Fyra juldagar, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Hemma. Och mest i soffan. Julaftons förmiddag var jag i och för sig nere i kyrkan på den lilla samlingen vid krubban. Birgitta hade frågat om jag ville komma med ner, hon kunde fixa kaffet själv, sa hon och jag sa att i så fall cyklar jag men om det skulle stå regnspön i backen så kunde jag åka med henne. Men hon skulle vara där redan klockan tio, en hel timme innan dt började, och jag erkänner – det hade jag inte lust med.

Nu var det ju bra cykelväder, och nog räckte kaffet till. Det kommer aldrig så många vid ett sånt där tillfälle. Och med plastmuggar och ett fat pepparkakor så var det kyrkkaffet enkelt fixat. Och Krubb-betraktelsen var väl okej den med. Och det där med lite samling av såväl bekanta som obekanta.

Ett par av de kända kom fram till mig efteråt och tyckte det var tråkigt att jag skulle flytta. jag gjorde ju så fina affischer. Det är så man undrar om det bara är för affischernas skull. Och om det är tråkigt att jag flyttar förutom för affischernas skull, kan man också undra varför de inte hört av sig lite mer till mig under tiden jag bott här. Det känns som om det i de flesta fall är så att det är jag som på ett eller annat sätt tagit kontakt, och ibland har det varit så att slumpen gjort att man kommit till samma plats på samma tidpunkt.

Min Mac-kompis och jag hade ett litet samtal tidigare idag om just det där med sociala kontakter. För låt oss säga så sent som på åttitalet – och tidigare förstås – tycktes folk rent generellt ha med tid för varandra. Även om man jobbade mera, så hade man samtidigt mer tid över till att umgås. Att höra av sig, att ta en enkel fika ihop, bjuda hem den som var ensam, att bjuda på sig själv.
Nu med all förenkling och tidsförkortning, har vi allt mindre tid. och den tid vi har är ofta till att dels stressa, dels vistas på diverse sociala medier. Facebook inte minst. Det behöver inte vara fel i sig, men vart tog det andra vägen. Har vi inte förlorat en hel del i medmänsklighet på kuppen?

Jag hoppas att jag har fel, och jag har säkert fel om man ser till olika grupper, områden, städer osv. Men om man ser på världen rent generellt och objektivt, har jag inte ganska rätt då?
Visst finns det fortfarande ställen och tillfällen där en främling kan komma in och bli välkomnad och delaktig, det säger jag inte annat, men hur vanligt är det? Och borde det inte egentligen vara just så överallt?

Och nästa år ska jag förhoppningsvis och troligtvis inte vara ensam hemma hela helgen. (Och jag såg den filmen på Netflix en av dagarna…)