Sen några dagar tillbaka, uppemot en vecka kanske, har inte mycket lockat mig. Att laga mat till mig har inte varit svårt, vad vore jag utan mat! En blek strimma blott!!!!
Men disken står där – jag ignorerar.
Dammet lägger sig – jag ignorerar.
Skulle ringa den och den – jag glömmer…..
Mejlen… okay, jag skrev ett mejl idag och kom ihåg att skicka. PRIORITERADE DET!
Inte cyklat till cafetierian…
Inte kollat om min gamla-tant-grupp samlades idag
Sett en del på Netflix medan jag har ätit… för det är lite obekvämt att…
Glömde mig nästan kvar ute på altanen i går… det blev kallt…
Idag ungefär likadant..
Bloggat? Med nöd och näppe och knappt det. En bild till Words & Pics för några dagar sedan, och försöker ta mig i kragen nu

Mer då? Ah det vete sjutton…

Jag kom nämligen in i det där läget som jag längtat så länge efter! Det där läget när man inte vill göra något som helst annat än att sitta ifred med datorn.

Nej! Ingen dejtingsite… ALDRIG!!!!
Inte Facebook… URRRRK eller i alla fall nästan på…
Inte ….

Äsch nu ska jag inte dra ut på det längre (fast måste ju kompensera lite att det var så länge sedan jag var har inne senast)

Alltså! Jag har börjat jobba med min roman! YIPPPPIIIIEEEEEE!!!!!
Och jag har fått tillbaka det där gummibandet, det hårda, strama, obevekliga, underbara gummibandet som drar mig till datorn!

Mest hittills har jag redigerat, organiserat, delat upp i lämpliga delar, planerat… PLANLAGT handlingen, delarna och kapitlen. ja kanske inte direkt kapitlen än, mer än i första delen som jag nu har jobbat med.
Redigerandet har hittills tagit längst tid, men idag skrev jag en ny prolog. Eller kalla det inledningskapitel om ni vill. Kort i alla fall.

Så nu först ska jag gå igenom del för del, i nuläget är det sex stycken. Två är jag klar med, för ett kortare avsnitt har fått bli en egen del. Det passar bäst så. (Visst låter det snurrigt? Men strunt i det.)
Det första, som jag nu är klar med, är också det enklaste att jobba med. Hade gått igenom det hur många gånger som helst då tidigare. Riktigt finslipat. Och kan för närvarande inte se att något nyskrivet ska in just där, eller något befintligt tas ifrån.
Och den där delen som blev sin egen, har jag också gått igenom nu senaste veckan, och den kommer heller knappast att bli ändrad vare sig på det ena eller andra sättet.

Det, däremot, kommer jag att få göra i de resterande delarna. Jag vet att somt förmodligen kommer att få lämna scenen helt, och annat läggas till. Flyttas om här ett och annat. Förmodligen. Och visst kommer jag att skriva till nytt. Räknar med det! Längtar faktiskt efter det!

Och jag ska i lugn och ro gå igenom del efter del. Metodiskt. Flitigt. Dagligen. Skriva. Redigera. Pussla.

Å jädrar i min lilla låda så roligt jag har det!

För att försöka ge mitt skrivarsinne en skjuts mot starten, chansade jag att det skulle gå att lägga över mitt skrivarprogram Scrivener till stora datorn. Jag menar… 27 tums skärm istället för 13 tums… bara det! Och det gick! Och verkar fungera också!

La in manuset om peugeothandlarn, men har inte gjort ett smack mera. Insåg att det var så länge sedan jag tassade runt i Scrivener att jag totalt glömt bort hur man arbetar med programmet. Letade sedan reda på en sida med videotuturials.

Scrivener anses vara ett förträffligt skrivarprogram annars – för den som menar allvar med sitt författande, men ändå kan jag undra om jag ska skriva i Pages i stället. Mest kanske för att jag då kan ha manuset tillgängligt överallt, på alla mina enheter, tack vare iCloud. Åtminstone den löpande text man skapar innan man – kanske – ens tänker på kapitelindelning och annat. Om man nu inte redan från början har bestämt olika kapitel och vad som ska finnas med i dem. Hittills har jag inte jobbat så.

Men jag funderar också på om jag verkligen ska ge mig på den där gamla romanen, eller om jag hellre borde sätta igång att skriva nånting helt nytt? Å ena sidan känner jag mig tom som en gammal uräten och rostig konservburk när det gäller idéer, och å andra sidan har den där romanen nånting! Även om jag inser att jag mer eller mindre måste ändra om den till något nytt. Enbart ha kvar de delar som är riktigt bra och jobba med det materialet. Ta bort ganska mycket alltså, flytta om scener, skriva till nytt. Skriva till mycket nytt! Göra en helt ny början – men det kan komma senare. Ho, där hade nog Scrivener varit bra! Eftersom så mycket redan är klart! (… hm… eller …. om det ändå är bättre att försöka starta om från noll. I nuläget. Som ett skrivandets Tabula Rasa. Tål att tänka på…)

Funderade på att byta namn på personerna. Vet inte om det vore bra eller inte, men kan ju alltid testa hur det känns. Jag vet sen tidigare, att om man ändrar namnet på sina karaktärer, blir också deras personlighet annorlunda. Visst! Jag kan inte svära på att det alltid är så, men de gånger jag provat gick det inte bara att byta namn rakt av, utan att personen ifråga också blev en helt annan. Frågan är hur det skulle bli här? Åtminstone den kvinnliga huvudpersonen hade nog vunnit på en förändring. För att bli lite synligare, lite tuffare! Men han???
Han ska nog vara som han är. Ännu lite tydligare bara. Lite mera, liksom! Skulle det kunna bli så om man ger honom ett annat namn? Och rent generellt – skulle karaktärerna bli mindre av pappfigurer och mer av riktiga karaktärer då? Vad har ni för erfarenheter?

Men jag får väl diska och städa köket och röja köksbordet först – nån gång under dagen – annars kommer jag inte åt mina egna tankar. Vilket egentligen säger mer om kökets litenhet än om min hjärnkapacitet.

Och så gäller det att fortsätta röja och rensa och kasta bort. Tills inte bara bordet är en tabula rasa. Vilket det inte är i nuläget. Bara i sinnebilden