Är kvar i landet Mitt-emellan. Landet där man kryper in i sig själv och bara tittar ut när man måste. Farten jag går på är inte hög. Inga snabba svängar precis.

Men har ändå lyckas fylla en del flyttlådor. Och idag tömde jag och torkade ur städskåpet och linneskåpet. Bokstavligt talat linneskåp eftersom jag mest har linnen, långärmade svarta t-shirtar och koftor där. Favoritjeansen och några halvtjocka tröjor. Har haft, menar jag. Det är ju tomt nu. Hade dessutom plats med både frottéhanddukar och lakan. Trots att skåpet bara är 40 cm brett.

Säger det nåt om mig?
Eller om lägenheten?

Har packat en del från köket och en del kläder. Kastat såmt jag hittat på min väg genom skåp och lådor och inte längre vill ha.

Ska till loppiset med lite blandat i morgon. Bl.a en billig Ikea golvlampa. Den var för billig. Är smått vinglig och går inte att få stå rak. Och glödlampan i läslampans arm är för känslig. För minsta vift med fingrarna åt det hållet går den sönder. Är dessutom en sån där knepig dyr glödlampa som inte finns var som helst, med två ploppar som ska in i varsin skåra och sen vridas fast.

Vill. Inte. Ha.

För övrigt är det inte obehagligt att leva i (nästan) ensamt Ingenmansland. Jag landar från det gamla, och laddar upp för nystart.
Skriver inget och är urusel på bloggandet. Känner starkt motstånd mot datorn. Om det inte gäller att se på Netflix. eller spela nåt spel. Är helt inne på Bejeweled nu.

 

Har lyckats läsa ut Alkemisten. Trots motståndet mot att engagera hjärnan. Pernilla övertalade mig att låna de där filosofiböckerna trots allt. ”Bra,” sa jag. ”Då garanterar det att du kommer och hälsar på mig sen.” För jag hade sagt att jag inte har ro nog att sitta och läsa nu.

Jag messenger-ar med Pernilla, lyssnar på The Voice-vinnare på youtube och vänder dövörat till om någon ringer.
Sitter i tystnad och somnar till meditationsband.
Men ids inte cykla ner till ”kontoret”.

Måste till tandläkaren på måndag. En lagning rymde sin väg.

Anmält flytt till skatteverket, och inflytt till elbolaget. Banken får vänta men Länsförsäkringar kan jag ta på måndag. När jag ändå är inne i stan.
Hur skönt som helst när man kan pricka av från listan.

Nästa lista blir nog en städlista.

Minns inte senast jag fotograferade nåt…
Men har nästan börjat läsa Susanna Tamaros ”Gå dit hjärtat leder dig”
Och när jag väl bloggar lite, är klockan nästan mitt i natten…

 

Det är skönt att dväljas i sig själv.

Det kom snö även här alltså. Och med den – som så ofta här på södra ändan av västkusten – ömsom plus ömsom minus, slabb och stor risk för halka. Efter att jag flyttat ska jag se till att ha sånt där som läkare och tandläkare på så nära håll som möjligt. För man vet aldrig när man kan behöva såväl den ene som den andre. Läkarstationen ligger nära, men hur är det med tandläkare? Förr fanns det en mottagning inte så långt ifrån där jag ska bo, men finns den kvar? Och om! Hurdan är tandläkaren? Är det goda vibbar där?

Det känns nästan som det värsta på ett sätt. Att tvingas skaffa mig en ny tandläkare efter flytten. Jag har blivit bortskämd med en suverän tandläkare. Han är inte bara skicklig, utan har en personlighet som får en att känna sig lugn och trygg. Liksom hela mottagningen har väldigt sköna vibbar och bjuder även på ett och annat skratt. Relativt behaglig tillställning alltså, när man sitter i den där stolen. Utan honom och sköterskorna när jag hade inflammationen och var tvungen göra en rotfyllning förra vintern, vet jag inte hur det hade gått.

Så hur kunna ersätta honom och tjejerna där?

