Tjugoförsta december. Vintersolståndet. Den längsta natten och den kortaste dagen. Men ska det även innebära den mörkaste dagen? Lite för tidigt på dygnet ännu, för att veta det med säkerhet. Klart.se påstår att det ska riva loss lite i molntäcket framåt dagen, men sådana påståenden tar man ju alltid med en nypa salt.
Å andra sidan tycks det ofta regna på onsdagar.

Det har jag lagt märke till eftersom jag brukar tvätta på onsdagar, och det är inte alls ovanligt att det endera regnar stort eller kommer en skvätt ovanifrån när man pinnar på mellan lägenhet och tvättstuga. Jojomen!
Efter flytten kommer jag att ha tvättmaskin i badrummet. Lyx!!!! Härligt!!! Och tänker inte dra det där om skadliga, giftiga och vidrigt stinkande sköljmedel här och nu. Ska bara bli så skööööönt att slippa det hädanefter.

Men i morgon är dagen alltså något lite längre. Och om en vecka… om en månad… och snart är det sommar igen! Med ljus och värme och ingen risk för snö-slask-is och halka.

 

Eller rättare sagt förmiddag. Man är ju inte direkt uppe med tuppen om dagarna.
Är tuppen uppe?

Det är grå-grå ute, och termometern visar 4 plus. Kunde inte se inifrån om det regnade, bara att det hade gjort det innan i natt nån gång. Det var fullt med droppar på tvätttorkstället på altanen. Så jag tog på mig tofflorna och tog några kliv ut.

Jo det regnar. Sånt där smått smått, nästan som bara små stänk. Men likväl nödvändigt med regnställ när jag cyklar in till stan nu om en stund. Kan inte direkt påstå att det känns som jultider.

Har för övrigt inte ens köpt nån skinka. Men har grönkål… Och ekologisk stjälkselleri… Och apelsiner…
TJO! Det nös jag visst på!

Dagen har varit grå men det har inte regnat. Inte såvitt jag har sett, åtminstone. Jag kom iväg till Eurostop och Willys helt torrskodd, och tog det lite lugnt på vägen hem. En smärre omväg.

Ska försöka handla hem så lite som möjligt nu fram till flytten, men helt utan nyinköp klarar man sig inte. Och ruggigt nog så plockar man till sig både det ena och det andra, trots att det finns förnödenheter i skåpen. Idag stod det bland annat bananer, apelsiner, mandel och bakplåtspapper på inköpslistan.

Det ser nästan ut av det här som om det skulle blivit julbak i dag, men nej! Det skulle det inte! Inte nåt speciellt bak bara för att det är jul om en vecka. Det är bara det vanliga som kommer att utföras. Bröd och nåt till fikat, som varken är sött eller gräddigt.

Tål man varken vete eller nån form av mjölkprodukter, och dessutom vant sig av med att saker ska smaka sött, så får det bli andra lösningar.

Och bröd blev det, med bovete, kikärtsmjöl, mandel och annat i. en det hann in i fryset innan jag kom på att jag kanske skulle fotograferat det först. Så när som på ett par bitar…

Ätit spagetti med bön- och tomatsås till lunch, sett en halv film, sovit middag och läst några tiotals sidor ur Alkemisten.
Pillat med bloggarna, fixat lite med ett Helsingborgsfoto jag fick av stockholmsdottern (har så ruskigt få själv – än så länge), sorterat musik – och diskat.

Hur i hela friden blev det så mycket? Jag tycker jag mest har latat mig idag!

Fridens liljor, alla vänner! Snart är det måndag igen!

Lever som i limbo. Är rastlös, men ändå oföretagsam. Jo, jag fixar mat, duschar och tvättar håret nån gång ibland. Till och med diskar! … när jag blir tvungen till det. Men tar mig för nånting? Nej det kan jag inte skryta med att jag gör. Drogar mig med Netflix och Fyrtio Rövare. En sorts patiens, ska påpekas. Inte ett dugg roligare än så.

