Jag har köpt en pappersbok. Visserligen en jag fann på Maxi till reapris, men likväl! En bok av papper, med pärmar och allt. Minns inte sist det hände. Har inte ens frossat i böcker från nåt loppis på länge. Inte i nån större utsträckning i alla fall. Inget som fyller en vardagsrumsvägg.

I och för sig har jag skaffat böcker från iBooks. Både gratis och såna jag betalat för. Men övervägande faktaböcker och en del klassiker. Har också lånat en och annan bok från biblioteket. Men på ganska många år har jag inte läst alls så mycket som jag gjorde förr. Till stor del kan jag utan lögn skylla datorn och Internet för det. Men största anledningen är utbrändheten. Kan man inte koncentrera sig på en text, så kan man inte. Och skrivandet försvann ju till största delen det också. Har inte riktigt kommit tillbaka det heller. Fantasi och idéer saknas. Men det kommer kanske när jag väl kommit på plats och landat ordentligt. Om det är nånting jag lärt mig under senaste dryga året, är att mental landning kan ta väldigt lång tid.

Och nu när jag flyttat, och ännu inte landat 😉 men väntar på att få målat och tapetserat så allt är en blandning av tomhet och röra, känns det ändå som om lusten att läsa har börjat spira. Så när jag i söndags strosade runt ett tag på Maxi och så småningom hamnade bland böckerna, fick jag den där härliga känslan man får när man köpt en kasse nya böcker och bara vill hem och sätta sig med dem och en mugg kaffe eller te och bara njuta.

Så, Bridget Jones, jag har börjat! Håller du så att jag forsätter? Början var väldigt rörig och rent ut sagt stressvimsig att läsa. Det har tagit sig lite nu, men kommer jag att läsa till slutet? Helmysigt annars att sitta där med en bok i handen, men saknar den inbyggda belysningen som iPaden har.

 

Det har varit kallt här under en veckas tid. Inte kallt som i en massa minusgrader, termeometern har väl visat nåt mellan nollan och 3-4 minus, men en smått bitande vind har letat sig in mellan mössa och halsduk när man tagit sig ut på den ädla springaren. Cykeln!
För cykelidiot som jag är, har jag inte kunnat motstå det vackra soliga vädret. Dessutom lockar mina gamla cykelvägar nåt otroligt, och bara jag tänker på att jag snart ska cykla den vägen, och den, och den… så bubblar det av glädje inom mig.

Hittills har jag förstås mest rekognoscerat omgivningarna. Mycket har hänt i stan under de här elva åren. Mycket nytt har byggts, och det byggs fortfarande. Och många vägar har ändrats, inte minst i utkanterna. Så nu luskar jag ut hur jag tar mig fram här. Och det går bra! Cykelvägarna är fantastiska! Det är som att ha kommit till himmelen! Allt jag kunnat drömma om – och lite till.

I går efter besöket hos tandläkaren, 1750 kr för att reparera hörnet på en molar med inbyggd rotfyllning, HU!, så kunde jag bara inte cykla raka spåreet hem igen utan tog en annan runda. En omväg, i positiv mening. Och hamnade efter ett tag vid den här skylten. Stockholm. Göteborg. Väla.

Det låter väl bra! Vart ska jag rikta in mig att cykla först? HAHAHA!!!
Ja, det blir ju Väla. Men inte förrän nästa vecka. När jag fått in lite nya pengar. Och inte blir det nån säng jag köper det första (förbaskade tand), men kanske gardiner? Och nåt smått mysigt pysigt hemtrevligt? Nytt!

Nåt annat nytt – har tvättmaskin i lägenheten här. Invigde den i går efter att ha gått rundor kring den i flera dagar, hur hur hur gör man – med just den här maskinen? Elektronisk och allt möjligt knepigt. Torktumlarkombi. HJÄLP! Tänk om det blir översvämning!

HA!

Det blev inte översvämning. Det blev rent och fint och luktar inte ett dugg av andras tvättmedel och vidriga astma-triggande sköljmedel. Yippiieee!

Jag kan inte skriva, märker jag. Jag har försökt i ett par dagar nu, men det blir bara ordbrus. Massor av ord ramlar fram via tangentbordet, men det blir tråkigt, tjatigt och fullständigt olidlig.

