Ja, väldigt snart faktiskt! Klockan närmar sig midnatt!
7:20 i morgon bitti kommer målaren som ska måla och tapetsera rummet. Och med lite tur, kommer golvläggaren på fredag. Men det får jag väl reda på i morgon – hoppas jag – om denne kunde komma då.

Men det är inte utan att jag hoppas denne kommer på måndag. För kan golvet verkligen läggas på bara en dag? Jag har ju en liten förhoppning om det, rummet är ju inte mer än 20 kvm, men kundvärden här sa att jag skulle räkna med att det kan ta 3 dagar. Ja, jag vet inte jag! Målat och tapetserat har jag gjort vid ett flertal tillfällen under livets gång, men aldrig lagt ett parkettgolv. Inte ens ett modernt sådant. Eller sett när nån annan gjort det.

Så det är därför jag hoppas golvläggaren kommer på måndag, för om det tar tre dagar så kan jag väl åtminstone slippa ha rummet i byggfas över helgen. Mer än nödvändigt alltså.

Och visst är den där grå plastmattan DÖDSFUL! I synnerhet i ett vardagsrum!
I hallen är den okay.

Dottern kommer i alla fall och hjälper mig få ut långdelen av soffan från rummet kvällen före, tänker ställa den på högkant i hallen. Och schäslongen fick jag skruvat loss och kasat ut i köket där jag nu tänker sova tills allt är klart.

Ser mysigt ut där, och känns mysigt också när jag nu sitter i den bäddade kuddfyllda schäslongen nästan mitt i natten. Började faktiskt fundera på om jag skulle ha min säng här sen, när jag väl köpt en. En 80-cm bred resårsäng är bara 5 cm bredare än den plats schäslongen nu tar. Och får plats på längden också.
Det tål att tänka på!

Och vilken tur att 5 av de 7 benen sitter på schäslongdelen!
Men bilderna blev bara rakt av… AJ AJ AJ!!!

Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Fantastiskt väder! Sol, blå himmel och nästan vindstilla. Lär ska ha varit 8 grader varmt mitt på dan.
Jag gav mig förstås ut på cykeln. Fick för mig att åka till Erikshjälpen i dag också. Bara för att titta! Mingla lite bland folk! Inte köpa nåt!

HAHA!!!! Klart jag köpte nåt! Fast mest kläder den här gången. En del blusar och långbyxor. Nej, nån mannekänguppvisning bjuder jag inte på. Inte ens några bilder på blusarna och det andra. De åkte in i tvättmaskinen när jag kom hem, och hänger på tork nu.

Gick sakta 1,5 km och bara njöt. Sen hoppade jag upp på cykeln igen och trampade vidare. Och från den sekunden glömde jag bort att jag har kamera på iPhonen. Som vanligt.

Men man får vara glad för det lilla ibland! Och det kändes nästan som första vårdagen. Nästan man kunde låtsas att det var första vackra dagen i maj.

Vacker som attan. Det hade snöat i natt, och hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen var det sol från knallblå himmel. Och jag var inne hela dagen.

Temperaturen steg ju över nollan och solgasset gjorde sitt till så gång och cykelbanor var ju mest en blandning av snö, is och vatten. Inga tjocka lager, så mycket snö hade det inte kommit, men tillräckligt för att jag inte skulle ge mig ut.

I kväll skulle jag ha cyklat till dottern. Halv sju messade hon: Det är halt.
Jag testade. Gick en bit och ledde cykeln. Ok på genomfartsleden (cykel) men märkte att det var is fläckvis. Inte minst där snö hade smält så vatten hade runnit ut över vägen och nu framåt kvällen frusit till.

Jag messade: Vi får ses en annan dag. Säkrast så.

Sen gick jag vidare med cykeln till Netto. 370 meter. Gick bra. Ångrade mig att jag inte cyklat till M i alla fall. Nästan. Handlade sånt jag inte borde handlat och gick en annan väg hem. En något längre väg.Var väldigt glad jag hade cykeln att hålla mig i.

Men kom lyckligt hem igen. Och såg småflickor som dansade som älvor på isfläckarna…

Man bör hålla i sig ordentligt om man är utomhus nu. Åtminstone blåste det rejält tidigare idag, ca 20 sekundmeter i byarna sas det, och det sas också att det skulle blåsa ännu mer ikväll. Riktigt ruskigt väder skulle det bli.

Ja, inte vet jag! Har inte stuckit näsan utanför dörren ikväll mer än att jag gick ut till förrådet med de båda köksstolarna. Fick gå två gånger. Blåste inte bort. Tänkte inte ens på att det skulle blåsa vilt. Kanske gick jag i lä. Vem vet.

Fick iväg kuvertet till pensionsmyndigheten (not a bad thing to be a retiree).

Var med på sopplunchen på St Olof och pratade med både nya och gamla vänner. Hade ett par jättehärliga timmar. Trots att jag inte kunde äta den läckert doftande kycklingsoppan (grädde i) utan hade med mig egen sallad. Gick bra det med. Det viktigaste är ju faktiskt gemenskapen, inte vad man äter.

