Etikett: Skriva

Böcker & Läsande, Min ostyriga penna, Skrivande

Fysiska böcker

N i n a

Ja! Det var ju det man alltid hade… förr. I en inte alltför långt tillbaka forntid. men så småningom blev det liksom uppblandat, mer och mer, med data-teknik. Mobiltelefoner, datorer, ”plattor” – typ iPad, via stora klumpiga datorer som tvunget fick stå på golvet. En del hade väl sin ståendes på skrivbordet, men den var ju stor, den där datorn. Otymplig. Tung.

Sen kom dom, laptopparna och allt det andra. Så vart tog böckerna vägen?

Ja de tog väl inte vägen nånstans egentligen, det finns fortfarande böcker – tack och lov. Men vart tog de vägen för mig? Det kan man undra!

Helt försvann de förstås inte, inte ens hos mig. Men jag gjorde mig av med de flesta skönlitterära böckerna. Romaner och annat. Varför ska de böcker man läst stå kvar på hyllorna, samla damm och ta plats? Sparade förstås mina absoluta favoriter.

Facklitteratur, har jag en hel del i gengäld. Rättare sagt: de flesta böckerna jag har numera, är facklitteratur. Men jag har gjort mig av med kokböckerna. Jag lagar visserligen mat – men använde sällan eller aldrig en kokbok som jag följde recepten i till punkt och pricka.

Så var det med den saken – därmed inte sagt att jag inte är intresserad av mat, men ur en helt annan synvinkel. Näring, hälsa, vitaminer och mineraler, örtmedicin… och så vidare. I det är jag superproppad med information. Kan allt? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Att lära sig nya saker är helt fantastiskt!

Så varför sätter jag nu rubriken ”Fysiska böcker”? Jo, från att ha köpt på mig just fysiska böcker tidigare, gång på gång på gång, (läs: OFTA!) skaffar jag mig numera i första hand digitala böcker!

Tänk så behändigt! Tänk så otroligt många böcker man kan få plats med i en iPad! Paddan har inbyggd belysning och man kan ställa in skärmen nästan hur som helst. Typsnitt, fontstorlek, kolumnbredd, avstånd mellan bokstäver respektiver rader. Till och med bakgrundsfärg! Dag- resp nattläge – och kanske en hel del till. Beroende på programvaran.

Tänk bara! Inbyggd belysning och möjlighet att enkelt förstora texten!!! De där pocketböckerna är ju näst intill omöjliga att läsa numera. Så det är inte många sådana jag har. Bara superfavoriterna.

Alltså! Jag har alltså inte köpt så många fysiska böcker på senare tid.

Men idag! Av en slump! Jag tog mig före att ta bussen ner till Maxi Råå. Hade en idé om att titta efter ett par skor att ersätta mina slitna favoriter ”ute-gå-mjuka-slitna-skor”. Varför ända till Maxi Råå? Jag har ju Maxi Berga betyyydligt närmre! Tja varför inte! Komma nån annanstans än tiii det vanliga! Kanske gå en sväng på Råå?!?! (Blev inte. För varmt. Tar det en annan dag.)

Till Maxi Råå kom jag förstås, men några skor blev det inte. De har ju lite att välja på, men inga jag skulle vilja ha på mig. Mest hårda ”plast-historier”. Så jag slötittade runt lite. Hamnade framför böckerna, Blev nyfiken på ett par olika. Köpte den här:

Alltså inte en skönlitterär sak, utan om ett sätt att leva. ”Let them” – typ: bry dig inte, låt det vara, gå vidare. (Alltså jag har inte börjat läsa den än, men det förefaller vara kloka råd som Mel Robbins kommer med. Har hört talas om henne tidigare. På YouTube, förmodligen.)

Så nu har jag alltså köpt en fysisk bok!!! Äntligen!
Ännu en som inte är skönlitterär…

Vänta nu! Vad är det för sorts ”lit” jag brukar skriva, förresten???
Jo!!! FICTION! Om än inte helt Science… inga hårda ”män” gjorda av plåt.. hm… jo det har jag förresten. När jag tänker efter.

Böcker & Läsande, Minnen

Dags att läsa igen!

N i n a

Jag lärde mig läsa när jag var fem år gammal. Innan dess var det pappa som läste för mig. Han satt i fåtöljen, jag satt i hans knä. Ofta! Mycket! Men aldrig tillräckligt mycket – tyckte jag.

