Jojomensann!
Och jag fick feedback på Del 2 i torsdags. Muntligen. Bättre omdömen än jag vågade hoppas på! (Falsk blygsamhet…)

Det fantastiska var att MK (Mac-Kompisen och tillika testläsaren) hade läst både den version som jag skickade direkt efter att ha gjort den där första genomgången, OCH den mer bearbetade versionen jag skickade för si så där 14 dagar sedan! Eller när det nu var… Jag var imponerad och sällsamt förvånad, det var inte min avsikt att han skulle behöva göra det!

MEN! Vilken tur att han gjorde det! För jag hade varit på väg att redigera sönder alltihop. Alltså tagit bort alldeles för mycket i  min nit att få till en icke klottrig utan lättläst historia med flyt. Det var JAG som hade upplevt som om jag upprepat mig! Inte konstigt egentligen, efter alla gånger man läst, redigerat…

Nu minns jag inte exakta ordalydelsen han använde; men i mina ord sagt, så hade jag tagit bort för mycket av det som var hjärtat i det hela. Inte överallt och allting, men – fortfarande i mina ord – tagit bort en del av den personlighet som såväl karaktärerna har som berättelsen som sådan. Känslan av att som läsare vara med i berättelsen! Typ… sitta med där på altanen och fika med personerna. Vilket jag i och för sig hade med även i den mer redigerade versionen, det påpekade MK ett par gånger om, men det VAR INTE för mycket av den varan i första versionen.

I övrigt hade han bara gott att säga. Jag skriver bra och berättelsen drar läsaren med sig vidare. Han ömsom skrattar och gråter när han läser manuset, liksom jag när jag skriver det. Och det är så man ska göra, sägs det. Skriva något som man själv vill läsa och ha glädje av på ett eller annat sätt.

Så nu de här dagarna har jag gjort om alltihop! Nej! Inte riktigt så. Men jag har haft de båda versionerna liggande sida vid sida på iMacan, och jämfört stycke för stycke vad jag har gjort för ändringar, vad som behövde ändras tillbaka, och vilket där ändringen var bättre, och vilka helt andra ändringar som behövde göras. I stället för.

Och gissa vem som blev trött i huvudet till slut.

I går kväll och i dag har jag dessutom tagit mig en titt på prologen. Jo! Det ska vara en sån också, och jag har inte mindre än tre varianter flytande. Två där den andra är en förkortad variant av den första, och så en helt annorlunda. För sjutton! Det måste ju vara nåt som fullkomligt slänger in läsaren i själva berättelsen!

Men den behöver ju inte vara slutgiltig förrän romanen i övrigt börjar kännas klar. Så vi har lite tid på oss. Jag och MK.
Frågan är nu bara – har jag redigerat bort onödigt mycket i del fyra också? Hmmmm… Nå det återstår att se. Snart.

Och nu då? Jo jag hade tänkt läsa rakt igenom prologem, del 1, del 2 och del 3, med parallellberättelsedelar som hör till där, men har bara samlat ihop det delarna i ett gemensamt dokument än så länge. Men å andra sidan är ju dagen inte slut än. Och jag sov middag i nästan två timmar.

Tja! Det man inte gör på nätterna…

För övrigt jobbar jag i Pages för närvarande, för att kunna skriva var som helst och på vilken enhet som helst. iMacen eller MacBooken hemma beroende på var jag vill sitta nånstans. MacBooken med till ”kontoret” om jag vill jobba på det där MK är. Och på iPaden om jag inte vill kånka med mig nåt större. Eller som nu, när jag vill sitta ute i solen på framsidan och MacBooken behövde ladda batterierna. Senare, när de olika delarna är klara och allt ska bindas ihop, har jag tänkt lägga över texten på Scrivener.

Och! Jo! Det blev faktiskt sol idag, men inte förrän altanen låg i skugga.

Underrubrik:
Sommarn som försvann

Tagline: Sommaren då varma koftor, vindskydd och i övrigt inomhusaktiveiteter fick spela större roll än sol, strand, skog och långa sköna cykelturer.

Men det är inte vädret som gör att jag jobbar flitigt på mitt manus, det hade jag gjort ändå – men betydligt oftare sittandes på altanen.
Mina uteplatser/altaner/balkonger under mitt liv har alltid varit skrivande och läsande oaser. Oavsett hur de har sett ut. Men i brist på uteplats av något slag – har en fönsterplats fått duga.