Ryggen är åt skogen, värre än någonsin, är fortfarande trött… och efter en massa introverta ADHD-tankar (dvs miljoner av dem) drar jag slutsatsen att det trots allt kan vara ett förkylningsvirus i kroppen. Inte första gången jag önskat det hade brutit ut en normal förkylning istället. Eller till och med influensa, kräksjuka eller whatever.

Står still här hemma med iordningställandet. Rummet ska renoveras helt, alla skåpsdörrar och lådförstycken i köket ska målas. Inom 4 veckor, sa L. I så fall – senast kring månadsskiftet. Under tiden står lådor med böcker, målargrejor, skrivare och kontorssaker uppstaplade i hallen. Garderoberna är fyllda med en del som jag kunnat hänga och resten bara instuvat lite hipp som happ. Köket har bara en vrå som känns färdig. Om nu någonting någonsin blir färdigt.
Och badrummet… tja det fungerar till det det ska användas till men jag har ännu inte bekantat mig med tvättmaskinen… och jag känner mig också trött för jag vet inte vad jag ska göra med det hela, vet inte hur jag vill ha det. Då sen. När allt är målat och klart.
Det är så mycket jag borde göra…

Nå! Oavsett om det är ett virus i kroppen eller en släng av nåt utmattningssyndrom, så sover jag middag i 2 timmar, slöar framför Netflix, och försöker påminna mig själv om att det inte är bråttom. Ingenting måste någonting. Isätllet! Avvakta renoveringen och kanske fundera lite på olika lösningar. Cykla till Ikea och hämta inspiration. Kolla in loppiset. Hälsa på barnen. (Barnbarnen hade kräksjuka nu i veckan.) Gör nåt! Eller sov! Se film! Läs! Landa!!!! Det är en ny dag i morgon! En ny början! En ny chans!

I morgon förresten. Då måste jag ringa och få tid hos nån tandläkare. Attans också. Och kolla hur tusan man fyller i blanketten för att ansöka om bostadstillägg. Folk sa det var svårt. Jag trodde dom skojade. Det gjorde dom inte…

 

Enda vrån som är färdig. (Färdig?!) Men erkänner att varken väggen eller kylskåpet är blommigt. Egentligen. Och att prylarna nu fått sällskap. Hos vitlöken ligger en bit färsk ingefära. Lutad mot väggen står en skärbräda av trä. En glasburk oregano jämte morteln, och två grapefrukt. Men de blir väl inte så långvariga där.

Åtminstone för ett tag. Klart.se aviserar att det glider över mot några plusgrader i början av nästa vecka. Låter bra. Och jag hade tur att snön inte kom förrän nu när jag kommit på plats här. Hemma! Mitt värsta scenario för flytten var snöoväder på väg över Hallandsåsen.
Å andra sidan kan jag inte påstå att det kommit särskilt mycket snö. Bara ett stilla fallande av små flingor som skapat ett täcke på max ett par centimeter.

Och jag däckade i måndags som sagt, och har haft en rygg idag som inte varit av denna världen. Stiff as a board, som engelsmännen säger. Stel som en planka. En ekplanka. Och mådde illa och kände mig riktigt ruggig särskilt i förmiddags, och särskilt efter att jag varit på Netto och uppdaterat mitt förråd av frukt och grönsaker. För efter det knöt sig dessutom ryggen. Tålde tydligen inte att leda cykeln i rysskylan. (minus 3)
Snacka om att flytten har tagit ut sin rätt på mig.

Illamåendet gav i alla fall  med sig så småningom, var nog snarast nåt magkatarr relaterat. Ack, det där kaffet och alla pommes med korv och annat animaliskt jag stoppat i mig den senaste veckan! Bara för enkelhetens skull! Så nu får det bli det vegan ett bra tag framöver. Kanske för alltid?

Men undrar också om jag ändå har nån form av förkylningsvirus i kroppen. Snorar lite. Känner mig lätt febrig. Och varför så mycket mer ont/stelt i ryggen idag än i går? Va?

