Ja, alltså! De där minnena som ibland dyker upp helt opåkallat! Utan något som helst samband med någonting! Eller… nästan inget  i alla fall.

Vi skulle köpa in profilkläder till föreningen var det tänkt. Ja, T-shirts och kepsar var det frågan om. Jackor, västar och annat skulle  kosta alldeles för mycket. Såna pengar har vi inte tillgång till.

Men jag satt alla fall och letade bland modeller och färger på det företags hemsida som vi hade fastnat för, efter att ha jämfört några olika. Grönt skulle vi ha! Inte för att gräs och blad är gröna – åtminstone inte bara därför – utan för att vi har grönt som en sorts signum! Hur det blev så, vet jag faktiskt inte. Det bara blev.

Hur som! Jag satt där och bläddrade bland kepsarna, letade efter äppelgrönt för T-shirten vi hade valt ut, fanns i äppelgrönt. (Sen kan man förstås bara hoppas att det är samma sorts äpplen…)

En av modellerna  kunde man få i orange. Det fanns två olika nyanser orange, den ena lite mörkare. Skulle jag sätta ett namn på den färgen här och nu – så som den såg ut på min skärm – så är det väl snarast Butternut-pumpa-orange!

Så vet ni.

Och då poppade minnet upp från ingenstans.

Jag kan ha varit 10-11 år gammal, kanske rent av bara 8 eller 9. Minns inte exakt. Antingen är jag för gammal för att komma ihåg, eller inte tillräckligt gammal för att minnas såna detaljer. Å andra sidan så har jag ADHD.

Vad nu det har med saken att göra.

Och när jag var så där liten, nånstans mellan 8 och 12, hade jag inte en susning om vad ADHD var eller ens att det existerande nåt sånt.

Det gjorde det väl inte heller, bara vissa barn som bråkade mer än andra. (Men att bråka är inget måste för en ADHD, vi är många som inte gör det.)

Utvikning åsido!

Min syster, som är 12 år äldre än jag, i varje fall medan hon fortfarande levde, hade en dag kommit hem med en basker. Den var stor, bullig och pösig och alldeles butternut-pumpa-orange. Ja rent av lite intensivare än så.

ÅHHH! En sån ville jag också ha!

Och syrran skaffade en likdan till mig! Med en stor bullig kulle. Det måste ha varit början på sextiotalet. Kommer osökt att tänka på flower-power och kort-kort, OP-mönstrat och gu´ vet vad de hette alla de där trådsmala fotomodellerna. Inte bara Twiggy…

NÅ! Glad i hågen tog jag nästa dag på mig den där bauta-kepsen och traskade iväg till skolbussen. Om det hände redan då, minns jag inte, eller om jag hann fram till skolan.

Melonen!

Melon melon melon!!! Och givetvis fingerpekning och gapskratt…

Mer behöver jag nog inte berätta, för ni förstår säkert att den melonen aldrig mer hamnade på mitt huvud!

Och butternut-pumpor fanns inte på den tiden…  okej,  kanske nånstans, troligen nånstans – men inte i min värld.

– –
För övrigt kom kepsarna idag. 75 st äppelgröna…

😀

Och jag ber ödmjukast om ursäkt att jag inte hittade nån lämplig bild på just butternutpumpa att lägga som header bild, men pumpa som pumpa… nåt roligt ska man väl ha?