Nu passar jag på sitta en stund därute med kaffet efter lunchsalladen – och lite choklad – medan det är en glipa mellan molnen. Funderar och smått hoppas på att den där björken som skymmer middagssolen ska blåsa omkull i stormvindarna. Men då måste jag väldigt snabbt flytta på mig…

För övrigt fick jag sätta lite press på min testläsare. Hur många veckor som helst får han inte ha på sig, även om jag sa att han inte behövde stressa. Lunchmötet i morgon då jag hade tänkt prata om just hans synpunkter på åtminstone Del 2 blev uppskjutet. Han skulle skjutsa fruns dotter till Landvetter. Kollektiv missuppfattning, kallade han det för de hade fått för sig hon skulle resa på fredag.

I mitt stilla sinne undrade jag om han hade glömt meddela mig det, om inte jag först hade råkat kolla upp så han inte glömt. En liten reprimand kunde jag inte låta bli att skicka tillbaka, där jag sa att lunchen var väl inte hela världen. Luncher kan man ha massor av! Men ville ha synpunkter på åtminstone Del 2. Eller få veta att den delen är okej som den är. Och både Del 1 och Del 3 läste han ganska snabbt och stormgillade dem!

Så tillsammans med förklaringen om missuppfattningen, kom också: Du får synpunkter på Del 2 i morgon.

Det är på tiden – och alltid något – även om jag hade hoppats han hade kommit längre i läsandet än så. Det är ingen petnoga korrekturläsning det är frågan om, inte heller nåt i stil med vare sig Heidenstam eller James Joyce utan väldigt lättläst, och han får faktiskt betalt för att göra den här genomläsningen.

Så till del 4 ska jag sätta en deadline. För jag behöver hans feed-back för att gå vidare… eller också får han strunta i det! Och ge tillbaka pengarna han redan fått .

(Han är förstås min Mac-vän också och har hjälpt mig supermycket under årens lopp, och min bäste vän rent generellt, så man får väl ta det hela med en nypa salt…)

Eller  på  Svengelska: Having a narrow point of view
Eller nåt…

Satt för övrigt sisådär 4-5 timmar tidigare idag med manuset. Prologen + Del 1 är nu lagda åt handlingarna (läs:i mappen för sammanfogning med de andra delarna). Del 6 och parallellberättelsen slåss med varandra i hjärnan. Funderar allvarligt på att ta tag i Del 7 tills de där båda bråkat färdigt.

Av allt det här blev jag så trött i huvet att jag cyklade hem – tog en omväg så det blev nästan en mil istället för knappt 4 km. Varmt var det, och kvalmfuktigt efter allt regn som öste ner under förmiddagen. Men kroppen gillade det! – Och jag också.

Och nu har jag suttit ungefär lika länge och bara lekt med Pixlr och några bilder…
Visst har man kul!

Och det känns väl så eftersom jag brukar tvätta på onsdagarna. Som en klocka! Och är det så jag bokar nån annan tid, är det risk att jag glömmer den.
Sån kan man va’ och det går väl bra!

Stormvindar och mörknande himmel här på eftermiddagen. Kraftigt regn utlovas. När ska det bli trevligt cykelväder? Nu tycks cyklandet mest bestå av rundor in till stan och sen i bästa fall en omväg hem. Regn och framför allt blåst tycks vara sommar nu för tiden.
Men för närvarande får man vara glad för en mil om dagen. Liksom äpplen lär det vara bra för magen.
(nu var jag väl en smula vitsig?)

Det rinner på med manuset! Har gått igenom och justerat en del i parallellberättelsen. Det är ju inte så förtvivlat mycket än i den delen, hade velat fylla på med fler händelser, men för ögonblicket är fantasin vad det gäller den mer eller mindre Noll. Men det kanske dyker upp nån idé lite senare. Om inte annat så när jag börjar väva ihop de olika delarna till en hel berättelse. När man börjar se helheten och ställer sig en och annan fråga av typen: Men vad hände med det? Hur gick det sedan? Har det där geväret som hängde på väggen i mangårdsbyggnaden i första kapitlet blivit avfyrat ännu! Och i så fall – mot vem eller vad? Och varför?

Inte för att jag har nåt gevär på nån vägg i den här romanen, men det är ett vanligt exempel som används för att illustrera det där med frön som inte får glömmas bort.

Så jag lägger parallellhistorien åt sidan så länge, och ägnar mig åt nästa del. Vilket är nummer sex i den nuvarande ordningen. Hur ordningen blir när allt är klart har jag ingen aning om, Det blir en senare fråga.
Den delen har jag skrivit i form av dagboksanteckningar. Den kvinnliga huvudpersonens. Om det är bra att göra så eller blir totalt fel, är också nåt jag blir tvungen ta ställning till.

