Månadsarkiv: november 2020

Skrivande

Den oanvända pennan

Igår alltså! Helt vansinnigt. Nej inte vansinnigt, det vore att överdramatisera. Men irriterande? Lustigt? Idiotiskt?

Alltså! Det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Jag gör precis som jag vill. Ingen att redovisa för – mer än mig själv då. Eventuellt. Men jag ville ju! Hade bestämt mig! Och så glömmer jag totalt!

Den där NaNoWriMo grejen. Det flöt på så bra. 19 dagar i sträck har jag skrivit, och var uppe i det allra närmaste 41 000 ord! Och så sitter jag där i går kväll och glömmer totalt bort att jag ska skriva!!!

Jag skriver bäst på kvällar, även om det inte är uteslutet att jag skriver vid nån annan tid på dagen. Under dagen gör jag annars sånt som ska göras – utom möjligen att diska. Jag är ute en sväng med cykeln och eller ordnar med ärenden, handlar, och så vidare. Matlagning och ätande är avklarat, och vid den här årstiden har det dessutom i allmänhet blivit mörkt när jag sätter mig ner med laptopen i knät. Undantag nu idag när klockan bara råkar vara tio i elva. Men jag är forfarande förkyld och har det mesta av det sittandes i muskler och leder.

(Det var då attan också! Ska det aldrig försvinna? Fast jag har haft ett par dagar den här senaste veckan då jag mått prima! På alla sätt! Och sen är det tillbaka igen!!!)

Nåja! I går i alla fall. Då sitter jag där och stickar och tittar på The Vicar of Dibley med Dawn French och skrattar halvt ihjäl mig mellan varven. Och glömmer totalt bort att skriva nånting för NaNoWriMo grejen! Inte förrän klockan ett på natten när jag sträcker på mig och tänker att nä nu får det nog vara så här för idag, då kommer jag ihåg att jag skulle ha skrivit!

Attans också!

Men för sent. 

Alldeles för sent.

Okidoki! Hade varit roligt och känts bra att kunna pricka av de där 21 dagarnas skrivande i ett sträck. Men nu är det kört. Jag fick i och för sig en badge för 40 000 ord, och det lär knappast bli nåt problem att nå 50 000 innan månaden är slut. Och inte är det hela världen att jag har missat att skriva en dag. Men lite retligt är det allt. Att missa så här när det närmar sig upploppet.

Sen kan jag förstås inte skryta med att jag skrivit nåt ”vettigt”. Än mindre nåt bra. Men det var inte mitt mål heller. Mitt mål var enbart att skriva, och förhoppningsvis dagligen. I ett tappert försök att få igång mig igen. Så det mesta har varit varierande typ av dagboksanteckningar, vilket inte har varit helt fel. Inte alls. Kommit in i skrivflow flera gånger om, och lyckades kräka ur mig tankar som gav mig AHA-upplevelser. 

Vilket inte är något jag ska uppehålla mig vid. Inte här och nu i alla fall. Kanske vid ett annat tillfälle.

Här och nu är det grått och regnigt utomhus, och inomhus sitter jag i soffan med min för närvarande bäste vän – värmedynan – och varm latte – och längtar efter bättre tider. Och då menar jag inte väderleken. 

Med andra tankar

Skulle bara skriva, vad som helst…

Knän! Älskade oumbärliga knän! Vad är det ni vill? Vad är det ni behöver? Och varför har jag inte tålamod att se tiden an?

Kanske inte så konstigt. Det är länge nu som jag haft det här stela konstiga. Trötta muskler, råkade jag säga vid ett tillfälle. Och jag vet, jag vet!!! Nu tjatar jag om det igen! Men vad ska jag göra? Tala då om det för mig! Lär mig det jag behöver veta! Lär mig vad det är jag behöver göra!

Tålamod.

Rygg skuldror nacke. Rent logiskt kan jag nog förstå. Men det är svårt att bara ha tålamod, bara låta vara. Låta det läka ifred och låta det ta den tid det tar.

Jag vill ju ut och röra på mig fysiskt! Jag vet hur hälsosamt det är ur alla aspekter! Men när jag gör det, än så länge när jag gör det, så blir det väldigt jobbigt efteråt. Som om jag piskat mig själv. Slagit mig! Straffat mig för nånting. Och jag vet inte vad det är jag har gjort fel. Varför behöver jag bli straffad? För vad?

