Glädjen att komma hem igen.
Sorgen när man inser hur mycket man kommer att sakna vissa människor.

Vi håller kontakten, säger man.
Jag kommer ner och hälsar på dig i Helsingborg, säger man. Det är en fantastiskt fin stad!
Men hur blir det? Man säger så mycket, och menar det verkligen! Men blir det sedan av att man åker ner och hälsar på? Precis som när man slutar skolan, en utbildning, ett jobb, en kurs. Visst ska man hålla kontakten! säger man. Och menar det. Men hur blir det?

Jag har på de här snart elva åren inte landat i den här stan. Den är inte min! Blev aldrig min! Aldrig riktigt ”hemma”.
Förrän nu på slutet. Inte stan i sig, men här där jag bor nu. I byn… eller vad man nu ska kalla det. Förort är det inte riktigt heller. Mindre – men inte liten. Det finns kyrka, skola, pizzeria – och en buss som går en gång i halvtimmen.

Det finns en massa natur. Och trevliga människor. Såna som nickar ett hej när man möts ute på promenaden. Såna som börjar prata vänligt när man möts i församlingshemmet på nåt event.
Men på kvällarna är det mörkt, tyst och tomt. Att titta ut genom fönstren på baksidan, är som att sticka huvudet i en kolsäck. Man är glad de gånger det är stjärnklart och månen lyser. Och vägen på framsidan av husen ligger mestadels öde efter mörkrets inbrott.

Det här är Snöstorp, strax öster om Halmstad…

Saknad!
Meditation och samtalsgruppen jag är med i varannan onsdag kväll. Det gjorde ont i mig så jag nästan grät, när jag förra gången kände det sköna goda i vår grupp. Att inte vara med här längre. Pratet. Skrattet. Det är högt i tak och diskussionerna kan bli väldigt djupa. Till och med Platon kommer med på ett hörn ibland. (Vem har sagt att grottan är rund?) Ja, det intellektuella måste också få sitt.

Mötte i går en konstnärsväninna till mig, Anna.. Saknad saknad…
Cyklade sedan vidare till ett Galleri och minglade i en grupp inspirerande underbara människor. Varför har jag inte varit där mera? Oftare! (Fas3 tog musten ur mig…) Och jag skulle vilja vara med på de där akvarellkurserna fast jag inte kan måla. Eller kanske just därför. För att det är roligt, och inspirerande   Saknad saknad…
Liksom Anna nyss nämnd, blir alltid så fylld av skaparlust och kraft av henne

Rose-Marie, som jag pratar med en gång i veckan – och möter ibland även i andra sammanhang. Saknad saknad…
Kvinnor i kyrkan här bortom hörnet, dessa härliga, underbara damer i olika åldrar jag mött som är så fantastiska, roliga, vänliga. Dom ignorerar ingen bara för att man inte är född i den här stan! … Saknad saknad

Det hade kunnat gå att bygga upp vänskapsrelationer i den här byn – fast det tar förstås tid det där.

Och så min Mac-kompis förstås och de andra på ”kontoret”. Fikastunderna där. Skrivandet. Pratet och tystnaden.
Men Macis kommer inte att försvinna, även om vi inte ses en eller ett par gånger i veckan hädanefter. Å andra sidan jobbar han kanske inte kvar i den här stan så länge till ändå. Han bor på annan ort, som man ibland säger.

Skulle kunna ta mig hit ibland och vara med – i samtalsgruppen nån onsdag eller på heldagsretreaten…
I galleriet för mys- och målarstunder, akvarellkurser… även om jag inte kan måla sen heller, så är det roligt, inspirerande, samma andas vänner… kreativitet… Nå just akvarellkurser och liknande finns väl i Helsingborg också, men inte just de här människorna…
Till ”kontoret” skulle jag också kunna åka- åtminstone så länge Macis finns kvar där… Enklast av allt. Det ligger ganska nära stationen.

