Jag har hört göken till och från under hela förmiddagen. Göken som blir en hök efter midsommar. Åtminstone om man får tro vad som stod i ”Rasmus på luffen” som man läste som barn. Det var tydligen nåt gammalt talesätt.

Nej, inte tror jag att göken blir till en hök efter midsommar, men jag undrar om det inte är så att den inte hörs sedan. Den har väl fått sitt kan tänka. Make, maka och ägg och så vidare. Fast äggen lämnar de ju ifrån sig redan i samband med läggningen, de snyltarna.

Oavsett hur det är med gök-hök-saken, så började jag fundera över hur länge sedan det var som jag har hört nån gök. Ärligt talat – jag minns inte! Förmodligen inte sedan jag senast endera bott tämligen lantligt, eller i alla fall kommit ut oftare och mer regelbundet i det som kan kallas bondvischan. Eller rent ut sagt – SKOGEN! Det fanns en tid då det både inkluderade bilturer ut i klorofyllen för långa promenader, och dagstripper på cykel. Inkluderande matsäck, kaffetermos och extra vattenflaskor.

Jag saknar den tiden. Önskar den kunde komma tillbaka.

För att återgå till ämnet! Gökens galande. Och var och när jag senast hörde den.
Vilket troligtvis utesluter den här staden där jag bott i drygt 10 år. Möjligen på nån längre cykeltur i så fall, är inte helt uteslutet, men i så fall minns jag det inte. Men varken boende nära naturen, eller de där riktigt långa cykelrundorna/promenaderna, typ Kullaberg runt eller att följa vandringsleder på Söderåsen, har funnits i mitt liv sedan jag flyttade hit. Förrän nu då. När jag åtminstone bor så att säga vägg i vägg med åkrar och ängar, traktormullrande och gödselspridningdoft, tystnad och stjärnklara vinternätter, hur många träd och busksorter som helst, och så då – gökgalande förmiddagar. För det blir väl fler än idag, hoppas jag. Ser fram mot frukost på altanen i morgon med just den morgonserenaden.

Nu hörs den igen. I öster. Tröstergök. Det var ju bra det.

Grå var dagens början och regnet strilade ner genom björk, kastanj och äppelträd. Ja genom allt andra grönt också förstås.
Även jag kände mig grå. En grå eländig dag, när kroppen väger bly, ischiasen bråkar (Den försvann ju! Varför kom den tillbaka?) och man är på gränsen till deppighet. Passerat gränsen till olust i alla fall.

Jag hade tänkt cykla till Willys eller Maxi och komplettera med det jag glömde häromdagen, men efter en koll i kyl och skåp inom mig skakade jag på huvudet – iddes inte göra det på riktigt – och insåg att det inte var nån större brådska med det som var slut. Man kan t.ex. leva utan jordgubbar en dag eller två… tror jag…

Så jag valde att grotta ner mig. Vilket tyvärr ska erkännas att jag gör ibland!

TYVÄRR förresten? Varför tyvärr? Grotta ner sig och slänga undan alla verkliga och/eller trodda måsten är väl bara nyttigt att göra! Låta sig dväljas på soffan – eller som jag just idag – med datorn och lite bild-kul. Nu när man faktiskt inte har några måsten att göra. Framför allt, och inte idag, något som har med andra personer att göra.

För övrigt slog jag personrekord på cykel i går på väg hem från stan. Alltså rekord efter den där virusinfektionen med världens halsont och bronkelände som tog allt jag hade av ork och kondition. Inte totalt rekord! Ser man på hela mitt liv, är 10,26 trampade km bara en fjuttig droppe i havet. Men varje droppe i havet är viktig, annars bleve det inget hav. Och nu ska det bli ett hav igen. Eller åtminstone en insjö. Nästa mål är att cykla till Torvsjön. Tror det blir ungefär 16 km tur och retur. Ska väl gå. Snart hoppas jag…

Det slutade regna i alla fall framåt lunchdags, men jag hade fortfarande ingen lust. Nu har det lättat lite bland molnen och jag funderade helt nyss på om jag ändå skulle ta mig en sväng. En cykelsväng. Men nu när jag sitter här och knattrar på tangentbordet inser jag att det i gengäld börjat blåsa igen. Ganska så rejält. Typiskt!

Så det blir nog en heldag i grottan trots allt…

Men nu ska jag efter den där mango-banan-glassen och före jag gör nåt annat, ha två cinnamon-toast och resten av kaffet. Sen får vi se.

… och nu så tittade minsann lilla solen fram också…