Eller jag straffar mig själv trots att jag inte har gjort något fel som är straffbart. Ändå gör det ont och jag ser inte kontentan av det hela. Kan inte följa tidslinjen.

Nej! Nu är jag nog lite fel ute. Men bara lite. Jag kan se år med stress, till exempel. År med ensamhet mitt i arbetslivet och arbetslöshetslivet. Var gick det fel? Och när!

Gick det verkligen fel nånstans, eller är det bara som jag tror? Jag har gått igenom delar av mitt förflutna. Sådant som poppat upp ur minnet och velat bli undersökt, tittat på. Och har har tittat, undersökt, skrivit om, rensat ur mig, lagt ifrån mig. Tagit bort de negativa känslorna och gått gått vidare.

Visst har jag väl det?

Det kanske inte alls är nåt sånt. Den nuvarande stelheten i kroppen är kanske inte alls psykologisk. I varje fall inte nu längre. Stressrelaterat i viss mån, säkerligen, men även det faktum att jag inte är ung längre. Men hade det bara varit det sista, åldern, hade det nog inte varit så illa som det nu råkar vara.

Stress gör att man spänner sig. Som till flykt eller som till att slåss. Och när man varken flyr eller slår till, så permanentas spänningarna och sliter på kroppen. Den sliter på celler, på leder, på muskler. Det blir artros och slitaget blir värre. Det saknas mer kollagen ju äldre man blir, och slitaget blir värre. Man blir rädd, ledsen och orolig för att det är som det är, och slitaget blir värre. Det blir inflammationer i leder och muskelfästen, i bindväv och ligament. Kärt barn har många namn, och slitaget blir värre.

Så kommer det till något positivt!!! Bättre mat! Kött. Buljong. Brosk. Kollagen både från maten och från tillskott. Men det är bara en källa till positiv påbackning. Man lägger bakom sig psykologiska belastningar från det som varit. För länge sedan. Man möter nya människor som ger positiv input. Och man gick i pension redan innan dess och slapp ifrån Fas 3. Kanske den värsta sjukdomsskaparen av alla. Den som talade om att man inte bara var helt värdelös, utan man var en potentiell fuskare, smitare, lögnare – för inte kunde man väl ha ont! 

Nejdå! Man hade bara blivit så gammal att ingen arbetsgivare ville ha en! Det blev man redan när man var 34! 

Så cynisk då! Överdrivet? Kanske det. Men inte helt osant. 

Sedan! Långt senare, i det nu som är nu, är det corona och näst intill isolering. Inte för att jag är så sjuk och gammal att jag måste isoleras. Å nej! Men allt man gått på och brukar göra, allt det där mysiga när man träffar folk, pratar och skrattar, det är inställt. Stängt tills vidare! För att inte sprida smittan, heter det!

Men tänk om det ändå finns kvar när vi tittar fram igen och får lov att börja umgås igen? Tänk om det helt enkelt bara är så att visa ska dö, vissa ska bli sjuka men inte dö, vissa ska lära sig ett och annat på kuppen, vissa ska se världen och mänskligheten gå vidare i en helt annan anda! Bli en bättre värld! 

Om det bara vore så att de som ändå är och varit redo att dö inom en snar framtid. Oavsett om de är medvetna om det eller inte. Oavsett ålder. Att de skonsamt och stilla somnar in i ett ”äntligen”. För att komma tillbaka i en ny skepnad för att hjälpa till bygga upp vår värld igen. En bättre värld. En mer andlig värld. En värld där kärlek och omtanke till nästan är den framträdande egenskapen. Insigniet! Är det inte så det heter? Typbeteckningen!

Ack mina knän! Mina älskade knän! Vad är det ni vill säga mig! Går jag för fort fram? I så fall, i vilket hänseende? Visa mig vad det är ni vill mig! Tala om för mig vad jag bör veta.

Ack min rygg, mina skuldror, mina axlar. Vad är det för tyngd jag tvingar er att bära. Jag tackar er alla, alla muskler, alla celler i  min kropp för det tålamod ni har, för er styrka att bära all den tyngd som jag lagt på er under alla år. Det är inte som jag medvetet velat belasta er med mer än vad ni orkar med att bära. Det är det att jag inte förstått vad det hela är frågan om. 

Jag har tagit på mig för mycket. 

För mycket skuld, men vad är det jag känner mig skyldig till?

Otillräcklighet! Är det nånting man ska straffas för, att man inte har kunnat, förstått eller insett någonting. För att man inte har haft erfarenhet nog att veta?