Nej! Jag ångrar mig inte! Jag vill hem till staden där jag bott större delen av mitt liv, där jag har mina familjer. Två döttrar av tre. Ingenting slår det!
Och till mina gamla cykelvägar och strövområden.
Till det utbud, de sorters butiker som inte ens finns röken av i den här stan
Till mer människor runt omkring mig

Och så finns Väla och Ikea på cykelavstånd…
Och kommunens stora loppis…

Det kan bli lite för mycket natur ibland även för en introvert, hur vacker den än är. Men det här året med sin tystnad och vila har varit ren skär läkedom för mig. Och nu är det dags att gå vidare.

Jag längtar! Och jag vill ha en bil igen…

Ja! Mycket märkligt. Eller inte?

I samband med att jag flyttade hit för ett år sedan, nästan på dagen faktiskt, rensade jag bort en hel del av mina ägodelar. Slängde en del, skänkte annat till loppisen.
Men det tog inte lång tid efter flytten, förrän jag insåg jag var tvungen göra mig av med mera. Bland annat en byrå som man mer snygg än funktionell. En del böcker och kläder och annat smått då och då, och en väninna till mig fick den ena mattan. Jag menar. Jag har ju bara 31 kvm här, och det ÄR litet!

Och nu? Joodå! Det rensas! Det cyklas till loppiset en del, kastas en del, ges bort en del på annat sätt än till loppiset. Erkänner! Jag har fått eller själv skaffat mig en del under året, men ändå! Inte trodde jag att jag skulle ta det ena cykellasset efter det andra och köra iväg med. Och jag behöver bilhjälp för att bli av med de där trädgårdsstolarna jag fick i början av sommaren. De var för dåliga, mer eller mindre murkna. Jag hade tänkt försöka göra nånting med de bästa bitarna – hade fått fyra stolar plus ett tillhörande runt bord som inte borde ha landat här alls – men ischias och landningsproblem efter Fas3-tiden satte stopp för den karriären. Som byggjobbare. Eller snickare. Så nu ska de till återvinningen. Tillsammans med lite annat skräp.

Ett gammalt parasoll ska också slängas. Det har blivit för fult och när jag nu sedan får så nära till Ikea, är det en enkel match att ta sig dit och köpa ett nytt till sommaren. Jag ska ju verkligen börja om på nytt!
Jag hade snurrat åt det här gamla med hjälp av en liten bläckfisk, men tänkte jag skulle öppna det och borsta bort allt skräp så inte det hamnade i bilen sen. men ni kan inte gissa vad som fanns där inne bland vecken. Jo nån av er kanske.

Där fanns nämligen inte mindre än fyra getingar! Säkert drottningar alla fyra. Det är ju getingställe här ute runt radhusen, men jag lyckades få bukt med dem på min altan då i maj nån gång. Jag gjorde en blandning av vatten, äppelcidervinäger (eller var det ättika), diskmedel och salt, och så strök jag ut blandningen så gott jag kunde på väggbiten mellan fönstren och taket. (Vi snackar om en låg envåningslänga här…)

Getingarna måste ha avskytt den lukten, för jag såg hur ett par försökte ta sig in under taket men flög iväg igen, så jag hade inte några problem alls med getingar i somras. Några flög förstås omkring här, men ingen byggde bo.

Jo innan det där med vattenblandningen, det som gjorde att jag alls tänkte på att försöka hålla dem undan på nåt vis, var ju att en hade börjat bygga bo under bordet. Lyckligtvis upptäckte jag den i tid så jag kunde ta bort boet och tvätta området där det suttit så getingen hittade inte hem sen. Men den flög omkring minsann och letade! jag hade flyttat bordet, och först flög getingen till det gamla stället. Sen hittade den bordet och sökte efter boet på undersidan. Det var då jag kom att tänka på lukten, och såg till att tvätta ordentligt nästa gång getingen var ute för att samla byggmaterial. Och sen googlade jag lite efter tips och av det blev det den där egna blandningen. Det var det jag hade hemma. Och den var ju effektiv.

