Månadsarkiv: januari 2021

Med andra tankar

Stand by

Tog en paus i läsandet och scrollade lite bland gamla blogginlägg. Hittade detta (infogat nedanför bilden) från 7 januari 2018. Inte lastgammalt alltså, men före… ja, ni vet vad. Men det är smått lustigt, att det här ändå mycket väl kunde ha varit skrivet nu. Varför, då för tre år sedan? Varför har så lite förändrats i min tillvaro? Även om orsaken nu, när det är som det är i världen, är helt annorlunda än det var då. Kanske skulle kalla mitt liv ”stilla i en stormvind”? Rätt sorglig tanke.

Givetvis finns det sådant som har förändrats, som är helt förändrat i mitt ”normala” liv mot hur det var för tre år sedan, även om jag önskar att mera hade förändrats, även om det inte är så … hur ska jag kalla det? Halsbrytande? Engagerande? Livfullt? AKTIVT! O-ENSAMT! som jag skulle önska. Ens utan nuets påtvingade isolering och förkrympning av tillvaron. 

Jag kämpar fortfarande med – mot – en smått förstenad kropp som hindrar mig i det jag vill göra.. Mångårig stress som satt sig fast i ledband, bindväv och allt vad det månde heta. Varför har jag inte hittat de rätta kurerna för det? Hur mycket är egentligen fysiskt? Hur mycket är psykiskt? Och var finner jag de verktygen? De som löser upp rädsla och känsla av ensamhet. Vad? och Var? finns det som förlöser?
Hur finner jag mitt ”let go”?

Hur lägger jag in ettans växel och vänder nosen mot friheten?

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att cykla till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman på Storytel

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

jag finns
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar
och vissa inre

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Böcker & Läsande

Ett hov av taggar och rosor

Läser fantasy, och borde nu rappa på en smula. Lånade den här från biblioteket för att läsa online. ”Ett hov av taggar och rosor” av Sarah J Maas, som är del ett i en serie om fyra böcker.
Man har fyra veckor på sig, men jag började inte läsa den förrän för några dagar sedan, har avverkat ungefär 30%, men har mindre än en vecka på mig nu att läsa klart.

Visst kommer jag att hinna, men det vill till att jag då prioriterar läsandet en smula. Och egentligen vore det inte svårt. Den är riktigt bra! En fantasy med allt vad där tillhör!

Jag har alltid tyckt det är svårt att beskriva en bok, än värre om jag regelrätt skulle recensera en. Ärligt talat – det är en uppgift jag avskyr! Den här handlar i alla fall om en människoflicka, Feyre, som jagar för att hennes familj ska få mat. Hon dödar en jättestor varg som egentligen inte är en varg utan en alv som har skiftat skepnad för ett uppdrag. Därför blir Feyre tillfångatagen och förd till alvriket. Och där börjar det verkligt spännande. Som jag alltså inte kommit så långt i ännu. Men blir klistrad vid läsningen när jag väl sätter mig med laptop eller iPad.

Boken kan man köpa från AdLibris och så här skriver de om den:

NY SERIE: Purfärskt från SARAH J. MAAS författaren bakom Glastronen-serien! En New York Times bestseller!

»Sarah J. Maas hittills bästa bok. Förtrollande och fantasifull och ett magnifikt världsbygge.« | USA Today

»Både action och attraktion förmedlas mästerligt av Sarah J. Maas och hennes flerdimensionella, dynamiska karaktärer. Sexigt och romantiskt.« | Kirkus Reviews

När den nittonåriga jägarinnan Feyre dödar en varg i skogen dyker det upp en odjursliknande varelse och kräver vedergällning. Feyre tvingas följa med till ett farligt, magiskt rike hon bara trodde fanns i sagorna, och väl där inser hon att varelsen inte är ett djur, utan Tamlin: en av de livsfarliga, odödliga feer som en gång styrde över deras värld. 
Feyres känslor för Tamlin övergår så småningom från iskall fientlighet till en blixtrande passion som överskuggar alla varningar och lögner hon hört om hans farliga och vackra värld. 
Men när en uråldrig, ondskefull skugga växer till sig över feernas land måste Feyre stoppa den – annars kommer både Tamlin och hans värld att gå under. 

