Körde till Österlen i fredags och kom hem sent lördag eftermiddag. Härliga dagar med lillkillen, utevistelse, mys med dottern och grävande.

Vi hade snabbt kommit på att det är betydligt lättare gräva upp ogräs, gamla lökar och diverse rötter med grep istället för spade. Men den de hade förra fredagen, när jag också var där, hade knäckts i ett försök att lossa rötterna till en liten buske. Så jag övertygade dottern om att satsa på en Fiskars. Dyrt? Inte jämfört med att ersätta billiga knäckta lite då och då. För övrigt – 349:- är väl inte så dyrt!? Inte ens ordinarie pris 399:- är nåt att gruffa över. Anser jag. Tänker själv skaffa mig en sådan när bara…

Inte lika mycket ”träningsvärk” denna gången. Men när jag igår föreföll ha mer ont och var oförklarligt trött skyllde jag på att det var dag två efter trädgårdsarbetet. Träningsvärk brukar oftast vara värst på andra dagen.

Det var det inte. När jag väl hade kört dottersonen till Ängelholm på eftermiddagen, passat på gå in på Maxi där innan jag körde tillbaka, sedan landat efter cykelturen hem, samt fixat mig lite ätbart – fick jag under kvällens lopp en sorts tryck över bröstkorgen och hostade torrt. Halskillande torrt! Men först när jag började hosta rossel, och ömsom frös och svettades, gick det upp för mig att jag var förkyld med bronkerna inblandade.

Sen blev det över 38 i feber och idag är jag bara hemma. Lite retfullt! Jag hade grejer att sköta! Inte bara köpa en grep! Eller köra dottersonen. Men jag är åtminstone inte värre däran än att jag kan sitta på uteplatsen. Trots feber, hosta och huvudvärk, och åtminstone så länge det är skugga där.

En fördel med att vara förkyld är att man inte har samma aptit. Vågar man hoppas på att just det håller i sig ett tag? Kunde behöva tappa några kilon…

För övrigt var det inte mat jag köpte på Maxi Ängelholm. Jag hittade ett par vadlånga sommarbyxor – av någon underlig anledning rosa – och en skjortblus. Randig i vitt och ljusgrått. Med en broderad blomma uppe vid ena axeln. Och väldigt mjuk.

Jag köpte en chokladkaka också. Mörk förstås. Mmmmm….

 

Jag hade totalt missat att det är Pingstafton idag. Så ”alla” gör väl nåt. Jag sitter hemma, är trött efter fredag lördag på Österlen hos DotterL med familj, men också väldigt nöjd med tillvaron.

Har hjälpt till med att gräva upp kirskål och annat grönt som inte önskas i trädgården. Har myst, busat, skrattat och kramats med 4-åringen. Har rätt och slätt suttit i solen, och på det hela taget haft det bra. Efter att dottern och jag kvällsmyst i går kväll med ingefärsté, choklad och lakrits, masserade jag hennes rygg och nacke. Och vi pratade mor-och-dotter-prat. Lite senare, nerbäddad i sängen och helt för mig själv, läste jag ganska många sidor i ”Vargarna i Calla”. Götti-gött-gött, kan man gött säga!

Till eftermiddagsfikat i går hade svärsonen för övrigt bakat en cheesecake i riskokaren. Jo det gick! Supergod! Han fick bara skära bort det svarta på undersidan… HAHAHAHAHA!!! Synd jag inte tänkte på att fotografera den. (Men man kan inte alltid ha huvudet med sig.) Övriga tiden nördade han sig i största allmänhet med en Drönare.

Alltså i min värld är en drönare en sorts geting. Eller en drone i Star Wars filmerna om jag minns rätt. De där robotarna som man massproducerade och hade som krigare. Visst kallades de för drones? Eller det var kanske i nån annan film. Eller droids… orkar inte googla på det nu…

I hans värld, i alla fall, är en drönare en teknisk mackapär med propellrar ihopkopplad med en videokamera, som styrs med hjälp av en mobiltelefon och GPS. Eller nåt sånt. Hur som helst filmade han huset uppifrån med den. Men sen blev det trubbel och han spenderade större delen av tiden med att försöka kalibrera den, så den skulle flyga som han ville.

Jag fattar nada av det där.
Men det gör absolut ingenting.

