I går, närmare bestämt.

Mellerstan ska flytta. De båda äldsta, sönerna, flyttade till egen lägenhet fr en vecka sedan. Sen dess – ja egentligen redan sen innan – har det varit full rulle där borta. Huset ska säljas och hon själv och dottern ska flytta till lägenhet.

Men innan dess är det ju mycket som ska göras. Mycket i huset som har fixats redan, och en hel del kvar att göra. På torsdag ska det fotograferas så det finns flådiga bilder att lägga ut på hemnet.

I går skulle det röjas ute och även jag var där. Lyckligtvis var inte jag den hon förlitade sig mest på att fixa – tror det knappast i alla fall, för i så fall hade hon blivit besviken. Men jag hade ju sagt innan att jag inte visste hur mycket jag klarade och orkade, men skulle göra så gott jag kunde.

Harregu!!!! Jag säger bara det! Inte trodde jag att jag är såååå uschlig i ryggen!!!! Och med uschlig menar jag här: STEEEEL!!!

Okay! Inte hade jag nån sorts övertro på att jag var fit for fight eller så, nog visste jag att jag är stel alltid! (Menar inte 100% av tiden, men att det var SÅÅÅ illa!!!! Puh!

Att jag skulle vara med och kratsa bort ogräs mm mellan stenplattorna på den yttre delen av trädgården sa jag genast nej till. Sitta på huk eller kravla omkring på knäna är inte min grej. Så helt klart inte.

Istället skulle jag klippa ner så mycket som möjligt av vinrankorna som hängde ner över verandataket. Tidigare har både hon och jag dragit i de där grenarna för att ta bort det, men det var ändå en hel del kvar. Hon pekade på en sekatör och så skulle jag lägga grenarna i roullebören (Snälla nån! Kan ni inte skånska? Okay! Skottkärran, då. Bättre så?)

Till en början gick det väl bra, så länge jag kunde stå på verandagolvet… och det inte stod stora, tunga blomkrukor fulla med våt jord och fjolårsgamla plantor i vägen. Men det var likväl armarna mer eller mindre rakt upp i vädret, och huvudet böjt backåt i en vinkel nacken inte gillade… och så den där lilla sekatören som inte helt klarade de grövre grenarna… var fanns den där sekatören som var grövre och hade långa skänklar? Dessutom försökte ryggen redan nu prata med mig att det där jag höll på med just nu inte… hm… shhh…

Hann inte undersöka saken med den långskaftade sekatören, för så kom M och bad mig få undan en hög med vissna löv i det andra hörnet av uteplatsen för hon skulle använda högtrycksspruta över hela trädäcket. Tog tacksamt emot möjligheten.

Men kom snart på att det blåste en del trots allt, det märktes inte lika mycket under taket, så av varje skopa löv på skyffeln for väl hälften av innan den nådde sopsäcken. Döfött jobb, med andra ord. Nästan i alla fall.

Storasystern rensade ogräs längs med huset, kanter och rabatter. Dottern klippte gräsmattan så det blev gjort innan den blev dränkt av vatten. Utanför själva trädgården, på den stensatta delen, höll 3-4 andra personer på att rensa ogräs mellan stenarna.

Jag tog ett tag till på de där vinrankorna slash grenarna. Ryggen började skrika åt mig och nacken stämde in. Jaha! Och javisst ja! Det var ju mer löv kvar där borta i hörnan. Fick väl undan det värsta. Och M sprutade vatten på trädäcket så det vibrerade i de gamla plankorna. Men blev de renare???

Jag hittade en piazzavakvast och började gnugga med den på plankorna. Ah, bry dig inte, sa M, men jag fortsatte. Och minsann om det inte hjälpte till i alla fall. Det ingrodda lossnade lite lättare, särskilt där vatten hade hunnit ligga på en lite längre stund.