SARAH J. MAAS är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hennes böcker har översatts till mer än 35 språk och sålt i över 9 miljoner exemplar världen över. En TV-serie baserad på Glastronen-sviten kommer att produceras av Mark Gordon, som bland annat gjort Ray Donovan och Grey’s Anatomy. Sarah J. Maas är även aktuell med sin nya bokserie: Ett hov av taggar & rosor. Hon är bosatt i Pennsylvania tillsammans med sin make och hund. 

Ett hov av taggar och rosor är den första delen i Sarah J. Maas helt nya fantasyserie. Ett måste för alla som gillar Glastronen-serien eller George R. R. Martin.

AdLibris

Men varför skriver man på AdLibris att Tamlin är en fe? Tror inte att jag ens en enda gång sett det i boken. Tamlin är en högalv! Åtminstone i svensk översättning.
Vad är då skillnaden mellan en alv och en fe? I min värld – om jag har förstått det hela rätt – så är en fe kvinnlig och en alv manlig. Nån annan skillnad?
En Tamlin finns även med i Margot Sandemos böcker om Isfolket. Närmare bestämt i bok 33, Nattens demon.

Har börjat försöka hitta mer om såväl Tamlin som Alver i största allmänhet, men det kräver nog lite mer googling innan jag hittar nåt jag fastnar för att läsa. Om Tamlin har jag inte hittat så mycket mer än just det här. Han finns hos Sarah J Maas och Margit Sandemo. Om alver generellt – det återstår att se. Har någon av er något bra tips på litteratur i ämnet? Mytologi och vad det nu kan vara mera.

Fantasy
Med andra tankar

Nej, jag skojar inte

I fredags! Min födelsedag! Det blev alltså lite för mycket då. Nej, jag skojar inte! Inte så att det blev fest och kom folk och allt det där. Jag var så mol allena man kunde vara. Som vanligt, som oftast, med andra ord.

Jo, jag lyckades ju baka supergoda tekakor till frukosten. Det var festligt på sitt sätt. Och satte upp persiennen i köksfönstret och städade. Dammsög och torkade golv. Även under säng och soffa. (Snacka om att kräla på knäna, knuffa undan soffa och sen tillbaka, och böka in i alla vrår).

Jag röjde och förberedde mer röjning. Sorterade ut sånt som ska till Second Hand och sånt som ska slängas. Och det var där det blev – inte skojigt alls i förlängningen. Men kändes också väldigt bra! Just då!

Det blev jättefint, inte minst med persienner i alla fönster – och inga gardiner som hänger och slafsar och samlar damm. Bortsett från balkongdörren. Det är nästa projekt med persienner dit också. Så jag är jättenöjd, även om jag inte orkade med badrummet då… och inte har gjort det sedan heller. Mer än just toaletten.

Nu snackar vi om träningsvärk här. Skojar inte, för det är inte ett dugg skojigt. Det är nedbrytande.

Redan medan jag skruvade upp persiennfästena kände jag ju hur det stramade till sig både i nacke och ländrygg. Första fästet – av tre – blev ju också, nästan, helt tokigt. Normalt när jag ska skruva i nånting, så börjar jag med att spika in en spik en bit, så skruven har en väg att gå, liksom. Det gjorde jag inte denna gång. Inte tillräckligt djupt så att skruven fick ordentligt fäste och vägvisning. Jag räknade med skruvdragaren där, så det fanns en anledning. Inte bara glömska och eller slarv.

Det var bara det att skruvdragaren inte fungerade!

Jo! Den snurrade runt och allting som den skulle, men istället för att skruva in skruven i trälisten, så snurrade den bara runt och höll på att helt förstöra skårorna i skruvhuvudet. Va’….!!!!!

Jag bytte bit, provade olika stjärn och till och med vanlig skruvmejselmodell. Inget hjälpte. Jag blev alltmer frustrerad och kände av de ovana rörelserna både i nacke och rygg. Skruven fick jag sen in en bit på vanligt normalt sätt med vanlig normal stjärnskruvmejsel. Men givetvis kom den ena skruven in snett, och den andra vägrade att komma mer än halvvägs. Suck…

Nej! Så där funkade det ju inte! Så vad göra? Hur göra?

