Apropå det där med utbrändheten…
Egentligen bryr jag mig inte om vilket namn det har. Och jag tänker inte gå till min läkare heller. Det är inte lönt. Det är inte mediciner jag behöver, utan något som läker och helar.
AHA-upplevelsen fick mig att tänka till ett varv extra. Det är ischiassmärtorna som är det värsta. För när det skär som knivar ner genom benen, och vaderna känns som de ska sprängas – då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag kan inte utesluta att det är utbrändheten som hjälpt till att skapa den här inflammationen, men det är sannolikt också de här smärtorna som triggar igång både trötthet och annat som kan tolkas utbrändhet. Så oavsett, ska jag fortsätta boosta immunförsvaret samt stoppa i mig gurkmeja som är inflammationshämmande, liksom jag också ser till att få i mig ingefära, citron och vitlök. Och en del annat smått och gott.
Vad jag däremot inte ska göra, är att pressa mig så mycket med det här som har med den fysiska hälsan att göra. Sannolikt var det just det att jag förväntade mig för mycket, för snabbt, som slungade mig tillbaka till tröttheten. Jag stressade mig själv. Ajajaj…
För övrigt fick jag diagnosen Fibromyalgi 2008 och jag kan inte se annat än att fibromyalgi och utbrändhet är i stort sett samma sak. Jämför man symptom ser man att det mesta är samma. Lite mer fokus på smärta när det gäller fibromyalgi, lite mer på trötthet och deppighet när det gäller utbrändhet. Och så får man det att verka mycket värre att ha ME/CSF. Men det finns säkert en hel del individuella skillnader också.
Min äldsta dotter och jag pratade om detta sommaren 2008. Hon var då sjukskriven för utbrändhet och jag hade just fått diagnosen fibromyalgi. Skillnaden mellan hur vi upplevde våra besvär, var att hon varken hade ont eller stelnade i musklerna vid ansträngning. Smärta är ju ett av de mest framträdande symptomen på Fibromyalgi vid sidan om att det ska (!) smärta när man trycker på triggerpunkterna. (För övrigt mår hon bra nu, så det där att utbrändhet sitter kvar till död-dar behöver faktiskt inte vara sant. Hon bytte bl.a. jobb, utbildade sig i en helt annan riktning.)
Jag har egentligen inte haft ont alls förrän relativt nyligen, och bortsett från en del ”trötthetsont” i ländryggen, är det framför allt ischiassmärtorna som plågar mig och som jag haft dagligen sen början av maj. Lite olika intensitet; ibland smärtor enbart vänster sida, ibland dubbelsidigt. Värst på morgnarna och när jag suttit stilla lite för länge.
Under ME/CSF kan man läsa att ökad mental eller fysisk aktivitet ger reaktioner (läs ”träningvärk” modell mega) som kan sitta i under flera dagar. Jo det stämmer! Promenader ska jag vara väääääldigt försiktigt med. Det störde större delen av förra veckan för mig. Den rörelsen är på ett sätt väldigt monoton, kroppstyngden och rörelsen pressar på bäckenpartiet ganska rejält, irriterar på så vis ischiasnerven och därmed även inflammationen. Tyvärr!
Att promenera är annars mycket bra för hälsan. Gör det! 20 minuters promenad dagligen lär ska göra underverk för hälsan! Det var det jag testade. Tre gånger på två dagar… hm… landet lagom…
Nu har jag förstås ingen aning om ifall min läkare skulle anse att jag har ME/SCF. Kanske. Kanske inte.
Och det spelar ingen roll! Jag fick ju insikten om att jag stressade mig själv! Det var det viktiga för mig!
Nej, jag tror inte att man blir sjuk och sedan aldrig kan bli frisk igen! Egentligen alltså! Kroppen har den inneboende medfödda förmågan att läka sig själv om man bara låter den göra det! (Men mindre det är en sån där sjukdom som faktiskt leder till döden.) Tyvärr är det däremot så i praktiken många gånger, att skavanker och kroniska sjukdomar förblir just – kroniska.
Men även om man inte enbart hittar deprimerande sajter, utan även sådana som kommer med positiva input. ”Hur du blir frisk från din utbrändhet”, så är tillfrisknande i det moderna stress-samhället lättare sagt än gjort, jag vet!
