Alla inlägg av N i n a

Jag jobbar på det

Morgonen startade med sol och en nästan klar himmel. Frukosten kunde ha avnjutits på altanen, men brydde mig inte eftersom jag tänkte mig ut på cykeln efter att jag ätit klart i lugn och ro. Med ett par munfullar kaffe efteråt.

Och ut kom jag. Solen sken… och det skyade upp… och det var molnigt när jag kom hem igen… och jag hade cyklat 12 km på strax över trekvarts timme…

Bra va!?

Nu tänker jag sitta här med datorn ett tag. Ute på altanen. Hoppas det blir behaglig temperatur resten av dagen så jag kan fortsätta sitta kvar här. Trots att det är molnigt nu. Och blåser lite mera… 😦

Jag har märkt under årens lopp att jag är en riktig altansittare. Eller balkongsittare om det är det jag har. Jag läser mer, och mer rofyllt koncentrerat. (Måste vara vindsuset och fågelsången). Jag äter här ute, fikar och tar till och med en och annan tupplur i baden-baden-kopian.
Jag skriver också mera – har gjort åtminstone – och det vore attan om inte det skulle fungera nu också! På den här stora härliga uteplatsen. Det får bara inte börja regna… eller vara för kallt… eller blåsa för häftigt… framför allt inte allt det där på en gång. Lite lagom regnande kan gå an för då sprätter jag bara upp parasollet och sätter mig så nära väggen som möjligt, under den del av taket som sticker ut.

Jag är en soffpotatis också. Erkännes…
Och en cykelidiot.

Men det är inte bara skrivarhjärnan som måste repareras och komma i balans igen. Även den fysiska kroppen. I allra högsta grad den fysiska kroppen! Och jag jobbar på det.

Tabula rasa

För att försöka ge mitt skrivarsinne en skjuts mot starten, chansade jag att det skulle gå att lägga över mitt skrivarprogram Scrivener till stora datorn. Jag menar… 27 tums skärm istället för 13 tums… bara det! Och det gick! Och verkar fungera också!

La in manuset om peugeothandlarn, men har inte gjort ett smack mera. Insåg att det var så länge sedan jag tassade runt i Scrivener att jag totalt glömt bort hur man arbetar med programmet. Letade sedan reda på en sida med videotuturials.

Scrivener anses vara ett förträffligt skrivarprogram annars – för den som menar allvar med sitt författande, men ändå kan jag undra om jag ska skriva i Pages i stället. Mest kanske för att jag då kan ha manuset tillgängligt överallt, på alla mina enheter, tack vare iCloud. Åtminstone den löpande text man skapar innan man – kanske – ens tänker på kapitelindelning och annat. Om man nu inte redan från början har bestämt olika kapitel och vad som ska finnas med i dem. Hittills har jag inte jobbat så.

Men jag funderar också på om jag verkligen ska ge mig på den där gamla romanen, eller om jag hellre borde sätta igång att skriva nånting helt nytt? Å ena sidan känner jag mig tom som en gammal uräten och rostig konservburk när det gäller idéer, och å andra sidan har den där romanen nånting! Även om jag inser att jag mer eller mindre måste ändra om den till något nytt. Enbart ha kvar de delar som är riktigt bra och jobba med det materialet. Ta bort ganska mycket alltså, flytta om scener, skriva till nytt. Skriva till mycket nytt! Göra en helt ny början – men det kan komma senare. Ho, där hade nog Scrivener varit bra! Eftersom så mycket redan är klart! (… hm… eller …. om det ändå är bättre att försöka starta om från noll. I nuläget. Som ett skrivandets Tabula Rasa. Tål att tänka på…)

Funderade på att byta namn på personerna. Vet inte om det vore bra eller inte, men kan ju alltid testa hur det känns. Jag vet sen tidigare, att om man ändrar namnet på sina karaktärer, blir också deras personlighet annorlunda. Visst! Jag kan inte svära på att det alltid är så, men de gånger jag provat gick det inte bara att byta namn rakt av, utan att personen ifråga också blev en helt annan. Frågan är hur det skulle bli här? Åtminstone den kvinnliga huvudpersonen hade nog vunnit på en förändring. För att bli lite synligare, lite tuffare! Men han???
Han ska nog vara som han är. Ännu lite tydligare bara. Lite mera, liksom! Skulle det kunna bli så om man ger honom ett annat namn? Och rent generellt – skulle karaktärerna bli mindre av pappfigurer och mer av riktiga karaktärer då? Vad har ni för erfarenheter?