Bloggarna ligger i nån sorts träda. Läser inte många rader åt gånger, om jag alls läser. Tar mina cykelrundor – annars hade kroppen fått totalnoja – och gör det jag måste göra. Nere på ”kontoret” emellanåt och får min dos av social stimulans, och har mina veckoliga samtal  med RM. Mår inte direkt dåligt, jag bara… är… liksom! Tiden flyter sakta och okontrollerat och jag bor mestadels i soffan.

Vi pratade om det här idag, RM och jag, och hon kläckte ur sig något som jag faktiskt tänkt. Jag befinner mig i en sorts Ingenmansland, säger hon. Är mitt emellan! Somt ska avslutas, annat ska påbörjas. Livet förändras.

Jag ska flytta, har gjort en del förberedelser, skrivit kom-ihåg-listor, röjt bland, kastat och skänkt saker. En omgång finns på altanen i väntan på transport till återvinningen efter jul. Gjorde mig till och med av med skänken och den stora mattan. Fast inte till återvinnen i de fallen! Istället till stamloppiset.
Det är nystart! Farväl till det gamla livet.

Samtidigt är det för tidigt att börja packa och städa. Efter julhelgerna räcker. Jag har inte så mycket ägodelar nu, och det mesta av det behöver jag ha tillgängligt.

Det är inte enbart en fysisk geografisk omändring. Samtalen med RM river loss saker jag inte ens förstår varför de dyker upp i munnen och låter sig spottas ut i verkligheten. Varför pratar vi om just det? Hur kom det upp i tankarna? Hann jag ens tänka? Så där plötsligt kom orden, utan någon som helst förvarning! Sånt som jag har glömt, men också sånt jag inte glömt men trott jag lagt bakom mig. Minst en sak, känsla,  som jag anar jag behöver bearbeta, avsluta och lämna bakom mig. Vet inte säkert om den är mental, psykisk eller själslig. Kanske en kombination.

Känslan revs upp ett stycke till idag, samtalet råkade fortsätta från förra gången, och jag grät. Har gjort det till och från även sedan jag kom hem. Inte stora vrålgråtandet, men det behövs inte heller. Små snyftningar och våta kinder är lika effektiva. Antar att det är bra det här, men… känner mig ensam.

Men! Det ordnar sig! Känslor är inget att vara rädd för. Inget man ska tycka att, så där borde jag inte känna. Tvärtom, känslor av sorg liksom vrede mår bäst av att uttryckas i stillhet medan de är små, och gör minst skada om de inte grott och vuxit sig stora i skymundan under lång tid. Och jag tror något är på väg att lämna mig, vilket är nödvändigt för att kunna ge plats åt något nytt.
Jag gråter en skvätt till och lyckas acceptera att jag gråter. Tillåter mig! Och varje tår för med sig någonting ut i det fria, befriar mig, även om jag inte vet vad det är.

Och på sätt och vis är det ganska skönt att vistas i Ingenmansland. För en tid. Trots tårarna – eller kanske tack vare.

Den milda grå. Ja, det var i går det. Gårdagen alltså. Grå. Mild och stilla.
Det blev en total innedag, hade ingen som helst lust att ge mig ut. Det märks lite extra dag. Ryggen är stel som en planka. Stiff as a board…
Idag är det klart, soligt, blått och strax under nollan. Idag ska jag cykla ner till stan, till ”kontoret”.

Vad jag gjorde igår?
Njae, inget särskilt. Slöade. La patiens. Läste ut boken. Såg film på kvällen. Fortsatte en stund med att sortera bland min bilder och slänga en hel del. Vilken massa skräp man har! För att inte tala om dubbletter, nästan-dubbletter, tripletter… och jag har nästan noll koll på album, taggningar, mappar… what-ever-you-call-it…
And I couldn’t care less.