Ut med båda skruvarna. Leta efter en vanlig smal spik att ”förborra” med. Hittade ingenting i den vägen! AHHHH! Jag hade ju nyligen rensat bort att onödigt i verktygslådan och lämnat in på Erikshjälpen!!!! Inklusive asken med smått och gott, som bland annat då även innehöll skruvar, spikar, krokar… i den mån jag hade några…

Ja, jäklar i min lilla låda!!!!! Så effektivt man kan städa och röja och göra sig av med ibland.

Hur skulle jag nu göra! Att använda skruvdragaren var uppenbarligen omöjligt i det här fallet. Varför vet jag inte. Utan ”förborrning” skulle jag knappast få in skruvarna i de tre fästena med vanlig skruvmejsel heller. Man har inte den kraft som behövs när man står med armarna snett uppåt!!!!!

Jamen NÅNSTANS! I NÅN av de där små skålarna, askarna och burkarna som fortfarande finns för många av, måtte det väl finnas en spik! En liten spik! Pleeaaaseee!!!!

Och kan man tänka sig! Jag hittade inte bara en liten spik utan två stycken! Tillsammans med några gem och några häftstift och en liten dammtuss och vad det nu var mera. Fick ordning på fäste nummer ett till slut, och fäste två och tre gick bättre för då kunde jag BÖRJA med att ”förborra” (läs: förspika).

Sen slängde jag de gamla gardinerna i tvätten, satte stora doftpelargonen i fönstret och var mycket nöjd med slutresultatet.

Men städandet orsakade också ett rejält uppsving av dammallergin, och nu – på fjärde dagen efter den stora dagen, känner jag mig fortfarande rådbråkad som om jag blivit påkörd av en truck. Småsnorig och skrovlig rent allmänt också.

Men det är väl fortfarande bara dammallergi plus träningsvärk??? Pleeeeaaaaseeeee!!!

Nej, jag skojar inte alls om det här! Är bara tacksam över att jag inte ska nånstans på hela veckan, har inget inbokat och ingenting jag måste göra.

Gu’ så tråkigt!

Å andra sidan ösregnar det, så det är väl superläge för att läsa och skriva – och städa badrummet. Och det där sista skojar man INTE om!

Med andra tankar

Är dagen redan slut, nästan?

Ja, så nollade man då. Som om det skulle vara nåt. Inte att skryta över i alla fall. Det är ju inget man gör, inget man är. Det bara råkar bli så vart tionde år.

Fest? Har ni fest? OLW???

Nej, men jag stod där i förmiddags och skulle fixa frukost – men tro nu för all del inte att jag hör till dem som glatt hoppar ur sängen halv sex på morgnarna. Jag hoppar aldrig glatt ur sängen på morgnarna. Snarare masar mig ut ur lakanen framåt 9-10-tiden och drar upp persiennerna tillsammans med ett stort glas vatten. Rumstempererat. Våga bara inte ge mig iskallt vatten, för då skriker jag högt och slår vilt omkring mig i självförsvar. Särskilt på morgnarna.

Jag stod där i alla fall en stund senare och skulle göra frukost. Stirrade stint på havregrynen som jag hade blandat med fibrex och lite tranbär i en djup tallrik, och sen dränkt med vatten. Var på väg att sätta in tallriken i micron… men… Nä-ej! Jag bara ville inte ha gröt till frukost! Men hade jag nåt alternativ???

YESSS!

Jag fyllde på med kikärtsmjöl, linfrön, Laila’s glutenfria mjölmix i det gula paketet, bakpulver och en gnutta salt. Allra sist en skvätt äppelcidervinäger. Värmde på stekpannan, la i en liten klick smör, och hällde sedan i smeten.

ÅH!!!! Det blev de godaste mackorna jag ätit på länge!!! Med egenhändigt gjord marmelad på tomater och citron, samt rostade solrosfrön ovanpå. En stor soyalatte special till det. Special, betyder bara att jag har både nescaffe och cikoriakaffe i muggen. Värmer soyamjölken och häller sen på kokande vatten.

Yepp! Det var födelsedagstårtan det!