Så bortsett från de 372 metrarna till Netto och en något längre väg hem (572?), har det mest varit värmedyna på soffan idag. Netflix och några blunda-stunder. Kokt ris i småportioner glest fördelat under dagen, och vatten… jo jag hade ätit frukost när det började. Kanske det var det som var felet. Eller de där två Treo.

Kan helt klart tänka mig betydligt trevligare sätt att dra ner maximalt på ätandet, än att må illa och inte kunna äta. Men det är onekligen effektivt! Och det är bättre nu framåt kvällen. Till och med ryggen…

Måste bara erkänna en sak. Allt var grått och vitt idag, även husen är vita – egentligen – med grå fönster…. (hehe) SÅÅÅ mycket nybyggt häromkring! Och mer blir det! Lyftkranar, byggbodar och diverse maskiner mest överallt. Jag är glad jag bor i lite äldre hus, med uppvuxna träd och buskar runt omkring…

… är tröttare än TRÖTT!!!

Vilket helt klart inte är så konstigt. Att flytta lär vara en av de stora stress-skaparna, och det gäller även när det är en så positiv flytt som min nu. Och även när det går så lätt och behändigt som min nu gjort.

Det är inte det samma som att lätt = inte behöva göra nåt! Jag har också fått deala med att anmäla flytt till bokföringen, se till så min adress ändras på alla nödvändiga ställen, säga upp bredband, skaffa nytt bredband, få till det med el… och så vidare!

Jag har också de senaste veckorna packat, röjt, kastat, slängt, städat, packat igen, och städat ända in i det sista! Haft extra koll på ekonomin, och att allt skulle klaffa på själva flyttdagen! Och när vi lämnade den lägenheten var allt tömt, rent och redo för nästa hyresgäst!

Tack och lov har jag inte behövt fundera på att hyra flyttbil och allt i samband med det. Där har jag min Mac-vän att tacka stort! Han ringde, kollade priser, beställde bil, hämtade, körde, lastade, körde och så småningom lämnade tillbaka flyttbilen. Jo min dotter och två av hennes vänner hjälpte också till här i Helsingborg, men Mac var den största klippan i det här äventyret. Han var med hela vägen!

Dessutom skruvade han isär min soffa, med schäslong, och skruvade ihop den igen sedan på plats här i Helsingborg. Varpå han kopplade in datorerna så jag hade bredband och wi-fi och Apple-TV. Tack gode gud för honom!

I gengäld fick han, förutom ett jättestort tack, flera kramar, så mycket mat och dryck han kunde proppa i sig samt de pengar som var mellanskillnaden mellan min beräknade kostnad för flyttbil/bensin/diesel och den verkliga. Med tanke på även den bonus han fick tillbaka från Statoil/vad-det-nu-heter-numera, så blev det inte helt illa! Bara man inte börjar räkna timpeng…

Puh!!!! Det var i lördags det, och i måndags efter lunch gick luften ur. Då kom Stora Tröttheten. Och där är jag fortfarande samtidigt som jag trots det fixat lite olika saker.

Men det tar vi nästa gång, tycker jag… now I am kind of…

 

Fyra minuter över midnatt stängdes interneten av. Ett dygn för tidigt. Det var i alla fall första tanken när allting bara ströps. För visst kan det hända att uppkopplingen försvinner ibland för en kortare eller längre stund. Men den kommer alltid tillbaka. 

Men nu snart 9 timmar senare har jag fortfarande ingen internet och det som är annorlunda mot ett vanligt avbrott, är att routern lyser grönt och wifin fungerar – men har inget nätverk att skicka vidare. 

Men i det här fallet är det ingen idé att skrika på leverantören att januari faktiskt har 31 dagar och att jag har betalat för hela månaden. Dels orkar jag inte bry mig just nu, och vem vet! Om jag trackar dom med det här kanske det blir fel åt andra hållet. 

Jag litar inte på det här bolaget. Kan egentligen inte säga riktigt varför. Mer än att när jag flyttade så tog de betalt 2 ggr för det. Det blev förstås rätt till slut, men vad har de för rutiner om en flyttkostnad läggs på kunden dubbelt?