Jag ser till att göra nån form av avslappning/meditation varje dag. Gärna ett par gånger. Finns mycket att välja bland på youtube. Måste – men vill också för det är skönt. Måste för att all världens muskelspänningar släpptes lös i min kropp efter det stressande livet med FK, AF och Fas3.
Så HURRA! för pensionärslivet (och inte bara för den här sakens skull), förr eller senare ska väl alla stressspänningar ha andats ut efter de åren. Och några till.
And I couldn’t care less.

Kan numera utan större problem njuta av att inget göra, av att inte bry mig. Längtar nu också bara efter att slippa göra fler affischer och programblad till kyrkan. Det hänger för nära ihop med Fas-livet för att kännas kul längre. Det var kul! Då innan.
Men det löser sig snart. Ska bara hänga med över julhelgerna också. Jovisst ja! Den affischen är redan klar! Men inte programbladet. Skulle varit färdigt till 1;a advent. Det var det inte. Men det är inte mitt fel! Det är pastorns som inte kunnat vare sig ge mig underlag eller kommunicera. Läsa mejl!!!! SVARA PÅ SAGDA MEJL!?????? I GÅR satte han lite fart. Med betoning på ”lite”.
And I couldn’t care less.

Jag längtar förstås efter att flytta HEM också.
I care! MUCH!

Och det är så här det blir när man inte har nåt att berätta. Varken nåt kul eller nåt intressant. Inte ens det faktum att öronen är igenproppade med vax, är särkilt humoristiskt eller intresseväckande. Jag har köpt Revaxör, och ja – jag har varit förkyld och en flaska receptutskriven Mollipect hostmedicin kostar skjortan. Har inte LUST lägga 500 kr på doktor, hostmedicin och strepsils! Jag ska ha såna pengar till flytten!
But, OKAY, for now – I couldn’t care less.

Glädjen att komma hem igen.
Sorgen när man inser hur mycket man kommer att sakna vissa människor.

Vi håller kontakten, säger man.
Jag kommer ner och hälsar på dig i Helsingborg, säger man. Det är en fantastiskt fin stad!
Men hur blir det? Man säger så mycket, och menar det verkligen! Men blir det sedan av att man åker ner och hälsar på? Precis som när man slutar skolan, en utbildning, ett jobb, en kurs. Visst ska man hålla kontakten! säger man. Och menar det. Men hur blir det?

Jag har på de här snart elva åren inte landat i den här stan. Den är inte min! Blev aldrig min! Aldrig riktigt ”hemma”.
Förrän nu på slutet. Inte stan i sig, men här där jag bor nu. I byn… eller vad man nu ska kalla det. Förort är det inte riktigt heller. Mindre – men inte liten. Det finns kyrka, skola, pizzeria – och en buss som går en gång i halvtimmen.

Det finns en massa natur. Och trevliga människor. Såna som nickar ett hej när man möts ute på promenaden. Såna som börjar prata vänligt när man möts i församlingshemmet på nåt event.
Men på kvällarna är det mörkt, tyst och tomt. Att titta ut genom fönstren på baksidan, är som att sticka huvudet i en kolsäck. Man är glad de gånger det är stjärnklart och månen lyser. Och vägen på framsidan av husen ligger mestadels öde efter mörkrets inbrott.

Det här är Snöstorp, strax öster om Halmstad…

Saknad!
Meditation och samtalsgruppen jag är med i varannan onsdag kväll. Det gjorde ont i mig så jag nästan grät, när jag förra gången kände det sköna goda i vår grupp. Att inte vara med här längre. Pratet. Skrattet. Det är högt i tak och diskussionerna kan bli väldigt djupa. Till och med Platon kommer med på ett hörn ibland. (Vem har sagt att grottan är rund?) Ja, det intellektuella måste också få sitt.

