Vilket inte behöver betyda att man kommer hem med massor av prylar eller har gjort av med massor av pengar.

Idag cyklade jag till Väla. Köpte först Myrr till uteplatsen på Granngården, och strosade sen omkring lite.

Tänkte först inte göra mer än att hitta en toa på själva Välacentrum och sen ge mig iväg hem igen. Just då kändes ländryggen och höftpartiet lite väl argsinta för att det skulle vara kul strosa vidare.

 

---

Men hur det var så hamnade jag borta vid Waynes Coffee och beslöt unna mig kaffe, och medan jag satt där med jättekoppen fick ju också bakdelen vila ett tag.

 

 

 

---

Sen köpte jag te och sesamkakor på Life, och efter det hamnade jag på Cassels där jag hittade en mjuk blus och en långärmad t-tröja på rea.

Och då kändes allt bara härligt och avslappnat igen, till och med änd- och ryggmusklerna var glada! Men jag svansade inte omkring för den sakens skull.

 

---

Det var först när jag kommit hem sen och tryckt i mig en portion krögarpytt med grönsaker, som stora tröttheten kom. Hade ju cyklat en ganska rejäl runda i går också. Då hamnade jag vid paviljongen i Pålsjö skog och bjöd mig själv på våffla med kaffe.

 

 

---

Snälla nån vad jag låter uppåt och piggelin! Det är inte ju precis så jag känner mig. Tvärtom känner jag mig tråkig. Trött. Nästan noll energi. Jo, jag cyklar nån runda varje dag, även om det inte alltid blir så långt som till Väla. Jag känner mig pigg och glad medan jag är ute, och nöjd med mig själv när jag kommer hem igen. Mår bra!

Men sen blir det inte mycket gjort. Diskar när jag måste. Jagar dammråttor när jag måste. Har inte fått nånting alls i ordning här, och skyller på att det nog blir bättre när sängen blivit levererad. Den ställbara. Den sköna.

Att jag kommer att sova bättre då – och även sitta bättre när jag ser film, läser och annat. För jag misstänker jag till stor del kommer att överge soffan för sängen. En bäddsoffa är sällan optimal både för sittande och sovande. Den här är platt, vilket ju är bra när man sover för då rullar man ju inte in mot ryggen hela tiden. Å andra sidan är den för fast för att kunna sova riktigt bra på den.

Den är för smal vilket jag inte borde skylla på, för den går att dra ut så den blir 140 bred. Men då är det skarvar här och där, och bäddmadrassen när den ligger över hela blir för tunn. Den är nog egentligen bäst om man bara behöver sova någon eller några nätter.
Jag har snarkat i den i över ett halvår nu.

Jag ligger på schäslongsdelen för att slippa skarven trots att den är ännu smalare, och kortare. Men den känns mjukare, och jag kan vika mina båda tunna bäddmadrasser så att de tillsammans blir 5-6 cm tjock bäddmadrass, och hela alltet blir mjukare. Jag sover ju ändå mest hupkurad på endera sidan. Fosterställning. Betyder det nåt?

Å andra sidan är soffan inte bra att sitta i heller. Just därför att den är helt platt. Blir inga bra vinklar nånstans. Man sjunker inte ner i den så där lagom bekvämt. För fast för det. Och är egentligen lite för stor för mig. Hade jag varit 2-3 dm längre hade den kanske passat bättre att sitta i. Fast då hade lilla jag å andra sidan inte kunnat kura ihop mig på schäslongen…

En sån där soffa är egentligen bara snygg att titta på.

…. äh jag ids inte gnälla mera. Den har trots allt fyllt en funktion och den fungerade i min förra lägenhet. Som var mindre…

Jag vill ha min ställbara säng NU!

---

Jag gör nästan inget annat heller! Med nöd och näppe jag fotograferar. Har tvingat mig nu ett par dagar eftersom jag inte bara cyklat en runda, utan även stannat till! På Väla i dag och i Pålsjö skog i går.

