Igår alltså! Helt vansinnigt. Nej inte vansinnigt, det vore att överdramatisera. Men irriterande? Lustigt? Idiotiskt?

Alltså! Det spelar ju egentligen ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Jag gör precis som jag vill. Ingen att redovisa för – mer än mig själv då. Eventuellt. Men jag ville ju! Hade bestämt mig! Och så glömmer jag totalt!

Den där NaNoWriMo grejen. Det flöt på så bra. 19 dagar i sträck har jag skrivit, och var uppe i det allra närmaste 41 000 ord! Och så sitter jag där i går kväll och glömmer totalt bort att jag ska skriva!!!

Jag skriver bäst på kvällar, även om det inte är uteslutet att jag skriver vid nån annan tid på dagen. Under dagen gör jag annars sånt som ska göras – utom möjligen att diska. Jag är ute en sväng med cykeln och eller ordnar med ärenden, handlar, och så vidare. Matlagning och ätande är avklarat, och vid den här årstiden har det dessutom i allmänhet blivit mörkt när jag sätter mig ner med laptopen i knät. Undantag nu idag när klockan bara råkar vara tio i elva. Men jag är forfarande förkyld och har det mesta av det sittandes i muskler och leder.

(Det var då attan också! Ska det aldrig försvinna? Fast jag har haft ett par dagar den här senaste veckan då jag mått prima! På alla sätt! Och sen är det tillbaka igen!!!)

Nåja! I går i alla fall. Då sitter jag där och stickar och tittar på The Vicar of Dibley med Dawn French och skrattar halvt ihjäl mig mellan varven. Och glömmer totalt bort att skriva nånting för NaNoWriMo grejen! Inte förrän klockan ett på natten när jag sträcker på mig och tänker att nä nu får det nog vara så här för idag, då kommer jag ihåg att jag skulle ha skrivit!

Attans också!

Men för sent. 

Alldeles för sent.

Okidoki! Hade varit roligt och känts bra att kunna pricka av de där 21 dagarnas skrivande i ett sträck. Men nu är det kört. Jag fick i och för sig en badge för 40 000 ord, och det lär knappast bli nåt problem att nå 50 000 innan månaden är slut. Och inte är det hela världen att jag har missat att skriva en dag. Men lite retligt är det allt. Att missa så här när det närmar sig upploppet.

Sen kan jag förstås inte skryta med att jag skrivit nåt ”vettigt”. Än mindre nåt bra. Men det var inte mitt mål heller. Mitt mål var enbart att skriva, och förhoppningsvis dagligen. I ett tappert försök att få igång mig igen. Så det mesta har varit varierande typ av dagboksanteckningar, vilket inte har varit helt fel. Inte alls. Kommit in i skrivflow flera gånger om, och lyckades kräka ur mig tankar som gav mig AHA-upplevelser. 

Vilket inte är något jag ska uppehålla mig vid. Inte här och nu i alla fall. Kanske vid ett annat tillfälle.

Här och nu är det grått och regnigt utomhus, och inomhus sitter jag i soffan med min för närvarande bäste vän – värmedynan – och varm latte – och längtar efter bättre tider. Och då menar jag inte väderleken.