Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på, när jag började lägga in gamla texter i den där andra, nygamla, bloggen.
Inte för just den sakens skull!
Back-up på det man vill spara är alltid bra att ha. Och jag kan gott lägga in mera där av samma sort, vartefter jag hittar sånt jag vill bevara.

Det man har skrivit och lagt ner tid, energi, kraft och glädje i, det betyder nånting för en! Och den där gamla ADHD-bloggen betydde nånting då, vilket den gör även nu. Kanske ännu mera nu, har jag förstått!

Men sen var det ju det, att formateringen försvann när jag kopierade filen till wordpress. Och det var ju lite trist! Eftersom det har bloggformat vad gäller utseendet, även om allt nu ligger på en och samma sida.

Men det där ville jag ju snygga til! Få datumet så man ser att det är ett datum, och så att titeln på respektive blogginlägg har en tydlig rubrik. Och här och där behövde texten glesas ut, delas upp i paragrafer och så vidare. Jag sa ju att all formatering av texten hade försvunnit. 😀

Inte svårt i och för sig. Och så skulle jag ju läsa min gamla text samtidigt som jag gjorde det. Som började den 11 juli 2011 och sträckte sig till den 21 september 2012. Lite drygt 14 månader. Det skulle väl gå både fort och lätt?

Det var bara det, att plötsligt fick jag syn på hur många ord dokumentet bestod av – 108 205.

ETT HUNDRA ÅTTA TUSEN TVÅ HUNDRA FEM ORD!!!

En regelrätt roman. Finns romaner som är kortare än så.

Så vad har jag gett mig in på?

Men med tanke på att jag för närvarande håller på att gräva i mig själv – inte bokstavligt alltså, för guds skull – och dessutom kommit en bit på väg med läsandet där och editerandet, så kunde jag bara inte sluta med det! Det var en enorm epiphany som öppnade sig inför mig.

Så detta var alltså jag, hur jag hade det, hur jag mådde, vad som hände mig – för åtta – nio år sedan. När jag fick min ADHD diagnos och livet var – som det var…

Epiphany:
A moment of sudden and
great revelation or realization.

Det känns som mycket längre. Som tjugo år sedan snarare än mindre än tio. Men det var bra jag leddes dithän, att få idén att rensa datorn, att besluta att spara vissa saker och så läsa det här. Känner redan att det kommer att vara till jättestor hjälp för mig nu, att påminnas om hur det var då. Hur mitt liv var då, hur jag mådde, och vad jag lärde mig om mig själv under den tiden.

Jag fick alltså min ADHD diagnos då, och i början – före alla tester – var det tal om eventuellt Bipolär 2. Någon ”pyska” kunde se vissa tendenser till Aspberger, vilka jag numera är rätt säker på att jag har i mig också, även om diagnosen enbart säger ADHD.

Insikterna som jag redan börjat snappa upp från den där texten, förklarar så mycket om hur jag är nu, vad det är jag reagerar på och varför. Erkänner! Jag hade glömt en hel del! Såg väl inte skogen för bara träd, kantänka. Och på nåt plan vill man ju vara – normal.

Vad nu normal är… ???

När man lever mycket ensam, är det lugnt och fridfullt. Ensamt förstås, tråkigt emellanåt, och visst längtar man ibland efter sällskap. Men man slipper också konflikter, man blir inte triggad till stressreaktioner. Man mår inte dåligt på det viset!

Det förklarar så tydligt varför jag inte klarar av vissa personer, vilka får mig att må ruskigt dåligt.

Det är inte fel att fly. Det är en överlevnadsinstinkt. Att fly för sitt liv, mentalt ”bara” eller bokstavligt talat fysiskt. För man kan inte ändra på den grundpersonlighet man har fått här i livet.

Jag kan inte lära mig att hantera (läs: stå ut med) en annan människas personlighet, när dennas personlighet gör mig sjuk på ett eller annat sätt.
Jag kan givetvis heller inte begära eller på något vis förvänta mig, att denna person ska kunna ändra på sig eller sin grundpersonlighet.

Det vore grymt av mig att förvänta mig en sådan sak, liksom lika grymt mot mig själv, om jag skulle tvinga mig till att bli en annan än den jag är.
Det gäller bara att hitta bästa möjliga sätt att leva med sig själv, just som den man är.

För det finns alltid en plats för var och en… och vi har alla det som är gott, bra och positivt i oss.

Säger den här ADHD – Asperger – personligheten
Nina