Innan jag ens hade satt mig ner för att äta lunch idag, hade jag fått lusten att cykla bort till stamloppiset. Det var länge sedan jag var där och tänkte jag kunde väl strosa runt lite i alla fall. Kolla om där är nåt klädesplagg som faller mig i smaken, eller några böcker. Även om jag bestämt mig för att inte köpa fler böcker som fyller upp här. Det finns ibooks!!! Och bibliotek! Men titta kan man ju!

Så jag åt min sallad och cyklade sedan i väg. Var där fem i halv två. De stänger två…
Men kommer å andra sidan inte långt, för bland det första har de dels porslin, dels… matbord

Och där var det! Precis sådant jag velat ha till köket ett bra tag nu, till mitt lilla pjuttekök.
Jag har mätt och rönt att bordet inte får vara mer än 75 x 75 cm. Jag sa ju att jag har ett tinyminikök…
Och det är inte helt lätt att få tag i det! Åtminstone inte där jag har tittat, där man har bord till kostnader som inte är hutlösa. Förresten! Det vete sjutton om det finns så många 75×75 bord i matbordshöjd över huvud taget. Mer än på IKEA. Där vinns ett vitlackerat för 395:- Heter väl Lidingö eller nåt sånt. Lindholmen kanske… eller… whatever…

Men då ska man ta sig till IKEA också. Sju mil till närmaste. Inga problem. OM MAN HAR BIL!

Mackompisen skulle till IKEA minst ett par gånger under sommaren. Sa han och lovade köpa hem åt mig. Köpa hem. hehe… Men endera kom inte han heller dit, eller också glömde han bort mig.

Birgitta vill uppenbarligen inte köra så långa sträckor (host host) och Pernilla skulle tycka det vore kul… men varken hon eller jag har pengar i nån större mängd nu (nånsin?) så vi sa: nån gång längre fram.

Och inget vettigt bord har jag hittat nån annanstans för att ersätta klumpiga åbäket slagbordet jag har nu. OOPS! Hade tills för några timmar sedan! För där, på loppiset, fanns det. Ett 75 x 75 bord OCH BETYDLIGT BÄTTRE ÄN IKEAS!

För det första: I trä! Rejält, stadigt, fyra ben ett i vart hörn (en liiiten bit innanför) OCH två stolar! Lika stadiga! Allt detta för 500 kronor!!! Perfekt! Man ska ha flyt. Man ska räkna med flyt. Att det dyker upp just det där man vill ha. Det skulle jag ha, bestämde jag. Trots 500:- som nog tandläkaren vill ha om nåt tag. (Skjuter lite på det kanske?) Eller optikern. (Det ordnar sig)

MEN! OKEJ! FÅ HEM DET DÅ???

Dom tar 300:- för hemkörning. ÅTTAHUNDRA FÖR ETT BEGAGNAR LOPPISBORD MED TVÅ STOLAR. HMMMM… Liiiite surt. Okej om man köper en soffa eller ett par olika saker samtidigt. Liksom mera! Men om jag så bara köper EN stol – för stor att ta på cyklen – och då ska betala 300:- för hemkörning… surt surt surt. Eller som folk säger nu för tiden. Det suger! Föredrar det uttrycket på engelska: IT SUCKS!

Okiddoki! VEM kan jag då ringa för att be om hjälp hämta. Om inte i dag så…
Birgitta! Chansar med henne först. Har större bil än Pernilla.
Jag ringer med en gång.
Hon svarar på studs.
Jag förklarar situationen, säger att dom stänger om en halvtimme, så vi kan hämta den på måndag — och hon svarar. ”Nä jag kommer med en gång.”
OCH DET GJORDE HON! !!!!!!!

Det är nu man börjar fascineras lite extra!
Jag har alltså funderat ut vilken typ av bord jag vill ha, vitt, trä eller gladfärg, 75×75, hörnben, stabilt nog för iMacen…
Får för mig att cykla till loppiset just idag, och där finns detta bord. Ringer Birgitta som JUST precis då har tagit telefonen för att ta med den ut i trädgården.
Och det lustigaste är nog: att Pernilla hade föreslagit att jag borde ha ett bord med en liten klaff, rundad…

Man kan kalla det för slump, bönhörelse, law of attraction eller vad man vill. Jag fick enkelt, snabbt och behändigt det jag ville ha, har företällt mig hur det ska se ut – och visste jag skulle få! Bara inte när eller varifrån.