Men jag får väl diska och städa köket och röja köksbordet först – nån gång under dagen – annars kommer jag inte åt mina egna tankar. Vilket egentligen säger mer om kökets litenhet än om min hjärnkapacitet.

Och så gäller det att fortsätta röja och rensa och kasta bort. Tills inte bara bordet är en tabula rasa. Vilket det inte är i nuläget. Bara i sinnebilden

Under himlens stjärnor

När det blir natt vill jag inte sova. Det är då friden lägger sig som ett täcke över omgivningen. Tyst, mjukt, varmt. Tryggt. Det är också då som skaparmusan vaknar. Det är då det är lätt att låta fingrarna löpa över tangentbordet. Låta tankarna blir till ord och meningar, och man kan få för sig att det man skriver är riktigt, riktigt bra.

Det kan vara nånting med morgnar också. I synnerhet de morgnar man ska nånstans, har en tid att passa. Det är som om just det där med det temporära, gör att tankar väcks till liv och rusar ner genom armar och längs fingrar som löpmaskor på en silkestrumpa.

”Det går inte det här”, glimtar fram mellan skapartankarna medan fingrarna rasslar på som jagade av en demon. Till slut är man tvungen ge sig av, bryta flödet och lämna den där stolen som klistrat sig fast så obevekligt. Och man hoppas det bara ska vara att försätta där man slutade, när man kommer tillbaka hem igen.

Men så blir det sällan! Avbrottet stoppade flödet, kanske rent av låste in det nånstans, precis som den kan göra när något utifrån, vad som helst, vem som helst, kommer och stör. Antingen det är en telefonsignal – man har lärt sig att stänga av iFånen för att minimera alla sådana riskmoment, eller om något plötsligt ljud utifrån rycker en från den värld man befinner sig i.

Frågan är om det finns något lika underbart tillfredställande som att sitta just mitt i flödet och bara låta skapelsen bli till! För det är det man gör! Låter skapelsen bli till.

Det är så det är

Vad har jag gjort då den senaste tiden?
Jag har flyttat, och jag har blivit pensionista! Och tack vare det senare, blivit fri från mega-stress-triggersarna AF och FAS3. Gulligt ord förresten, pensionista, eller hur? Har hittat på det själv. Tror inte det fanns innan. Inte ens på Italienska. Tror jag. Tycker nämligen ordet pensionär låter så… gammalt… som … tja… Hundraåringen!

Såg den filmen igår. Min Mac-kompis var hemma hos mig och fick mig – utan något som helst tvång eller övertalning eller nånting – att kolla på film på Netflix. Först pilotavsnittet till The Americans. Verkar vara riktigt bra serie. Och sedan såg vi Hundraåringen. Vi garvade så soffan fick stora darren och min halvdöva granne måste ha undrat var som stod på. (Nä skojar – varken soffdarr eller halvdöv granne. Men garv!)

Jag skaffade Netflix själv sedan och spenderade resten av eftermiddagen och kvällen med att klicka runt och titta. Där finns ju dokumentärer också!!!!!! Och så hittade jag Grace och Frankie som jag tittade på en massa avsnitt, och bläddrade runt bland än det ena än det andra. Hur i hela friden ska jag hinna titta på allt intressant och lockande! Och får ju inte glömma The Americans! HA!

Alltså… mina vanor och mitt tänkesätt… hur är det nu med dem? Uppluckrade, tror jag. Men även vissa fast förankrade. Utbytta – hoppas jag. Åtminstone en del av dem. Till det bättre. Jag har i alla fall lyckats sluta röka. Det är några år sedan nu. Ungefär fem tror jag. Och att jag slutat är jag säker på. Så säker man kan vara på en sån sak. Därmed inte sagt att jag inte tänker på det nån gång ibland. Att röka. Imagen jag har kring rökning. Skjutjärnsjournalisten i trenchcoat och stetsonhatt. Knattrande på sin Olivetti eller Halda, kaffe i mugg och kanske whisky i ett glas vid sidan om. Och cigaretten dinglande i ena mungipan. Numera är det bara tandpetare som far rundor mellan läpparna.