Hade en jättebra tandläkare i Helsingborg förr, men han gick i pension ungefär två år innan jag flyttade hit, så han finns ju inte kvar längre. Dessutom hade han mottagning nere i stan. Inte alls i närheten av där jag ska bo nu.

Kan bara hoppas på det bästa.

För övrigt – och inte hade jag en aning om att jag skulle skriva om tändläkare nu – så har jag börjat fundera över det där med tandkräm. Inte nog med att det tycks som om all tandkräm innehåller fluor, hur är det med de andra ingredienserna? Hur skadliga kan de vara? Om de nu är skadliga.

Tänker på det där med blottade tandhalsar. Ingen tycks kunna svara på varför det blir så. Har frågat flera tandläkare men ingen har kunnat svara.
Borstar vi tänderna för ofta? För hårt med för hårda borstar?

Flour har ju konstaterats inte alls är så bra som man har fått sig itutat, att det snarare gör tänderna sprödare på sikt, och är ett gift för kroppen i övrigt. Och hur är det med de andra kemikalierna som ingår? I vilken utsträckning tar det bort det naturliga skyddet i munnen som saliven och ph-värdet utgör.

Måste man över huvud taget ha tandkräm när man borstar tänderna? Smakar lite gott. Okej! Men gör det nåt för renligheten? Egentligen? Som slipmedel kan man ju ta lite salt. Om man vill.

(Och nu ska jag inte börja sväva ut i allt socker folk stoppar i sig. Klibbig mat som fräter etc. Naturfolk som äter naturlig mat har aldrig hål i tänderna. Läste jag nyligen.)

Uppväxt under femtio- och sextiotalet drabbades man ju av tandläkarnas nit att borra upp mer än som var nödvändigt för att fylla med amalgam, och senare uppleva fluorsköljingarna i skolan, och tack vare det (sic)  har många av oss nu tänder som brakar sönder då och då på grund av de där amalgamfyllningarna.

Tror inte jag har kvar nån amalgam alls i munnen nu längre, men gamla lagningar finns ju kvar. Som emellanåt måste förnyas. Och då kan man börja undra över de där kompositmaterialen.
Eller också ska man sluta tänka. Hur nu det ska gå till.

Och jo! Jag måste ringa tandis i morgon bitti eftersom en lagning ramlat bort i helgen. Lyckligtvis ingen stor, klarar nog få den fixad utan bedövning, men ändå…

Jag hamnade på kaffekalas i gamla Prästgården i går eftermiddag  och det var ett gäng av de där damerna som brukar hjälpa till med både det ena och det andra som hade bakat och stått i. Och det var riktigt småmysigt. Inget stort ”program” även om kyrkoherden kom efter ett tag och hade med sig ett litet sångblad. Med typ, Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tipp tapp…

Så det satt ett ganska stort gäng damer (övervägande) och drack kaffe och åt hemmabakade struvor, klenäter, pariservåfflor och annat traditionellt. Vissa sorter som man inte ens sett röken av på år och dag. Sju sorter skulle det vara. Utöver grovdoppat. Och grovdoppat – för den som eventuellt inte vet – är alltså vetebröd.

Jag kan inte säga exakt mer vilka sorter det var, för jag gled ju liksom förbi den där delen av bordet med vanliga kakor, och koncentrerade mig på tallriken med glutenfritt. Och ser man på! Där fanns nåt jag kunde känna mig lyxig med! Hembakade chokladbiskvier!!! Vansinnigt goda. Jag tog en – och ett tag senare tog jag en till. Dom andra hade ju sju kakor – plus grovdoppa.

Och det gick inte att undgå att känna att jag skulle sakna flera av damerna efter flytten. Den här byn är helt annorlunda än den stad den gränsar till. Och mer än så säger jag inte.