Sen har jag städat idag. Funderade på en promenad då vid tolvsnåret, eftersom det var soligt och grant ute, men tyckte det var för kallt. Visste dessutom, att om jag hade gått ut en runda då, med cykel eller på apostlahästarna hade kvittat lika, så hade jag sannolikt hamnat i soffan efteråt, och snart nog hade det börjat mörkna ute. Då hade det nog inte blivit nåt städande, inte!

Och även om det fortfarande är en eländig röra i köket, det är där allt ”övrigt” har samlats, så är resten fint. Jag fick till och med äntligen upp persiennen i köksfönstret. Den persiennen har bara stått där i hörnet ett par månader och väntat. Och det är ju heller inget att skryta om…

Så… nu är jag faktiskt trött. Vill snarare se nån film än att fortsätta vara flitig, och sticka ett tag medan de nytvättade gardinerna torkar. Sängen väntar också på att få rena lakan, och disken… Ah! Nä! Den ska vi bara inte prata om.

Men jag måste baka lite bröd i kväll så jag har nåt att ta med mig till fikat på Erikshjälpen i morgon. Undrar om det var havregrynen som gjorde att brödet i förmiddags blev så där extra fluffigt och gott? Och så har jag kikärtor som stått i blöt mest hela dagen. Dom ska jag koka. Nog bäst jag sätter på den grytan nu med detsamma.

Flitig? JAG!!! Jag är nog det lataste som finns när det gäller husliga sysslor. Men ibland slår det till.

Böcker & Läsande, Med andra tankar

Å så snöar det – igen

Lite smått skrivande nu, trots att jag inte är så där på tip-top precis med det. (Kom inte och påstå att det inte märks. heh heh) Sparar till sist fakturorna som ska göras, och kontraktet som ska formuleras till den nyaste som hyr in sig i DotterM’s lokaler.

Har redan lust att istället sticka vidare på tröjan och se på Netflix eller lyssna på Boken. Är nu klar med bok 33 i den 47 böcker långa ”Sagan om Isfolket”, kallad Nattens Demon. Tänkte skippa BookBeat från den 22a. Undrar om jag hinner lyssna klart hela serien till dess? Lyssnar med nästan dubbla hastigheten, 1,75, och teoretiskt helt möjligt med 2 böcker per dag. Fler om jag lyssnar hela dagarna. Men det gör jag ju inte.

Om jag inte hinner med alla, så får jag låna de resterande från biblioteket. De finns att läsa online så jag behöver inte ens bege mig dit för att hämta några fysiska böcker. Men det är onekligen bekvämt att kunna lyssna på böcker, inte bara läsa. Oavsett om det är i en fysisk bok eller på någon variant av platta.

Och så är det tända ljus, kaffelattar, och dadlar med pepparkakssmak.

Med andra tankar

Så går en dag…

Den där dagen. I tisdags. När jag var på Erikshjälpen för första gången. Det var jätteroligt. Många mysiga trevliga människor. Prat och gemenskap. Och nytta gjorde jag också.

Först när jag kom dit så blev det ju att få ett omklädningsskåp, med hänglås på. Med mitt namn på och allting. Och en t-shirt med tryck ”Erikshjälpen” och en namnbricka. T-shirten är skarpt rosa, och det var alldeles för kallt att ståta omkring i den. Jag fick också fika tillsammans med trevliga härliga människor.

Det var ursprungligen meningen att jag skulle vara i caféet, men så visade det sig att jag behövdes mycket bättre bland böckerna. N, som har ansvaret för den avdelningen hade inte varit där på ett par veckor, så det var bara K som var där då i tisdags och hon i sin tur är bara där på tisdagar. Alltså hade det bunkrats upp massor med nya inlämnade böcker, bland videos och DVD hade det blivit tunnsått i hyllorna i butiken, och även mer eller mindre tomt bland böckerna också.
Som K sa till mig, när jag insåg det skriande behovet av hjälp till bokavdelnigen, det borde vara minst två personer där.

Det var därför det blev kallt för mig. I caféet kanske det hade räckt med t-shirt utanpå mina vanliga kläder, men definitivt inte ute på det inkommande lagret. Där blev det istället dubbla koftor och tacksamhet för leggingsen som jag hade tagit på under jeansen.