Och sen efter te och kaka och bubbelglädje i kroppen (nej inte drickbart bubbel, te sa jag) monterade jag fast benen och satte bordet på plats. Och nu när det hunnit bli kväll och jag sitter här i hörnet, känns det jättemysigt!
Vet bara inte riktigt var jag ska ställa stolarna…

Det gick för övrigt till på liknande sätt när jag fick min lilla gulliga pjuttelägenhet… den möblerade jag på pappret och dagdrömde om långt innan jag ens sett den i verkligheten… och kände att den var min…

Minnen dyker upp när man tittar igenom sina gamla foton. De behöver inte vara särskilt gamla för den sakens skull.
Och man ser på dem och tänker, varför har jag inte kvar det där längre? Eller… Varför flyttade jag?

Men allt försvinner – förr eller senare – och det vore idiotiskt att binda sig vid materiella ting. För det hindrar en att gå vidare. Och även om man ibland skulle gå fel – kan det i slutändan ändå visa sig vara rätt.

Memories don’t have to be old to awake nostalgic feelings. Why did I get rid of that, those, them… ? Why did I move!

But nothing lasts forever. Shouldn’t. That would create hinder to further development.

At that time, just four years ago, I didn’t make any posters, images, leaflets, flyers or any other visual creations. I had never even tried to edit any of my photos into colorful experiments. Well, almost nothing af that sort, anyway. I occasionally took some photos. And out of stupidity and ignorance destroyed most of them.

And I din’t work on my novel, it – those, I have more than one, were lying unseen in a folder awaiting me to ”wake up” again. I wrote lots and lots between 2006 and 2011, not quite as much after that. Until recently. Now I write at least something almost every day. Sometimes for several hours.

I have a different life now. Better? Maybe. In many ways I would say so. But better or not isn’t the issue. The important thing is, that it’s different. And it certainly is! I’m not stuck in the past!
Who could anyway? There’s continuously a new ”Now” to live in. A new second! So why linger on past ones!

In spring 2010 I started my first wordpress-blog. I called myself ”Coffee” and wrote solely in Swedish. No pictures. It was during this period I got the diagnos ADHD, but not only that occurred. I remember writing a lot in that blog for about 1,5 -2 years, and I wrote a lot. About life, memories from childhood, about relations, daily work-experiences. But maybe most of all how it was to go through this psychological examination, Tests, Tests, Tests, as well as the hours and days I spent at this  ”work” I had to go to.
And , bu the way, I really wrote well…

That blog doesn’t exist any longer, but I have all my writings from that time. Think it’s about time to re-read what I wrote way back then.

Now now… Thats nostalgia.

Och för er svensktalande vänner, jag säger bara så här: AF och Fas3. Och något som påstås ska vara rehabilitering. Men just då, ett par perioder dels under 2010, dels nåt år senare, hade jag det bra, trivdes och trodde faktiskt på framtiden.

Framtiden kom nu, för lite drygt ett halvår sedan. Det var på tiden, skulle man kunna säga.

Weekly Photo Challenge: Rare

Jag har en utbildning som Zonterapeut i bakfickan. Eller om det är i jackfickan. Väskan? I en pärm? Ja, nånstans. Jag jobbar inte med det. Men emellanåt gör jag det på mig själv.

Det är inte helt lätt, det där. Att vända upp foten på ett sätt så man kommer åt att tryckmassera, och få nån effekt av det. För att inte tala om att det gör ont i fingrarna efter ett tag. Att behandla någon annan är lättare. Då sitter man ju framför ”offret” och kan använda sig av fulla styrkan i fingrar och händer. Kan använda även knogarna. Men nu när jag själv är ”offret” gäller det att hitta på nåt sätt som gör det hela lite enklare.

En massageapparat! En hopplös, alldeles för stor och tung mackapär jag köpte på Rusta för några år sedan för att kunna nå att massera ryggen. Den ser ut som ett i allra högsta grad förvuxet grodyngel, där svansen är det man ska hålla i och det stora TUNGA huvudet är där själva vibrationerna äger rum. Motorn i det hela! Dessutom skramlar det om on/off-knappen så man måste hålla ett finger på det för att inte freaka ut – alltså inte lämna handtaget! Vilken genomtänkt konstruktion alltså! Till råga på allt är den så förbenat effektiv att hälften kunde varit nog. Bokstavligt talat.