Och varför straffar jag mig själv för det? Och på ett sätt som man inte skulle utsätta sin bästa vän för!  Och varför kommer det här skrivandet i dag gång på gång tillbaka till skuld och straff?

Är det den last jag går och bär på och aldrig lyckas släppa. Så varför? Hur kom det sig att jag alls började släpa på det här osynliga oket? Och hur länge har jag egentligen burit på den bördan?

Troligtvis spelar svaren på just de här frågorna ingen roll. Vad gör det för skillnad om jag gått med det här oket, sannolikt växande efterhand, i tio, tjugo eller femtio år. Eller rent av, kanske sedan jag var mycket liten?

Vad som spelar roll nu, är hur jag ska göra för att kasta ifrån mig den bördan. Lösa upp knutarna, lossa oket, lägga undan lasset och så gå vidare. Mycket lättare. Utan något som tynger och drar ner. 

Jag har blivit sömnig medan jag skrivit det här. Inte jättesömnig! Inte så att jag håller på att somna mer eller mindre mot min vilja. Bara lite lagom sömnig så där. Faktiskt är smått behaglig  känsla. Betyder det att jag är nåt på spåret här? Kanske rent av indikerar det att jag just nu lägger ifrån mig åtminstone en del av bördan? Lastar av en liten bit här och en liten bit där? Och snart kanske hela den där bördan ligger på marken bakom mig, medan jag går vidare. Fri och mycket lättare. Som i en annan dimension.

Det är mycket möjligt, att det är just så det är.

Hälsa, Med andra tankar

Tålamod är tålamodsprövande

Ibland kan man faktiskt undra, inte minst när det gäller förkylningar. Och jag tänker inte i termer av Corona eller så nu, skulle verkligen bli förvånad om det vore fallet. Har inte ens feber. Och bara en lättare snuva och snorighet som jag skulle struntat totalt i om inte om hade varit.

Dels då Corona, på så vis att jag inte vill skrämma nån annan om jag skulle råka nysa eller snorvla till, liksom inte heller riskera att vara mer mottaglig för att själv bli smittad om jag skulle möta nån som har viruset. Oavsett om denne vet om det eller inte. 

Det som kniper i mig nu med det här, är att det satt sig på muskler och leder. I och för sig inte ett dugg ovanligt när jag blir förkyld. Det är regel snarare än undantag. Men på senare tid har jag blivit allt mer känslig i nämnda vävnader. Leder, ligament, bindväv, vad nu än det månde kallas.

Insåg till fullo för bara ett par veckor sedan att jag lider brist på kollagen. Ni vet det där limliknande proteinet som finns just i brosk, bindväv och andra mjukdelar. Runt alla muskelfibrer, i hår, hud och naglar. 

Brist märks oftast genom att man får ont i leder, blir stel, får glåmig, torr och rynkig hud, sprött hår och problem med mage och tarm. Man kan även få förhöjt blodtryck. Lider man dessutom av en autoimmun sjukdom, kronisk värk eller låggradig inflammation, så… japp!

Ja! Där var alltså jag och har varit ganska länge utan att fatta ett dyft! Åratal, talar jag om här, och som successivt blivit värre. Stelare framför allt, men senaste tiden även smärtmässigt sett.  Det löjliga i det hela är att min yngsta dotter redan för cirka ett år sedan pratade just om vikten av kollagen, jag åt en omgång tillskott – och glömde sen bort det hela.

Det ska tydligen gå ända till att man mår riktigt dåligt, innan man får ändan ur vagnen. Och då har jag ändå letat bland information och testat och provat allt möjligt, för att få bukt med stelheten. Allt från att rota i mitt förflutna till att se till att jag får tillräckligt med bland annat magnesium, Omega 3 och Vitamin D3. 

Allt det är ju bara bra. Tillräckligt med frukt och grönsaker men inte en massa godis eller socker på annat vis. Inte vete heller, som jag för övrigt inte tålt att äta på säkert 20 år. Om det räcker. Ibland vet man ju inte säkert när nånting börjar. För svaga tecken helt enkelt. När det gällde ägg, krävdes det att jag till slut fick böjvecks-eksem innan jag äntligen fick tillräckligt med bevis för att det var just ägg som orsakade mina magproblem. Sen dess har jag kunnat börja äta både soya och havre igen. Vilket jag faktiskt föredrar. 

