… men kan ändå vara bra. På sitt sätt!

Jag var nämligen hos sjukgymnasten i morse, och bara det i sig var en ganska kul grej. Alltså hur jag kom just dit, till just denna sjukgymnasten.

För snart två veckor sedan tänkte jag att Nä, nu får jag ta tag i det här med ischiassmärtorna som kommer och går och aldrig tycks bli bättre. En och annan dag känns det bra och då blir man så optimistiskt glad – och sen är den där igen! Tillsammans med megastelhet i ryggen och all annan skit i det här sammanhanget. Rent ut sagt.

Läkare eller sjukgymnast? Ska erkännas att jag har inte särskilt stort förtroende för läkare längre. Visst det finns bättre och det finns sämre. De värsta sitter där bara och ser ut som de lyssnar och avslutar sessionen med ett: ”Jo, men du har ju fibromyalgi och det får du lära dig att leva med.” I allra värsta fall gör de ingen koll ens på de andra besvär man har. De man kom dit för! Men värktabletter kan de skriva ut, minsann.

Den siste läkaren jag hade i Den Där Stan hör till de som är bra. Han sa: ”Du har visserligen fibromyalgi, men vi ska se så det inte är nåt annat också.” Och eftersom han har specialkunskaper när det gäller leder och muskler, gjorde han en undersökning men hittade inget som inte min tidigare sjukgymnast redan hade talat om för mig. Så kallad ”falsk ischias”. Alltså inte beroende på ett diskbråck. (Men inget om ORSAKEN till den där falska ischiasen. Som vanligt.)

Men bra läkare och bra personal i övrigt på den stationen. Deras sjukgymnastgrupp och träningsmöjligheter ger jag däremot inte mycket för. En stor besvikelse att jag lämnade den BRA sjukgymnasten som hörde till den ignorante läkarens station.

Så beslutet blev nu, då för två veckor sedan, att försöka få tag på en sjukgymnast. Läkarstationen jag hör till nu? Eller nån annan?
Valet är som att leta efter en speciell nål i en höstack när man inte känner till nån och inte får nåt tips. Gick på ett namn bara, i en lokal inte alltför långt
ifrån där jag bor. Ringde och fick tid som i måndags. För en vecka sedan alltså.

När måndagen randades ringde phonen. Displayen visade: Dolt nummer. Jag brukar inte svara på dolda nummer. Garanterat nån försäljare. Om inte, får denne någon prata in ett meddelande. Så skedde nu.

Nu hör det till saken att jag avskyr att lyssna av telefonsvararen, är inte helt förtjust i att prata i telefon heller. Personer jag känner och känner mig komfortabel med, är helt okay. I övrigt… njaae… Det är tydligen en vanlig åkomma bland oss introverta, det där…

Men ibland måste man! Så nu lyssnade jag av.

Det var sjukgymnasten. Hon sa att hon var tvungen skjuta upp min tid – halv elva – för det var strömavbrott. (???) Och kunde jag vara så snäll och ringa upp henne i morgon tisdag, så skulle hon ge mig en ny tid.
Jaha!

På eftermiddagen sedan ringde hon upp mig igen, och gav mig en tid på onsdag halv ett. Okay! Jag tackade för det och gjorde en notering i almanackan.

Det var ett par lite kufiska saker med det hela. Inget konstigt kanske att tiden på måndagen var en återbudstid – hur hon nu kunde veta det redan onsdagen innan. Med minder DEN personen precis hade ringt återbud, förstås. Lite… ovanligt… var att hon tog bara betalt i kontanter eller med swisch… jaha! Okay då! Praktiskt! Eller varför? Nåja, strunt samma. Jag har ju swisch.

Men när jag sen på onsdagen dök upp fem minuter före den bokade tiden var hon inte där. Och jag kom inte in genom porten mot gatan heller. Tryckte på den där klockan åtskilliga gånger utan att porten öppnades för mig, tills en man kom som skulle in och då släppte in även mig.

Väl inne i entrén bultade jag på dörren till mottagningen men det hjälpte ju inte. Det var tyst och tomt och då knappast lönt ringa heller, eftersom det enda telefonnummer jag hade var det till mottagningen. Efter en kvart struntade jag i alltihop och cyklade därifrån. Kan inte människan vara på sin mottagning när hon bokat in en patient, så är det i vart fall inte mitt fel.