”Nä du”, sa han en dag. ”Jag får ont i halsen av allt läsande, så nu får du allt läsa själv!”
Det var ju logiskt, tyckte jag, även om jag inte kände till just det ordet då. Inte kan man hålla på att läsa högt hela tiden, då får man ju ont i halsen!
Så jag tog honom på orden, och började läsa själv.

Jag hade ju faktiskt suttit där i hans knä, och liksom sett på hela tiden! På texterna, och på bilderna, så jag hade ju redan sett de där bokstäverna och de korta orden. Så det var inte så svårt. Jag började läsa. Och läsa! Och läsa mera. Och läsa…

Visst hände det att det dök upp ett ord allt emellanåt, som bara inte gick att begripa sig på. Oftast för att de var lite längre ord, de där. Lite svårare. Jag frågade pappa.

”Jaha!” sa pappa. ”Kan du läsa bokstäverna så kan jag nog säga ordet.”
Jag läste bokstäverna, en efter en. Och han sa ordet.
”Se du, se du, ” sa han och log. Jag minns inte om han sa nåt mera då. Men det spelar ingen roll. Jag lärde mig ett nytt ord!

Det hela var väldigt logiskt! Han visste ju att jag hade hängt med i texterna mer och mer. Och istället för att skylla på att han inte hade tid – det hade han (hade han?) – Eller att han inte kunde eller ville läsa mer för mig – för att det gjorde ont i halsen (om nu det var sant). Så han gjorde så här istället! Väldigt smart och väldigt effektivt och väldigt inspirerande för mig.

Och jag var fem år och nu kunde jag läsa!

Sen läste jag, och läste … och läste. Kunde läsa flytande när jag började skolan vid 6 års ålder. (Det var i och för sig inte så bra, visade det sig, men det är en helt annan historia)
Jag försökte mig på att skriva också! Men det är också en helt annan historia.

Nu, de senaste åren har det inte blivit så mycket läsande eller skrivande – bland annat på grund av en utbrändhet som började nånstans kring 2012, försvann efter några år, kom tillbaka igen ytterligare ett antal år senare. Men även på grund av brist på vanlig, hederlig (hm) tid! (Som om den ursäkten vore helt relevant).

Bloggat har jag däremot gjort ända sedan 2007, tror jag det var, efter att ha hittat ”Skrivarkalendern” 2006. Bloggandet har också gått liksom upp och ner de senaste åren. Så ord har alltid funnits i mig. Skrivna, lästa – inte lika mycket pratade. Med mindre det var nån som det ”klickade” med.

Ja, det där med att prata högt, särskilt om det är mycket folk, kan vara helt vansinnigt jobbigt. Glömmer vad jag ska säga, tappar ord… men ju tryggare jag är med den eller de jag pratar med, desto stadigare blir också mina ord. OCH om jag är säker på vad det är jag vill säga.

Så även en tyst person, kan ha mängder med ord i sig. Och mängder med kunskaper…

Nu har jag börjat läsa igen, efter en längre tids ”icke-läsande” (Det har varit en del pod-cast och YouTube istället. Och Instagram.) Det är så skönt att sitta där med endera en fysisk bok, eller en som jag läser på iPaden. Den har en del fantastiska fördelar. Såsom inbyggd belysning och man kan öka storleken på texten. Å andra sidan är det en alldeles speciell känsla, att hålla i en fysisk bok.

Det är bra att man kan välja själv, när man läser på det ena eller det andra sättet. Och jag har ett par nya gamla böcker, som jag sökt efter länge – men de tar vi också en annan gång! Liksom vad det är jag läser just nu!

Hemmavid, Med andra tankar, Skrivande

Cykla bör man annars dör man…

N i n a

I torsdags – röntgen…
I måndags – besök hos kirurgen som fixade till min arm..
(Allt var bra! Allt var fint! Över förväntan, sa han!)

Och nu, äntligen, var det dags. Jag skulle våga mig på att – cykla!
Det blev förstås inte samma dag. Och! Jag var… nervös…

Dagen därpå såg jag att cykeln stod på platt. (Alltså: det var ingen luft i framdäcket.) Funderade på om … hmm… nåt fel på ventilen, eller om det bara var som luften gått ur. Men bakdäcket var hur luftfyllt som helst!

Beslöt ta mig till ”cykel-makarn”. Till mitt vanliga. Min Cykel. (Jo! Det heter så.) Borta på Garnisonsgatan, nära Fika på Berga.

Pumpade i alla fall framhjulet så gott jag kunde. Tog cykeln med ner i hissen, och funderade på vilken väg jag skulle ta.
Så fri från folk som möjligt.
Blev väl inte den kortaste, rakaste eller snabbaste vägen. Bland annat på grund av att den kortaste sträckan var ockuperad av vägarbete – i detta nu asfaltering. Dessutom gick jag ut med cykeln åt fel håll.