För vad man har emot sig är allt! Samhällets syn och förväntningar, bristen på rehabilitering, stress av olika slag – som från början var det som orsakade sjukdomen. Det finns så oerhört många faktorer som spelar in, som inte bara skapar sjukdomen utan tyvärr även gör det så förbenat svårt att ta sig ur den! Även om det inte är omöjligt!!!
Tro aldrig att det är omöjligt! Inte ens om det tar lång tid!
Vad man måste göra är att släppa så många måsten som bara är möjligt – och inte lura sig som jag gjorde när jag stressade mig att äta rätt, stoppa i mig rätt kosttillskott, och bli frustrerad över att inte kunna cykla/promenera/dansa/röra på mig så mycket som jag ville och borde. Och att ingenting blev bättre. Tyckte jag – för jag gav det inte tillräckligt med tid.
Man måste få INSIKTEN att det tar tid! Jag visste det, andra sa det till mig – men ändå så var ”lång tid” typ 2-3 veckor eller så. Vilket givetvis är totalt fel. En sjukdom som byggts upp under lång tid – i mitt fall uppemot 10 -11 år vid det här laget – tar också lång tid att läka ut! Så här i efterhand kan jag se att det nog började så smått redan våren 2006, även om jag inte började bli medveten om det förrän kanske ett år senare. Och inte ens då tänkte jag i banor av vare sig utbrändhet eller fibromyalg, Nu kan jag se att det fanns tecken redan 2006, men då – nix pix! Blind!
Så inte sjutton blir jag frisk på ett par veckor! Inte ens på ett par månader. Jag trodde jag förstod det, men det gjorde jag inte. Kanske nu?
Så nu då? Jo, ser till att göra sådant jag tycker är roligt! Struntar i det som känns tungt, trist, tråkigt.
Jag mediterar och lyssnar på avslappningsband.
Sover till solfeggiomusik på youtube. Ibland hela nätterna.
Har börjat måla i såna där vuxenmålarböcker. Helskönt. Allra skönast en app jag hittade på App Store som även spelar skön zen-musik medan man klickar i den ena färgen efter den andra. Finns även appar för iPad.
Känns bra att ha börjat strunta i saker. Inte bry mig. Låta diskberget växa, strunta i dammsugning och golvtork. Sitter kvar framför ett avsnitt till av Star trek TOS eller börjar se en långfilm fast klockan anses visa läggdags.
Fast de där städ- och diskgöromålen känns ju inte bra om det växer alltför mycket högar. Men kändes väldigt bra att småfixa med lite sånt nu i helgen. I lugnt och fint mak förstås, och med många pauser
Skulle det här vara lätt? Neheee! Det är det verkligen inte. Man är så självblind så det är inte klokt! Men vill man må bra och inte fastna i sjuktillstånd och medicinberoende för resten av livet, får man allt se till att börja förändra sig själv och sitt tänkande. Vad är viktigt egentligen! Vad trivs jag med och hur vill jag mitt liv ska vara?
Vara snäll mot sig och välja det som är bra för en själv. Det som får en att MÅ BRA! Att ha roligt! Att njuta av livet och se det som är positivt! Välja bort det som känns negativt och som tar ner en. Om man bara blir medveten om vad det är man faktiskt gör, så man inte tror att man är realist (fast man snarare är en negativ pessimist) och måste göra både sig själv och andra uppmärksamma på alla felaktigheter och hemskheter i livet och politiken och i annat… Eller stirra på varenda nyhetsutsänndning för att ”kunna hänga med”. Vad är det som är så viktigt med att ”hänga med”?
Nu ska jag se till komma igång att skriva igen. Helt enkelt för att jag i grund och botten tycker det är så himmelens roligt! Men för att komma igång igen blir jag tvungen att tvinga mig en liten smula. Det är ju inte nödvändigt att bli slö, slapp och likgiltigt bara för att man ska ta det lite lugnt. Då blir DET en ond cirkel. Men å andra sidan är det ganska många saker jag nu börjat släppa efter på, så summan av kardemumman ligger väl på plus i alla fall.
Och nä… jag tror inte på mediciner från farbror doktorn. Jag tror inte på psykofarmaka och liknande droger. Jag tror på gurkmeja, färsk frukt, grönsaker, cykelturer, sol i ansiktet, altansittande, fågelkvitter, skogar och vattendrag, vänner och många hjärtliga skratt.
Min ostyriga penna! 