Jag hade svårt somna natten till i går. Låg där med tankar rusande runt bland de grå, men det var roliga tankar! Tankar där jag planerade och det behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Bara lite irriterande eftersom jag inte ville vara vaken på natten, och sen vara urtrött på dagen. Hade dessutom lovat bort mig på fika hos en thejkompis, så nån sova-middag-stund kunde det inte bli tal om. Och även om en del av hjärnan ansåg det skulle vara slöseri med skrivartid, så var en annan del av hjärnan helt klar över att det bara skulle vara positivt att bryta av med lite annat. Lite socialt umgänge, lite tjejsnack så där. Lite skratt. Lite… what ever…
Men vad tankarna där mitt i natten sysselsatte sig med, var att de talade om för mig att jag behövde en storyboard.
– Jag! En storyboard! Nähä. Kan väl ändå inte vara möjligt.
– Jodå! Lita på mig. I det här fallet är det nödvändigt.
– Men jag har aldrig behövt nån innan, så varför nu?
– För att du inte har skrivit på det här viset innan.
– Jag har väl min stil här också?
– Själva stilen kanske, men ingen av dina andra texter är så här långa. Du har fler karaktärer och till och med ett par bihistorier! Du har ju mest skrivit noveller tidigare och PÅBÖRJAT andra romaner. Och det viktigaste av allt och som verkligen kräver en storyboard – är att du alternerar mellan ett par olika perspektiv!
Så länge du har 40-50 A4-sidor är det ganska lätt att hålla saker och ting i huvudet, samt flytta runt stycken eller delar om det skulle behövas. Men ju längre text – desto mer kräver det av minneskapacitet. Hur många sidor har du nu?
– Öhhh… ett par hundra??? Kanske. Inte riktigt.
– Och kan du säga mig åtminstone en annan text du har skrivit där du byter perspektiv?
– Ehhh… Ja… fast… de är förstås inte särkilt långa, men…
– Vad är det som känns svårt i den här romanen?
– Hmmm… erkänner… det har börjat bli ganska svårt att överblicka helheten.
– ERGO! Du behöver en storyboard! En timeline. En hjälpreda. En visuell anteckningsbok, så att säga. För du gör ju redan skriftliga anteckningar om de olika delarna, eller hur?
– Jäpp!
Så efter att ha sovit alldeles för länge i går morse, susade jag efter frukosten bort till Biltema och köpte 3 stycken pannåer i storlek 40 x 50 cm. Dom är inte så dyra där, plus att Biltema bara ligger nån dryg km bort, så det gjorde inte direkt ont vare sig i ben eller plånbok.
Sen blev det förstås lite bråttom i går med att baka muffins att ta med, äta lunch innan dess och lite annat smått och gott. Försökte till och med diska. Så borta några eftermiddagstimmar, och när jag sen kom hem var det bara att öppna internet för att lyssna på ett sånt där direktsänt radioprogram… vad-det-nu-är-det-heter…
Först halv nio på kvällen började jag gå igenom del 2 av manuset, vilket jag sett fram emot hela dagen, och jag höll på till halv ett. Då hade jag grovredigerat och försökt dela upp delen i mindre delar, (host), och var äntligen var klar med det. Men orkade inte läsa igenom allt en gång till för att se hur jag hade fått till det. Jag menar – 38 A4!
Men det blir nog bra till slut. Trots att jag emellanåt slås av tanken: ”vad i hela friden sysslar jag med?” Alltså jag ifrågasätter inte skrivandet i sig. Det är min grej det där med att skriva, och jag varken kan eller vill göra nåt annat för resten av livet. (Inte bokstavligt förstås. Man behöver äta också, och sova, och ha några vänner att umgås med, och läsa … och så vidare…)
Frågeställningen är egentligen den: Varför börjar jag med att genomarbeta, och i stora delar göra om ett redan befintlig romanmanus! Med början, mitt och slut! Och redan grundligt redigerat otaliga gånger!
Svar:
Den var inte tillräckligt bra som den var, och samtidigt gillar jag den! Jag gillar personerna och handlingen och den har knackat på min skrivarhjärna flera gånger om nu under senaste tiden.
– Är det inte dags nu? frågar den.
– Jo det är det, svarar jag. Nu är det dags.
Först idag satte jag upp de där pannåerna, och nu får väl den närmaste framtiden utvisa hur jag fixar att använda en sådan. Men post-it lappar var nog inte det bästa valet. De rundar till sig! Hoppas de slätar ut sig så småningom, för de där testlapparna jag satte upp behövde två pins var. Och jag ville gärna ha färgade anteckningslappar! Hade nån tanke om att var person skulle ha sin färg, men då hade jag behövt fler färger, insåg jag.
Och fotona blev så usla, mörka och med dålig skärpa, att jag bara var tvungen hitta på nåt med dem. För väggarna är vita, och pannåerna är vita, bara så ni vet.
Nu lite te-fika och sen tillbaka till manuset del 2. Håller på läsa igenom, men det blir fortfarande en massa ändringar på än det ena än det andra.
Är jag överdrivet petig tro? Näääää…
Är jag en nördig språkpolis? Jaaaaa…
Min ostyriga penna! 