Har haft en negativ känsla för det här företaget hela tiden sedan de tog över min ursprungliga leverantör. Har blivit kvar där enbart för att jag har fått behålla den ursprungliga månadskostnaden som varit relativt låg, och inte hittat nåt annat som jag tyckt varit bättre. Kanske inte letat tillräckligt heller, men när jag kollat så har det här stadsnätet inte haft så många leverantörer att välja mellan. I Helsingborg fanns det så många valmöjligheter att man nästan blev snurrig. 😄

Så bäst ligga lågt nu och inte väcka den björn som sover. Det är trots allt bara ett dygn extra det gäller. 

Men sammanlagt blir det då 4 dygn som jag är utan internet. Känns väldigt märkligt. Flyttar ju på lördag och om jag hade velat ha internet fram till dess hade jag varit tvungen betala för hela februari. Valde att inte göra det.

Trots allt har jag en del att pyssla med de här dagarna, har internet på mobilen, har mängder med filmer på hårddisk och är inte ens hemma hela tiden. 

Ska bland annat in till ”kontoret” i eftermiddag med tårta. Blir ju sista gången jag enkelt kan ta mig dit. Och i morgon kör vi till lägenheten i Helsingborg för besiktningen och för att få nycklarna. 

Där ska för övrigt interneten bli inkopplad i morgon. Hittade en leverantör som ger mig 100/10 för bara 20 kr mer per månad än jag nu betalar för 10/10. Och får dessutom halva priset i 6 månader som ny kund. 

Känslan säger att den här internetleverantören på många sätt är mycket bättre än den jag lämnar. Man kan utläsa mycket av en hemsida. Hur tydlig informationen är, och om sidan är lättnavigerad så man hittar det man letar efter. Och hur lättillgängligt det är att ringa eller på annat sätt få kontakt med kundtjänst. Till exempel. 

Det kändes väldigt konstigt att skriva det här på mobilen. Man har ju inte nån överblick på vad man gör och hur det ser ut! Och jag har heller inga bilder på mobilen att lägga in. Får inte plats. Tar med mig laptopen till ”kontoret” i eftermiddag. 

Och nu tändes lampan. Dags gå upp. 

Nu börjar det kännas smått nervöst.
Inte för att jag tror något ska gå fel eller bli tokigt i samband med flytten! Vädret ska vara acceptabelt så som det ser ut nu, och allt som kan göras i förväg är gjort. Det värsta som skulle kunna hända är om jag eller Mac-kompisen blir liggande i nån influensa eller liknande.

Men för att vara lite fatalistisk och vid god tro – eftersom det har varit sånt flyt hittills med flytten – så varför skulle inte resten också gå bra? Det är ju meningen jag ska flytta hem nu! Jag har ju gudarna med mig, vet ja! Jag har ju FLYTET!!!

Men nyligen, samt under de 8 dagar som är kvar till dess, är det många saker som görs för sista gången.

I onsdags var det sista gången för mig att vara med i meditationsgruppen. På tisdag förmiddag hade RM en samtalstid kvar där hon kunde trycka in mig. BLESS HER! På torsdag kommer jag att tvätta här för sista gången och på fredag morgon blir sista gången jag duschar och tvättar håret här.

På tisdag eftermiddag kommer jag att ha med tårta ner till ”kontoret”. Räknade ut att vi kunde bli 10 stycken där kring bordet då, och för att bli av med ägg före flytten bakar jag nog nån ”äggig” äppelkaka som alla kan äta och köper färdig vaniljsås. Undrar just hur stor den tårtan/kakan behöver vara

Förutom Mac kommer jag nog inte att träffa nån av dem mera. Min andre Bästis där håller på att söka sig tillbaka hem till Dalarna, och Mac söker jobb i den stad han bor. Ytterligare några mil bort från Helsingborg. Han säger visserligen att vi kommer att hålla kontakt och att han kommer att hälsa på mig sedan. Men det vet vi ju hur det brukar bli med sådan påståenden. Man vill och menar det man säger! Men det blir inte av. Och så går tiden.

