Knän! Älskade oumbärliga knän! Vad är det ni vill? Vad är det ni behöver? Och varför har jag inte tålamod att se tiden an?

Kanske inte så konstigt. Det är länge nu som jag haft det här stela konstiga. Trötta muskler, råkade jag säga vid ett tillfälle. Och jag vet, jag vet!!! Nu tjatar jag om det igen! Men vad ska jag göra? Tala då om det för mig! Lär mig det jag behöver veta! Lär mig vad det är jag behöver göra!

Tålamod.

Rygg skuldror nacke. Rent logiskt kan jag nog förstå. Men det är svårt att bara ha tålamod, bara låta vara. Låta det läka ifred och låta det ta den tid det tar.

Jag vill ju ut och röra på mig fysiskt! Jag vet hur hälsosamt det är ur alla aspekter! Men när jag gör det, än så länge när jag gör det, så blir det väldigt jobbigt efteråt. Som om jag piskat mig själv. Slagit mig! Straffat mig för nånting. Och jag vet inte vad det är jag har gjort fel. Varför behöver jag bli straffad? För vad?

Eller jag straffar mig själv trots att jag inte har gjort något fel som är straffbart. Ändå gör det ont och jag ser inte kontentan av det hela. Kan inte följa tidslinjen.

Nej! Nu är jag nog lite fel ute. Men bara lite. Jag kan se år med stress, till exempel. År med ensamhet mitt i arbetslivet och arbetslöshetslivet. Var gick det fel? Och när!

Gick det verkligen fel nånstans, eller är det bara som jag tror? Jag har gått igenom delar av mitt förflutna. Sådant som poppat upp ur minnet och velat bli undersökt, tittat på. Och har har tittat, undersökt, skrivit om, rensat ur mig, lagt ifrån mig. Tagit bort de negativa känslorna och gått gått vidare.

Visst har jag väl det?

Det kanske inte alls är nåt sånt. Den nuvarande stelheten i kroppen är kanske inte alls psykologisk. I varje fall inte nu längre. Stressrelaterat i viss mån, säkerligen, men även det faktum att jag inte är ung längre. Men hade det bara varit det sista, åldern, hade det nog inte varit så illa som det nu råkar vara.

Stress gör att man spänner sig. Som till flykt eller som till att slåss. Och när man varken flyr eller slår till, så permanentas spänningarna och sliter på kroppen. Den sliter på celler, på leder, på muskler. Det blir artros och slitaget blir värre. Det saknas mer kollagen ju äldre man blir, och slitaget blir värre. Man blir rädd, ledsen och orolig för att det är som det är, och slitaget blir värre. Det blir inflammationer i leder och muskelfästen, i bindväv och ligament. Kärt barn har många namn, och slitaget blir värre.

Så kommer det till något positivt!!! Bättre mat! Kött. Buljong. Brosk. Kollagen både från maten och från tillskott. Men det är bara en källa till positiv påbackning. Man lägger bakom sig psykologiska belastningar från det som varit. För länge sedan. Man möter nya människor som ger positiv input. Och man gick i pension redan innan dess och slapp ifrån Fas 3. Kanske den värsta sjukdomsskaparen av alla. Den som talade om att man inte bara var helt värdelös, utan man var en potentiell fuskare, smitare, lögnare – för inte kunde man väl ha ont! 

Nejdå! Man hade bara blivit så gammal att ingen arbetsgivare ville ha en! Det blev man redan när man var 34! 

Så cynisk då! Överdrivet? Kanske det. Men inte helt osant. 

Sedan! Långt senare, i det nu som är nu, är det corona och näst intill isolering. Inte för att jag är så sjuk och gammal att jag måste isoleras. Å nej! Men allt man gått på och brukar göra, allt det där mysiga när man träffar folk, pratar och skrattar, det är inställt. Stängt tills vidare! För att inte sprida smittan, heter det!

Men tänk om det ändå finns kvar när vi tittar fram igen och får lov att börja umgås igen? Tänk om det helt enkelt bara är så att visa ska dö, vissa ska bli sjuka men inte dö, vissa ska lära sig ett och annat på kuppen, vissa ska se världen och mänskligheten gå vidare i en helt annan anda! Bli en bättre värld! 

Om det bara vore så att de som ändå är och varit redo att dö inom en snar framtid. Oavsett om de är medvetna om det eller inte. Oavsett ålder. Att de skonsamt och stilla somnar in i ett ”äntligen”. För att komma tillbaka i en ny skepnad för att hjälpa till bygga upp vår värld igen. En bättre värld. En mer andlig värld. En värld där kärlek och omtanke till nästan är den framträdande egenskapen. Insigniet! Är det inte så det heter? Typbeteckningen!

Ack mina knän! Mina älskade knän! Vad är det ni vill säga mig! Går jag för fort fram? I så fall, i vilket hänseende? Visa mig vad det är ni vill mig! Tala om för mig vad jag bör veta.

Ack min rygg, mina skuldror, mina axlar. Vad är det för tyngd jag tvingar er att bära. Jag tackar er alla, alla muskler, alla celler i  min kropp för det tålamod ni har, för er styrka att bära all den tyngd som jag lagt på er under alla år. Det är inte som jag medvetet velat belasta er med mer än vad ni orkar med att bära. Det är det att jag inte förstått vad det hela är frågan om. 

Jag har tagit på mig för mycket. 

För mycket skuld, men vad är det jag känner mig skyldig till?

Otillräcklighet! Är det nånting man ska straffas för, att man inte har kunnat, förstått eller insett någonting. För att man inte har haft erfarenhet nog att veta?

Och varför straffar jag mig själv för det? Och på ett sätt som man inte skulle utsätta sin bästa vän för!  Och varför kommer det här skrivandet i dag gång på gång tillbaka till skuld och straff?

Är det den last jag går och bär på och aldrig lyckas släppa. Så varför? Hur kom det sig att jag alls började släpa på det här osynliga oket? Och hur länge har jag egentligen burit på den bördan?

Troligtvis spelar svaren på just de här frågorna ingen roll. Vad gör det för skillnad om jag gått med det här oket, sannolikt växande efterhand, i tio, tjugo eller femtio år. Eller rent av, kanske sedan jag var mycket liten?

Vad som spelar roll nu, är hur jag ska göra för att kasta ifrån mig den bördan. Lösa upp knutarna, lossa oket, lägga undan lasset och så gå vidare. Mycket lättare. Utan något som tynger och drar ner. 

Jag har blivit sömnig medan jag skrivit det här. Inte jättesömnig! Inte så att jag håller på att somna mer eller mindre mot min vilja. Bara lite lagom sömnig så där. Faktiskt är smått behaglig  känsla. Betyder det att jag är nåt på spåret här? Kanske rent av indikerar det att jag just nu lägger ifrån mig åtminstone en del av bördan? Lastar av en liten bit här och en liten bit där? Och snart kanske hela den där bördan ligger på marken bakom mig, medan jag går vidare. Fri och mycket lättare. Som i en annan dimension.

Det är mycket möjligt, att det är just så det är.