Spisfläkten skulle bytas i dag, men när jag kom hem var den gamla fortfarande kvar. Strax efter fyra mejlade jag vår ansvarige fastighetsskötare om det. Fick svar ganska snabbt, ett par mejl damp ner efter varandra, och slutkontentan var att de hade två nya reparatörer som kanske kände sig lite stressade av det nya, och den ene som skulle fixa fläkten hade missuppfattat uppgiften och bara bytt filtret. Som alltså hade bytts för tre veckor sedan av städbolaget. Som i sin tur skulle ha gjort rent hela fläkten och allt annat i lägenheten som inte hade blivit ordentligt flyttstädat. Vilket dom alltså heller inte hade gjort. Bara lämnat efter sig pölar av intorkat Jif i ugnen och lådan under.
Puuhhh! Hängde ni med på det där?

I morgon eftermiddag ska fläkten i alla fall bytas ut mot en ny, men jag är inte hemma då heller. Då är jag i Olof igen, men i mysgruppen! Prat och fika gruppen! Nya vänner gruppen! Sy och sticka gruppen (om man vill)! Yeah!!!

I övrigt har jag inte gjort särskilt mycket idag. Inte fysiskt i alla fall, mer än att jag cyklade till och från Olof. Blev inte ens 8 kilometer.
Lyssnade nån timme eller två på en bok av Neale Donald Walsh i serien Conversations with God. Närmare bestämt ”The New revelations”. Inspirerande. Och skönt att sitta så där – på en värmedyna – och bara slappna av och lyssna. Den finns på youtube om man vill lyssna, och jag har boken i bokhyllan om jag vill läsa den. Kanske vill det sen. Om jag bara blir klar nån gång med Bridgets Jones och hennes toyboy! (Var finns det roliga i den romanen?)

Insåg att jag nog kan få plats med schäslongdelen i köket – så jag kan sova på den de där nätterna medan parketten läggs. Förmodligen två. Nätter.
Jag sover ju ändå på schäslongsdelen!

Blir visserligen tvungen vakna och gå upp tidigare på morgnarna, och vet inte riktigt var jag ska vara hela dagarna. På bibblan? St Olof? Hos dottern?

Men det ordnar sig. Kan ju alltid sitta i köket på schäslongen…

För – hemma är ju bäst…

men studsarna efteråt vibrerar fortfarande.
Och det får de lov att göra så länge det behövs.

Och nej! Jag är inte alls färdig här. Vad nu ”färdig” innebär. Nån kan väl säga att det är när alla möbler är på plats, gardiner för fönstren, tavlor på väggarna och ordning i skåp och lådor. Så är det INTE här.

Det står inte längre några flyttlådor uppstaplade, varken fulla eller tomma. Alltid något. Soffan finns här, annars hade jag inte haft nånting att sova på, och gardiner är på plats för att förhindra insyn – och för att få det att verka en smula ombonat. Och jag hittar någorlunda de saker jag behöver. Under tiden.

Ja, jag väntar.
På renoveringen av rummet. Där ska målas helt och hållet. Tak, golvlister, runt fönstren. Det ska tapetseras, och jag har beställt att det ska läggas in parkettgolv istället för den fula plastmattan. Ekparkett.
Vill inte ha ett vardagsrumsgolv mönstrat som sten. Grått dessutom. En sån plastmatta kan ha sin plats i en hall – där det givetvis också ligger en sån.

Så jag jobbar för att det ska vara så lite möbler och prylar som möjligt när det ska målas och tapetseras, troligtvis ungefär i månadsskiftet februari-mars. Och ingenting alls får finnas på golvet, när parketten ska läggas. Så till dess måste soffan skruvas isär och ställas undan. I en etta. Där rummet upptar lite drygt halva ytan. Som nu ekar.
Var ska jag sova de nätterna?

Lite underverk här, tack!

Men det ordnar sig säkert! Allt annat har ju ordnat sig så bra, så då gör säkert den biten det också. Fördelen med den här lätt frustrerande väntetiden, är att jag kan fundera ordentligt på hur jag ska möblera sedan.
Mot vilken vägg ska jag ha bokhyllan? Vilken tur att det är Ikeas Ivar jag har! Platta paket! Bara att skruva ihop.
Åt vilket håll ska jag ha soffan vänd? Åt vilken sida ska schäslongen vara, höger eller vänster? Enklast behålla den som nu.
Och var ska sängen stå sen när jag köpt den?

Det finns knepigare problem. Till exempel att det är väldigt lite skåp och arbetsyta i köket, trots att golvytan är helt okay. Får plats med bordet och de båda stolarna, och kniper det kan nog ytterligare en eller två personer sitta där och fika. På pallar.

Även om man i praktiken troligtvis hellre fikar tillsammans inne i rummet. Men vill man så går det!

Jag skruvade ihop en Ivar, placerade den i hallen och tryckte upp böckerna i den.
Skruvade också ihop en smal Ivar och satte i köket med ryggen mot städskåpet. Tryckte upp böckerna om mat där, och fick också in en minibyrå med kuvert, papper och liknande, samt skrivaren. I och med det fick jag undan de sista flyttkartongerna.

Resterande hyllplan väntar i en av garderoberna och resterande gavlar måste jag bära ut till förrådet, liksom de båda köksstolarna.

Det blir gjort lite grand varje dag

För övrigt så är kyl-fryset lite större än det jag hade i förra lägenheten, och har två plastlådor för frukt och grönt. Inte för att det räcker till. Kylen är ändå överfull med grönt när jag varit och handlat, men likväl! Bättre plats!

Och de andra problemen är till för att lösas. Kom på att jag inte behöver tre garderober som garderober. Två räcker. Den tredje kan jag skaffa fler trådbackar till och använda som förråd till både det ena och det andra.

Och det är en underbar lyx att ha egen tvättmaskin i badrummet.