Ja, just det! Om böcker! Och… vad var det nu jag skrev – eller skulle skriva! Gjorde jag det eller gjorde jag det inte! Skrev?

Förmodligen inte, för det är många dagar nu, sedan jag senast var flitig. (Gäller alla plan). Hög tid, med andra ord. Men det var redan då som jag började TÄNKA på att skriva. Så är det alltid, nästan alltid i alla fall. Så fort jag skrivit klart något, så har jag lust att fortsätta skriva mera. Men ofta blir det inte mera. Jaja! Man får vara den man är, när man nu blev precis som man skulle… och det är faktiskt gott nog!

Å andra sidan har jag haft ett par ”off-dagar”. Eller soffdagar kanske man i ärlighetens namn ska kalla det. I tisdags kväll när jag kommit hem och ätit, blev jag så där kopiöst sömnig. Satt och höll på att somna i fåtöljen. Så jag la mig i soffan och tänkte ”jag kan ju blund en stund”. Klockan var väl så där halv sju, på ett ungefär… och jag somnade!!! Och till min egen stora förvåning fortsatte jag att sova! Där i soffan.

Vaknade vid halv elva-snåret och undrade vilken dag det var. Var det idag, på kvällen? Eller hade jag sovit till nästa dag? Jag menar… det är ju fortfarande ljust halv elva på kvällen. Men sova till nästa dag? Si så där 16 timmar… Nej! Det verkade orimligt.

Och orimligt var det. Det var fortfarande tisdag, fortfarande kväll… Det var jag överens med mig själv om. Så jag gick på toa, gick tillbaka till soffan – och somnade om.
Vaknade. Tidig morgon. Tror klockan var ungefär halv sex!

Inte illa! Faktiskt mycket bra! Jag har sovit rätt dåligt en längre tid nu. Och fråga mig inte varför, för jag kan inte svara på den frågan. Det var inte ”ont i armen” som höll mig vaken i alla fall.

Var jag piggare nu? Njae… inte direkt. Men tog mig efter frukosten till CityGross och handlade in lite middagsmat. Hamnade sen i soffan igen. Hade märkvärdigt ont i benen, särskilt knäna, så jag stannade kvar där. Sov på eftermiddagen.

Samma sak på torsdagen. NästanI Men istället för att ta mig till CityGross eller nån annan butik, beslöt jag bara åka en bit med nån buss, och sen promenera hem.
Jag gjorde så, nästan. Åkte till Stattena och tänkte ta en PROMENAD hem! Nä…ä… det ville inte kroppen alls. särskilt inte benen… Promenera alltså. Den ville bara hem igen. Kortaste vägen. Så… ja,,, så blev det. Rakaste vägen till nästa busshållplats – och hem till och i soffan.

Så där var två (!) dagar när jag nästan enbart höll till i soffan. Till och med de där nätterna…

Jag räddade undan blommorna på balkongen, men de båda tomatplantorna lämnade jag kvar där de stod. För tunga att lyfta och flytta. Så vad gör man??? Man ber en liten bön om att de ska klara sig. Fyller på så mycket som möjligt med vatten i krukorna. För tyngden och motståndets skull… Men hoppas de ska klara sig
(Den som hade en mindre kruka blåste förstås omkull. Lät det vara. Kunde liksom inte bli värre.)

Sen kom dag tre. Och STORMEN… DEN! Bullade upp sig MED MÖRKA MOLN OCH REGN! 22 sekundmeter i byarna – och det var mest byar… mest hela tiden…

Med tanke på omständigheterna var väl det, det enda jag kunde göra med tomatplantorna. Så där lämnade jag dem till vädrets makter, medan jag själv kröp tillbaka i soffan där jag ömsom sov, ömsom läste, ömsom lyssnade på nån podkast. Läste väl lite på ”paddan” också… lyssnade på nåt annat… men tror inte jag sov den dagen! (Eller hur var det nu…)

Det var nu i alla fall fredag… och stormbyar, och idogt soffläge. Men märkte att jag inte hade lika ont i benen. I knäna. I höger knä!
I dag, lördag, märkte jag, att jag inte hade alls lika ont längre. Alltså kan VILA vara att föredra ibland. Jag tog en stilla promenad på förmiddagen. Bara 2,3 km. Men det kändes rätt bra!