Att det är pingstafton i kväll gör heller ingenting. Det är inte särskilt varmt ute nu  på kvällen, så jag tänker snart förflytta mig till soffan, sätta på nån film och ta fram tröjan jag håller på att sticka. Den kan gott bli färdig nån gång…

Och i morgon ska jag köpa mig en ordentlig grep till min lilla trädgård. Så mycket lättare att gräva med än med en spade.
Plus att jag mar massor med foton att gå igenom.

… med te och dotterprat. 🙏❤❤❤

Österlen igen. Längtar dit! Men snart nog så…

Tänk! Vilken tur att man har en lastbil i familjen när det är dags för trädgårdsarbete!

Har allt oftare börjat tänka på det. När jag läser andras bloggar. När jag ser min egen.
Min är rätt mesig… tråkig… skrapar bara lite på ytan! En och annan fin bild. Små vardagsglimtar. Av en ganska så o-märkvärdig vardag i ett o-märkvärdigt liv.

Min skrivlärare sa alltid att vi skulle ta ut svängarna när vi skriver. Jag tar inte ut några svängar alls. Försiktig som en lus på en tjärad sticka.

Rädd för att ge ut. Rädd för att avslöja för mycket.
Ge ut vad? Avslöja vad?

Mig själv??? Så att jag får reda på att jag inte duger, inte är välkommen, oönskad!!!

Folk runt ikring i bloggvärlden visar foton av sig själva och sin familj. Visar var de bor – i vart fall på ett ungefär. Andra berättar om svårigheter i livet. Om smärta, sjukdomar, bemötanden av försäkringskassan, arbetslöshet. Åter igen andra om hur det är att vara adhd, asperger, HSP, bipolär…

Många berättar om glädjeämnen, födelsedagar, små ljuvliga nyfödda, bröllop, semesterresor.
Om sitt skrivande och drömmen om att bli publicerad. Eller som på Debutantbloggen. Har blivit publicerad.

Jag har drömt större delen av mitt liv om att skriva, bli författare, bli publicerad. Gick den ena kursen efter den andra och skrev massor under ett antal år. Idéerna kom fortare än jag kunde skriva ner dem, eller något de ledde fram till.

På senaste tiden är det som att jag gett upp den drömmen. Jag vet att jag kan skriva! Men…

Är det feghet? Är det rädsla? Att tro sig om att inte klara det där!
Särskilt som man inte ens har en idé längre. Sätter man sig för att försöka skriva, kommer man inte längre än att tänka på att försöka – förrän hjärnan ekar tomt och svart. Hinner ibland inte ens fram till stolen. Och OM man gör det, lägger man patiens eller pussel istället.

Men det är inte bara skrivandet. Det är allting!
Jag kanske inte klarar av nånting alls!
Kanske inte är värd nånting!!!

Att berätta om sånt här skulle kunna bli som en roman. Låååång! Men en dålig, oläsbar roman. Vad jag vill göra – men inte gör. I vardagen. Tillsammans med de jag känner. I de situationer jag hamnar i.

Jag stoppar.
Säger nej.
Kan inte vill inte!

Följa med på utflykten hit eller dit.
Valborgsmäss i Eket… nej
Julmarknaden… nej
Påskmarknaden… nej
Musikaftnarna… nej
Glasscaféet om somrarna… nej
I grupp till Dunkerska… nej
Vara med på det eller det eller det…

Nej! Nej! Nej!

Vad jag vill skriva om här i bloggen – men inte gör!
Jag vill vara mer personlig. Berätta mera. Tycka till mera. Utveckla tankar mera. De där tankarna som kommer när man cyklar och som sen är puts väck när man kommer hem. (Vadå anteckna!!!)

Varför stoppar jag mig själv?
Vad är det som hindrar?
Varför är jag en sån mes?
Varför blossar det inflammatoriska upp för minsta lilla numera?

Vad är det som vill upp och ut – som egot tvingar kvar nere i det omedvetna!
Jag vill veta!!!
Jag vill släppa taget!

Så sent som i går sa en person en sak till mig, helt i förbifarten medan vi pratade om nåt annat, vilket gav mig en idé om vad som kan vara kärnan i äpplet…

Tänker försöka!
Måste…

Vågar jag…
… gå på djupet i mig själv…

Vågar jag säga de där sakerna till vem det nu är jag bör prata med…
För vissa saker måste man säga till en viss någon, även om det mesta räcker att man själv blir medveten om, accepterar, och släpper fri.

Och jag tror mig förstå, varför det inflammatoriska blossade upp den här veckan.