Sen var det bara att sätta igång. Två stora trälårar överfulla med inlämnade böcker skulle i första hand grovsorteras – alltså slänga allt som är trasigt, muggigt, misshandlat, slitet, sönderlästa, illaluktande, med gula sidor istället för vita och så vidare… Synd jag inte tänkte på att ta ett foto av hur det såg ut. Det är egentligen helt otroligt, att folk bara skänker rubb och stubb även sådant som egentligen borde kastas med en gång.

Just det gäller annat också, inte bara böcker. Medan jag bodde kvar i Halmstad, såg jag på Röda Korsets loppis, hur de hade gjort en liten estrad med en skyltdocka bland annat, med exempel på sådant som borde ha kastats i soporna på en gång, istället för att skänkas för att säljas som second hand. Det var skitiga och trasiga kläder och mindre möbler som visades där.

Jag menar! Om man själv inte vill ha trasiga, utslitna och skitiga kläder – hur i hela friden kan man då tro att nån annan vill ha det. Eller är man så lat, att man tycker det är enklare att lägga sina avlagda paltor i en container från Frälsis eller Röda Korset eller Erikshjälpen eller nån annan hjälporganisation, än att lägga dem i en sopcontainer! Det är väl samma typ av människor som dumpar möbler, kläder och ibland en hel bil ute i nåt skogsparti nånstans. Eller för den delen dumpar skräp i havet.

Det man inte ser, det finns inte!?!?!?!?!?!?!?!

Nu ska jag försöka att inte komma in mer på nersmutsningen av naturen. Av luften vi andas som fylls av avgaser, av vattnet vi skulle kunnat dricka, av jorden som vi fyller med kemikalier. Obalanserat!

Nej stopp nu! Att vräka ur mig nåt ostrukturerat bara för att jag blir frustrerad av tanken på hur vi behandlar vår moder jord, den värld vi lever vi? Vi förgiftar både den och oss själva, om vårt välfärdsliv får fortsätta som det har gjort ganska länge nu.

Nej, i större perspektiv inte särskilt länge faktiskt. När kom till exempel industrialiseringen igång, egentligen? Bara för att kunna sätta ner en milstolpe nånstans. Ska vi kunna räkna med för omkring 200 år sedan? Inte för att det inte existerat nersmutsning och förstörelse innan dess, men det var säkerligen enbart organiska, naturliga ”råvaror” på den tiden, som då blev till nedbrytbara sopor

Mycket har förstås blivit bättre under de här århundrandena, men det finns också mycket som har blivit värre. Plasten började väl så smått dyka upp nån gång på femtiotalet, nu först börjar vi inse den enorma faran med plast. Och då är väl varken plastkassar, plastburkar eller ens teflonpannorna det värsta. Inte så länge de finns kvar i hushållen. Utan när dessa sopor tar död på vår natur, våra hav, på djurlivet…
Och gifterna som sakta tar död på oss

Nä! Nu lägger jag av den här skrivsessionen. Ännu en gång som jag börjar skriva om ett, och tankarna glider över till nåt helt annat. Och jag har inte lust att bli irriterad, uppretad och börja agitera. Förr eller senare kommer jag då bara in på såväl livsmedelshanteringen som ”Big Pharma”.

Med andra tankar

Dagen efter dagen före

Det är nu det. Därtill Trettondagen och allt är stilla och frid. Det snöar för fullt, redan när jag först tittade ut genom fönstret i morse var marken helt vit. Men det verkar vara relativt stilla, inget stormande, inget… nånting.

Det känns nästan som att sitta i ett vakuum. Från där jag sitter ser jag nästan inte en människa, bara nån enstaka bil om jag lyfter huvudet och tittar ut genom det fönster som vetter mot gatan. Åt andra hållet, nån enstaka figur som tassar fram längs gång- och cykelbanan.

I verkligheten en stadsbild. Drömbilden är en helt annan.

Vilka ljud kan man höra, om man stannar upp en stund och lyssnar? Vi fick den frågan vid en föreläsning om stresshantering som jag var med på i höstas. Vilka ljud hör jag nu?