Och nu hittade jag alltså getingdrottningar i parasollvecken! Tillsammans med nåt som kunde vara skräp – eller kanske var larver eller ägg. Jag vet inte! Dels såg jag inte tydligt – var utan glasögon – och hann inte heller för det vad det nu var föll ner till stenarna, mossan och de fallna höstlöven (hmm) och blev osynliga. Dessutom vet jag inte om ägg eller larver övervintrar, eller om det bara är honorna. Typ gravida…  man kan ju inte veta allt… för i så fall fanns det ju inget nytt att lära sig…

Alltså! Jag gillar natur! Men det kan bli lite för mycket av den varan ibland. Och då menar jag inte bara getingar. Men det tar vi en annan gång. Kanske…

Apropå röjning, dammsugning och sånt…

Det var länge sedan jag skrev om skrivande. Lite fånigt, faktiskt, eftersom jag hade tänkt att det skulle vara huvudtemat här. Men! Jag har inte haft något att skriva om skrivande. Och då är det ju tämligen meningslöst att ödsla tid och energi på att försöka. Då finns det annat man kan göra.

Men jag har inte glömt manuset eller lagt det åt sidan. Inte alls! Visserligen inte jobbat flitigt på det dagligen, men det har ändå funnits nånstans i mitt undermedvetna i stort sett hel tiden.

Jag hade det besvärligt med en del helt nya scener jag behövde skriva. Verkade länge vara helt hopplöst att få till nåt överhuvud taget. Och vad var det jag egentligen behövde få fram? Vad var det som skulle tillföra berättelsen något?

Medan jag försökte, och ofta satt där och stirrade på den tomma skärmen tills jag gav upp och satte på en film istället, var antagligen att det undermedvetna trots motståndet fortsatte att jobba på. Sakta fick jag till ett antal nödvändiga scener. Bearbetade. Flyttade om scener. Tog bort. La till. Fick nån ny idé…

Jag sa till mig själv att aldrig mer skriva en roman av den här typen. En med två berättelser som är både självständiga och hör ihop på samma gång. Och där båda behövs, för att det ska bli nåt helt! Att pussla ihop en huvudberättelse med en biberättelse – oavsett vilken av dem som är vilken. Att få båda berättelserna att vara logiska och riktiga i sig själva, och samtidigt fungera tillsammans. Utan att blanda så det blir rörigt. Utan att ha dem så skilda åt att man inte ser samhörigheten. För jag pratar inte här om bifigurernas time-lines, som slinker in här och där men inte nödvändigtvis behöver vara fullständiga, utan – om i det här fallet – de två huvudpersonernas berättelser. Både som enskilda individer, och i den relation de har tillsammans.

Men så kan man inte säga. Inte bestämma så där en gång för alla att aldrig mer göra på det här viset. Jag kanske visst kommer att skriva en liknande roman. Men om jag inte gör den här klar, så bra jag över huvudtaget kan göra den, kanske jag aldrig mer kommer att göra ett försök att skriva en roman över huvud taget.

Jag läste om det nånstans. Skriv färdigt din första roman, oavsett om den blir publicerad eller inte, för det är det som gör om du får kicken att fortsätta skriva. Att du gör något färdigt! Göra mer än bara påbörja olika projekt som sen hamnar i nån byrålåda. Eller i papperskorgen.
Eller som i mitt fall – i ett antal mappar i Molnet.

Och nu har jag skrivit och pusslat färdigt! Så långt jag vet nu åtminstone. Självklart räknar jag med en hel del redigeringsarbete också. Men då framför allt när det gäller själva hantverket. Språket; grammatiken; meningsbyggnad; bort med onödiga småord, darlings; enstaka mindre nyskrivningar kanske.

Men allt det får bli om ett tag. Nu är manuset skickat till min testläsare. Och till en annan litteraturälskande språknörd. Och jag höll nästan på att glömma skicka till en av mina döttrar som gärna ville läsa. Det ska jag göra om en liten stund. Sen ska jag inte öppna den filen förrän jag får tillbaka responserna, nej inte ens tänka på manuset innan dess.

När jag stängde Scrivener i eftermiddags efter att ha mejlat PDFen, kände jag en intensiv längtan att leta reda på ett annat väntande projekt och börja med det. Har en annan påbörjad roman som kanske… har flera förresten, liksom en mängd noteringar, utkast och idéer. Men nej! Inte direkt på studs! Gör nåt annat ett tag först.
Och vem vet! Det kommer kanske nånting helt nytt!!!