Men vad jag skulle ha sagt nu, var att det blev raskt etter värre när den där förkylningen dök upp för lite drygt en vecka sedan. Förra tisdagen närmare bestämt. I dag är det fredag. Så även om det för ögonblicket känns hopplöst – av typen: ska det vara så här resten av livet! – så inser jag ju att när väl förkylningen försvunnit helt, så lättar även den nu akuta intensiva stelheten! Som för övrigt finns i hela kroppen, även om den i rygg, skuldror och nacke är känns obehagligast. Ända upp i huvudet ju! 

Jag är tvungen påminna mig själv om, att när jag började äta både kosttillskott och kött på torsdagen för två veckor sedan, började känna en förbättring i kroppen ganska så snabbt! På lördagen, till exempel, kom min ena dotter på besök, och jag kände mig både pigg och rörlig. 

Den där förbättringen kom visserligen i sjok! Ett tag efter att jag tagit kosttillskottet respektive efter att ha ätit kollagenrika köttprodukter. Vi pratar här om grisfötter, grillad kyckling – där jag alltså äter allt som går att tugga. Det grillade knapriga skinnet är ju det godaste, eller hur…?

Men det har sin förklaring! Jag hittade en sajt där jag kunde läsa att idrottsmän, som tog tillskott före och efter en fysisk aktivitet för att boosta kollagenet, därmed förbättrade sina resultat! Och blev inte lika ”slitna”.

Så visst var väl det ett bevis som något, att kollagen fungerar som det ska!

Men man måste ta med i beräkningen, att jag liksom andra som har en brist av ämnet, först och främst måste fylla på de akuta depåerna, och därefter förstå att en läkning har påbörjats i slitna, kanske inflammerade delar av kroppen. I skelett, bindväv, ledbrosk och så vidare. Och det kan ta tid! Upp till ett par månader, läste jag på ett ställe.

Men hur lång tid det tar, beror ju också på under hur lång tid degenereringen har pågått. Jag som haft problem länge med det här, har kanske åtskilliga månader framför mig innan min kropp är någorlunda fit for fight igen. Inte för att jag kommer att se ut eller känna mig som 35 igen, men rörligheten och smidigheten torde bli betydligt bättre än nu. 

Jag får bara inte glömma hur jag kände det då första helgen. För sen kom ju förkylningen redan på tisdagen efter och den håller på att ta ner mig rejält humörmässigt. Helt enkelt därför att det känns som om det aldrig ska bli bra, eller ens någorlunda bra. Det där med tålamod är inte alltid så lätt.

I går hade jag börjat känna mig piggare, tyckte jag, och hade väldig lust att sätta igång med en idé jag haft i huvudet ett tag. Att vända min säng 90 grader och fösa in den i hörnan av alkoven istället för att ha den stående rakt ut så att fotänden vetter mot ”vardagsrummet”. Jag har en etta med öppen planlösning och hyfsat stor alkov för ”sovrummet”.  Fått för mig att det skulle kännas lite mer ombonat och mysigt, förutom att ge lite mer golvyta mellan säng och soffa… liksom.

Mot den kortare väggen i alkoven, 2,10 meter, står två sektioner av Ivar. Som jag egentligen inte behöver! Större delen av den är fylld av tomma bambukorgar 30x30x30 cm!!! Bara för att det inte ska gapa tomt. Visserligen står där en del böcker också, men de skulle kunna få plats i en låg Billy som jag fick av min dotter i somras och står mot en helt annan vägg. Så Ivar skulle kunna göra betydligt större nytta endera i hallen eller rent av inne i den ena garderoben. Cirka 1,60 m bred och med skjutdörrar…

Så sagt och gjort! Jag kände ju mig piggare!!! Var full av hopp! Nu äntligtn skulle jag kunna röra på mig igen och göra saker! Började packade ner böcker i de tomma bambukorgarna. Måste ju ställa undan dem nånstans så länge. Ställde tre korgar i en annan hörna av lägenheten och … kände då att det nog inte var så bra ändå… som jag trodde och hoppades… rygg och nacke protesterade vådligt…

Satte mig i soffan med värmedyna. Det lindrade. Senare, på kvällen, tömde jag resten av hyllan, blev bara tre till, men ytterst försiktigt en korg i taget och vila emellan. Sen inget mer i går.