Tickandet från två stycken klockor. Ett svagt surr från de timers som styr några av mina lampor. Kylskåpet? Nej, inte just nu. Fläktsystemet? Förmodligen, men det ljudet är man ju så van vid att man bara hör det om det tystnar. Jo, så är det. Det är då man lägger märke till hur otroligt tyst det blir när ventilationsystemet lägger av.

Grannar? Hör jag några grannar? Nej, inte nu. På det hela taget, mycket sällan och då väldigt svagt. Det är snarare en sommarföreteelse, när det är varmt och man har fönster och balkongdörrar öppna. Sitter på uteplatser och balkonger.

Längtar dit. För värmens och ljusets skull.

Idag är det Trettondagen. Och om några timmar ska jag försiktigt pulsa iväg till Kyrkan. Där är öppet mellan 15-17 för besök, för den som vill. För den som vill tända ett ljus eller två. Kanske nån musiker där som spelar. Säkerligen någon man kan prata bort en stund med.

Men ska äta lunch innan jag går dit. Blir nog ärtsoppa.

Borde kanske ta gåstavarna, inviga dom, för lite extra stadga om det skulle visa sig vara halt. Kan inte lita på att gång- och cykelvägarna är plogade och sandade. Inte så länge det fortfarande snöar så här pass tätt.

Det är vackert! Faktiskt länge sedan det snöade så tätt och fint. Förra vintern kom det över huvud taget inte mycket snö här, och det lilla som kom smalt undan ganska snart. Som det oftast gör här i nordvästskåne.

Tänk! Ibland kommer det ut helt andra ord än de man ursprungligen hade tänkt skriva! Lika stillsamt som snöflingorna som faller ner utanför mina fönster.

Med andra tankar

Med rum för en tant

Hittade det här gamla blogginlägget från 21 november 2012. Tänkte… det tål väl att läsas en gång till. Är ändå för trött idag för att skriva nåt nytt. Varför? Äh, det tar vi en annan dag.

Den här bloggen är mitt tantrum. Men i den här världen betyder tantrum precis som det stavas. Ett rum för en tant. Om jag sen är en tant är väl en helt annan femma.

Till ålder? Möjligen, men inte nödvändigtvis. Har mött en och annan 35-40-åring som är som klichén för en tant. Även om just det kanske inte tillhör det vanligaste.

Till könet? I och för sig, om man prompt anser en tant enbart är femininum. Men gudarna ska veta att det finns en hel del manliga ”tanter” också. Och då menar jag INTE när det gäller den sexuella läggningen.

Är beteckningen ”tant” positiv eller negativ?

I min ”gamla” värld, var nog en tant en äldre kvinna, tämligen mossig och tråkig. Med bekväma, fotriktiga lågskor med rejäla rågummisulor, liten hatt på huvudet och handväska över armen. Jag undrar om den typen finns fortfarande? Inte ofta man ser dem. Och när man ser dem, är det oftast riktigt gamla kvinnor. Och det tantiga är kanske bara till det yttre. Känner till såna…

Den där medelålders tanten är mitt uppe i livet och skulle avsky att bli kallad tant. Hon går på yoga och reser på semestrar till Bahamas. Eller nån annanstans. Skapar sig ett nytt liv som författare eller konstnär eller inredningsarkitekt.

Hon klär sig inte i fotriktiga lågskor och hatt är något hon knappt vet finns. Med mindre det är nått lyxigt Designerobjekt som passar till den övriga Designer-outfiten. Eller också klär hon sig i jeans och t-shirt och spenderar sin semester på fotvandring i fjällen,  eller på något spa drickande tranbärsjuice och grönt te.

Den traditionella tanten är nog både död och levande på samma gång. Hon har till stor del bytt skepnad och gör inte alls längre som man förväntar sig.

Hon gör som hon själv vill, klär sig som hon själv vill och tolererar inte skit. Men visst kan hon bli förbannad ibland – om hon ids lägga sin energi på det.

Med andra tankar

Snälla nån!

Är det kväll redan??? Nyss var det mitt på dagen, så vart tog resten av timmarna vägen? Alltså! Bara för att göra det klart och tydligt – jag har INTE legat på soffan och drönat eller rent av sovit! Inte fem minuter ens!

