Luften gick liksom ur mig, kan man säga. Och jag kan bara undra… var det bara cykeln som gjorde det???
Det var alltså så här, jag var hos doktorn, som hade tittat på röntgenplåtarna, och tittade på mig. Armen alltså… ”Det är bättre än förväntat,” sa han. Och jag blev glad. Jag skulle cykla!!!
Men en sak hade jag inte räknat med! Benen!
Då när jag drullade omkull och slog sönder övre delen av min högerarm – jag slog ju faktiskt i med hela högra sidan av min kropp då! Även om det var armen som råkade värst illa ut.
Det var nervöst nu, den här dagen, kan inte påstå annat. Benen hängde inte riktigt med, då den där första lilla minituren bort till cykelmakar’n. Men nästa dag, när jag hämtade cykeln – kändes det riktigt skönt! Att cykla var lättare än att promenera!!!
Nästa runda! Ett par dagar senare. Jodå! Kändes bra även då. Tills jag skulle cykla hemåt igen. Till en början – helt ok! Men jag hade uppenbarligen valt en alldeles för lång runda. Fick stanna vid ett tillfälle, och det var inte särskilt enkelt att kliva av cykeln eller att komma upp på den igen. Och sista biten hem… jag vågade inte stanna igen… vågade inte ens tänka tanken att kliva av cykeln… jag bara tvingade mig att fortsätta…
Väl hemma stannade jag utanför porten, tänkte… försöka… kliva av!
Fick inte med mig benet. Det vänstra försökte hålla balansen och moderera det högra benets prestationsförsök. Så för att lyckas föra höger ben över pedalerna och stå med båda benen på samma sida om cykeln, blev jag först tvungen att hasa mig själv och cykeln intill väggen, hålla mig mot den där väggen och sedan – tämligen mödosamt – ta höger ben över pedalerna och så – äntligen – hade jag båda benen på samma sida.
Nu skulle jag bara lyfta bort mig själv från väggen också. Benen var helt stumma och lydde inte alls. Fick liksom ta sats. Nåja, jag kom i alla fall upp till min lägenhet, så småningom. Lyckades hasa in cykeln också och sedan sätta mig själv i fåtöljen!
En verklig prestation, skulle jag vilja påstå! Att ”falla ner” i min fåtölj.
Det där var den 5 juni. Sedan kom inte det här cyklandet upp i mina tankar förrän helt nyligen, den 14 juni. I söndags! Jag var tvungen att ta mig till Snabbgross och handla kaffemjölk. Ni vet såna där små minitetror. Jahapp! Skulle jag ta bussen eller cykeln!
Buss skulle innebära att jag var tvungen byta buss. Inte för att det är särskilt långt, rakast möjliga vägen skulle innebära cirka 5 km. Men bussar går ju som bussar går! Hit och sen dit!
Att cykla den sträckan, är ju lätt som en plätt. I min ordinarie, normala värld!
Jag beslöt cykla. Det var det dummaste beslut jag nånsin tagit. Det var en smula vingligt, inte det allra värsta, men jag var rädd att nån situation plötsligt skulle tvinga mig att stanna och kliva av cykeln – så jag passade på att göra det när jag såg en stolpe jag kunde klamra mig fast vid. Gick resten av vägen till Snabbgross.
OKAY! Det var den pärsen! Att köpa kaffemjölk var inget problem, men sen skulle jag ta mig hemåt igen. Samma väg? Alldeles för mycket trafik! Det var ju söndag, mindre än en vecka till Midsommar.
Men den andra vägen? Via Välaplantor? Kunde ju alltid stanna där ett tag och vila benen, och sen ta bussen hem. Kändes som att det skulle vara lättare trots allt, att gå den där km till Busspunkten, än att behöva ta risken bli tvungen gå med cykeln ända hem. (Ca 5 km tror jag) För! Det där med att cykla mera, kändes helt… onödigt… jo … till VP kunde jag ju alltid cykla åtminstone bitvis.
Skulle bara igenom Väla centrum först…
Jo så blev det. Gick… och gick… med cykeln. Vågade inte sätta mig på den. Inte på parkeringsområdet… inte ner och under motorvägsavfarten… (inte i nerförsbacken och inte i uppförsbacken) Inte förrän jag kommit upp på slät mark. Då så…
Jag lyckades cykla dit – bitvis dit
Det var skönt att ta det lugnt en stund på Välaplantor. Lämnade cykeln och kaffemjölken där, gick kilometern till bussen och kom så småningom hem. (De 170 metrarna från bussen och hem till min lägenhet— öh… jo jag klarade det, trodde det knappt.)
Måndagen sedan, mådde jag så dåligt. Inte bara fysiskt för att jag hade ont i hela kroppen. Och mentalt ska vi nog inte ens nämna… Men jag gjorde vad jag skulle göra den dagen, i alla fall. Trots allt.
Jag mår fortfarande rätt bläää… både fysiskt och mentalt. Bättre än i måndags, i och för sig, men inte så jag skrattar precis.
Hur långt blev egentligen det här? Kan bara gissa på ett ungefär. Antal steg tills jag kom hem, blev i alla fall 8 804. Vet det är 2,6 km från Väla Restaurangtorget (busshållplats) till Välaplantor. Uppskattningsvis 2 km från Snabbgross till den där busshållplatsen…
Äsch! Har inte en aning, men jag vet att 10 000 steg motsvarar cirka 8 km (mina normala steg i alla fall) och sen cyklandet på det – som inte visar några steg…
Tror inte jag ens orkar försöka räkna ut det.
Blev mycket, i alla fall – särskilt för en med olycksdrabbade ben…
Förlåt om jag var elak mot nån i måndags… 🙏🏼
Min ostyriga penna! 