När det är dåligt beställt med orken att hitta på nåt att skriva, kan man alltid sortera bland de där bilderna och tänkvärda orden man samlat på sig. Om man lyckats slita sig från patiensen ”De fyrtio rövarna” förstås…

För övrigt sitter jag med värmedynan längs nedre halvan av ryggen, känner mig seg och tråkig, men gläds ändå över att solen skiner i dag och att jag var ute på cykeln en runda i förmiddags. Vackert som bara den, även om solen lyste rakt in i ögonen. Nackdelen med vintern, att solen står så lågt på himlen. Men vem bryr sig om den nackdelen!

Blev smått lyrisk när jag satt där på sadeln och svävade framåt…
… medan solbelysta diamanter faller som tårar från trädens grenar…

Nytt år och åter vardag. Nästan åtminstone. Trettonhelgen kvar.

Dottersonen började jobba i går igen, inga extra lediga dagar där inte. I går körde mamman honom till Ängelholm på eftermiddagen, i dag och i morgon är det min tur. Han jobbar kvällspass den här veckan och jag slipper i alla fall hämta honom vid midnatt. 😀

När jag för några dagar sedan frågade DotterM om sonen hade hunnit tränat lite stadskörning, svarade hon. ”Jo, vi har varit ute några gånger, cirka 5, Han är lite negativ…”

Jag vet minnsan att han är ”negativ”. Han har berättat hur stressande han tycker stadskörningen är. Körläraren som sitter vid sidan om och ger direktiv, samtidigt som han själv försöker koncentrera sig på själva körningen. De olika momenten. Och det är onekligen skillnad köra i stadstrafik, ska inte säga annat, jag drar mig själv för att köra bil i city. Fast jag har gjort det otroligt mycket förr.
Han har i alla fall en mycket bra körlärare, och har pratat med honom om det här.

Men det är ju bara träna träna som gäller, och kanske det inte blir uppkörning förrän i mars. Som hans mamma förutspår. För det är inte bara att man själv ska vara redo. Sonen är jätteduktig på allt annat, till och med när det gäller att fickparkera. Det ska också finnas lediga tider att boka både på körskolan och sen för uppkörningen.

Men så länge han håller på med det här, är jag uppbokad de flesta av veckans vardagseftermiddagar med att endera hämta eller lämna, och de flesta morgnar veckan han jobbar dag. Oavsett om jag hämtar eller lämnar så är det klockan 15 som gäller, så det blir inte förrän han är klar med körkortet som jag kan börja söka mig annat att göra för att träffa människor och öppna möjligheten för nya bekantskaper, nya vänner.

Men jag vet att jag gör nytta. Hjälper hans mamma – min älskade dotter – enormt eftersom hon inte har en chans att lämna sitt jobb hur som helst för att lämna och hämta sonen. Framför allt inte på eftermiddagarna. Dessutom måste man räkna med risken att något händer på motorvägen så det blir mer eller mindre stopp.

Ibland blir jag trött på att vara uppbunden så här. Att inte kunna göra nåt annat på eftermiddagarna. Men samtidigt är det nog bra för mig att ha de här rutinerna. Det finns en viss risk att jag inte alls hade gjort nåt annat, utan mest blivit sittande hemma. Utbrändheten har inte släppt sitt grepp om mig, har jag insett. Lite kanske, men är fortfarande både stresskänslig och seg av mig. Det tar energi bara att tänka sig att t.ex diska eller städa här hemma.

Att ge mig ut och cykla är nog det enda som känns lätt och som jag inte vill låta bli! Jo! Förstås att emellanåt träffa dottern och övriga familjen också.

Det är ju också det att de där stunderna med grabben är jättehärliga. En stor gåva faktiskt! Kommer säkerligen att sakna dem när han väl kör själv. Dessutom har jag ju fått uppleva hans utveckling från en rumssittande, dataspelande nånting till en som faktiskt acklimatiserat sig till sitt jobb och är jätteglad över att tjäna pengar. Att kunna köpa prylar han vill ha utan att mamma ska betala, att betala för sig därhemma, och att SPARA en del!

Det är en oerhört positiv KICK som han fått!

Och lilla jag har hjälpt till att detta har kunnat förverkligats.
Tänka sig!