Nu har jag inte bott här så länge ännu, att alla vägar ”UT” sitter som smäck i huvudet. Trots att det bara är lite drygt 1 km från det område jag tidigare bodde i, och hade bott i under ganska många år, och kanske borde hitta härifrån också utan att tänka ens ett dugg på det. Men så är det inte! Frågor i stil med: Var går jag enklast över vägen, så jag sen kan gå vidare? Där var asfalteringen i vägen, så när jag då gick åt andra hållet, så… JA! Det blev liksom lite åt fel håll, så att säga. De gamla vanorna sitter ganska hårt fast, kan man säga!

Men! Jag tog mig på rätt håll efter bara en mindre omväg, och tänkte att NU var det väl dags att CYKLA! Inte bara leda cykeln!

Så kom UNDER vägen CYKLANDES! och in på nästa Bostadsområde. Måste erkänna på en gång. Benen kändes väldigt vingliga och ryggen protesterade. Men! Det var väl ungefär så jag hade föreställt mig.

Men! Strax när jag kommit under vägen kom en skåpbil sakta puttrandes från höger. Den blinkade, och jag trodde den skulle svänga in där jag kom ifrån, så jag stannade – lyckades komma av cykeln (utan att ramla) – och stod sen stilla.

Den skulle inte alls svänga utan fortsatte rakt fram, fortfarande sakta puttrandes och blinkandes.
Nej, det var ingen polisbil eller annat utryckningsfordon, och det stod inget namn på den heller.

Eftersom jag inte bara stannat utan även hade lyckats kliva av cykeln (utan att ramla) eftersom det fortfarande var uppförsbacke där, (jag kom ju UNDER stora vägen!) så kändes det rätt omöjligt att börja cykla igen redan där. Så jag vinglade upp till slät mark, och stod sen stilla där en stund medan skåpbilen tuffade på.

Skulle jag våga ta mig i kragen och återuppta cyklandet igen nu?
Nja… jag gick en liten bit, sen tog jag tag i mig i alla fall.

Men vad var nu det? Framme till vänster? En dam med en hund!
En knubbig, grovt muskulös hund, som drog med sig sin matte.
Vart? Den siktade väl inte in sig på mig!!!
Jag förflyttade mig så långt jag kunde åt höger på cykelbanan, och höll tummarna inom mig. Och sen andades jag ut… jag hade kommit förbi faran med livet och kroppen i behåll.

(Har en gång på cykel nått fram till en annan dam med en annan hund på andra sidan den cykelvägen – och då i jämnhöjd med mig, ryckte hunden till i kopplet så tanten ifråga nästan tappade taget, hunden satsade för fullt och vrålskällde – åt mitt håll… (jag såg med ett halvt öga, typ…)

Gissa vem som började trampa för livet på pedalerna, den gången? Men den gången hade undertecknad åtminstone inte en tämligen nyopererad arm… eller otränade benmuskler heller, för den delen!

Okej! Let’s keep going!

Lite längre fram, ligger en gata in till ett annat bostadsområdet, och före den en bom över cykelvägen. Inte över hela, tillräckligt med plats att köra igenom med en cykel. MEN! Skulle jag komma att vingla till? Av pur nervositet? Hmmm…

Gatan sedan! Det måtte väl inte komma nån bil just när jag ska korsa den??? Nej! PUH! BRA! Inget dök upp i vägen för mig, så nu är det dags att fortsätta till cykel-makarn.

Genom skogen. Tja! Skog och skog – TRÄD-DUNGE i alla fall! (Beroende på var man ursprungligen kommer ifrån, alltså.) Så ganska snart var jag framme dit där jag skulle. Och jag ignorerade Fiket…

Däcket pumpades, och cykeln fick stå kvar över natten för att se om luften pös ut eller var kvar. Så där stod den till nästa förmiddag.

Då tog jag bussen – den delen av vägen det gick att åka buss.
Tre hållplatser – sen gick jag genom ett par villakvarter och sen genom den där ”skogen” igen – fast från ett annat håll. Kom fram, hämtade min cykel OCH köpte en ny cykelhjälm.