Jag gör inga färgglada fantasi bilder – eller nästan inga i alla fall. Och inga såna där målarbilder, varken i App eller på papper. Och jag skriver inte… svårast att sätta sig ner och faktiskt börja. Tvingade mig själv till en halvtimmes bla-ha-text för några dagar sedan, och det gick förvånansvärt bra att skriva av mig lite tankar. Tänkte jag skulle göra det varenda dag…
Men det har jag förstås inte gjort…

Så mest ser jag film eller TV-serier på Netflix, eller nån film som jag har själv. Ibland sover jag en stund på dan, slöar ännu mer. Sitter i solen på uteplatsen om det är sånt väder – och lägger massor med patienser och liknande.

Det sista är jag mest irriterad på mig för att jag gör. Kunde jag inte åtminstone läsa istället? För jag kan läsa! Värre däran är jag inte!
Det svåraste med läsandet är att faktiskt ta fram en bok och börja! Sen går det av bara farten.

Jag är inte deprimerad! Bara… jag vet inte vad…
Jag skrattar emellanåt och kan må riktigt gott. Har det hur bra som helst! Har hela världen på min farstutrapp och kan hur enkelt som helst cykla ut i naturen, till skog eller hav – ja Öresund då – eller trängas med folk på Väla. Ikea…
Fast jag har inte varit nere vid nån strand ännu, och inte alls i centrala stan nedanför Kärnan. Men det kommer… är bara så jobbiga backar när man ska hem därifrån…

Så jag bara… gör ingenting… inte mer än det absolut nödvändigaste och det jag känner att jag vill! När jag vill det!
Så… Är det nu jag landar? Äntligen?

 

Det var förra tisdagen jag mötte henne, sjukgymnasten på läkarstationen jag tillhör. Det visade sig vara ett klipp. Jag fick ett fantastiskt bemötande, och kände ganska snart att det här var en människa med inte bara kunnande och erfarenhet, utan även med förmåga att känna in och ge både adekvat  och tillräcklig information.

Förutom att jag i lugn och ro fick berätta om vilka symptom jag har, var hur och när, fick jag göra olika rörelser för att hon skulle kunna se hur min kropp utförde de där rörelserna. Även på britsen. Hon gav mig även rörelser som var nya för mig.

Sedan säger hon – och jag minns inte exakt hur. Sa hon ”du har spinal stenos” eller sa hon ”du har symptom som tyder på spinal stenos”? Just då hörde jag bara orden ”spinal stenos” och blev jätteledsen för jag tänkte: är det så här det ska vara resten av mitt liv nu? Med ischiassmärtor och en stelhet i kroppen som hindrar mig från att leva fullt ut som jag vill!

Men hon berättar om spinal stenos och visar till och med förloppet på sån där ryggrad i plast. Hon säger också att det inte behöver vara så farligt eller ens särskilt handikappande. Och eftersom även jag nu kan se vad som behöver göras med min kropp, så torkar tårarna som inte hann rinna ner över kinderna, och jag fylls av en sorts jävlaranamma istället, att det här ska kunna läkas.

Kroppen har ju en underbar förmåga till självläkning. Minsta skråma läker ju! Förkylningar och influensor går över. Och mycket annat – bara man ger den förutsättningar att göra det. Acceptera det som är, och ha tilliten att man blir frisk! Precis som vid en förkylning! Ja, och så lämplig träning förstås. Och förstås det där med hälsosam mat. I mitt fall: först och främst se till att jag sträcker på mig, vänjer ryggen vid att vara rak i alla sammanhang, inte ens sjunka ner i soffan med ryggen i en enda kurva. Ja, och så annan lämplig träning också förstås.

Tänker sen efteråt, att för att säkert kunna veta om det är en spinal stenos eller inte, borde man väl röntga och se om det finns några pålagringar mellan kotorna. Symptom kan tyda på många olika saker. Det är kanske helt enkelt ”bara” stela spända, hårda muskler vilket har orsakats av massiv stress under ett flertal år. Det behöver inte ha blivit mer! Och även om nån kota är påverkad av stenos i någon grad, behöver det inte innebära att hela ryggraden är på väg att växa ihop.