Så jag bakade mig en banankaka, fixade kaffe och satte på en film. Ännu en romantisk komedi. You’ve got mejl. Vad har det tagit åt mig??!!??!?!!!

Men visst är den bra!!!

När folk i en film bloggar, eller som här e-meljar á la nätdejting, så skriver de alltid så bra. Som små berättelser. Och eftersom man då också brukar höra vad de skriver för något, låter det ännu bättre. Man borde nog skriva på det sättet alltid. I jag-form, med lite betraktelser över omgivningen, staden man bor i, vad man gör och var när hur och varför…

Alltså på sätt och vis gör vi just det, vi som bloggar, men varför låter det extra mysigt när man upplever det på en film?

En annan film där nån bloggar, och som jag kommer på just nu, är ”Julie och Julia” där Julia är Julia Child. Den amerikanska mat- och teveikonen som for till Frankrike, lärde sig elit-matlagning på de bästa restaurangerna, skrev kokböcker och – också – lagade mat i teve.
Julie, är tjejen i Bronx (Brooklyn?) som älskar Julia Child och bestämmer sig för att laga alla rätterna i Julias stora kokbok och blogga om det. Varje dag. En rätt. Minst. Under ett år.

Och så Hallmark’s The Love letter, där det växer fram kärlek mellan en man av nuet och en kvinna av dået, med hjälp av ett magiskt postkontor. Det kan man kalla kärlek över gränserna. Tidsgränserna.

Nu får ni själva googla eller nåt…
jag känner inte för att yahooa i dag…
För nu ska jag laga till nåt ätbart…
Linssoppa… tror jag… enklast och fortast…

Jag är trött på facebook. Har egentligen aldrig gillat fejan men trodde den skulle bli till nytta när jag började med affischer och liknande. HA! Trodde jag!

Istället blir man överöst av: fånigheter; ytligheter; hemskheter; farligheter; samhället som går åt pipan; mat som är farlig att äta; mediciner som prånglas ut för profitens skull och gör mer skada än nytta; sånt man måste äta för att bli frisk alt. inte bli sjuk; med mera med mera med mera… Och det går liksom inte att skydda sig mot det!

En av mina bästa väninnor lägger in massor om utbrändhet, sjukförsäkringen och annat sjukt. Jag tycker hon är negativ och bara drar på sig mer negativiteter av det. Hon säger hon är realist och bara pekar på det som är fel för att det ska rättas till.

Typ gå ut och kriga för att det ska bli fred!
Skrika ”var tyst”! Ni hajar?

Hon kämpar också för ren natur, giftfri mat, att värna om djur, att inte använda t.ex Round-up med mera, och i alla de här fallen håller jag med henne. I princip! Men hon KÄMPAR så förtvivlat mycket! Lägger all sin energi på det hon tycker är negativt! Beundransvärt iofs, att hon engagerar sig och vill nåt positivt, men hon trakasseras också emellanåt för sina åsikter. Inte minst om det gäller politik, men även för annat som jag kan tycka är urlöjligt att nån trakasserar för.

Märk väl! Jag tycker väldigt mycket om henne och vi kan prata om precis vad som helst. Men hon kämpar samtidigt med utbrändhet, whiplash, hörselnedsättning med mera. Som om inte det vore nog. Hon liksom suger åt sig det som är fel och/eller sjukt. Det var hon som sa att jag nog har ME/CSF; att jag är en HSP; att MÖGEL (i min gamla lägenhet) inte bara gör en sjuk utan att det tar åratal att bli av med möglets påverkan på kroppen – om man alls blir av med det; att jag borde äta MEDICINER för min värk och stelhet…
Samtidigt är hon ju en så himla go person! Känslig, intelligent, godhjärtad – och vill så mycket gott!

Det läggs förstås inte enbart in ytligheter, negativism och hemskheter på fejan. Det finns positiva aspekter också. Jag har bl.a. valt sidor som har med mat och hälsa att göra eftersom jag alltid varit intresserad av det. Jag har även sidor som lägger ut peppande positiva ord och citat, eftersom jag vill få till mig det som är positivt i världen omkring mig. Tomas Gunnarssons är bara en av dem.