Och NU ska jag gå in med laptopen från uteplatsen och sätta den på laddning på inneplatsen, och SEN gå ut i tvättstugan. Så det så. Tvätt onsdag eftermiddag är en vana som får stanna kvar.

Liksom filmtittande i tid och otid.

Nu gäller det att tänka efter före

Det kom för mig att jag skulle börja röja ordentligt här hemma. Jag det var ju för ett ganska så bra tag sedan faktiskt. Nån gång innan jag flyttade hit, och kanske mycket just för att jag skulle flytta! Till en mindre lägenhet dessutom. Men det var inte bara därför. Jag kände, och känner fortfarande, ett behov att att rensa bort, ge bort, kasta, skänka till loppis… ett behov att ta bort så mycket som möjligt av det som mest bara belastar och får mitt liv att verka stökigt.

Det kan ju låta helknäppt. Om det är stökigt så är det ju bara att städa, eller hur? Men det är inte så enkelt heller! För det är som att det stökiga runt omkring, i fysisk skepnad, även är en symbol för stöket inom mig!
Är jag stökig inuti? Vad menas med det? Är det den där adehåden som spökar? Eller har jag rätt och slätt blivit helknäpp? Slagit över, så att säga? Jag är minsann inte ens säker på att jag kan förklara.

Nej adehåden spökar inte. Inte mer än vanligt i alla fall. Och jag har inte blivit helknäpp. Det har bara börjat äckla mig med en massa saker som jag  egentligen inte behöver, som samlar damm och tar plats, och mycket av det har jag till och med glömt att jag har! Märker jag nu när jag börjar rota. Och jag fick väl en extra skjuts av det faktumet att jag skulle flytta. Så jag gjorde mig av med massor, tyckte jag.

Men väl här och nu medan jag håller på att landa, inser jag hur otroligt mycket mera, jag bara har föst omkring under årens lopp. Att rensa ut bland porslin eller till och med bland böcker och kläder, är inte det svåra. Även om det kniper till ett tag när det gäller den där boken som är så bra, och blusen som kan jag snart ha – när jag bara gått ner ett par kg till. … Ni förstår? Hmmm?

Det svåra är alla de där små prylarna som ligger i små lådor lite överallt. I badrummet, i köket, vid arbetsplatsen – i den mån man har skapat sig en arbetsplats… (På gång! Jag lovar!) Det ligger pryttlar i byrålådor och necessärer, i de där båda röda minibyråarna av papp som egentligen bara ska innehålla printerpapper, kuvert och frimärken. Och nån anteckningsbok.

Jag hittar konstigheter i verktygslådan – men inte det verktyg jag letar efter, och bland glödlamporna finns det… ja, vad det nu är som finns där. Och för att inte tala om den där lådan i köket!!! Ni VET!!! Den DÄR!!!

Så kom jag så långt att jag skulle fixa RUMMET. Sovhörnan är ok nu, men resten! Häromdagen åkte mattan (den där orientaliska som mäter 2 x 3 meter och är tung som attan) ut på pation och blev hängande över kanten i flera timmar. Och efter noggrann dammsugning både före och efter hängandet, rullade jag ihop den och ställde in den i en av garderoberna. Tills vidare, tänkte jag. Tills jag fått ordning på bokhyllan och allt det andra. Tills vidare kan… eventuellt… innebära… för gott…

Jag hade också fått i huvudet att jag skulle vitmåla en gavel till och sen fräscha upp den redan sen tidigare vitmålade gaveln och hyllplanen, och så få till det lite ljust och snyggt där i hörnet mellan soffan och fönstret. Vita hyllor går ju liksom bättre in i en vit vägg, till skillnad från en gammal gulnad furusak. Om det nu är furu. Den där Ivar från Ikea. Kanske är gran. Men strunt samma! Gamla och gulnade är delarna i alla fall.