Jag cyklade alltså till Erikshjälpen i förmiddags. Det är ungefär en halvmil dit, lite beroende på vilken väg jag väljer, och tar cirka 20-25 minuter beroende på väder och vind. En bra dag, med ingen vind som stör, och lite värme i luften så inte cykeln fryser sig stel, kan det gå lite fortare. Inga alltför besvärliga backar. Man ska ju inte ner i stan och härja. Och sen uppför på väg hem… Uphill, är väl ett väldigt trevligt och träffande engelskt ord!

Jo! Där på Erikshjälpen satt jag sedan ett tag med en kopp kaffe och pratade med BOSSEN! Om vem jag var, vad jag hade gjort i livet, och om det var nåt särskilt som jag skulle kunna tänka mig hjälpa till med där… ni kan säkert ana er till hur samtalet kan ha slingrat iväg. Han var jättetrevlig och lättpratad, och berättade om Erikshjälpen. Vad de stod för, mål och mening. Jag kände till det mesta, men det var också en del som var nytt för mig.

En del av det jag kände till, hade jag delvis rönt tack vare att jag bott i den här stan sedan 1970, och särskilt sedan mitten av åttiotalet hade rört mig i de delar av stan som även Erikshjälpen verkar och har verkat i. Själva Erikshjälpen som sådan firade 10 år i den här stan förra året (om jag minns rätt vad han sa, relativt nyligen i alla fall), innan dess var det Änglaverket och Ria som utgjorde basen, och båda dessa kände jag väl till från tiden jag jobbade inom Gustav Adolfs församling. Änglaverket hade en Second Hand-butik, och Ria var ett café bland annat. Jag minns det eftersom diakonin hade inte bara ett finger utan hela två händer med i det spelet. F’låt – projektet…

För hela alltet, kan jag sammanfatta det så här – hjälp till behövande. Behöver inte gå in på detaljer här och nu, men det var kul att prata om de gemensamma minnen och personer vi båda känt eller känt till tidigare. Det gamla församlingshemmet, där jag tidigare jobbade, är numera knutet till Campus, och just det känns nästan sorgligt. Eller också är jag bara nostalgisk. Man blir väl lätt det när man kommer in på gamla gemensamma minnen. (Är jag så gammal nu? Jag som känner mig som trettifem, och ser ut som sjutton………)

Änglaverket fungerar numera bara som förening, men Ria håller fortfarande på, och i samma lokaler till och med. Det är jag som så sällan ger mig iväg ner mot Söder nu för tiden så jag håller inte reda på vad som händer där nu. Inte nog med att jag då får en sabla uppförsbacke när ska ska hem igen, där är så förändrat mot hur det såg ut för bara si så där 15 – 20 år sedan. Jo, jag har varit och hälsat på i de nya församlingslokalerna, träffat gamla kollegor och så där… men… nej… jag tar mig inte ofta ner i de trakterna. Det är möjligen om jag ska cykla till Råå, som jag kanske väljer att ta vägen genom stan och sen vidare söderut. Inte den kortaste vägen, men kan vara trevligt som omväxling och är det fint och skönt cykelväder så!!!

Jaha! Och var var jag nu, när jag ramlade ner i nostalgin. Jo! Vi kom i alla fall till beslut om att jag först och främst ska börja lära känna de andra som arbetar där, och rent allmänt se mig omkring hur allt fungerar. Prova på lite här och där, kanske. Sen hade jag en tanke om att hjälpa till i caféet, och det tyckte han lät bra, men att jag testar gärna även andra områden.

En man jag mötte på väg ut och som jag kände igen som en av de som brukar stå i kassan, sa jag det till, och han nämnde att jag ju kunde vara ett ”Wild-card”, som kan vara precis var som helst och hoppa in där det behövs någon för tillfället.

Och vem vet! Det är kanske just det som är det perfekta för mig.

Jag ska i alla fall, nu till en början, komma dit tisdagar, torsdagar och lördagar. Komma klockan nio på morgonen, de har en frukostsamling klockan halv tio vilket ju är suveränt för att börja lära känna de andra, och sedan stannar jag ett par timmar. Kanske fram till klockan ett eller nåt. Sedan ger det väl sig efterhand, vilka dagar och tider som passar mig bäst, liksom var jag mest kommer att befinna mig.

Jag misstänker – starkt – att det blir caféet.