 

Det har varit fint väder idag! Några plusgrader. Inte särskilt blåsigt. Solen tittade fram mellan molnen. Inte särskilt tunga moln ens!

Jag hade sovit dåligt i natt, så jag la mig och sov drygt en timme till efter frukosten. Kände mig ändå trött och seg. På nåt konstigt sätt. Men tänker det har att göra med att jag börjat behandla mig själv med zonterapi efter julaftonens idoga matlagande och diskande och ståååååående! (Vi var 12 pers som åt och hade oss).

Cykelmusklerna är bra, men inte kökstjänstmusklerna, så nåt dygn efter julaftonen var jag så stel så det var inte klokt. Från hjässan och ända ner till fotabjället.  Jag var som en enda stor hård knut. Man känner sig som en rädd snigel!

Undrar om det gör ont i sniglarna när de drar ihop sig så där som små svarta bollar. De ser hårda ut då…

Sen jag började hos sjukgymnasten för några månader sedan – minns inte exakt när det var – tycks lederna ha blivit rörligare och smidigare. Men själva musklerna tycks bara bli stelare och stelare. Reagerar jättemycket för minsta lilla extra påfrestning genom att dra ihop sig. Och även om jag inte gör nåt utan blir sittande länge. Fattar att det är en typ av träningsvärk, men…

Nåja! Tanken kom i alla fall att jag skulle sätta igång och ge mig själv zonterapi, och till det se till att massera mig också. Så gott det går alltså eftersom det är rygg och nacke det mest är fråga om och ner om bäckenpartiet och höfterna. Men har inte mindre än tre olika massageapparater till hjälp, och till fötterna använder jag den som ger hårdaste vibrationerna. Vilken dessutom har ett längre handtag och därför också är helt utmärkt att klia sig på ryggen med. Särskilt som jag satt på ett munstycke (munstycke???) som är taggigt och påminner om en kraftig borste. Inte direkt mjuk, dock…

Det måste vara tre gånger nu, som jag suttit där i soffan och försökt komma åt överallt på fötterna och längs med ryggraden, och faktum är att det verkar hjälpa! Hjässan, nacken och halsen kan jag komma åt med händerna. Om jag gör det när jag ligger i sängen, känns det som att särskilt musklerna där från halsen ut mot axlarna har lättare att slappna av och bli mjuka så jag kan bearbeta dem.

Zonterapi och massage! Tänka sig! Trots att jag inte klarar av att tryckmassera under fotsulorna med tummarna! Man är ju ingen supervig barnunge längre.

Men jag vet av erfarenhet att zonterapi fungerar. Man ska bara hålla på att ge/få behandlingar regelbundet under en kanske ganska lång tid. Ju längre tid man haft sina problem, desto längre tid och fler behandlingar krävs innan man blir bra från sina besvär.

Det är mycket vanligt att man får en reaktion i början av en behandlingsperiod. Till exempel i form av smärta, eller trötthet, eller nåt annat. Beroende på vad man har för problem från början. Oftast går det över ganska snabbt, även om det kan komma tillbaka efter varje behandling ett tag framöver. Det är då många som blir behandlade ger upp och tror de blir sämre. Men det är faktiskt tvärtom! Kroppen svarar på behandlingen och börjar läka! Så stå ut med det! Ge inte upp! Ge kroppen en chans!

När jag nu började behandla mig, märkte jag dels att stelheten gav med sig gansla snabbt och mycket tydligt. Men jag blev också trött, och efter gång 2 hade jag jätteont i nedre ryggmusklerna när jag rörde vid dem, och efter gång 3 fick jag jätteont längs höftbenskammen och i skinkmusklerna. Men det gick över under dagen och gav mig inga problem. Problemen fanns innan jag alls började behandla mig. Under själva behandlingarna var det som att jag kunde andas lättare, och rent generellt under och efter de här tre första omgångarna, känner jag mig liksom lättare! Magen svullnar inte upp lika mycket längre, och får heller inte den där obehagliga killande känslan som liknar ångest. Och som fick mig att äta, för att dämpa känslan. Inte bra!

Häromkvällen när jag inte tyckte jag hade nåt att äta här hemma, inget gott i alla fall, så var hungern som kom bara normal hunger. Magen kändes tom och platt! PLATT!!!