Men likväl dyker det upp alldeles för mycket negativt för min smak. Och det jag verkligen vill se, var är det? Var är de sidor som lägger in ett nytt pepp-inlägg varje dag? Andra inlägg kan dyka upp flera gånger på raken, och varför visas sådant som hände för ett par dagar sedan? När ett evenemang inte längre är relevant!

Framför allt tycker jag det är struligt när man kollar in fb på iPaddan. På datorn kan man åtminstone ställa in så inläggen kommer i kronologisk ordning, men vilket FLÖÖÖÖDE!  Jag pallar inte det där snabba, hetsiga som tycks finnas överallt nu för tiden. Och jag gillar inte att det är fb som styr över mina grejer och de funktioner som jag ska använda

Jag är av den åsikten att det man fokuserar på, det växer. Kämpar man mot nånting, så växer det man inte vill ha. Tycker man att livet är pest och pina och tjötar om det och tänker på det mest hela tiden, så fortsätter man att uppleva livet som pest. Håller man hela tiden på att älta det man tycker är fel, det förflutna, det som är jobbigt – så kommer man aldrig ifrån det.

 

Det man ger ut, det får man igen. Rena rama instant-karma. Le! Säg nåt vänligt! Ge det du själv vill ha! Men inte med baktanken att du ska få det, då kommer det inte från hjärtat och det känner man. Jag är nog inte HSP – Highly Sensitive Personality – men jag är introvert och intuitiv, så tro mig! Man känner av vad som är äkta.
Och det gör säkert du också.

Funderar på att försöka rensa min feja från allt som inte är positivt och se vad som händer. Även om det skulle innebära att jag tar bort en del vänner också. För även om det inte är nåt fel på dem, så kan de dra med sig sådant som är negativt bara för att de har gillat något.
Och vem tusan säger att man måste vara uppdaterad hela tiden om vad som händer i världen! Allt som kan kallas nyheter ska man räkna med är grovt vinklat, så vad är sant egentligen? Vad är verkligt? Och är vetskapen om ”det” (vad det nu är) något som får oss att må bra?
Får se hur jag gör – om jag gör nåt.

Nä nu orkar jag inte älta det här ämnet längre. Nu ska jag återgå till mitt manus istället. Det är kanske mest bla-bla-blaa det också, men det är åtminstone mitt bla-bla-blaa och inget om sjukdomar och annat elände.

Ja han är ju död förstås, huvudpersonen, men det är ju en helt annan sak…

 

När jag nu fick min nya lägenhet gick det väldigt fort – 5 dagar från det jag först såg annonsen på hemsidan till dess jag visste den var min – att jag blev mer eller mindre handlingsförlamad. Om man bortser från alla timmar jag granskat kartan över stadens cykelvägar och var det och detta ligger i förhållande till detta och det. Och alla timmar jag helt enkelt bara tänkt på min kommande lägenhet.

I övrigt har det mest blivit en del lättsett på Netflix. Fast jag var tvungen ta itu med en affisch till adventshelgen, både konsert och julmarknad på lördagen, och sen första adventsgudstjänsten på söndagen. allt på en och samma affisch. Det var seeeeegt… Tog hur många timmar som helt, men resultatet blev bra till slut. Så helt soffpotatis har jag trots allt inte varit. Bara nästan.
För övrigt tappade hela gänget hakan på verksamhetsutskottets möte i tisdags , när jag berättade att jag skulle flytta hem till Helsingborg om bara ett par månader. Vem skulle kunna ta över och göra affischerna? Vem skulle kunna fylla mina skor, skulle man kunna säga. Och nån av dem sa nåt liknande. Vem kan ersätta mig?

Och jag smilar och småler och tar tacksamt emot allt beröm – inte första gången jag får positiv respons på såväl mina affischer som på programbladen och det andra jag har fött till världen under de senaste åren. Och jag är bra på det! Det tänker jag inte sticka under stol med och säga att näää det där är väl inget.… för det är det

Men jag vill inte längre, vilket jag inte sa, så det där lilla försöket att man kan använda sig av mejl… låtsades jag inte höra. Jag ska hädanefter lägga de flesta av mina timmar på att skriva istället. Prioritera mitt eget skrivande, även om jag kanske gör en och annan bild hädanefter. Också egna. Inga affischer.