Så igår målade jag. Gaveln. Ute på pation. Det var soligt. Det blåste. Det torkade fort. Sen pytsade jag på lite färg på de andra delarna där jag tyckte det verkade behövas, liksom på en lika urgammal byrå jag har, furu, som jag målade vit för ett antal år sedan. (Minns inte när.) Långt ifrån perfekt, men allt verkar fräschare. Och det får duga.

Sen har jag mest gått här fram och tillbaka, varvat med sittande, gnällande över ischiasen, över ryggstelheten, över tröttheten, över irritationen … (jösses anåda då…..) och inte för mitt liv kunnat bestämma mig för hur jag ska sätta de där hyllplanen för att det ska bli LAGOM! Alltså med de grejer (böcker) jag kan tänka mig ha framme, MEN INTE MER ÄN SÅ!!!! Och skrivaren som jag måste placera nånstans, även om det är sällan jag använder den. Synd den inte får plats i skänken jag köpte för ett tag sedan.

Jag har en likadan, men smalare, Ivar på andra sidan soffan, mot sovhörnan till, och till slut… alldeles nyss… hamnade skrivaren där. Längst ner. Så nu är DEN saken fixad. Är Nöjd.

Men så var det ju den nymålade (var det nån som hostade?) … och ja… en lampa ska det ju vara på den. Så långt vet jag. Men vilken lampa? Och var? På läshöjd lämpligen. Satte just dit en spot så länge. Kan vara bra ha den sent i kväll när det blivit mörkt.

Men när ska jag börja kasta mer prylar och pryttlar och onödigheter? (Snart, är det tänkt. Så snart hyllan är klar)
Och när ska jag ordna färdigt min skrivhörna? (Har bestämt den får vara i köket. Annars äter jag bara i rummet och det vet man ju vad som händer då. Smulor! Överallt!)

Gardinerna kom för övrigt upp i söndags… äntligen…

Och det där med stökigt utanpå som en symbol för stökigt inuti, kan jag fortfarande inte förklara. Men det känns rätt. Och det känns bra när man slängt onödigheter och allt är tömt och rent och fräscht. Det är som om man blir lättare till både kropp och själ. Böckerna kommer att ta längst tid. Det är därför jag ordnar lite plats åt dem på hyllorna nu – så länge. Behöver skåpen och lådorna i skänken till annat. Till sånt som inte ska slängas och som nu ligger nerslängt i två flyttlådor. Den lilla storleken, lyckligtvis.

P.S. Jag tror jag kommer att städa lite oftare om jag inte har nån matta… blir liksom nödvändigt… och också lite lättare…

P.P.S NEJ! Jag har inte målat väggen! IRL är den helt vit! Alla mina väggar är helt vita…
har bara haft lite roligt med bilderna…

Sen blev jag tyst

Kanske blev det för mycket på en gång. Att öka min cykelrunda från 12 km till 18, bara så där! Utan vidare!
Eller var det för att det blev kallare? Satt ute och läste ändå, trots den kalla luften, till långt in på kvällarna. Tills det blev för mörkt att läsa i en vanlig pappersbok. Och det, ett par dagar på rad.

Bli inte kall, sa alltid ens mödrar, för då blir du förkyld!

Blev jag förkyld? Njae. Lite snuvig kanske, men inte mer.
Fast jag blev kall. Flera kvällar på raken.

Men vad gör man inte när det är sommar!

Hur som, må det vara vilken orsak som helst. Min kropp har denna veckan varit trött och stel och vägrat mjuka upp sig av cyklande och annat. Så. Alltså. Jag är trött. Seeeeg. Och inte blev det bättre av att jag i går lämpade ut min matta – orientalisk, 2 x 3 meter – på altanen och hängde den över räcket. Ut dit gick bra. Det var när jag skulle få in den igen som det blev knepigt. Tungt. Och jag blev tröööött. Det var i går det. Är fortfarande tröööött och muskelvärkig. Snälla nån!