Idag har jag tillbringat nästan hela dagen i soffan med värmedynan. Rygg och allt kändes som rena rama katastrof-skriket! Har tvättat en maskin bara, men den sköter ju sig själv. Uppenbarligen har jag fortfarande förkylningen kvar i kroppen, dom där virusarna kan vara envisa av sig ibland. Jag har varit med förr, liksom. Ska jag boosta mig med vitlök kanske? Med honung och extra C-vitamin? Är kanske en bra idé…

Men ser ändå fram emot att så småningom ha vänt på sängen och makat in den i hörnan… vadå svårare städa under 140 cm säng??? Ha! Som om det är lätt nu! I smalaste laget på båda sidor om den, men särskilt från Ivar-sidan… så städa under blir kanske rent av lättare…
Att bädda nytt, däremot, kan jag hålla med om. Men bryr mig inte, om jag ska vara ärlig. Man gör så gott man kan ändå.

– – – – – – –

Några Länkar

(Nedan utdrag av information från Svensk Hälsokost’s sida)

Ungefär en tredjedel av kroppens protein utgörs av kollagen och finns i all vår bindvävsstruktur. I lederna ger kollagenet en böj- och dragfasthet till skelettet och utgör en strukturell enhet i bindväven, där den ger stöd och skydd mot yttre stress och belastning. 

Kroppen producerar själv detta protein genom tillgång på aminosyror och bygger upp strukturen hela tiden. Parallellt med detta sker dock även en ständig nedbrytning som börjar redan i 25-års åldern. 

Produktionen av det kroppsegna kollagenet minskar i takt med att vi blir äldre, samtidigt som nedbrytningen fortsätter i samma hastighet, vilket bland annat leder till en tunnare hud med mer framträdande linjer och rynkor.

Kollagen typ I – förekommer i stora mängder i hud, hår och naglar samt i ben. Det återfinns även i tänder, senor, ligament, interstitialvätska och organ. Denna kollagentyp står för upp till 90 % av allt kollagen i kroppen. Kollagenet bidrar bland annat till att göra huden återfuktad och elastisk vilket i sin tur gör fina linjer och rynkor mindre synliga. Kollagenet stärker även upp svaga eller skadade naglar och bidrar till att minska håravfall och gör därmed håret tjockare och friskare. 

Kollagen typ II – återfinns främst i leder och brosk och är det dominerande proteinet i ledbrosk. Detta gör kollagen typ 2 populär att tillsätta i kosttillskott för just ledhälsa.

Kollagen typ III – finns liksom kollagen typ 1 i huden, men även i muskler och blodkärl.

Med andra tankar

Handarbete

Apropå stickandet som jag nämnt tidigare, så är det en polotröja det är frågan om. Den är till min yngsta, och vi – jag och min mellersta dotter – ska dit och hälsa på över Allhelgona.

Fjorton mil dit och lika långt hem igen är visserligen görbart på en och samma dag, men nog är det skönt när man äntligen träffas igen, att kunna ta det lite lugnt och sitta där på kvällen med mys och prat. Och huset är ganska stort.

Tröjan ja! Den hade jag hoppats bli färdig med till dess, men det ser dåligt ut med det. Hade inget mönster som passade garnet, så har fått pussla och mäta och testa.

Ändå blev det för smalt ovanför ärmhålen så det är tre gånger jag har stickat den delen. Bak och fram. Etersom jag stickade både bak och fram samtidigt på en rundsticka. Så lagom kul att repa upp…

Samma gäller ärmarna. Stickade båda två samtidigt på rundsticka. Hade gjort ungefär två decimeter när jag insåg att de var alldeles för smala. Så ännu en upprepning. Eller två, snarare. Räkna, mäta, kolla det mönster som var bäst, räkna igen… puh…

Nu är i alla fall fram och bak klara och jag har kommit en bit på väg med ärmarna. Och jo – det verkar fungera så här. Och även om jag inte hinner mer än att sticka ärmarna klara – vi kör på fredag eftermiddag – så kan det vara bra trots allt. För då kan man tråckla ihop delarna så hon får prova. Och hålla tummarna att det stämmer.

Med lite tur då, så kanske jag hinner medan vi är där, att montera riktigt och sticka polokragen. Och med lite tur här hemma innan dess, så hinner jag både sticka ärmarna och tråckla ihop tröjan.

Ett litet P.S.! Det här inlägget har legat som utkast några dagar. Glömde alldeles bort det när nåt annat kom i vägen.
Vi åkte inte till Österlen i helgen. De där nya direktiven, ni vet… och tröjan är inte färdig än. Men jag har kommit längre med ärmarna. Nästan uppe vid ärmhålorna nu.

Denna bilden från Pixabay