Visserligen kan man skriva precis hur man vill – så länge det är välskrivet, passar med innehållet och för berättelsen framåt. Här har jag liksom ”snabbspolat” tiden framåt, ungefär en och en haölv månad i berättelsen, och rent spontant är jag inte helt tillfreds med dagboks-stuket. Så det gäller att se över det på så vis att ta bort sånt som känns helt onödigt, och göra en lite mer omfattande berättelse av det som absolut ska med.

För där är framför allt en ”anteckning” som måste vara med! Och jag kan lätt tänka att den skulle vinna på att utvecklas mera. Om det så skulle bli 40 sidor till! Ja hela romanen skulle nog vinna på det eftersom den knyter ihop en del bitar och händelser från tidigare. Frön får inte strös på nåt hälleberg, de måste få frodas och blomma!
Det blir en liten utmaning det där… Yippiiieeeee!!!!

Och nu har det börjat regna så smått…

Eders …
– som egentligen borde städa…

ÄHHH!!! Sjutton heller!

Rätt som det var helg, så är det nästa helg. Trösten i det hela är väl att vi alla, eller åtminstone de flesta av oss, upplever att tiden går fort. Dagarna rinner förbi.

Nu skulle man väl kunna tro, att jag som nybliven pensionista, skulle ha all tid i världen! Och på sätt och vis har jag väl det. Liksom – egentligen – vi alla. Men det är ju upplevelsen av tid som vi lever i, och i den upplevelsen går även mina dagar raskt förbi. Om det är bra eller dåligt? Njäää… går inte att lägga in några värderingar i det. Ibland känns det bra och ibland känns det dåligt. Det beror på hur man ser på saken.

Dålig är däremot min fysiska kropp. För närvarande. Tror hela tiden jag ska bli starkare och smidigare och ha mindre ont. Gör vad jag kan för att det ska vara så, både med mat, motion och träning. Och vila.
Och det kan gå bra! Det finns dagar och stunder då jag cyklar och det  bara är skönt! Även efteråt! Då jag jazzar runt hemma och får både diskat och fixat med annat.

Och sen vaknar jag en morgon och är totalt mörbultad. Som om kroppen är full av hopdragna muskler och sedan omlindad med starka gummiband. Undrar för mig själv om jag dagen innan tog i för mycket fysiskt – eller satt för länge framför datorn. Eller blev kall ute på altanen. Det kan vara vilket som. Eller i kombination. Väldigt frustrerande.

Eller är det mina zonterapibehandlingar som sätter fart på eländet? I så fall är det bara att försöka stå ut och gilla läget – och inte sluta med behandlingarna. För man är ju positivt lagd och tror att allt ska bli bra.
Slutet gott, allting gott – och är det inte gott så är det ännu inte slut.

För övrigt HAR jag spenderat ganska mycket tid framför nån av datorerna. Inomhus framför iMacen, och i soffan eller ute på altanen med MacBooken. Även flera timmar ett par dagar i veckan med kompisen på ”mitt gamla kontor”. Samt tänkte ta mig i kragen att ibland ta med Booken till biblioteket och sitta där. Jag är flitig med manuset. (Jäkla mycket sittande… hehe…) Är klar med Del 2 och har skickat det till min kompis testläsaren, och håller nu på med del 4. Del 3 var såpass okej så det har jag hoppat över tills vidare. Tills att alla delar är på plats och det är dags att se över helheten.

Nu jobbar jag ju med andra genomgången, med betydligt grövre redigering än under den första. Tar bort delar som jag ska arbeta med senare och troligtvis flytta på. Ganska mycket rensning och omstuvning för övrigt. De där 10 procenten som ska bort… de där darlingarna som ska ”killas”…  och jo – jag har killat några darlingar…

Hittar också såna där fåniga grejer som t.ex att det blivit höst, september – och lite längre fram är det någon som njuter av det vackra sommarvädret…
Eller att man i ena stycket sitter på altanen och äter frukost, medan man i nästa är på väg upp till altanen…  t t t t t t t t t t t t t t

Några mer omfattande helt nyskrivna delar har det inte blivit ännu, men ett flertal idéer har poppat upp längs vägen, och jag har gjort noteringar om dem. Och ett helt sjok av bortflyttade avsnitt ska bearbetas, det är en parallellhistoria som sen ska tillbaka in i huvudberättelsen på lämpligt sätt och på lämpliga ställen.
Och det är fortfarande så roligt så jag kan inte låta bli.

Eders…
– för dagen på värmedyna i soffan och med laptopen i  knät

Visst är det ljuvligt med sommarvärme!
Inte för att jag har så särskilt mycket ork i värmen att fnatta omkring ute i gasset, men det har jag å andra sidan inte särskilt stor lust att göra heller. Måste erkänna att det är i varmaste laget, och jag har aldrig tyckt om att fnatta runt i nåt solgass.
Så därför får man väl vara lite extra tacksam för den rätt skuggiga altan jag har, och att jag har inte mindre än två parasoller som kan ställas på rad om så känns nödvändigt.

