu har jag börjat läsa igen, efter en längre tids ”icke-läsande” (Det har varit en del pod-cast och YouTube istället. Och Instagram.) Det är så skönt att sitta där med endera en fysisk bok, eller en som jag läser på iPaden. Den har en del fantastiska fördelar. Såsom inbyggd belysning och man kan öka storleken på texten. Å andra sidan är det en alldeles speciell känsla, att hålla i en fysisk bok.
Det är bra att man kan välja själv, när man läser på det ena eller det andra sättet. Och jag har ett par nya gamla böcker, som jag sökt efter länge – men de tar vi också en annan gång! Liksom vad det är jag läser just nu!
Min ostyriga penna! 