Men hellre det än annat. Trött och seg alltså. Det finns det som är värre. Ångest till exempel. I synnerhet ångest som man försöker dämpa med mat. Alltså… Försöker dämpa och försöker dämpa! Det är ju liksom nånting i kroppen som tvingar en att stoppa in mat i munnen. Och svälja. Innan man är hungrig. När det börjar suga och killa i maggropen, med en gång innan hela kroppen blivit…  konstig… och helst ska det gå fort…
Apropå… Tja. Kanske ingenting.

Nu till nåt helt annat!
Jag är också trött. PÅ!!!!

Trött på Facebook.
Trött på att blogga (faktiskt)
Trött på Internet.
Trött på datorer…

vill göra annat…

läsa, cykla, promenera, se film, fika med Birgitta, fika med gänget i stan. umgås med mina tanter i kyrkan, kika en gång extra på G!, sitta på min uteplats och andas in ny-regnad luft – björk, ask, lönn, kastanj, äpple, gräs, nyplöjd åker, koskit, syren, klöver, allt-vad-det-nu-heter…
inte vara aktiv hela tiden för att… ja för att vad då???

Så jag blev tyst. På nätet. Struntade. Brydde mig inte. Tänkte inte.
OCH DET ÄR SÅ SKÖÖÖÖÖÖNT!

Men att skriva fånigheter ur hjärtat är inte fel…
helt utan press, stress och tvång…
helt utan att prestera…

Tror jag ska äta upp mina sista krispiga cookies med en stor klick kokosgrädde och lite ringlad honing över. Har två stycken kvar…

Heta sommardagar

Äppelträdets blommor blev kvar som en dröm i maj, kastanjens rosavita spiror har glesnat och spretskimrar nu mest i rostigt guld. Grönskan är tung och varm, vältrar sig vällustigt över kullar och ängar.  Göken hörs fortfarande i fjärran med jämna och ojämna mellanrum.

Fredag. Het sommarfredag. Dagarna som har gått har varit ett prov på vad sommar kan innebära. Tjugotre grader redan vid frukosten. Tjugoåtta på eftermiddagen med kraftigt tilltagande vind. Omrufsande och tufsande vind. Prassel och sus. Kvällen stillnar  och allt är ljuvligt. Man är inte direkt van vid den dallrande värmen, men njuter som om var dag vore den sista.

Cyklar. Om förmiddagarna till det som ska göras. Om kvällarna enbart för glädjens skull. Vinner terräng för var dag. Modet, viljan och jävlaranammat segrar över rädslan att inte klara det man vill.

Och man segrar! Gårdagskvällen sprängde förväntningarna.
La bort prestationstanken och gav mig bara ut. Borde väl åtminstone klara samma sträcka som 2 gånger tidigare. Tänkte jag. Drygt 12 km.

Det blev 18 kilometer i ett sträck, bortsett från några minuters paus mitt i för några djupa klunkar från vattenflaskan och ett besök hos Mrs Moffat. Det var varmvarmt inne in den mörka lilla kuren. Men det var också behovet av den lilla stunden i den lilla kuren som gjorde att det blev 18 kilometer. Istället för 16. Eller 14… Vad gör man inte ibland…

Dagen efter kvällen före var inte så illa alls! Inte värre än vilken annan dag som helst! Herr Sjukgymnast föll nästan av stolen vid beviset. Arton komma tretton kilometer. En timma tio minuter. Fyrahundrasextionio kilokalorier.

Men vem räknar kilokalorier!?! Inte jag.
Jag lever livets ljuva dagar.
Dväljs under eftermiddagarna på pation med bok eller dator eller i skön slummer. Lyssnar på fåglarna. Känner doften av – koskit…

Det är så det är på landet! På bondvischan!

… före midsommar… eller efter

Jag har hört göken till och från under hela förmiddagen. Göken som blir en hök efter midsommar. Åtminstone om man får tro vad som stod i ”Rasmus på luffen” som man läste som barn. Det var tydligen nåt gammalt talesätt.

Nej, inte tror jag att göken blir till en hök efter midsommar, men jag undrar om det inte är så att den inte hörs sedan. Den har väl fått sitt kan tänka. Make, maka och ägg och så vidare. Fast äggen lämnar de ju ifrån sig redan i samband med läggningen, de snyltarna.