Och här, i skuggan av  parasollen, sitter jag nu och är flitig med manuset. Del 2 som jag tyckte var klumpigt och tämligen uselt, är kanske inte så dåligt ändå. Finns delar i det som är helt okej – eller kan i alla fall bli efter lite översyn av språkhanteringen – och det andra: tja! Är det bara språkbilden eller har jag en massa Darlings som vore bäst att ta kål på?  Att ”killa”. Eller – som jag först tänkte innan jag nu (igen) började titta närmre på den här delen – behövs det verkligen MER text i anslutning till just det här?

Svaret är förmodligen att det behövs lite av alltihop. Men nu tror jag att att de värsta avarterna kan skalas bort genom att killa ett antal Darlingar – vilka de nu kan vara – samt gå igenom språkhanteringen. Meningsbyggnad, ordval, stryka de där 10 procenten… ja ni vet…

Och visst ska jag skriva nytt också! Men kanske inte så mycket just i den här delen, och kanske inte om och med just den här personen…

Så för ögonblicket tar jag tag i del 2 utan nån tanke att leta reda på synopsisliknande bitar för att fylla ut dem till berättelser i berättelsen. Det blir som det blir när det kommer!
(Har en tämligen god idé om vad det är, och vem det är jag vill ge mer plats åt i berättelsen)

Det är lite varmare idag, trots att det är övervägande molnigt – Lucky me.
Jag kan sitta ute på altanen, utan en massa extra tröjor och en eller två filtar – Lucky me.
Jag hoppas det förblir så.

Jag är klar med första genomgången av manuset, blev det i går kväll – Lucky me.
Men nu ska jag inte skryta över det, för det var ju ”bara” en genomgång där jag delar upp, planerar, justerar och redigerar det mest uppenbara, grovjobbet! – Förberedelser inför det verkliga jobbet! Själva skrivandet!

Men jag har flyt – Lucky me!
Och jag ser att jag har förfärligt härligt MYCKET skrivande framför mig.

Hur kunde jag tro att romanen var klar och färdig – då innan!
Jag var nog bara trött och inte orkade se mer av manuset. Det fanns ju andra omständigheter runt ikring också.
Eller nåt sånt.

Jag ser klarare nu – Lucky me!
Jag ser en nedrans massa stycken som är bara tell-ande – för att inte rent ut kalla dem för utkast eller synopsis – och alldeles för lite show-ande. FUSK! FY NINNA! Du vet och du visste bättre redan då! Du kan och du kunde bättre redan då.
Men för att vara snäll mot mig här och nu – så är det också mycket som är riktigt bra –
LUCKY ME!!!!!
Och jag har både skrattat och gråtit mig igenom manuset. Inte åt mig, utan med mig. Så att säga…

Sen i går kväll satte jag på Netflix och tittade på Mannen från U.N.C.L.E. från 2015. Yeahhhh! Napoleon Solo och Illya Kuryakin! Och jag gillar verkligen det äkta 60-tals stuket. Inte bara i handlingen som sådan, utan ännu mer i sättet att filma. Inte en massa smash smash och snabba klipp och mörka scener…

Föredrar också utan någon som helst tvekan den gamla The Bourne Identity från 1988 med bl.a. Richard Chamberlain som Jason Bourne och Denholm Elliot som läkaren som räddar honom. Det är så man ska bygga upp spänning och berätta en historia. De moderna Bourne-filmerna är mest bara pang-pang, och saknar så mycket från grundberättelsen. Händelseförlopp som behövs för att göra handlingen till en bra story!!! Jag gillar varken filmer eller böcker där man efteråt frågar sig själv: Jamen, vad handlade det om egentligen?
Fast då blir det sällan nåt efteråt. Jag slutar helt enkelt att titta/läsa och gör nåt annat istället.
Älskade för övrigt även romanen av Robert Ludlum. Identitet Kain (1980).

Och nu river molnen isär och det himlen blir blåare. Tycks också börja blåsa mera. Varför kan man inte både få sol och stilla vindar, eller varför inte så nära vindstilla som möjligt!
Å andra sidan har jag tvättstugan i eftermiddag, med lite tur får jag levererat lite stolar och nåt bord för utebruk också. OCH ska bort ikväll. Var det tänkt i alla fall, fast det sista är jag för närvarande tveksam till…

Bla bla bla bla bla …
Nu ska jag börja ta itu med ”det verkliga jobbet”. Göra i ordning storyboarden så långt det är möjligt, och börja SKRIVA!!!!!!