I lördags förmiddag kom jag på att jag skulle kolla om min nuvarande lägenhet lagts ut på det här bostadsföretagets sida. Jo! Den var ute! Och sista dagen för intresseanmälan var i söndags kväll. Varför blev jag då förvånad? Om än bara för några sekunder. Klart att lägenheter läggs ut så snart som möjligt!
Och strax efter det AHA:et kom insikten att jag måste röja och städa här. Jo! Det var absolut nödvändigt. Men jag pratar förstås inte flyttstädning här, bara nån sorts ögontjänarstädning. Alltså det som syns. Ytan! Diska, plocka bort allt löst som dräller omkring, samt se till att kök och badrum är rena.

Så det blev rena rama hårdträningen i helgen, för jag tänkte ju att det redan i morse skulle kunna börja ringa spekulanter som ville se lägenheten. Man vet ju aldrig!

Här är det så att de 5 hugade lägenhetsspekulanter som har flest köpoäng själva får ringa till den som ska flytta och bestämma tid för visning. Vilket i värsta fall kan innebära att 5 olika spekulanter kan komma vid 5olika tider för att bese palatset. I Helsingborg bestämmer kundvärden en tid och tar med alla 5 på en och samma gång. Så är det överstökat sen.

Men det tycks inte vara direkt nån rusning för att komma och titta på lägenheter ifråga i den här stan. Inte smålägenheter hos HFAB i alla fall. Hittills – på en hel dag – har det inte ringt nån för att titta på lilla underverket. Och lika skönt är det. Nån gång tidigare som jag flyttat inom det här bolaget, kom det en och tittade – av 2 omgångar – alltså 10 st pers – + att en som hade bestämt tid uteblev…

Så här sitter jag med träningsvärk (särskilt i ryggen) i en nystädad lägenhet! Det sista är ju i och för sig väldigt trevligt. På så vis är jag mycket nöjd och glad. Men allt gnuggande på en gång – var lite mycket… Och jag hoppas innerligt att det inte ringer nån i morgon heller. Eller i övermorgon… eller nån gång över huvud taget, nån som vill titta på de här 31 kvadraten… Så kan jag koncentrera mig på att komma hem till Helsingborg. Drömma, fantisera och planera – och röja bort lite mer som jag aldrig använder. Finns både böcker och kläder som skulle kunna…

Ska bli kul köpa lite helt nytt när jag väl är på plats. Inte långt till Väla och Ikea. Till och med cykelavstånd – om bara vädret tillåter. Och böcker hittar jag en hel del på iBooks.

Men se, det hela skedde så plötsligt! JA! Plötsligt hände det!
Fast jag har inte vunnit på Lotto eller nåt sånt… men vinsten är långt bättre än så! Jag har blivit med lägenhet i min hemstad!!!

Och fort gick det nu när det äntligen blev till! Jag har på mindre än en vecka sett lägenheten på hemsidan, ställt upp mig som sökande på den, och NU! IDAG! I EFTERMIDDAG! Fått klartecken att det är min!

Alltså! Jag har stått i kö i 6,5 år, och började mer intensivt kolla lägenheter i våras. Insåg att jag hade hyfsat bra med köpoäng. Till och med för en och annan lägenhet i de mest attraktiva områdena! Alltså Centrum…  Och en del andra där omkring. Men jag vill ändå inte bo så centralt. Vistas i centrala delarna av stan emellanåt – JA! Men inte bo. Och definitivt inte bo så dyrt.

Nu under hösten har jag legat lite lågt. Inte kollat var och varannan dag. Men för en vecka sedan, ja mindre än det, tror det var onsdags, fick jag plötsligt ingivelsen att kolla om det fanns nån passande till mig. Och minsann!!!! En etta på 39 kvadrat! I ett område åt precis rätt håll, där jag bott tidigare och känner väl till. Med bra planlösning, i markplan och med uteplats. Med tvättmaskin och tumlare i badrummet, säkerhetsdörr och VETTIG KYL/SVAL. Mycket ”sval” och bara 24 l frys! Det kallas tydligen för kylskafferi.