Fyra juldagar, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Hemma. Och mest i soffan. Julaftons förmiddag var jag i och för sig nere i kyrkan på den lilla samlingen vid krubban. Birgitta hade frågat om jag ville komma med ner, hon kunde fixa kaffet själv, sa hon och jag sa att i så fall cyklar jag men om det skulle stå regnspön i backen så kunde jag åka med henne. Men hon skulle vara där redan klockan tio, en hel timme innan dt började, och jag erkänner – det hade jag inte lust med.

Nu var det ju bra cykelväder, och nog räckte kaffet till. Det kommer aldrig så många vid ett sånt där tillfälle. Och med plastmuggar och ett fat pepparkakor så var det kyrkkaffet enkelt fixat. Och Krubb-betraktelsen var väl okej den med. Och det där med lite samling av såväl bekanta som obekanta.

Ett par av de kända kom fram till mig efteråt och tyckte det var tråkigt att jag skulle flytta. jag gjorde ju så fina affischer. Det är så man undrar om det bara är för affischernas skull. Och om det är tråkigt att jag flyttar förutom för affischernas skull, kan man också undra varför de inte hört av sig lite mer till mig under tiden jag bott här. Det känns som om det i de flesta fall är så att det är jag som på ett eller annat sätt tagit kontakt, och ibland har det varit så att slumpen gjort att man kommit till samma plats på samma tidpunkt.

Min Mac-kompis och jag hade ett litet samtal tidigare idag om just det där med sociala kontakter. För låt oss säga så sent som på åttitalet – och tidigare förstås – tycktes folk rent generellt ha med tid för varandra. Även om man jobbade mera, så hade man samtidigt mer tid över till att umgås. Att höra av sig, att ta en enkel fika ihop, bjuda hem den som var ensam, att bjuda på sig själv.
Nu med all förenkling och tidsförkortning, har vi allt mindre tid. och den tid vi har är ofta till att dels stressa, dels vistas på diverse sociala medier. Facebook inte minst. Det behöver inte vara fel i sig, men vart tog det andra vägen. Har vi inte förlorat en hel del i medmänsklighet på kuppen?

Jag hoppas att jag har fel, och jag har säkert fel om man ser till olika grupper, områden, städer osv. Men om man ser på världen rent generellt och objektivt, har jag inte ganska rätt då?
Visst finns det fortfarande ställen och tillfällen där en främling kan komma in och bli välkomnad och delaktig, det säger jag inte annat, men hur vanligt är det? Och borde det inte egentligen vara just så överallt?

Och nästa år ska jag förhoppningsvis och troligtvis inte vara ensam hemma hela helgen. (Och jag såg den filmen på Netflix en av dagarna…)

 

Måste säga att det ska bli skönt när helgerna är över och det är vardag igen. Å andra sidan har jag Netflix och massor av egna filmer på hårddisken att droga mig med. Kan tyckas vara lite extremistiskt att jag senaste veckan har proppat mig med julfilmer, om jag samtidigt längtar efter januari-vardag, men så kan det vara.

För övrigt har det varit en skrattfylld vecka. Och gråtfylld. Nere på ”kontoret” har monstret P varit sjuk så vi andra har haft det supertrevligt. Vitsar, såväl rumsrena som icke rumsrena, har farit över bordet och mer än en gång har jag gått igång och bara fortsatt skratta. Superskönt!!!!

Och gråtandet? Jo det har varit de där filmerna, sååå romantiska och/eller rörande. Och även hos RM i går, var det mycket skratt.

Sen fick jag en liten chock. En kul sån. RM frågade om jag ville ha en julklapp. Jag blev så där så jag inte visste vad jag skulle svara. Joo…

Alltså det var ju så att eftersom Diakonin får ge presentkort till mat, och hon visste jag hade viss oro för ekonomin nu i samband med flytten, så tänkte hon ge mig ett presentkort på 500 kr på Ica. Jag började gråta. Av nån sorts blandning av glädje, chock och tacksamhet. Och ren pur ovan! Jag har aldrig fått pengar så där rakt upp och ner!