Så det här ska jag hålla på med nu ett antal veckor framöver. Typ var tredje dag. Zonterapi. Och ryggmassage. Och sen fortsätta ett tag till…

Ack! Om man ändå hade haft råd att gå till nån och få riktig massage! Gjorda med händer!!!

Och det gamla året ligger bakom oss medan vi ännu bara nosat lite på det nya. För egen del har jag mest legat lågt idag. Stack iväg till Maxi i förmiddags, var tvungen uppdatera med bland annat ägg och rapsolja. Finns nog inget tråkigare än fettfri vegankost! Typ linssoppa med broccoli och potatis. Inget fel i och för sig – men inte varje dag! Festade också till genom att köpa hem krögarpytt, och åt en alldeles för stor portion till middag. Så det blev till att nagga lite på checkkrediten. Men what the fuck! Äta bör man, annars dör man!
Märkte i går kväll att jag hade så tråkig mat hemma att jag helst inte ville äta alls. Men magens kurrande gick så småningom över till skrik så jag gjorde nån sorts bröd. Fettfritt och äggfritt. Hade lyckligtvis lite majonäs att ha om pålägg…

Så det blev bara en kort cykelrunda idag, för efter Maxirundan började det regna. Och det fortsatte det med hela dan. Så spännande är livet på en pinne!

Det är väl i det här läget det är meningen att man ska se tillbaka på året som gått, besluta vad man ska göra under året som kommer – och avge nyårslöften.
Jag har ett nyårslöfte. Att inte ge några nyårslöften. Bra va!?

Året som gått har varit både bra och dåligt, beroende på ur vilken vinkel man ser på det. Det kommer säkert att bli så 2018 också. Omväxlande trist och kul, ensamt och festligt, sol och regn, ännu mer cyklande…

Dottersonen kommer väl förr eller senare att ta sitt körkort. Förhoppningsvis förr. Men jag kommer att sakna de där stunderna med honom när jag lämnar och hämtar honom i Ängelholm. Kommer till och med att sakna att handla på Maxi där.
Men kommer att ha betydligt fler möjligheter att göra och vara med på olika saker här, möta fler och nya människor och  – förhoppningsvis – möta en eller ett par som kommer att bli riktigt goda vänner.

Jag räknar med att stelheten och värken i kroppen ska ge med sig helt, att cykelturerna kan fortsätta bli allt längre, och att jag utan problem även kommer att kunna cykla söderöver, till Råå och där förbi – och sedan hem igen. Eller varför inte cykla Kullahalvön runt! Been there! Done that! Whant more!!!

Har faktiskt mer än dubblat vad jag klarar att cykla nu, mot vad jag klarade när jag flyttade hit i början av februari. 2016 var inget kul år när allt rasade fysiskt. Ischias och hela alltet… all styrka och kondition försvann… och lust… det är väldigt skönt att inte 2016 har upprepat sig… tack för det!

Vad mera?

Jo! Önskar förstås att jag rent generellt bygger upp styrka, ork, kondition och smidighet. Och att jag i och med det även tappar ett lämpligt antal kilo. Åtminstone 10-15.

Jag vill komma igång att skriva igen, och försöker låta bli att oroa mig över att jag aldrig tycks få en endaste idé. Det fick jag förr! Ofta! Men å andra sidan tycks jag blogga mera! Inte bara bilder utan betydligt mer skrivna inlägg. Det är bra! Och jag kan läsa mer utan att tappa koncentrationen, även om jag fortfarande måste pusha igång mig att ta tag i en bok. Men med Storytel så är det lättare, och det kan jag inte se vara något fel.

Och eftersom jag gjorde en hel del bilder tidigare, och bara mer sporadiskt nu, så önskar jag att även att det ska ta fart igen. Bildskapandet. Och fotograferandet! Och med den nya iPhonen som har en ännu skarpare kamera, så kanske det blir så.

---

OCH VAD ANBELANGAR:

oro

negativa tankar

stress

rädsla

deppighet

värk

stelhet

spänningar

 

---

Gott Nytt År!

 

man sätter sig i soffan
lägger den vispade grädden i kaffekoppen
äter upp chokladmoussen
och har det bra medan man dricker sitt kaffe

allt för bara 13 kr på Ikea

man måste vara generös mot sig så länge man har sig