Massera mitt på ryggen – hela kroppen vibrerar, det skakar mellan revben och lungor (inte skönt alls). Massera längre upp mot nacken – ögonen börjar skallra i huvudet och om man skulle råka ha teve/datorskärm på med nån film, så hoppar bilden och ev text upp och ner.  Med andra ord – en massageapparat enbart användbar på skinkor och lår. Glöm allt finlir. Såvida man nu inte skulle gilla att bli tumlad. (Inte gilla…)

Men när man vill ha zonterapi fungerar den. Då ska det vara tuffa tag! Terapin brukar ibland kallas för ”smärtornas terapi” eftersom det kan göra rejält ont när man blir behandlad. Och det ska det göra! Det gör nämligen bara ont om det är några problem, och massagen/tryckandet är det som löser upp problemen och får dem att försvinna. Men det kan behöves ett antal behandlingar. Ibland bara en eller ett fåtal, ibland många.

I korthet, det finns punkter/områden på fötterna som speglar kroppens olika delar. Har stora likheter med akupunktur, för även om man vanligen tros bara behandla fotsulorna så finns det även punkter/områden på ovansidan av foten samt längre upp på benen. Man kan även välja att massera händerna, men generellt sett ger behandling av fötterna bäst effekt.

Det finns även behandlingspunkter på öronen. Massera öronen ordentligt en stund tills de blir varma, och det känns behagligt i hela kroppen. Avslappnat!
Faktum är att zonkartan för ett öra liknar ett fullgånget foster, med huvudet längst ner i snibben, och längs örats ytterkant finns reflexerna för ryggraden. Ganska enkelt att ge sig själv massage, kan göras när som helst och var som helst. Fast öronen blir röda, bara så ni vet.
Som en liten kuriosa kan nämnas att där man oftast får hålet till örhänget, är just vid punkten för ögat. Så man kanske ska ångra sig att man lät göra hål i öronen en gång i tiden. Men det finns andra punkter för att generera bättre syn så det kanske tar ut vartannat! För övrigt finns olika behandlingspunkter även i ansiktet.

Läs här om Eunice Ingham

Andra terapier vid sidan av reflexzonterapi, som det egentligen heter, och akupunktur är t.ex akupressur och shiatzumassage.  Alla dessa använder sig av de punkter och energibanor som löper genom hela kroppen.

Vad anbelangar just den vanliga zonterapin på fötterna och var reflexpunkterna för de olika organen ligger, så sett från undersidan av de båda föttern är zonkartan där praktiskt taget identisk med en anatomisk karta av kroppen.

Nu var det egentligen inte min avsikt att hålla nån sorts föreläsning om zonterapi här, vet inte varför det blev så att jag flöt över ämnet från egenbehandling till information, men här är en länk till en sida jag hittade om zonterapi. Finns flera. En fullständig förklaring till vad zonterapi är, historik, användning och behandling skulle lätt kunna fylla en hel hemsida. Har inte tänkt göra en sådan hemsida, fast… … nääääää…. tror inte det… för mycket jobb…

Här och nu, eller rättare sagt i går kväll, satt jag med den där skallrande massageapparaten och lät den arbeta dels på hela fosulorna rent generellt, men koncentrerade mig sedan framför allt på nacke, ryggrad, bäckenparti, knä och ischiaspunkten. Det är förstås inte första gången, har hållit på nu under några veckor att med några dagars mellanrum ge mig själv behandling. Men inte förrän nu har jag hållit på så lång stund med enbart skelettet. Men med en 3,5 mån gammal ischias och allt det andra som blivit lidande pga av ischiasen – eller som har samma orsak – så är jag så trött så jag kan spy på att inte kunna röra mig som jag vill. Och inte lata mig heller för den delen, för då gör det ont av den anledningen. Sitta och ligga är livsfarligt! Så 45 minuter intensiv vibrationsterapi (!) kombinerat med att jag använde händerna och fingrarna också runt stortån (nacken) …. alltså!!!!! Visst måste det göra nytta nu!