Det allra mest fantastiska var, att när jag väl vågade sätta mig på cykeln (det tog en stund), kändes det riktigt bra! Det var betydligt lättare att cykla än att gå! (Har haft ont i knäna, särskilt det högra, ända sedan smärtan i armen lättat.)
Så jag förlängde sträckan lite mer än vad jag hade trott jag skulle göra. Till Välaplantor, var där ett tag, cyklade hem så småningom…

Senare på eftermiddagen, däremot, slocknade jag på soffan. Utan några som helst problem sjönk jag ner i skönt sovande!
En podcast surrade på magen…

Då hade jag under dagen cyklat 3,5 + 4,85 km samt gått uppskattningsvis ca 1,5 km + vad det kan ha blivit inne på Välaplantor.
Normalt sett ingen sträcka att skryta över för mig, men NU, efter närmre 4 månaders ofrivillig vila (räknat från själva olyckan, alltså) ”försiktighet”, träning av armen + lite till, men också jobbigt att gå… NU är det något att skryta över – ett tag framöver.

Inte konstigt jag slocknade där och då på soffan!
OCH NU är det dags att fokusera på att träna upp sig igen!!! Inte bara armen alltså…

Idag har jag faktiskt också cyklat, MEN! Trots trött efteråt, somnade jag inte idag. Hade nog kunnat om jag faktiskt hade lagt mig ner, men det gjorde jag inte…


Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Vart tog jag vägen?

N i n a

Ja! Jag som bloggade så otroligt mycket under ganska så många år. Hade flera bloggar på gång. En om böcker och skrivande från 2007 – 2011, På blogger. Har sparat alla inlägg, raderat dem från bloggen, och sen raderat bloggen i tillbörlig ordning.

Långt senare såg jag den – eller rättare sagt namnet. Som om nån stulit den. Men så långt det gick att se, fast det inten substans i den. Inga inlägg.
Begriper inte hur det hade gått till. Jag hade ju tagit bort alla inlägg, och sedan raderat själva bloggen… men vem bryr sig nu?

Hade också en hälsoblogg. Samma med den. Sparade alla inlägg på en extern skiva, då först var det kanske på en så kallad floppy-disk.  Nu ligger den, och bok-bloggen, på en extern hårddisk tillsammans med andra före detta bloggar.

Började på wordpress 2011. Bloggade under att antal år, sedan har det gått utför ibland och uppåt ibland – med hur mycket och ofta jag har postat något alltså.  Och hur många bloggar jag haft totalt – inklusive dem som jag ändrat helt.

Men den där första på wordpress, har jag kvar. Web-adressen är den samma som då, men användarnamnet – om man kan kalla det så – har skiftat liksom innehållet. Det är inte den  här bloggen, men det kan mycket väl finnas inlägg som tidigare legat på nån annan av mina bloggar. Det allra allra mesta har jag ändå sparat.

Jag har en längtan tillbaka till bloggandet nu, och till skrivandet som sådant, men en fråga har jag ställt mig i det sammanhanget. Bloggar folk fortfarande? Eller har man gått över generellt till Instagram, Youtube och – numera – det där som kallas Threads?

Kanske ska googla lite på företeelsen. Kolla upp vad som hänt och händer i sammanhanget. I bloggar-världen. Finns det nåt liv där? Och då tänker jag på den där delen där man hamnade i en sorts vänkrets, där man läste varandras bloggar, och kommenterade.

Även det en social del av livet.

Men man skulle ju kunna använda bloggen som en dagbok. Och hur öppen man då skulle vara – tja! – det är väl upp till var och en…

Jag skulle också väldigt gärna vilja komma tillbaka till romanskrivandet… så hur gör jag för att komma igång, och inte bara det! Komma igång och sedan fortsätta att skriva! Helst dagligen, eller åtminstone nästan dagligen.  Ungefär som till NaNoWriMo…

men… ja… dagligen!!! Det vore allra bäst, och man behöver ju inte skriva långa epistlar varje dag.  Nån gång kanske det bara blir nåt i stil med: God morgon! Idag blir det soffan…!

Måste man ha ett tema? Typ… till exempel: Böcker man läser… ???Eller nåt annat som intresserar en.

ADHD, Böcker & Läsande, Med andra tankar, Skrivande

Om att läsa och skriva – och bli utbränd!

N i n a

Är detta också ADHD?

Jag är uppfödd på böcker och läsande!
Ända sedan pappa, redan när jag var mycket liten, omväxlande berättat anekdoter från när han var liten och läst högt för mig, har jag haft en passion för böcker, läsande, och bara lite senare för skrivande och så småningom även film. Allt som har med berättande att göra.

