Ja, just det! Om böcker! Och… vad var det nu jag skrev – eller skulle skriva! Gjorde jag det eller gjorde jag det inte! Skrev?
Förmodligen inte, för det är många dagar nu, sedan jag senast var flitig. (Gäller alla plan). Hög tid, med andra ord. Men det var redan då som jag började TÄNKA på att skriva. Så är det alltid, nästan alltid i alla fall. Så fort jag skrivit klart något, så har jag lust att fortsätta skriva mera. Men ofta blir det inte mera. Jaja! Man får vara den man är, när man nu blev precis som man skulle… och det är faktiskt gott nog!
Å andra sidan har jag haft ett par ”off-dagar”. Eller soffdagar kanske man i ärlighetens namn ska kalla det. I tisdags kväll när jag kommit hem och ätit, blev jag så där kopiöst sömnig. Satt och höll på att somna i fåtöljen. Så jag la mig i soffan och tänkte ”jag kan ju blund en stund”. Klockan var väl så där halv sju, på ett ungefär… och jag somnade!!! Och till min egen stora förvåning fortsatte jag att sova! Där i soffan.
Vaknade vid halv elva-snåret och undrade vilken dag det var. Var det idag, på kvällen? Eller hade jag sovit till nästa dag? Jag menar… det är ju fortfarande ljust halv elva på kvällen. Men sova till nästa dag? Si så där 16 timmar… Nej! Det verkade orimligt.
Och orimligt var det. Det var fortfarande tisdag, fortfarande kväll… Det var jag överens med mig själv om. Så jag gick på toa, gick tillbaka till soffan – och somnade om.
Vaknade. Tidig morgon. Tror klockan var ungefär halv sex!
Inte illa! Faktiskt mycket bra! Jag har sovit rätt dåligt en längre tid nu. Och fråga mig inte varför, för jag kan inte svara på den frågan. Det var inte ”ont i armen” som höll mig vaken i alla fall.
Var jag piggare nu? Njae… inte direkt. Men tog mig efter frukosten till CityGross och handlade in lite middagsmat. Hamnade sen i soffan igen. Hade märkvärdigt ont i benen, särskilt knäna, så jag stannade kvar där. Sov på eftermiddagen.
Samma sak på torsdagen. NästanI Men istället för att ta mig till CityGross eller nån annan butik, beslöt jag bara åka en bit med nån buss, och sen promenera hem.
Jag gjorde så, nästan. Åkte till Stattena och tänkte ta en PROMENAD hem! Nä…ä… det ville inte kroppen alls. särskilt inte benen… Promenera alltså. Den ville bara hem igen. Kortaste vägen. Så… ja,,, så blev det. Rakaste vägen till nästa busshållplats – och hem till och i soffan.
Så där var två (!) dagar när jag nästan enbart höll till i soffan. Till och med de där nätterna…
Jag räddade undan blommorna på balkongen, men de båda tomatplantorna lämnade jag kvar där de stod. För tunga att lyfta och flytta. Så vad gör man??? Man ber en liten bön om att de ska klara sig. Fyller på så mycket som möjligt med vatten i krukorna. För tyngden och motståndets skull… Men hoppas de ska klara sig
(Den som hade en mindre kruka blåste förstås omkull. Lät det vara. Kunde liksom inte bli värre.)
Sen kom dag tre. Och STORMEN… DEN! Bullade upp sig MED MÖRKA MOLN OCH REGN! 22 sekundmeter i byarna – och det var mest byar… mest hela tiden…
Med tanke på omständigheterna var väl det, det enda jag kunde göra med tomatplantorna. Så där lämnade jag dem till vädrets makter, medan jag själv kröp tillbaka i soffan där jag ömsom sov, ömsom läste, ömsom lyssnade på nån podkast. Läste väl lite på ”paddan” också… lyssnade på nåt annat… men tror inte jag sov den dagen! (Eller hur var det nu…)
Det var nu i alla fall fredag… och stormbyar, och idogt soffläge. Men märkte att jag inte hade lika ont i benen. I knäna. I höger knä!
I dag, lördag, märkte jag, att jag inte hade alls lika ont längre. Alltså kan VILA vara att föredra ibland. Jag tog en stilla promenad på förmiddagen. Bara 2,3 km. Men det kändes rätt bra!
Min ostyriga penna! 