I vart fall så kändes fotsulorna nästan konstigt mjuka när jag sedan gick ut i köket. Det var som om det var golvet som var lite mjukt, nästan som gummi, och att jag sjönk ner lite i det. Hoppingivande, tyckte jag.

Och jo! Zonterapi fungerar! Det vet jag av erfarenhet! Men man måste hålla på tills dess att behandlingsperioden är över. Mycket vanligt är att det känns värre innan det vänder och blir bättre, men det är en positiv reaktion! Det visar att kroppen tar till sig behandlingen och börjat jobba på att bli hel, frisk, fungerande (välj själv vilket ord som passar bäst), för vad som egentligen händer är att kroppens egen läkningsförmåga har satts igång. Kroppen blev bara hjälpt på väg och kan behöva hjälp ett tag till. Först och främst tills det inte gör ont längre vid behandlingen, men helst ett tag till.

Och det kan ta tid! Kvick-fixar är aldrig bra fixar, i synnerhet inte om ens problem har funnits länge i kroppen.

Sen gäller det förstås att ta bort de faktorer i ens liv som har skapat ohälsan, värken etc. Kanske inte det lättaste. Ibland vet man ju inte själv. Och stress utifrån kan vara knepig att minimera. Men gör så gott du kan! Se till att röra på dig, ät näringsrik mat och gör så mycket som möjligt så ofta som möjligt som ger dig glädje. Då är du en bit på väg i alla fall.

Eller nåt i flera dagar. Fast jag gjorde alldeles för mycket i onsdags.
Jag var på sjukgymnastiken på förmiddagen (varför heter det inte friskgymnastik, för det är väl det man ska bli?) och blev så i gasen av det att allt var roligt sedan. Stannade flera timmar på ”kontoret” utan att därför göra nån större skrivarprestation – och cyklade sen en omväg hem.

Senare såg jag en kort video med Christiane Northrup som gav tips på en del gymnastiska övningar för att förbättra balans och styrka, så dem testade jag ju ett tag. På kvällen sen gick jag en promenad – inte särskilt lång… men sammanlagt den dagen blev det en hel del … rörelse…

I går var det inga problem. Idag slog stora stelheten till. Träningsvärk!
Men hade hellre fått bokstavlig värk än det här. Varenda muskelfiber knyter ihop sig som en snigel och skriker: ”låt bli mig låt bli mig”! Risken är väl att även jag kommer att se ut som en dont-touch-me-snigel för gott om det där beteendet fortsätter…

Okay! Samma dag gymmiset – inga cykelomvägar hem, och ingen extra träning… och hör sen!… tills tröskeln är överhoppad

För övrigt har det varit några riktigt fina dagar, och några ganska milda kvällar. Inte sitta-ute-sent-milda, men ta-en-liten-promenad-i-solnedgången-milda… inte illa det heller

Jojomensann!
Och jag fick feedback på Del 2 i torsdags. Muntligen. Bättre omdömen än jag vågade hoppas på! (Falsk blygsamhet…)

Det fantastiska var att MK (Mac-Kompisen och tillika testläsaren) hade läst både den version som jag skickade direkt efter att ha gjort den där första genomgången, OCH den mer bearbetade versionen jag skickade för si så där 14 dagar sedan! Eller när det nu var… Jag var imponerad och sällsamt förvånad, det var inte min avsikt att han skulle behöva göra det!

MEN! Vilken tur att han gjorde det! För jag hade varit på väg att redigera sönder alltihop. Alltså tagit bort alldeles för mycket i  min nit att få till en icke klottrig utan lättläst historia med flyt. Det var JAG som hade upplevt som om jag upprepat mig! Inte konstigt egentligen, efter alla gånger man läst, redigerat…

Nu minns jag inte exakta ordalydelsen han använde; men i mina ord sagt, så hade jag tagit bort för mycket av det som var hjärtat i det hela. Inte överallt och allting, men – fortfarande i mina ord – tagit bort en del av den personlighet som såväl karaktärerna har som berättelsen som sådan. Känslan av att som läsare vara med i berättelsen! Typ… sitta med där på altanen och fika med personerna. Vilket jag i och för sig hade med även i den mer redigerade versionen, det påpekade MK ett par gånger om, men det VAR INTE för mycket av den varan i första versionen.