Här är grönt och nära till allt jag behöver! Bra centrum med bibliotek och vårdcentral, Ica och apotek, nån sorts pizzeria och vad det nu är mer. Inom gång/cykelavstånd även Lidl, Maxi och Citygross. Och en hel del annat smått och gott. Allt kan man ju inte  minnas, eller se på eniros karta. JU!

Min äldsta dotter bor ca 5 minuters promenad därifrån, min andra dotter lite längre bort åt andra hållet, men inom cykelavstånd. Och det finns massor med cykelvägar åt alla håll genom och runt stan. Kan till och med cykla till Ikea! Förr när jag bodde i en annan lägenhet ganska nära den här, tog det mig 15 minuter att cykla dit och 45 att gå hem sedan. Med last på cykeln… Det verkar som om den cykelvägen fortfarande finns kvar trots en massa ombyggnader av motorvägen – och Ikea – och affärscentrat som sådant… en av döttrarna nämnde att cykelvägen nog var förbättrad den också…

Självklart la jag in en intresseanmälan! Dum vore jag annars! Hyran är inte alls att klaga på och det jag får för de pengarna är helt fantastiskt! Inte fy skam alls, skulle man också kunna säga!

I lördags kl 24.00 var det stopp för fler intresseanmälningar. Då låg jag på första plats. JAG HADE FLEST KÖPOÄNG!!!  Och kunde förstås inte komma i säng på ytterligare ett par timmar.  (Ine i går heller.) Och i morse kom mejlet med inbjudan till visning på torsdag em.

HUR TA MIG DIT? Ca 7,5 mil! Utan bil!
Jag kollade tågen och häpnade över hur mycket en biljett för den sträckan och 40 minuter skulle kosta. Och sen buss från stationen till området – hur mycket kan det kosta? och hur lång tid skulle det ta?

Och sen efter visningens 15 minuter? Eller 30 kanske? Max!
Samma i omvänd riktning! Buss. Tåg. Och sen ta mig hem hit från stationen här. Cykel iofs. Kändes väldigt krångligt och jobbigt och DYRT

Så jag bestämde mig för att skippa själva visningen. Spara pengarna tills det var dags att skriva kontraktet. Skrev ett mejl, där jag sa att jag inte hade möjlighet komma, men kände väl till området och även visste hur en sån etta ser ut. Och JA, att jag ville ha den!!!

Det tog inte många minuter förrän kundvärden ringde mig. Hon hade kollat min ekonomi och allt var grönt, och så pratade vi lite hit och dit om sakernas tillstånd och hon sa hon kunde skicka mig kontraktet per post för underskrift. Och så pratade vi lite till om lägenhet och flytt och lite annat nödvändigt…

Och jag tyckte allt var kanon. Tycker. ÄR!
Det är ju så härligt det här! Snart ska jag flytta HEM!!!

Till mina familjer!
Till stan där jag tidigare bott under ganska många år och där mina barn fötts och vuxit upp.
Till dit där jag har cyklat oändligt många mil i de mest skiftande omgivningar. Skog, öppen mark, bonnvischan!, längs med havet.
En stad med UTBUD! Olika typer av butiker, företag, restauranger, parker, företeelser. Kultur och natur, NAME IT!!!!

Hoppas den där ungerska restaurangen finns kvar… och den indiska… den iranska… thai… ÅÅÅÅHHHH den där thairestaurangen på … !!!
Jag dreglar nästan här när jag tänker på det!!! Blir hungrig bara jag tänker på det! Och de där fantastiska kebabtallrikarna… (Inte tusan kan jag bli total vegan!)

Och jösses så roligt det ska bli att leta upp alla mina gamla cykelrundor…
och strosa i Fredriksdalparken…
släntra runt i city…
och Södercity…

Åhhh JÖSSES!!!!

Lägenheten är min från 1 februari… Så nu ska det planeras och struktureras och förberedas… tills jag ska dansa fram längs den där imaginära Yellow brick road i mina rubinröda skor… som en orkanvind ska jag dansa min väg hem.

Home is where your heart is.

***

THANK YOU!