Tack vare honom, lärde jag mig läsa redan när jag var fem. Han påstod att han fick ont i halsen av att läsa högt så mycket, så nu fick jag minsann läsa själv hädanefter. Han stöttade mig hela tiden så länge jag behövde det, Kunde jag inte läsa ett ord, bad han mig stava det – och så sa han det högt. Senare började han låna hem böcker till mig från biblioteket i stan…

Jaha! Så gick det till och så blev det! Och läst själv har jag gjort allt ifrån den stunden. Det har gått ett antal decennier sen dess. Hur många, tänker jag däremot inte tala om.

Läsandet har förstås dragit med sig lusten att skriva – eller om det möjligen kan ha varit tvärtom? Egentligen!
Kontentan är bara den – kan jag läsa och skriva, så mår jag bra.
Utbränd – kan varken läsa eller skriva.
Eller lyssna på musik, för den delen.

Detta märkte jag tydligt nånstans kring 2011-2012. Hade gått alla skrivarkusrer, skrivarcirklar jag kunnat hitta och ha möjlighet vara med på, alltsedan 2006. Skrivit massor! Av allt tänkbart – skönlitterärt framför allt.

Det tog ett bra tag, då 2012, innan jag insåg att jag var utbränd. Kunde inte längre skriva något nytt – det som hade flutit på som vattnet i en flod tidigare. Jag kunde heller inte kommentera andras skrivande, vilket jag hade lärt mig under kurserna jag hade gått. Kritik, kallas det, men är inte frågan om att kritisera i ordets negativa betydelse, utan att nagelfara texter på ett objektivt sätt. Och som den ”språkpolis” jag var, och i grunden fortfarande är, hade jag vad man brukar kalla ”öga” för det!

Så jag kunde alldeles utmärkt läsa korrektur på andras texter.

Detta försvann också under tiden före 2012, utan att jag egentligen märkte det. Det bara var en dag – som var mer än bara en dag – som jag inte kunde koncentrera mig på att läsa andras texter, än mindre kommentera såväl det positiva i en text som i det negativa, och eventuellt komma med förslag på förbättringar.

Inte nog med att jag tappade skrivandet och förmågan att läsa andras texter för genomgång – jag kunde inte koncentrera mig på att läsa annat heller. Inte ens nåt av Stephen King!!!
Och lyssna på musik? Nix! Sjunga? Nix, nix!
Och jo! Jag hade bloggat också under ett flertal år. Flera olika bloggar faktiskt. Den första startade jag i början av 2007. Mest om böcker, läsande och skrivande, men även om annat. Hade under en ganska lång period en hälsoblogg, med inrikting mat, näring. Allt kraschade mer eller mindre intensivt.
Började skriva om ADHD 2009. Och nåt år därefter – tror jag det var – en med både ord och bilder. Tog foton och skrev nåt. Fortfarande mycket om läsande och skrivande. De där bloggarna existerar inte längre!

Jo ett par, men under andra namn och andra webadresser, och inte med de ursprungliga inläggen. Men de är ganska så vilande. Sover faktiskt…

Vet inte när den där utbrändheten egentligen började, för det var ju inte bara plötsligt från den ena dagen till den andra. Det smög sig på mig, in i mig, lite i sänder.
Och jag vet inte heller riktigt när jag började komma tillbaka till läsandet och skrivandet. När jag tänker rent konkret, så var det inte så många år som jag i minnet upplever det. (En evighet)

Nu när jag letar lite grand här, både i minnet och bland de bloggar som fortfarande i någon form ligger kvar på nätet (undrar hur många olika jag har haft totalt sett), så går jag in på ett annat konto med ett par andra bloggar, där det visar sig att jag startade den första av dem redan i början av november 2013. (Vart tog utbrändheten vägen? Det får vi rota i en annan gång, om jag ids!)

Nå! Det kontot startade för jag fick för mig att jag ville vara så anonym som möjligt! Därför skrev jag på engelska, följde engelsktalande bloggare, la in mycket bilder, ”onsdag utan ord”, var med på lite tävlingar/uppgifter… och kan ni tänka er! Efter några år följde jag till och med NaNoWriMo! (National Novel Writing Month) Dels originalet, november månads 50 000-ords upplaga OCH den i april OCH den i juli som var CAMP! Och vann! – alltså nådde de 50 000 orden i november och det antal ord som jag själv hade valt till Camp-upplagorna.

Helt otroligt!!!
Och allt detta skrev jag på engelska!!!
Med start inför NaNoWriMoCamp april 2019!

Sedan varje tillfälle tills…
sista (senaste?) – november 2021, som jag inte fullföljde. Skrev knappt hälften av målet 50 000 ord. Vid det laget hade nog den nuvarande utbrändheten börjat rumstera runt i mig, antar jag.

Men mer om detta tar vi en annan gång! Kanske…