I övrigt hade han bara gott att säga. Jag skriver bra och berättelsen drar läsaren med sig vidare. Han ömsom skrattar och gråter när han läser manuset, liksom jag när jag skriver det. Och det är så man ska göra, sägs det. Skriva något som man själv vill läsa och ha glädje av på ett eller annat sätt.

Så nu de här dagarna har jag gjort om alltihop! Nej! Inte riktigt så. Men jag har haft de båda versionerna liggande sida vid sida på iMacan, och jämfört stycke för stycke vad jag har gjort för ändringar, vad som behövde ändras tillbaka, och vilket där ändringen var bättre, och vilka helt andra ändringar som behövde göras. I stället för.

Och gissa vem som blev trött i huvudet till slut.

I går kväll och i dag har jag dessutom tagit mig en titt på prologen. Jo! Det ska vara en sån också, och jag har inte mindre än tre varianter flytande. Två där den andra är en förkortad variant av den första, och så en helt annorlunda. För sjutton! Det måste ju vara nåt som fullkomligt slänger in läsaren i själva berättelsen!

Men den behöver ju inte vara slutgiltig förrän romanen i övrigt börjar kännas klar. Så vi har lite tid på oss. Jag och MK.
Frågan är nu bara – har jag redigerat bort onödigt mycket i del fyra också? Hmmmm… Nå det återstår att se. Snart.

Och nu då? Jo jag hade tänkt läsa rakt igenom prologem, del 1, del 2 och del 3, med parallellberättelsedelar som hör till där, men har bara samlat ihop det delarna i ett gemensamt dokument än så länge. Men å andra sidan är ju dagen inte slut än. Och jag sov middag i nästan två timmar.

Tja! Det man inte gör på nätterna…

För övrigt jobbar jag i Pages för närvarande, för att kunna skriva var som helst och på vilken enhet som helst. iMacen eller MacBooken hemma beroende på var jag vill sitta nånstans. MacBooken med till ”kontoret” om jag vill jobba på det där MK är. Och på iPaden om jag inte vill kånka med mig nåt större. Eller som nu, när jag vill sitta ute i solen på framsidan och MacBooken behövde ladda batterierna. Senare, när de olika delarna är klara och allt ska bindas ihop, har jag tänkt lägga över texten på Scrivener.

Och! Jo! Det blev faktiskt sol idag, men inte förrän altanen låg i skugga.

Underrubrik:
Sommarn som försvann

Tagline: Sommaren då varma koftor, vindskydd och i övrigt inomhusaktiveiteter fick spela större roll än sol, strand, skog och långa sköna cykelturer.

Men det är inte vädret som gör att jag jobbar flitigt på mitt manus, det hade jag gjort ändå – men betydligt oftare sittandes på altanen.
Mina uteplatser/altaner/balkonger under mitt liv har alltid varit skrivande och läsande oaser. Oavsett hur de har sett ut. Men i brist på uteplats av något slag – har en fönsterplats fått duga.

Nu passar jag på sitta en stund därute med kaffet efter lunchsalladen – och lite choklad – medan det är en glipa mellan molnen. Funderar och smått hoppas på att den där björken som skymmer middagssolen ska blåsa omkull i stormvindarna. Men då måste jag väldigt snabbt flytta på mig…

För övrigt fick jag sätta lite press på min testläsare. Hur många veckor som helst får han inte ha på sig, även om jag sa att han inte behövde stressa. Lunchmötet i morgon då jag hade tänkt prata om just hans synpunkter på åtminstone Del 2 blev uppskjutet. Han skulle skjutsa fruns dotter till Landvetter. Kollektiv missuppfattning, kallade han det för de hade fått för sig hon skulle resa på fredag.

I mitt stilla sinne undrade jag om han hade glömt meddela mig det, om inte jag först hade råkat kolla upp så han inte glömt. En liten reprimand kunde jag inte låta bli att skicka tillbaka, där jag sa att lunchen var väl inte hela världen. Luncher kan man ha massor av! Men ville ha synpunkter på åtminstone Del 2. Eller få veta att den delen är okej som den är. Och både Del 1 och Del 3 läste han ganska snabbt och stormgillade dem!

Så tillsammans med förklaringen om missuppfattningen, kom också: Du får synpunkter på Del 2 i morgon.