Jag hade tänkt skriva om ett par gamla böcker som jag letat efter – och äntligen hittat. Som från nån sorts antikvariat, på nätet… men! Det får vänta lite, för på vägen hittade jag den här gamla storyn jag skrev en gång, anno dazumal.

Det var egentligen så, att jag ständigt gick skrivarkurser på den tiden. Flera stycken varje vecka, och jag skrev faktiskt – mer eller mindre konstant.

Så den här texten nedan, var ett stycke som blev till när vi skulle försöka lära känna våra ”figurer” i den aktuella berättelsen. Och den här typen var en som jobbade på samma kontor som Falk och Vanilla – som var de egentliga huvudpersonerna. Har nånstans ett stycke om henne också, Vanilla…

Så nu kör vi! (och av nån underlig anledning, när jag kopierade in texten här, hamnade den med bara ett ord på varje rad. Ja, se WordPress… t t t )

*
Jerker!

När jag kommer in i rummet ser jag Jerker Sandén stå framför spegeln och granska sitt ansikte. Han böjer sig så nära han kan. När han lägger märker till mig, rycker han till och börjar med en smått vilsen rörelse stryka sig över näsan.
”Jaså, det är du”, säger han och vänder sig mot mig.
”Ja.”
”Vad vill du?” Han låter brysk och ser brysk ut.
”Jag vill veta vem du är.”  svarar jag.
”Vad menar du?”
Nu ser han smått förnärmad ut och börjar plocka bort några osynliga partiklar från kavajärmen.”
”Jo”, börjar jag. ”Hur ska jag kunna skriva om dig, om jag inte vet vem du är?”
”What you see is what you get”, säger han och vänder sig mot spegeln igen. Kammar sig, rättar till slipsen, tar fram en liten borste och börjar borsta kavajen. Mjäll?

Mannen är en hård nöt att knäcka. Han ger absolut ingenting. Jag ser hur han ser ut. Det är allt. Cirka en och sjuttiofem, och mycket smal. Mager, på gränsen till utmärglad, men samtidigt förefaller han vara mycket vältränad. Hur var det nu Falk sa? Sexpack till bröstkorg! Ja, så kan det vara. Synliga revbensspjäll. Tvättbräda.

Han har en tjock svart kalufs som förefaller helt malplacerad. På något sätt skulle jag vilja att han var blond. Inte kritvitt blond, snarare sandblond. Rufsigt mjukt hår, lite tunt på hjässan. Det är så han ser ut i övrigt. Blond blek sandstrand. Men nej! Håret är tjockt och kolsvart. Tankarna far omedelbart iväg att det är en peruk och jag får anstränga mig att inte greppa tag i hans hår och lyfta det från huvudet.

Han är otroligt rak i ryggen. Så där så man får en impuls att gå runt honom och se om han har nån rygg över huvud taget. Han bär en sobert grå kostym som är välskräddad, troligen måttbeställd och av god kvalitet. Ull. Säkerligen finaste kamgarn. Slätt, mjukt, behagligt. Bländande vit skjorta och jag behöver inte röra vid den för att se att även den håller högsta klass. Egyptisk bomull. Mjuk och sval mot huden. Diskret sidenslips, manschettknappar i guld och ytterst välpolerade skor fullföljer bilden av en elegant man med såväl pengar som god smak.

Jag trodde till en början att han var cirka trettiofem, men nu när jag betraktar honom, ser jag att han snarare är fyrtiofem. Det är svårt att säga vad det är som avslöjar honom, huden är fortfarande tämligen slät. Inte ens huden på halsen börjar bli nämnvärt slapp. Kanske är det något med blicken i hans ögon. Någon sorts resignation.

 ”Vad tittar du på?”
Nu är det jag som rycker till och känner mig skuldmedveten.
”Ehh…” jag drar på orden medan jag febrilt försöker tänka ut vad jag ska svara. ”Jag stod bara och beundrade din klädsel.”

Han gillar svaret, det märker jag. Han är fåfäng. Det har jag förstått sedan tidigare. Alltid välartad, väldoftande, välbalanserad, väluppfostrad, välartad, välklädd.

Små rörelser avslöjar honom. Glimtar av leenden, ett hastigt tag över den perfekta frisyren. Slipsen som rättas till. Manschetter som tittar fram långt ur kavajärmarna. Skor som alltid skiner nyputsade. Perfekta pressveck. Perfekt passform på kavajerna. För han har många kavajer, kostymer, skjortor, slipsar. Han har en lillfingerring med en onyx i, och en ingenjörsring, men ingen vigselring. Hans händer är mjuka, rena och lena. Inga sorgkanter under naglarna, inga rispor eller förhårdnader, ingen grovhet. Allt är fint och lent och välpolerat. Till och med naglarna är manikyrerade ovh välpolerade. Hela Jerken Sandén är välpolerad.