Oavsett hur det är med gök-hök-saken, så började jag fundera över hur länge sedan det var som jag har hört nån gök. Ärligt talat – jag minns inte! Förmodligen inte sedan jag senast endera bott tämligen lantligt, eller i alla fall kommit ut oftare och mer regelbundet i det som kan kallas bondvischan. Eller rent ut sagt – SKOGEN! Det fanns en tid då det både inkluderade bilturer ut i klorofyllen för långa promenader, och dagstripper på cykel. Inkluderande matsäck, kaffetermos och extra vattenflaskor.

Jag saknar den tiden. Önskar den kunde komma tillbaka.

För att återgå till ämnet! Gökens galande. Och var och när jag senast hörde den.
Vilket troligtvis utesluter den här staden där jag bott i drygt 10 år. Möjligen på nån längre cykeltur i så fall, är inte helt uteslutet, men i så fall minns jag det inte. Men varken boende nära naturen, eller de där riktigt långa cykelrundorna/promenaderna, typ Kullaberg runt eller att följa vandringsleder på Söderåsen, har funnits i mitt liv sedan jag flyttade hit. Förrän nu då. När jag åtminstone bor så att säga vägg i vägg med åkrar och ängar, traktormullrande och gödselspridningdoft, tystnad och stjärnklara vinternätter, hur många träd och busksorter som helst, och så då – gökgalande förmiddagar. För det blir väl fler än idag, hoppas jag. Ser fram mot frukost på altanen i morgon med just den morgonserenaden.

Nu hörs den igen. I öster. Tröstergök. Det var ju bra det.

Det är mycket med det jordiska

Det gnager i tankeverksamheten. Många intryck som  ska sorteras; tas in eller kastas bort. Vill läsa den artikeln eller den boken. Känner ett inre tvång att jag borde börja skriva. Det är hög tid.  Men det blir bara tankar som inte fullföljs.

Som en ständig dans med Facebook. Nytt hela tiden. Man hänger inte med i flödet. Informationen är sönderhackad. Snuttefierad. Det intressanta finns där. Också. Men när man ska ta tag i det, svinner det undan. Som sand som rinner mellan fingrarna. Efter ett tag är bara dammet kvar. Smutsen under naglarna. Den torra huden. Det matta avtrycket.
Jag är trött på Facebook men tycks ändå hänga kvar. Förstår inte varför.

Läser Stephen King mellan varven. Staden som försvann, eller som den också heter. Salem’s Lot. Den fångar mig inte. Jag har läst den förr, och då slukade jag den. Det är lite konstigt! Jag har läst massor av Stephen Kings böcker, och de flesta har jag tyckt om. Och språket – HUR han skriver – tycker jag mycket om. Även i den här.

Funderar på att strunta i att läsa färdigt den. Är ungefär halvvägs. Spänningen börjar stegra sig i berättelsen, men jag är otålig. Vill att den ska ta slut så jag kan lägga den i högen för det som ska till mitt stamloppis.

Känns som om jag hellre skulle läsa facklitteratur nu, men skapade mig en idé om att läsa den skönlitteratur jag har kvar, och sen göra mig av med dem. Spara några favoriter. De jag läser om. Om och om igen. Stephen Kings mastodontberättelse om Det svarta tornet, bland annat.

Febern kommer och går. Är inte lika hög idag som igår. Jag kan tänka. Någorlunda. Och läsa. Någorlunda. Men det kommer svettvågor. Sängen luktar skunk. Jag luktar skunk. Håret är fettigt och spretigt. Inga fluffiga lockar här inte. Har inte duschat på flera dagar. Har inte bytt kläder på två dygn. Pyamasbyxor, trosor och linne.

Bytte i alla fall linne och tvättade mig under armarna i eftermiddags. Och la ut de två favoritkuddarna på luftning i en stol på altanen. La sen ut mig själv också på altanen. I en annan stol. En baden-baden-kopia som egentligen är helt omöjlig. Men med lite vilja så. Och nej – ingen filt idag. För varmt. Inte ens i solgasset utan under parasoll. Som sagt. För varmt. Annars skönt.

Läste. Somnade inte.