Sitter här nu, och reflekterar över tiden. Ja! Faktiskt! Över tiden! Det är den 7 mars idag! Halkolyckan ägde rum den 6 februari! Det är 28 dagar i februari! Fyra veckor med andra ord!

Alltså! Det är i dag fyra veckor sedan jag drullade omkull!!!

Fyra veckor??? Bara fyra veckor??? Det känns som om det vore mycket längre sedan. Inte underligt jag fortfarande har ont och mest känner mig som en dåligt urkramad disktrasa.

Hur nu en disktrasa kan känna sig i ett sådant läge. ???

”Folk”! Ja, inte alla, men ett par, tjatar på mig att jag ska ut i friska luften och promenera. Det ska tydligen vara bra för smärthantering bland annat (förmodligen sant). Och det där att få SOL i ansiktet!!!
(Jag har en ganska stor balkong i västerläge, räcker inte det?)

Okidoki! Kan hålla med att en nypa frisk luft kan kännas skönt. (Balkongen?) Men jag blir också kopiöst trött av ansträngningen.

I och för sig skönt att kunna sova ett tag (eller två) på dagen. Svårt sova tillräckligt under natten. Armen gör ONT! JU!!!

Men… insikten om bara 4 veckor sedan olyckan, blev lite av en chockverkan! Att det faktiskt bara är 4 veckor sedan det hände, 2,5 sedan operationen… BARA!!!

Insikter kan verkligen ställa saker på sin spets…

En sak till! Övre delen av högerarmen fick visserligen ta emot den värsta smällen, den delen blev mest skadad, men det är inte detsamma som att resten av kroppen klarade sig helskinnad. Icke, sa Nicke! Men det tog ett tag innan jag riktigt förstod det.

Ett rejält blåmärke på utsidan av höger underarm, berättade senare att även den fått sig en rejäl smäll. Smärta även där förstås. Troligtvis inte nåt brott eller ens spricka. Men ändå…

Förstod att smällen mot marken hade genererat en stötvåg genom hela kroppen, framför allt genom höger kroppshalva. Har ont i ryggen, särskilt höger om ryggraden från nedre delen av skuldran och uppåt, musklerna känns som hopdragna, eller möjligen svullna. Obehag upp genom nacken. Försöker massera.

Höften fick sig också en stöt, men det känns inte alltför jobbigt där, och även om höger knä också känns mer smärtande än före olyckan, är det som att nedre delen av kroppen blivit relativt förskonad.

Antagligen för att de delarna var närmre marken… lägre fallhöjd alltså…

Är oerhört tacksam över att största skadan inte skedde högre upp än strax under axeln… och det läker sig… precis som resten
Men det tar lite längre tid än fyra veckor…

Sedan är det ju så med kroppen, att en så här pass allvarlig olycka påverkar. Kanske inte mätbart… vet heller inte om jag ska kalla det mentalt, psykologiskt eller nåt annat. Men kroppen reagerar! Reglerar! Minskar på hunger och törst, fokuserar på läkning. På ett plan förstår jag, men kan inte förklara…

Blev kvar en natt på lasarettet. Den natten var INTE rolig!
och jag tålde inte det morfinet jag fick då…

Men det kommer en sommar…