Så jag väljer helt enkelt att ta det här som en varning! Som en gigantisk väckarklocka!

Men varför har jag inte fått reda på vikten av det här från någon av de läkare och sjukgymnaster jag mött under de senaste åren? De om några borde väl kunna påpeka vikten av en bra kroppshållning! Att säga att har har ischias, som inte beror på diskbrock, och ge mig olika rörelser för att lindra eländet – det gör man. Erbjuder smärtstillande mediciner, det gör man. Men det är inte tillräckligt!!! Det säger ingenting om orsaken till det hela. För det är ju först när man vet orsaken till en åkomma som det finns en verklig chans att det ska kunna ske en läkning!

Jag borde förstås själv ha insett allvaret i för mycket sittande och en hållning som gärna sjunker ihop. Och det gjorde jag ju i och för sig! Men ändå! Jag såg och visste, utan att ta till mig allvaret i det hela. Utan att göra nåt drastiskt åt saken! 

Som i så mycket annat var det rädsla som gjorde att jag inte tog tag i problemet. Rädsla att det skulle göra ännu mer ont. Efterdyningarna från de träningspass jag gjort tidigare har varit jättejobbiga, har verkat göra hela problemet värre istället för bättre, så det är förståeligt att jag inte vågat fortsätta med just det.

MEN! Utan att först sträcka ut det som håller på att krokna – kan man då verkligen träna sig sig i form igen?

Märkte i vart fall ganska omedelbart när jag började tänka på hållningen och nu försöker sträcka på mig hela tiden, samt gör en del övningar just i syftet att räta på rygg och nacke, att det gör skillnad! Ischiassmärtorna har försvunnit praktiskt taget helt, och jag kan cykla lite mer. Och jag märker att ryggen är rak nu när jag cyklar. Utan svårigheter!

I övrigt får jag väl se tiden an, och inte cykla/gå FÖR mycket. Som jag gjorde igår när jag stack iväg till Väla… hm
Inte cykelsträckan i sig, såpass klarar jag – men trampandet runt där inne… hm…

… men kan ändå vara bra. På sitt sätt!

Jag var nämligen hos sjukgymnasten i morse, och bara det i sig var en ganska kul grej. Alltså hur jag kom just dit, till just denna sjukgymnasten.

För snart två veckor sedan tänkte jag att Nä, nu får jag ta tag i det här med ischiassmärtorna som kommer och går och aldrig tycks bli bättre. En och annan dag känns det bra och då blir man så optimistiskt glad – och sen är den där igen! Tillsammans med megastelhet i ryggen och all annan skit i det här sammanhanget. Rent ut sagt.

Läkare eller sjukgymnast? Ska erkännas att jag har inte särskilt stort förtroende för läkare längre. Visst det finns bättre och det finns sämre. De värsta sitter där bara och ser ut som de lyssnar och avslutar sessionen med ett: ”Jo, men du har ju fibromyalgi och det får du lära dig att leva med.” I allra värsta fall gör de ingen koll ens på de andra besvär man har. De man kom dit för! Men värktabletter kan de skriva ut, minsann.

Den siste läkaren jag hade i Den Där Stan hör till de som är bra. Han sa: ”Du har visserligen fibromyalgi, men vi ska se så det inte är nåt annat också.” Och eftersom han har specialkunskaper när det gäller leder och muskler, gjorde han en undersökning men hittade inget som inte min tidigare sjukgymnast redan hade talat om för mig. Så kallad ”falsk ischias”. Alltså inte beroende på ett diskbråck. (Men inget om ORSAKEN till den där falska ischiasen. Som vanligt.)

Men bra läkare och bra personal i övrigt på den stationen. Deras sjukgymnastgrupp och träningsmöjligheter ger jag däremot inte mycket för. En stor besvikelse att jag lämnade den BRA sjukgymnasten som hörde till den ignorante läkarens station.