Mötte i går en konstnärsväninna till mig, Anna.. Saknad saknad…
Cyklade sedan vidare till ett Galleri och minglade i en grupp inspirerande underbara människor. Varför har jag inte varit där mera? Oftare! (Fas3 tog musten ur mig…) Och jag skulle vilja vara med på de där akvarellkurserna fast jag inte kan måla. Eller kanske just därför. För att det är roligt, och inspirerande   Saknad saknad…
Liksom Anna nyss nämnd, blir alltid så fylld av skaparlust och kraft av henne

Rose-Marie, som jag pratar med en gång i veckan – och möter ibland även i andra sammanhang. Saknad saknad…
Kvinnor i kyrkan här bortom hörnet, dessa härliga, underbara damer i olika åldrar jag mött som är så fantastiska, roliga, vänliga. Dom ignorerar ingen bara för att man inte är född i den här stan! … Saknad saknad

Det hade kunnat gå att bygga upp vänskapsrelationer i den här byn – fast det tar förstås tid det där.

Och så min Mac-kompis förstås och de andra på ”kontoret”. Fikastunderna där. Skrivandet. Pratet och tystnaden.
Men Macis kommer inte att försvinna, även om vi inte ses en eller ett par gånger i veckan hädanefter. Å andra sidan jobbar han kanske inte kvar i den här stan så länge till ändå. Han bor på annan ort, som man ibland säger.

Skulle kunna ta mig hit ibland och vara med – i samtalsgruppen nån onsdag eller på heldagsretreaten…
I galleriet för mys- och målarstunder, akvarellkurser… även om jag inte kan måla sen heller, så är det roligt, inspirerande, samma andas vänner… kreativitet… Nå just akvarellkurser och liknande finns väl i Helsingborg också, men inte just de här människorna…
Till ”kontoret” skulle jag också kunna åka- åtminstone så länge Macis finns kvar där… Enklast av allt. Det ligger ganska nära stationen.

Nej! Jag ångrar mig inte! Jag vill hem till staden där jag bott större delen av mitt liv, där jag har mina familjer. Två döttrar av tre. Ingenting slår det!
Och till mina gamla cykelvägar och strövområden.
Till det utbud, de sorters butiker som inte ens finns röken av i den här stan
Till mer människor runt omkring mig

Och så finns Väla och Ikea på cykelavstånd…
Och kommunens stora loppis…

Det kan bli lite för mycket natur ibland även för en introvert, hur vacker den än är. Men det här året med sin tystnad och vila har varit ren skär läkedom för mig. Och nu är det dags att gå vidare.

Jag längtar! Och jag vill ha en bil igen…

Ja! Mycket märkligt. Eller inte?

I samband med att jag flyttade hit för ett år sedan, nästan på dagen faktiskt, rensade jag bort en hel del av mina ägodelar. Slängde en del, skänkte annat till loppisen.
Men det tog inte lång tid efter flytten, förrän jag insåg jag var tvungen göra mig av med mera. Bland annat en byrå som man mer snygg än funktionell. En del böcker och kläder och annat smått då och då, och en väninna till mig fick den ena mattan. Jag menar. Jag har ju bara 31 kvm här, och det ÄR litet!

Och nu? Joodå! Det rensas! Det cyklas till loppiset en del, kastas en del, ges bort en del på annat sätt än till loppiset. Erkänner! Jag har fått eller själv skaffat mig en del under året, men ändå! Inte trodde jag att jag skulle ta det ena cykellasset efter det andra och köra iväg med. Och jag behöver bilhjälp för att bli av med de där trädgårdsstolarna jag fick i början av sommaren. De var för dåliga, mer eller mindre murkna. Jag hade tänkt försöka göra nånting med de bästa bitarna – hade fått fyra stolar plus ett tillhörande runt bord som inte borde ha landat här alls – men ischias och landningsproblem efter Fas3-tiden satte stopp för den karriären. Som byggjobbare. Eller snickare. Så nu ska de till återvinningen. Tillsammans med lite annat skräp.