Det är flera personer här i min omgivning som sagt till mig, och jag sagt till dem, att vi ska fortsätta hålla kontakten. Suck… Det är sorg i hjärtat när jag tänker på de jag lämnar nu. På RM. Meditationsgruppen. De på ”kontoret”. Pernilla. Flera andra. Och när jag tänker efter, har jag nog aldrig lika tydligt känt sån sorg över att flytta! Och de flesta av dessa människor är såna jag lärt känna under det här sista året. Som om det var tvunget att jag skulle känna positiva vibbar för platsen… nej inte platsen i sig… men för det här året, för att kunna flytta och känna likadant både före och efter flytten.

Jag har inte blivit vän med den här staden. Accepterat den eftersom jag hamnat här och inte tidigare haft möjligheten att flytta härifrån. Jag pratade med RM om det här idag, och jämförde känslan under åren i den här stan med att jag haft en ”Cloak-device” över mig. En osynlighetsmantel, skulle man kunna kalla det, som visserligen inte gjort mig osynlig men som skyddat mig. Skyddat mig mot känslan av att inte trivas, inte höra hemma, att vara i grunden ensam. En ensamhet som kändes ännu mer efter pensioneringen – TILLS! Om det inte hade varit just för de nya människor jag mött här. Möjligen skulle man kunna säga om året här i byn – Too little, too late!

Gjort mig osynlig, skrev jag, och kom att tänka på att jag på sätt och vis kanske varit osynlig. I varje fall är det så att det här, i den här byn, av de människor jag mött här – har blivit sedd. Insåg det för så sent som häromdagen och delade de tankarna med RM. Särskilt tydligt har det nog varit för mig när det gäller de jag mött tack vare meditationsgruppen. Hur glada de är när jag kommer, vissa nästan flockas kring mig, ler, pratar med mig, undrar hur det är med mig, önskar lycka till med flyttan, kramar mig. Säger: kom nån gång ibland!!! Vill ha min mejladress för att kunna fortsätta ha kontakt!!!

Det kanske låter konstigt, men jag är inte van vid det.

En annan lustig sak, inte ha-ha-lustig, är att jag under det här året har haft mer ont i kroppen och varit stelare än någonsin tidigare. Min tanke hade varit att nu efter pensionen kunna göra långa cykelturer, vara med på olika saker, cykla till stranden på somrarna. Ta tåget till mina döttrar ibland. Ja varit mer aktiv!

Istället hamnade jag hemma mer än vad jag egentligen ville. Deppade till emellanåt. Hade ont. Sov inte ordentligt. Kände mig bottenensam.

Mötte av en slump Pernilla förra våren på ”Art & Design” som senare bl.a. tipsade mig om RM. Kollade in Kyrkan 500 meter bort och hittade några olika aktiviteter som jag började vara med på. Bland annat meditationsgruppen. Det var ju så nära. Inga bussresor eller vintermörka cykelturer behövdes. Bara 5 minuter att gå. Enkelt! Och bland dessa människor fanns också de som tipsade om RM att prata med. (Och hon är SÅÅÅÅÅ underbar att prata med. Och har hjälpt mig SÅÅÅÅ mycket!)

Hade jag gjort de här sakerna om jag hade klarat att vara så fysiskt aktiv som jag hade räknat med, och cyklat nejden runt var och varannan dag? Och varit superflitig med att skriva romaner och noveller och hålla på med att skapa färgrika bilder av de foton jag skulle tagit på mina cykelutflykter?

Om jag hade gjort det, hade jag då börjat känna rädsla för att bli fånge i mitt eget hem utan vare sig släkt eller vänner i närheten? Hade jag då så smått börjat längta hem till Helsingborg igen med mer närhet till mina döttrar och de trakter jag lärt känna så väl under alla de åt jag har bott där? Och hade jag fått väckt min längtan ännu mera i samband med en av mina döttrars besök här ett par gånger om förra året, så som det blev nu? Hade jag verkligen varit på väg att flytta härifrån nu om mina ursprungliga planer hade  infriats?