Så beslutet blev nu, då för två veckor sedan, att försöka få tag på en sjukgymnast. Läkarstationen jag hör till nu? Eller nån annan?
Valet är som att leta efter en speciell nål i en höstack när man inte känner till nån och inte får nåt tips. Gick på ett namn bara, i en lokal inte alltför långt
ifrån där jag bor. Ringde och fick tid som i måndags. För en vecka sedan alltså.

När måndagen randades ringde phonen. Displayen visade: Dolt nummer. Jag brukar inte svara på dolda nummer. Garanterat nån försäljare. Om inte, får denne någon prata in ett meddelande. Så skedde nu.

Nu hör det till saken att jag avskyr att lyssna av telefonsvararen, är inte helt förtjust i att prata i telefon heller. Personer jag känner och känner mig komfortabel med, är helt okay. I övrigt… njaae… Det är tydligen en vanlig åkomma bland oss introverta, det där…

Men ibland måste man! Så nu lyssnade jag av.

Det var sjukgymnasten. Hon sa att hon var tvungen skjuta upp min tid – halv elva – för det var strömavbrott. (???) Och kunde jag vara så snäll och ringa upp henne i morgon tisdag, så skulle hon ge mig en ny tid.
Jaha!

På eftermiddagen sedan ringde hon upp mig igen, och gav mig en tid på onsdag halv ett. Okay! Jag tackade för det och gjorde en notering i almanackan.

Det var ett par lite kufiska saker med det hela. Inget konstigt kanske att tiden på måndagen var en återbudstid – hur hon nu kunde veta det redan onsdagen innan. Med minder DEN personen precis hade ringt återbud, förstås. Lite… ovanligt… var att hon tog bara betalt i kontanter eller med swisch… jaha! Okay då! Praktiskt! Eller varför? Nåja, strunt samma. Jag har ju swisch.

Men när jag sen på onsdagen dök upp fem minuter före den bokade tiden var hon inte där. Och jag kom inte in genom porten mot gatan heller. Tryckte på den där klockan åtskilliga gånger utan att porten öppnades för mig, tills en man kom som skulle in och då släppte in även mig.

Väl inne i entrén bultade jag på dörren till mottagningen men det hjälpte ju inte. Det var tyst och tomt och då knappast lönt ringa heller, eftersom det enda telefonnummer jag hade var det till mottagningen. Efter en kvart struntade jag i alltihop och cyklade därifrån. Kan inte människan vara på sin mottagning när hon bokat in en patient, så är det i vart fall inte mitt fel.

Efter lunch sen ringde jag dit. Telefonsvarare. Och jag sa vem jag var och att jag hade varit på plats i tid, men åkt igen eftersom inte hon var där. Efter det har jag inte hört nånting från henne. Undrar ar som hade hänt? Hade hon fått en hjärnblödning då på måndagen? Hon lät onekligen annorlunda än första gången jag pratade med henne. Nästan som om det var en annan människa.

Kanske var det inte meningen att jag skulle gå till just henne! Skulle jag över huvud taget gå till en sjukgymnast eller skulle jag strunta i det?

På fredag förmiddag var jag och handlade grönsaker på Lidl och tänkte jag kunde ta en omväg hem via nåt som heter Sjukgymnastgruppen. Relativt nära där jag bor och jag kunde åtminstone kolla in lokalen och bästa vägen dit. Och kanske rent av få bokat en tid.

Inga svårigheter hitta dit, varit i den byggnaden förr när jag jobbade som arbetsledare på ett städbolag. Finns många olika företag där. Men hos sjukgymnasten i fredags var det mörkt, tomt och tyst. Inte ens en lapp om öppettider eller liknande. Hade de normalt stängt på fredagar. Men hela byggnaden verkade tämligen tom, mörk och tyst, så… tja… vad vet jag?

Så var det ett tecken att det stället inte heller var nåt för mig eller att jag helt skulle strunta i projektet?