Ett gammalt parasoll ska också slängas. Det har blivit för fult och när jag nu sedan får så nära till Ikea, är det en enkel match att ta sig dit och köpa ett nytt till sommaren. Jag ska ju verkligen börja om på nytt!
Jag hade snurrat åt det här gamla med hjälp av en liten bläckfisk, men tänkte jag skulle öppna det och borsta bort allt skräp så inte det hamnade i bilen sen. men ni kan inte gissa vad som fanns där inne bland vecken. Jo nån av er kanske.

Där fanns nämligen inte mindre än fyra getingar! Säkert drottningar alla fyra. Det är ju getingställe här ute runt radhusen, men jag lyckades få bukt med dem på min altan då i maj nån gång. Jag gjorde en blandning av vatten, äppelcidervinäger (eller var det ättika), diskmedel och salt, och så strök jag ut blandningen så gott jag kunde på väggbiten mellan fönstren och taket. (Vi snackar om en låg envåningslänga här…)

Getingarna måste ha avskytt den lukten, för jag såg hur ett par försökte ta sig in under taket men flög iväg igen, så jag hade inte några problem alls med getingar i somras. Några flög förstås omkring här, men ingen byggde bo.

Jo innan det där med vattenblandningen, det som gjorde att jag alls tänkte på att försöka hålla dem undan på nåt vis, var ju att en hade börjat bygga bo under bordet. Lyckligtvis upptäckte jag den i tid så jag kunde ta bort boet och tvätta området där det suttit så getingen hittade inte hem sen. Men den flög omkring minsann och letade! jag hade flyttat bordet, och först flög getingen till det gamla stället. Sen hittade den bordet och sökte efter boet på undersidan. Det var då jag kom att tänka på lukten, och såg till att tvätta ordentligt nästa gång getingen var ute för att samla byggmaterial. Och sen googlade jag lite efter tips och av det blev det den där egna blandningen. Det var det jag hade hemma. Och den var ju effektiv.

Och nu hittade jag alltså getingdrottningar i parasollvecken! Tillsammans med nåt som kunde vara skräp – eller kanske var larver eller ägg. Jag vet inte! Dels såg jag inte tydligt – var utan glasögon – och hann inte heller för det vad det nu var föll ner till stenarna, mossan och de fallna höstlöven (hmm) och blev osynliga. Dessutom vet jag inte om ägg eller larver övervintrar, eller om det bara är honorna. Typ gravida…  man kan ju inte veta allt… för i så fall fanns det ju inget nytt att lära sig…

Alltså! Jag gillar natur! Men det kan bli lite för mycket av den varan ibland. Och då menar jag inte bara getingar. Men det tar vi en annan gång. Kanske…

Apropå röjning, dammsugning och sånt…

Det var länge sedan jag skrev om skrivande. Lite fånigt, faktiskt, eftersom jag hade tänkt att det skulle vara huvudtemat här. Men! Jag har inte haft något att skriva om skrivande. Och då är det ju tämligen meningslöst att ödsla tid och energi på att försöka. Då finns det annat man kan göra.

Men jag har inte glömt manuset eller lagt det åt sidan. Inte alls! Visserligen inte jobbat flitigt på det dagligen, men det har ändå funnits nånstans i mitt undermedvetna i stort sett hel tiden.

Jag hade det besvärligt med en del helt nya scener jag behövde skriva. Verkade länge vara helt hopplöst att få till nåt överhuvud taget. Och vad var det jag egentligen behövde få fram? Vad var det som skulle tillföra berättelsen något?

Medan jag försökte, och ofta satt där och stirrade på den tomma skärmen tills jag gav upp och satte på en film istället, var antagligen att det undermedvetna trots motståndet fortsatte att jobba på. Sakta fick jag till ett antal nödvändiga scener. Bearbetade. Flyttade om scener. Tog bort. La till. Fick nån ny idé…

Jag sa till mig själv att aldrig mer skriva en roman av den här typen. En med två berättelser som är både självständiga och hör ihop på samma gång. Och där båda behövs, för att det ska bli nåt helt! Att pussla ihop en huvudberättelse med en biberättelse – oavsett vilken av dem som är vilken. Att få båda berättelserna att vara logiska och riktiga i sig själva, och samtidigt fungera tillsammans. Utan att blanda så det blir rörigt. Utan att ha dem så skilda åt att man inte ser samhörigheten. För jag pratar inte här om bifigurernas time-lines, som slinker in här och där men inte nödvändigtvis behöver vara fullständiga, utan – om i det här fallet – de två huvudpersonernas berättelser. Både som enskilda individer, och i den relation de har tillsammans.

