Har just lyssnat färdigt på bok fem i serien om Harry Potter, The order of the Pheonix.
Tjugonio timmars lyssnande som man rent teoretiskt skulle kunna klara av på två dagar – men givetvis gör man inte det. Ibland lyssnar man kortare stunder, ibland kan det bli flera timmar i sträck, och ibland får man backa bandet, så att säga, för att man blivit störd eller på annat sätt tappat koncentrationen. Det räcker att man helt enkelt råkar komma att tänka på nåt annat, eller som idag när jag körde bil. Konccentrationen höll sig inte alls på nåt boklyssnande då. Och det var nog tur.
I går kväll, när jag hade ungefär två timmar kvar av boken, fick jag för mig att se filmen.
HA!
Ni vet nog hur det är! Boken är alltid bättre än filmen som är gjord på den. Det finns en och annan film som är väldigt bra gjord, nästan som boken, men riktigt lika bra som boken blir de nog aldrig.
Hittills har jag inte gjort så här med de andra HP-böckerna, men generellt sett är det nog samma sak med alla. Filmerna är rätt kass, rent ut sagt. Och jag förstår varför jag för varje film jag såg, hade allt svårare att följa med i och förstå nån handling! Och särskilt nu när jag precis lyssnat på boken och sett filmen, kan jag verkligen jämföra. Det fattas så otroligt mycket i filmen både när det gäller handlingen och hurdana karaktärerna är. Böckerna är riktigt, riktigt bra och det är synd att att inte mer av det finns med i filmerna.
Nu säger jag inte att filmerna är dåliga! Har man inte läst böckerna så kan man uppleva att filmerna är väldigt spännande för att inte säga rent kusliga emellanåt. Helt klart. Men jag vet från när jag tidigare såg filmerna utan att ha läst böckerna, så hade jag svårare och svårare att hänga med i handlingen för var film! Jag tyckte, att till och med den här, The order of the Pheonix, så var det relativt okej, men de tre sista filmerna blev mer och mer obegripliga.
Hur blev det så? Hur hamnade dom där? Vad är dom ute efter? Den typen av frågor dök upp allt mer när jag såg The half-blood Prince, och The Deadly Hollow 1 och 2. Och – vad i hela friden säger de? De mumlar ju bara rakt ner i polokragarna – oavsett om de har nån polokrage eller inte.
Nu kan jag säga så här, och det är förstås bara mitt tyckande: filmerna är i stort sett bara ett synopsis av boken ifråga. Men det är inte så konstigt egentligen. Den här tar alltså 29 timmar för Spephen Fry att läsa, och han läser inte långsamt, och 2 tim 18 min är den som film. Så! Vad tar man som filmmakare med, och vad utesluter man? Inte lätt.
Egentligen borde jag så snart som möjligt se första filmen igen, och jämföra med vad jag tycker om den kontra boken. Är det lika stor skillnad däremellan, som här i bok fem? Jag har en känsla av att det möjligen kan vara så, eftersom jag upplevde de första filmernas handling lättare att hänga med i.
Man får en helt annan syn på karaktärerna också. I filmerna pappfigurer, i böckerna personer. Okej, jag hårddrar det lite, men mest för att markera att det faktiskt är skillnad. I böckerna är personerna genomgående mer komplexa, med bakgrunder som gjort dem till det de är och kanske allra tydligast märker jag det på Harry.
I mina ögon är filmernas Harry mest en tyst tråkmåns, en mesig wimp, som plötsligt lyckas med nåt. I böckerna är han egentligen inte särskilt sympatisk. Rätt arrogant, självrättfärdig och envis. Men betydligt mer ”normal” trots allt! En grabb med den bakgrunden, som vuxit upp i ett hem där han inte är önskvärd – kan han bli så mycket annat? Det skulle väl vara helt knäckt och kuvad i så fall. Och det är ju en himla tur att han inte blev det! Men han är ju också stark och godhjärtad och lojal mot sina vänner. Jo, man gillar honom i boken, bland annat för attt man förstår honom!
Och nu har jag laddat ner bok 6 i serien så jag kan lyssna på den även offline. Harry Potter and the half-blood Prince. Tjugo timmar och 30 minuter har jag nu framför mig med Stephen Fry som uppläsare. Härligt!
Och givetvis är det på Storytel jag lyssnar!
Min ostyriga penna! 