Det är på tiden – och alltid något – även om jag hade hoppats han hade kommit längre i läsandet än så. Det är ingen petnoga korrekturläsning det är frågan om, inte heller nåt i stil med vare sig Heidenstam eller James Joyce utan väldigt lättläst, och han får faktiskt betalt för att göra den här genomläsningen.

Så till del 4 ska jag sätta en deadline. För jag behöver hans feed-back för att gå vidare… eller också får han strunta i det! Och ge tillbaka pengarna han redan fått .

(Han är förstås min Mac-vän också och har hjälpt mig supermycket under årens lopp, och min bäste vän rent generellt, så man får väl ta det hela med en nypa salt…)

Eller  på  Svengelska: Having a narrow point of view
Eller nåt…

Satt för övrigt sisådär 4-5 timmar tidigare idag med manuset. Prologen + Del 1 är nu lagda åt handlingarna (läs:i mappen för sammanfogning med de andra delarna). Del 6 och parallellberättelsen slåss med varandra i hjärnan. Funderar allvarligt på att ta tag i Del 7 tills de där båda bråkat färdigt.

Av allt det här blev jag så trött i huvet att jag cyklade hem – tog en omväg så det blev nästan en mil istället för knappt 4 km. Varmt var det, och kvalmfuktigt efter allt regn som öste ner under förmiddagen. Men kroppen gillade det! – Och jag också.

Och nu har jag suttit ungefär lika länge och bara lekt med Pixlr och några bilder…
Visst har man kul!

Och det känns väl så eftersom jag brukar tvätta på onsdagarna. Som en klocka! Och är det så jag bokar nån annan tid, är det risk att jag glömmer den.
Sån kan man va’ och det går väl bra!

Stormvindar och mörknande himmel här på eftermiddagen. Kraftigt regn utlovas. När ska det bli trevligt cykelväder? Nu tycks cyklandet mest bestå av rundor in till stan och sen i bästa fall en omväg hem. Regn och framför allt blåst tycks vara sommar nu för tiden.
Men för närvarande får man vara glad för en mil om dagen. Liksom äpplen lär det vara bra för magen.
(nu var jag väl en smula vitsig?)

Det rinner på med manuset! Har gått igenom och justerat en del i parallellberättelsen. Det är ju inte så förtvivlat mycket än i den delen, hade velat fylla på med fler händelser, men för ögonblicket är fantasin vad det gäller den mer eller mindre Noll. Men det kanske dyker upp nån idé lite senare. Om inte annat så när jag börjar väva ihop de olika delarna till en hel berättelse. När man börjar se helheten och ställer sig en och annan fråga av typen: Men vad hände med det? Hur gick det sedan? Har det där geväret som hängde på väggen i mangårdsbyggnaden i första kapitlet blivit avfyrat ännu! Och i så fall – mot vem eller vad? Och varför?

Inte för att jag har nåt gevär på nån vägg i den här romanen, men det är ett vanligt exempel som används för att illustrera det där med frön som inte får glömmas bort.

Så jag lägger parallellhistorien åt sidan så länge, och ägnar mig åt nästa del. Vilket är nummer sex i den nuvarande ordningen. Hur ordningen blir när allt är klart har jag ingen aning om, Det blir en senare fråga.
Den delen har jag skrivit i form av dagboksanteckningar. Den kvinnliga huvudpersonens. Om det är bra att göra så eller blir totalt fel, är också nåt jag blir tvungen ta ställning till.

Visserligen kan man skriva precis hur man vill – så länge det är välskrivet, passar med innehållet och för berättelsen framåt. Här har jag liksom ”snabbspolat” tiden framåt, ungefär en och en haölv månad i berättelsen, och rent spontant är jag inte helt tillfreds med dagboks-stuket. Så det gäller att se över det på så vis att ta bort sånt som känns helt onödigt, och göra en lite mer omfattande berättelse av det som absolut ska med.

För där är framför allt en ”anteckning” som måste vara med! Och jag kan lätt tänka att den skulle vinna på att utvecklas mera. Om det så skulle bli 40 sidor till! Ja hela romanen skulle nog vinna på det eftersom den knyter ihop en del bitar och händelser från tidigare. Frön får inte strös på nåt hälleberg, de måste få frodas och blomma!
Det blir en liten utmaning det där… Yippiiieeeee!!!!

Och nu har det börjat regna så smått…

Eders …
– som egentligen borde städa…

ÄHHH!!! Sjutton heller!