Men hur det nu var, så ringde jag ändå läkarstationen på eftermiddagen och fick en tid till en av deras sjukgymnaster som i dag, och det verkar vara ett riktigt klipp! Men nu har det här inlägget blivit extremt långt så det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Men varför i hela friden heter det inte Friskgymnastik istället för Sjukgymnastik! Det är ju meningen att träning ska göra folk friska! Eller åtminstone friskare än de är!
Och varför heter det ”sjukvård”? Ska vi vårda det som är sjukt???

Det låg snö på marken i morse.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret hade allt smält, men det har blåst och flugit snöblandat regn i luften till och från hela dan i dag. Tur att jag redan hade bestämt mig för en lat dag utan vare sig cykelturer eller nåt annat fysiskt. Har ändå cyklat för mycket senaste tiden. Och har nog en förkylning i kroppen.

Inte nån helt bra kombination.

Om det nu är en förkylning.

Ibland fattar man ingenting. Och då smäller den svarta fantasin till. Den som vill få en att tro det som är värre än värst. Men det sägs ju att Kaos är granne med Gud. Stagnelius skrev det i alla fall. Och Lars Norén…

Det går alldeles utmärkt att ha arbetsplatsen i hallen!
Åtminstone temporärt…
Och när målarn gått hem för dagen…
Då kan man ha lite roligt med bilderna också – för det är inte målarn som gett sig på min tudelade schäslongsoffa… det är jag! Som även ”värmt upp” halltapeten en smula.  Med redigeringsprogrammet Pixlr. Är superkul!

Och han, målarn alltså, lär bli färdig med sitt arbete här i morgon. Då ska tapeterna upp, samt att han ska måla snickerierna i köket. Själva dörrarna och lådförstyckena ska ju skickas på sprutlackering. När det nu kan bli.
Och golvläggaren kommer på måndag.

Det känns som julafton när jag var liten!

Och som grädde på moset var ischiassmärtorna som handikappat mig i 2,5 veckor nu, borta helt idag. På ena sidan försvann det för några dagar sedan, men knivarna fortsatte köra runt i skinkan och vaderna desto mer på den andra.
Tills idag! HALLELUJA!!!!!

Ja, väldigt snart faktiskt! Klockan närmar sig midnatt!
7:20 i morgon bitti kommer målaren som ska måla och tapetsera rummet. Och med lite tur, kommer golvläggaren på fredag. Men det får jag väl reda på i morgon – hoppas jag – om denne kunde komma då.

Men det är inte utan att jag hoppas denne kommer på måndag. För kan golvet verkligen läggas på bara en dag? Jag har ju en liten förhoppning om det, rummet är ju inte mer än 20 kvm, men kundvärden här sa att jag skulle räkna med att det kan ta 3 dagar. Ja, jag vet inte jag! Målat och tapetserat har jag gjort vid ett flertal tillfällen under livets gång, men aldrig lagt ett parkettgolv. Inte ens ett modernt sådant. Eller sett när nån annan gjort det.

Så det är därför jag hoppas golvläggaren kommer på måndag, för om det tar tre dagar så kan jag väl åtminstone slippa ha rummet i byggfas över helgen. Mer än nödvändigt alltså.

Och visst är den där grå plastmattan DÖDSFUL! I synnerhet i ett vardagsrum!
I hallen är den okay.

Dottern kommer i alla fall och hjälper mig få ut långdelen av soffan från rummet kvällen före, tänker ställa den på högkant i hallen. Och schäslongen fick jag skruvat loss och kasat ut i köket där jag nu tänker sova tills allt är klart.

Ser mysigt ut där, och känns mysigt också när jag nu sitter i den bäddade kuddfyllda schäslongen nästan mitt i natten. Började faktiskt fundera på om jag skulle ha min säng här sen, när jag väl köpt en. En 80-cm bred resårsäng är bara 5 cm bredare än den plats schäslongen nu tar. Och får plats på längden också.
Det tål att tänka på!

Och vilken tur att 5 av de 7 benen sitter på schäslongdelen!
Men bilderna blev bara rakt av… AJ AJ AJ!!!