Kanske eller kanske inte. Det kan man aldrig säkert veta. Som jag också pratat med RM om, så hade jag kunnat bygga upp ett socialt liv här och nu med början med de vänner som jag lärt känna under året plus  en och annan av de jag känt sen tidigare år här i stan. Mina konstnärsvänner då särskilt.
Och om jag hade mått bra, hade jag dessutom kunnat cykla mina rundor, börjat gå studiecirklar, börja gå på skrivarcirklar igen, satsat på skrivandet här i den här lilla lägenheten och så resa bort emellanåt. Det hade tagit tid att bygga upp såna relationer och ett sådant liv, men det hade gått.

Men längtan till min ”egen” stad och till mina döttrar och deras familjer vägde starkare. Väger starkare!

En annan ”lustig” sak jag upplevde nyligen. Min ena dotter var på besök här en eftermiddag strax efter nyår. Och hela den dagen hade jag inte ont alls, ingen stelhet, ingen ischias, ingenting! Vi strosade runt i affärscentrat, i Stadium outlet, vi satt och fikade, vi gick en runda ute i den vackra kalla dagen – DET KÄNDES SOM ATT JAG VAR HELT FULLT FRISK OCH RÖRLIG!!!!
Först på kvällen kom ishiasen krypande tillbaka, och sen nästa dag den andra stelheten och smärtan också…

Så vad säger inte det om sakernas tillstånd???

Och snart, mycket snart, är jag tillbaka i hemstaden med de mina. Så på kvällen nästa lördag sitter jag nog där i soffan helt utsjasad – men lycklig.

Två veckor kvar till flyttdagen. För tre månader sedan tyckte jag det var så länge. Nu är det bara fjorton dagar kvar och jag vet att de kommer att gå fort. Även om det inte känns så just nu.

Ute är det ömsom rysskyla, ömsom vårväder. Spänningen är hög hur det ska gå att köra över Hallandsåsen. Men än så länge är det inte någon snö, och inget som i nuläget tyder på att det ska komma någon snö heller. Måtte vädergudarna vara oss gunstiga! Både på lördagen när lastbilen ska föra oss söderut, och på onsdagen innan när vi ska ner och vara med på besiktning samt få nycklarna.
Vi – det är jag och Mac (kompisen). Han har bil. Han kör. Jag betalar. Hehe…

För övrigt har jag hört några talgoxars ti-ta, ti-ta ett par gånger under de senaste dagarna. Vart tog min barndoms tretaktare vägen? De där som sjöng ta-ta-ti, ta-ta-ti?

Det var miljön som förändrades. Livsbetingelserna blev hårdare för tretaktarna och de klarade inte den omställning som krävdes för att överleva. Men tvåtaktarna klarade det. Hur stor är förlusten? För arten som sådan och på sikt?

Människorasen är skyldig till mycken död och förstörelse av vår jord och livet på den. Både när det gäller djur och växter. Och betydligt värre har det blivit. Nu förgiftas även vi människor av den mat vi äter. Monsanto råder och giftet RoundUp sprutas på både det ena och det andra. Fluor i tandcremen, och suspekta kemiska ämnen i duschtvål och hudcremer. För att bara nämna ett uns av allt som kan ta kål på oss alla. 
Så inte utan att man ibland saknar 50-och 60-talet. Eller för den delen – tiden långt dessförinnan.
Inte bara för talgoxarnas skull.

Men nu är det flytt som gäller, och jag har fortfarande inte så mycket annat i huvudet. Drog ju ut spisen i förrgår och gjorde rent. Det var inte så besvärligt.
Idag har jag gjort rent fönstren. Också en enkel match. Bara in- och utsida, inget emellan.
Och monterat ner sista Ivar-hyllan.
I morgon har jag tänkt baka bröd…

Har passerat mitten av januari, julhelgerna och min födelsedag. Så dags vakna upp och börja göra nånting! Inte nödvändigtvis för att vi har paserat mitten av januari et cetera, men för att det börjar bli lagom.

Lagom till vadå?

Lagom till att börja tömma skåp och lådor. Lagom till att så sakta börja packa och städa. Inför flytten ALLTSÅ!!!

Annars kunde det ju kvitta!

Idag har jag gjort rent spisen. Med ugn och allt. Så nu borde man väl låta bli att laga mat och baka bröd. Nästa gång efter flyttten.

Men det vore ju inte hållbart! Äta bör man annars dör man…