När det blir natt vill jag inte sova. Det är då friden lägger sig som ett täcke över omgivningen. Tyst, mjukt, varmt. Tryggt. Det är också då som skaparmusan vaknar. Det är då det är lätt att låta fingrarna löpa över tangentbordet. Låta tankarna blir till ord och meningar, och man kan få för sig att det man skriver är riktigt, riktigt bra.

Det kan vara nånting med morgnar också. I synnerhet de morgnar man ska nånstans, har en tid att passa. Det är som om just det där med det temporära, gör att tankar väcks till liv och rusar ner genom armar och längs fingrar som löpmaskor på en silkestrumpa.

”Det går inte det här”, glimtar fram mellan skapartankarna medan fingrarna rasslar på som jagade av en demon. Till slut är man tvungen ge sig av, bryta flödet och lämna den där stolen som klistrat sig fast så obevekligt. Och man hoppas det bara ska vara att försätta där man slutade, när man kommer tillbaka hem igen.

Men så blir det sällan! Avbrottet stoppade flödet, kanske rent av låste in det nånstans, precis som den kan göra när något utifrån, vad som helst, vem som helst, kommer och stör. Antingen det är en telefonsignal – man har lärt sig att stänga av iFånen för att minimera alla sådana riskmoment, eller om något plötsligt ljud utifrån rycker en från den värld man befinner sig i.

Frågan är om det finns något lika underbart tillfredställande som att sitta just mitt i flödet och bara låta skapelsen bli till! För det är det man gör! Låter skapelsen bli till.