”Jerker?”
”Mmmm…”
”Vem är du?
”Det sa jag nyss, Jag är det här.” Han gör en gest med händerna som om han visade fram sig själv. Sin kostym, Sina kläder. Sitt yttre.
”Men du är väl mer än så? Vem är du inuti?”

Men han bara ler i ena mungipan. Lite hånfullt, tycker jag det verkar. Liksom med en ohörbar fnysning.

En hel evighet passerar.

”Jag är civilekonom.”
”Ja?”

Men han säger inget mer.

Såsom potatismjölk till exempel! Trodde jag skulle hoppa högt när jag fick syn på de här på CityGross. Nu hittar producenterna på det ena efter det andra.

Men varför kalla det potatismjölk? Varför inte lika gärna ärtmjölk eller cikoriamjölk. Får väl anta att det beror på att potatis är den ingrediens det är mest av. Så när som på vatten förstås.

I princip är det alltså fråga om potatismjöl uppvispat med vatten och en massa mer eller mindre underliga ingredienser. Fruktos och sackaros förstås, som påspädning till maltodextrinet, vilket gör det hela till en ganska så sockerrik historia.

Man kanske skulle ge Food Pharmacy och Ann Fernholm en påstötning om det här?

Sen är förstås inte CityGross´etikett på det här särskilt lockande. Potatisdryck! Vem vill dricka potatisdryck!

Jag beslöt mig för övrigt att överge de här påhittade dryckerna. Inte för att de skulle smaka dåligt eller så, Oatly’s iKaffe är jättegott, även om jag oftast valde Alpro’s soya Barista på grund av det glutenliknande proteinet i havre. Men jag tyckte inte om alla de där tillsatserna. Och jag märkte ganska snart efteråt att jag var sugen på, ja längtade efter, min varma choklad på kvällen och latten efter lunchen. Saknade dom verkligen!

Till en början var det jobbigt, men nu när jag stod framför den här diskan för att jag höll på att falla för frestelsen att köpa med hem en liter igen – lite nån gång ibland skulle väl inte vara farligt…. hmm…

Men faktiskt! Tack vare den här potatisdrycken, så köpte jag inte hem nån sån här skapad fuskmjölk alls. För jag insåg ju att det här sockret i de här dryckerna – oavsett märke och huvudinnehåll, havre eller soya eller ärtor eller kokos eller mandel eller potatis…. det var beroendeframkallande!

Och jag som inte äter socker i övrigt. Inte de vi kallar socker i alla fall. Aldrig kakor eller vanligt godis. Det söta jag ibland äter är gröna bananer ganska regelbundet, men där är det inte frågan om sött, eller socker i egentlig bemärkelse utan om resistent stärkelse. Sen kan det åka ner nåt äpple ibland, och på vintern en och annan apelsin. Kiwi har jag köpt emellanåt och ätit, nåt enstaka päron ibland. Ja mest det.

Sen ska erkännas att jag även har en del torkade frukter hemma. Dadlar, brukade ta en eller ett par efter lunchen. Torkade plommon och aprikoser, tranbär. Men det är ingenting som jag äter mycket eller regelbundet av. Brukar ha med mig en del sånt i en påse om jag skulle bli borta länge och bli hungrig. Eller om jag vet jag ska vara med på nåt fika nånstans, och jag äter ju inte kakor eller tårta eller nåt sånt.

Jag minns inte riktigt hur länge sedan det var som jag la av med soya baristan och i samma veva inte köpte nya dadlar när den påbörjade var slut. så jag blev väldigt förvånad, när jag idag köpte en Barebells Chocolate Dough protein bar, för att ha när vi satt på det där mötet vid Växthuset, och upplevde att den smakade väldigt sött! Jag hade tyckt om den för att den var så chokladig!

Men det var den alltså inte längre, chokladig, utan söt. Mycket söt.

Nu är det ju inte nåt vanligt vitt socker i de där Barebells barerna. De är sötade med maltitol och sukralos, vilka faktiskt är varianter av socker. Och dessutom! Kroppen bryr sig inte om huruvida det är kalorier i det söta eller inte, den reagerar lika mycket på smaken!!! Smakar nånting sött – så sätts mekanismerna igång. Insulin påslag och sug efter mera sött.