Så jag handlade mat! Dels sånt som jag normalt brukar köpa, men även lite ”lyx”. Som det flesta andra förmodligen inte ser som lyx. Några skivor skinka, en förpackning prinskorv, en grillad kyckling, Lindt mörk choklad, två förpackningar sharonfrukter, pärltomater, sötpotatis, spetspaprika, en sån där påse salladsblandning – och till och med lite lösgodis, den sort som kallas ”Natur” med smak av lakrits och choklad.

 

Hela lasset med hem, normalmat + lyx, kostade mig totalt 636 kr – fast egentligen betalade jag ju bara 136 – och jag minns inte sist jag handlade för så mycket vid ett och samma tillfälle. Sen kan ju mina normala inköp av frukt, grönsaker, rotfrukter, bönor med mera, komma upp i samma volym och vikt som gårdagens shopping. Men man får ju oändligt mycket mera vitkål, äpplen, morötter och fullkornsris  för samma pengar som nu gick åt till kött och choklad. Men man måste ju lyxa till det lite, nu när man fick chansen. Det är ju trots allt jul.

Tjugoförsta december. Vintersolståndet. Den längsta natten och den kortaste dagen. Men ska det även innebära den mörkaste dagen? Lite för tidigt på dygnet ännu, för att veta det med säkerhet. Klart.se påstår att det ska riva loss lite i molntäcket framåt dagen, men sådana påståenden tar man ju alltid med en nypa salt.
Å andra sidan tycks det ofta regna på onsdagar.

Det har jag lagt märke till eftersom jag brukar tvätta på onsdagar, och det är inte alls ovanligt att det endera regnar stort eller kommer en skvätt ovanifrån när man pinnar på mellan lägenhet och tvättstuga. Jojomen!
Efter flytten kommer jag att ha tvättmaskin i badrummet. Lyx!!!! Härligt!!! Och tänker inte dra det där om skadliga, giftiga och vidrigt stinkande sköljmedel här och nu. Ska bara bli så skööööönt att slippa det hädanefter.

Men i morgon är dagen alltså något lite längre. Och om en vecka… om en månad… och snart är det sommar igen! Med ljus och värme och ingen risk för snö-slask-is och halka.

 

Eller rättare sagt förmiddag. Man är ju inte direkt uppe med tuppen om dagarna.
Är tuppen uppe?

Det är grå-grå ute, och termometern visar 4 plus. Kunde inte se inifrån om det regnade, bara att det hade gjort det innan i natt nån gång. Det var fullt med droppar på tvätttorkstället på altanen. Så jag tog på mig tofflorna och tog några kliv ut.

Jo det regnar. Sånt där smått smått, nästan som bara små stänk. Men likväl nödvändigt med regnställ när jag cyklar in till stan nu om en stund. Kan inte direkt påstå att det känns som jultider.

Har för övrigt inte ens köpt nån skinka. Men har grönkål… Och ekologisk stjälkselleri… Och apelsiner…
TJO! Det nös jag visst på!

Dagen har varit grå men det har inte regnat. Inte såvitt jag har sett, åtminstone. Jag kom iväg till Eurostop och Willys helt torrskodd, och tog det lite lugnt på vägen hem. En smärre omväg.

Ska försöka handla hem så lite som möjligt nu fram till flytten, men helt utan nyinköp klarar man sig inte. Och ruggigt nog så plockar man till sig både det ena och det andra, trots att det finns förnödenheter i skåpen. Idag stod det bland annat bananer, apelsiner, mandel och bakplåtspapper på inköpslistan.

Det ser nästan ut av det här som om det skulle blivit julbak i dag, men nej! Det skulle det inte! Inte nåt speciellt bak bara för att det är jul om en vecka. Det är bara det vanliga som kommer att utföras. Bröd och nåt till fikat, som varken är sött eller gräddigt.

Tål man varken vete eller nån form av mjölkprodukter, och dessutom vant sig av med att saker ska smaka sött, så får det bli andra lösningar.