Mitt i alltihop bad M mig köra iväg den fulla skottkärran och tömma den. Det hade väl varit okay, om det bara hade varit luft i däcket. Nu kändes det som som att bära en elefantunge på slaka armar, och jag vet inte hur många gånger jag pausade på vägen dit. Nåt hundratal meter eller så… jäklar hörni, armar och axlar…

Så fick storasystern order om gå ut och hjälpa till med stenplattorna, dit dottern redan hade förvisats. Nu vet jag inte hur många som höll till där ute och krälade runt. Jag sattes att plantera små minipenséer i de där krukorna – som jag tidigare hade asat (lyft-dragit) ner från trädäcket till gräsmattan, utom de båda största för de kunde jag inte ens rubba. Vid det här laget hade det börjat vibrera betänkligt i mina muskler. Nacke-rygg, och ett tämligen smärtsamt grepp uppenbarade sig nu runt höftbenet. Men jag knep ihop och fortsatte att trycka ner små pensé-plantor i den våta jorden, som helt säkert inte var ny… det luktade… mer än bara våt jord… urk…

Men bara det ser bra ut på fotona på hemnet så!

Så efter det jag gick inomhus. Sa jag inte klarade mer nu. Hela ryggen darrade, liksom långt ner genom armarna. Höftbenet kändes vadderat… tjockt och smärtsamt…

Där inne fanns i alla fall kaffe. Och Oatly’s iKaffe-mjölk. Nån sorts chips låg på bordet… jag glufsade i mig nån handfull (mot bättre vetande) och så låg där några såna där protein-bars som smakar som chokladgodis. Bröt av en bit och smakade. Erkänner! Smakade jättegott!

Tog en raid i kylskåpet. Rent och fräscht och … halvtomt. Hittade ett paket med rökt skinka. Tog några skivor. Öppnade ett lock på en stekpanna. Där var nån kycklinggryta. Tog några rejäla bitar kyckling och stoppade i munnen. Gjorde i ordning mer kaffe med havremjölk och gick sen in i rummet och satte mig i soffan.

Där blev jag sittande med kaffemuggen och iPhonen tills värsta muskeldarrningarna hade gett med sig. Men det kändes… inte helt kul. Men var i alla fall varmt och skönt. Vilket man inte kunde beskylla väderleken för att vara.

För övrigt hade det mitt i allt ihop kommit en regnskur.

Sen kom nån in och det började prassla runt i köket. Efter en stund gick jag dit. Det var äldste dottersonen. Han hade jobbat med stenrensandet och satt nu och åt. Jag snodde åt mig resten av den där proteinbaren och så pratade vi lite grand. Sen skulle han hem till sig.

Så småningom kom jag också hem. Till mig. Då hade hela trädäcksverandan fått sig en rejäl högtrycksspolning, och hade blivit riktigt snyggt! Och blomkrukorna med de pyttiga penséerna hade lyfts upp på trädäcket igen och allt därute såg bra ut! Men fy så kallt det kändes, när jag klev ut i friska luften! Så det blev alla lager på, inklusive regnbyxorna, och vindtygsjackan fick vara på under jackan, och den extra mössan krängde jag över den första tunnare – så det var inte ens en chans att få på hjälmen. Sen gick jag dessutom den första kilometern innan jag klev upp på cykeln, för då hade jag blivit varm igen.

Sen hemma, satt jag med värmedyna längs ryggen hela resten av kvällen. Sov som klubbad ett par timmar längre än jag brukar sova, men kände mig ändå inte utvilad när jag vaknade. Tog lugn frukost och sen en promenad. Tyckte det kändes ganska ok. Men vid lunchen sen anföll megatröttheten igen. Chrashade och sov igen, 1 – 1,5 timme nånting. Så det blev inte att jag cyklade till M idag för fortsätta hjälpa till, men i morgon kväll har jag lovat ska komma dit. Och på onsdag vid lunch ska jag också dit, efter att jag varit hos kiropraktorn. Onsdag har M tagit ledigt hela dagen för att se till att allt är röjt, ordnat och snyggt tills dom kommer på torsdag för att fotografera.

Och jag ska passa mig noga för att klippa några fler eventuella vinrankor. Även fast jag hittade det där långskaftade åbäket sedan, som faktiskt tar även de grövre grenarna – och gör att jag når.

Nu ska jag snart sova som klubbad igen – hoppas jag. Men hoppas också att jag ska vakna utvilad i morgon och inte crasha vid lunch igen. För i morgon eftermiddag är det stickgruppen på biblan, och det brukar vara den roligaste eftermiddagen på hela veckan. Snacka om vad härliga, underbara och humoristiska gamla tanter är! (Och även lite yngre tanter.)