Nej! Jag köpte ingen mjölk. Och jag åt inte upp min Choklad Bell. Inte riktigt. Men ångrar att jag inte åtminstone slutade äta den efter halva. Nästan en släng av ångest för att jag alls hade ätit den. Skulle jag förstöra det jag nu hade kommit till när det gäller valet av vad jag ska stoppa i munnen!

Nej, så illa tror jag inte det blev eller blir. Jag går inte tillbaka till att köpa fuskmjölk – trots allt är riktig, naturligt gjord mjölk bättre. Även om jag definitivt inte förespråker en diet som innehåller mjölk eller mjölkprodukter.

(Ska jag säga, som efter att ha hört Dr Steven Gundry säga att mjölk och mjölkprodukter från djur med proteinet Kasein 2 i mjölken, såsom får, get och buffel, är mycket bättre än mjölk från de djur som innehåller Kasein 1 vilket inte alls är bra. Jag köpte nästan omgående en burk med riktig vitost gjord på getmjölk på CityGross. Alltså det vi brukar kalla för Fetaost. Sen finns det absolut mycket mer att säga om mjölk från djur över huvud taget, men det tar vi en annan gång. Om lusten faller på.)

Apropå min varma choklad på kvällen har jag fått överge den. Det vill säga, jag har vid ett par tillfällen gjort egen mjölk. På mandel, eller som nu senast, på mandel och sesamfrön. Det är helt ok, som varm choklad, men kräver en liten smula tillvänjning.

För när jag första gången drack den här hemmagjorda varma chokladen, märkte jag ju väldigt tydligt att den INTE var söt! Inte ett dugg! Och det kändes väldigt tomt, på nåt vis. Jag tog en lite gnutta honung i, men hade behövt ta betydligt mer om jag skulle komma upp i liknande smak som Oatly´s eller Alpro´s varianter. Ja, alla de där olika fabrikatens förstås.

Jag är dålig på att dagligen dokumentera vad det är jag gör, äter och dricker när det gäller såväl mat som mediciner som hur jag mår. Så jag kan bara gissa hur länge jag har varit utan fuskmjölk. Jag tippar på nånting mellan tio och fjorton dagar. Snarare närmre tio än fjorton, dock. Får kika senare i min cykellogg eller ekonomiblad om jag har skrivit till nån notering om det.

Men sen jag började vända från ”wholegrain, seeds and beans” till ”no grain, no sugar, but meat and good fat” så har det gått lite drygt en månad, fem veckor så där. Och magen har lugnat sig, och jag har smalnat av en gnutta i midjan. Kan vara frågan om två, kanske rent av tre centimeter. Känner mig plattare om magen, och det känns också som om hjärndimman börjat lätta och försvinna.

Stelheten i leder och muskler är fortfarande kvar, kanske lite mindre intensivt men än så länge är det svårt att säga säkert! I söndags cyklade jag en ganska bra runda, och det kändes både lätt och skönt att göra det. Efteråt kändes det också mer okay än det gjort på länge, även om det idag – andra dagen efter då det brukar vara som värst – så känns det lite jobbigt, men i förhållande till sträckan så är det inte alltför farligt. Det var efter att ha suttit på bänken utan ryggstöd som det blev… så att säga… inte särskilt kul… men gjorde lite stretchningar, gick en kort snutt och hämtade sen en sån där trädgårdsstol med ryggstöd och satte mig på istället för på bänken. Det kändes betydligt bättre.

Och nu har jag mest suttit i soffan med värmedyna sedan jag kom hem. Okej! Lagat mat och lite annat, men här i soffan, varm och go, och med laptopen i knät så känns kroppen ganska okej! Men jag funderar på om jag ska våga sova i sängen i natt eller om jag ska stanna kvar här i soffan, i halvsittande halvliggande läge och med värmedynan i nära beredskap. Brukar kännas lite lindrigare för rygg och nacke då.

Nå! Nu ska jag lägga in det här på NaNoWriMo. Antalet ord alltså. För jag bokade förstås in mig på det denna gången också. 50 000 ord på en månad. November. Minst 1667 ord per dag… och nu är klockan kvart över elva på kvällen. Deadline närmar sig. Snart råder midnatt…