Men så kan man inte säga. Inte bestämma så där en gång för alla att aldrig mer göra på det här viset. Jag kanske visst kommer att skriva en liknande roman. Men om jag inte gör den här klar, så bra jag över huvudtaget kan göra den, kanske jag aldrig mer kommer att göra ett försök att skriva en roman över huvud taget.

Jag läste om det nånstans. Skriv färdigt din första roman, oavsett om den blir publicerad eller inte, för det är det som gör om du får kicken att fortsätta skriva. Att du gör något färdigt! Göra mer än bara påbörja olika projekt som sen hamnar i nån byrålåda. Eller i papperskorgen.
Eller som i mitt fall – i ett antal mappar i Molnet.

Och nu har jag skrivit och pusslat färdigt! Så långt jag vet nu åtminstone. Självklart räknar jag med en hel del redigeringsarbete också. Men då framför allt när det gäller själva hantverket. Språket; grammatiken; meningsbyggnad; bort med onödiga småord, darlings; enstaka mindre nyskrivningar kanske.

Men allt det får bli om ett tag. Nu är manuset skickat till min testläsare. Och till en annan litteraturälskande språknörd. Och jag höll nästan på att glömma skicka till en av mina döttrar som gärna ville läsa. Det ska jag göra om en liten stund. Sen ska jag inte öppna den filen förrän jag får tillbaka responserna, nej inte ens tänka på manuset innan dess.

När jag stängde Scrivener i eftermiddags efter att ha mejlat PDFen, kände jag en intensiv längtan att leta reda på ett annat väntande projekt och börja med det. Har en annan påbörjad roman som kanske… har flera förresten, liksom en mängd noteringar, utkast och idéer. Men nej! Inte direkt på studs! Gör nåt annat ett tag först.
Och vem vet! Det kommer kanske nånting helt nytt!!!

Så jag bakade mig en banankaka, fixade kaffe och satte på en film. Ännu en romantisk komedi. You’ve got mejl. Vad har det tagit åt mig??!!??!?!!!

Men visst är den bra!!!

När folk i en film bloggar, eller som här e-meljar á la nätdejting, så skriver de alltid så bra. Som små berättelser. Och eftersom man då också brukar höra vad de skriver för något, låter det ännu bättre. Man borde nog skriva på det sättet alltid. I jag-form, med lite betraktelser över omgivningen, staden man bor i, vad man gör och var när hur och varför…

Alltså på sätt och vis gör vi just det, vi som bloggar, men varför låter det extra mysigt när man upplever det på en film?

En annan film där nån bloggar, och som jag kommer på just nu, är ”Julie och Julia” där Julia är Julia Child. Den amerikanska mat- och teveikonen som for till Frankrike, lärde sig elit-matlagning på de bästa restaurangerna, skrev kokböcker och – också – lagade mat i teve.
Julie, är tjejen i Bronx (Brooklyn?) som älskar Julia Child och bestämmer sig för att laga alla rätterna i Julias stora kokbok och blogga om det. Varje dag. En rätt. Minst. Under ett år.

Och så Hallmark’s The Love letter, där det växer fram kärlek mellan en man av nuet och en kvinna av dået, med hjälp av ett magiskt postkontor. Det kan man kalla kärlek över gränserna. Tidsgränserna.

Nu får ni själva googla eller nåt…
jag känner inte för att yahooa i dag…
För nu ska jag laga till nåt ätbart…
Linssoppa… tror jag… enklast och fortast…