Och bröd blev det, med bovete, kikärtsmjöl, mandel och annat i. en det hann in i fryset innan jag kom på att jag kanske skulle fotograferat det först. Så när som på ett par bitar…

Ätit spagetti med bön- och tomatsås till lunch, sett en halv film, sovit middag och läst några tiotals sidor ur Alkemisten.
Pillat med bloggarna, fixat lite med ett Helsingborgsfoto jag fick av stockholmsdottern (har så ruskigt få själv – än så länge), sorterat musik – och diskat.

Hur i hela friden blev det så mycket? Jag tycker jag mest har latat mig idag!

Fridens liljor, alla vänner! Snart är det måndag igen!

Lever som i limbo. Är rastlös, men ändå oföretagsam. Jo, jag fixar mat, duschar och tvättar håret nån gång ibland. Till och med diskar! … när jag blir tvungen till det. Men tar mig för nånting? Nej det kan jag inte skryta med att jag gör. Drogar mig med Netflix och Fyrtio Rövare. En sorts patiens, ska påpekas. Inte ett dugg roligare än så.

Bloggarna ligger i nån sorts träda. Läser inte många rader åt gånger, om jag alls läser. Tar mina cykelrundor – annars hade kroppen fått totalnoja – och gör det jag måste göra. Nere på ”kontoret” emellanåt och får min dos av social stimulans, och har mina veckoliga samtal  med RM. Mår inte direkt dåligt, jag bara… är… liksom! Tiden flyter sakta och okontrollerat och jag bor mestadels i soffan.

Vi pratade om det här idag, RM och jag, och hon kläckte ur sig något som jag faktiskt tänkt. Jag befinner mig i en sorts Ingenmansland, säger hon. Är mitt emellan! Somt ska avslutas, annat ska påbörjas. Livet förändras.

Jag ska flytta, har gjort en del förberedelser, skrivit kom-ihåg-listor, röjt bland, kastat och skänkt saker. En omgång finns på altanen i väntan på transport till återvinningen efter jul. Gjorde mig till och med av med skänken och den stora mattan. Fast inte till återvinnen i de fallen! Istället till stamloppiset.
Det är nystart! Farväl till det gamla livet.

Samtidigt är det för tidigt att börja packa och städa. Efter julhelgerna räcker. Jag har inte så mycket ägodelar nu, och det mesta av det behöver jag ha tillgängligt.

Det är inte enbart en fysisk geografisk omändring. Samtalen med RM river loss saker jag inte ens förstår varför de dyker upp i munnen och låter sig spottas ut i verkligheten. Varför pratar vi om just det? Hur kom det upp i tankarna? Hann jag ens tänka? Så där plötsligt kom orden, utan någon som helst förvarning! Sånt som jag har glömt, men också sånt jag inte glömt men trott jag lagt bakom mig. Minst en sak, känsla,  som jag anar jag behöver bearbeta, avsluta och lämna bakom mig. Vet inte säkert om den är mental, psykisk eller själslig. Kanske en kombination.

Känslan revs upp ett stycke till idag, samtalet råkade fortsätta från förra gången, och jag grät. Har gjort det till och från även sedan jag kom hem. Inte stora vrålgråtandet, men det behövs inte heller. Små snyftningar och våta kinder är lika effektiva. Antar att det är bra det här, men… känner mig ensam.

Men! Det ordnar sig! Känslor är inget att vara rädd för. Inget man ska tycka att, så där borde jag inte känna. Tvärtom, känslor av sorg liksom vrede mår bäst av att uttryckas i stillhet medan de är små, och gör minst skada om de inte grott och vuxit sig stora i skymundan under lång tid. Och jag tror något är på väg att lämna mig, vilket är nödvändigt för att kunna ge plats åt något nytt.
Jag gråter en skvätt till och lyckas acceptera att jag gråter. Tillåter mig! Och varje tår för med sig någonting ut i det fria, befriar mig, även om jag inte vet vad det är.

Och på sätt och vis är det ganska skönt att vistas i Ingenmansland. För en tid. Trots tårarna – eller kanske tack vare.