Efter lunch sen ringde jag dit. Telefonsvarare. Och jag sa vem jag var och att jag hade varit på plats i tid, men åkt igen eftersom inte hon var där. Efter det har jag inte hört nånting från henne. Undrar ar som hade hänt? Hade hon fått en hjärnblödning då på måndagen? Hon lät onekligen annorlunda än första gången jag pratade med henne. Nästan som om det var en annan människa.

Kanske var det inte meningen att jag skulle gå till just henne! Skulle jag över huvud taget gå till en sjukgymnast eller skulle jag strunta i det?

På fredag förmiddag var jag och handlade grönsaker på Lidl och tänkte jag kunde ta en omväg hem via nåt som heter Sjukgymnastgruppen. Relativt nära där jag bor och jag kunde åtminstone kolla in lokalen och bästa vägen dit. Och kanske rent av få bokat en tid.

Inga svårigheter hitta dit, varit i den byggnaden förr när jag jobbade som arbetsledare på ett städbolag. Finns många olika företag där. Men hos sjukgymnasten i fredags var det mörkt, tomt och tyst. Inte ens en lapp om öppettider eller liknande. Hade de normalt stängt på fredagar. Men hela byggnaden verkade tämligen tom, mörk och tyst, så… tja… vad vet jag?

Så var det ett tecken att det stället inte heller var nåt för mig eller att jag helt skulle strunta i projektet?

Men hur det nu var, så ringde jag ändå läkarstationen på eftermiddagen och fick en tid till en av deras sjukgymnaster som i dag, och det verkar vara ett riktigt klipp! Men nu har det här inlägget blivit extremt långt så det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Men varför i hela friden heter det inte Friskgymnastik istället för Sjukgymnastik! Det är ju meningen att träning ska göra folk friska! Eller åtminstone friskare än de är!
Och varför heter det ”sjukvård”? Ska vi vårda det som är sjukt???

Det låg snö på marken i morse.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret hade allt smält, men det har blåst och flugit snöblandat regn i luften till och från hela dan i dag. Tur att jag redan hade bestämt mig för en lat dag utan vare sig cykelturer eller nåt annat fysiskt. Har ändå cyklat för mycket senaste tiden. Och har nog en förkylning i kroppen.

Inte nån helt bra kombination.

Om det nu är en förkylning.

Ibland fattar man ingenting. Och då smäller den svarta fantasin till. Den som vill få en att tro det som är värre än värst. Men det sägs ju att Kaos är granne med Gud. Stagnelius skrev det i alla fall. Och Lars Norén…

Det går alldeles utmärkt att ha arbetsplatsen i hallen!
Åtminstone temporärt…
Och när målarn gått hem för dagen…
Då kan man ha lite roligt med bilderna också – för det är inte målarn som gett sig på min tudelade schäslongsoffa… det är jag! Som även ”värmt upp” halltapeten en smula.  Med redigeringsprogrammet Pixlr. Är superkul!

Och han, målarn alltså, lär bli färdig med sitt arbete här i morgon. Då ska tapeterna upp, samt att han ska måla snickerierna i köket. Själva dörrarna och lådförstyckena ska ju skickas på sprutlackering. När det nu kan bli.
Och golvläggaren kommer på måndag.

Det känns som julafton när jag var liten!

Och som grädde på moset var ischiassmärtorna som handikappat mig i 2,5 veckor nu, borta helt idag. På ena sidan försvann det för några dagar sedan, men knivarna fortsatte köra runt i skinkan och vaderna desto mer på den andra.
Tills idag! HALLELUJA!!!!!

Ja, väldigt snart faktiskt! Klockan närmar sig midnatt!
7:20 i morgon bitti kommer målaren som ska måla och tapetsera rummet. Och med lite tur, kommer golvläggaren på fredag. Men det får jag väl reda på i morgon – hoppas jag – om denne kunde komma då.

Men det är inte utan att jag hoppas denne kommer på måndag. För kan golvet verkligen läggas på bara en dag? Jag har ju en liten förhoppning om det, rummet är ju inte mer än 20 kvm, men kundvärden här sa att jag skulle räkna med att det kan ta 3 dagar. Ja, jag vet inte jag! Målat och tapetserat har jag gjort vid ett flertal tillfällen under livets gång, men aldrig lagt ett parkettgolv. Inte ens ett modernt sådant. Eller sett när nån annan gjort det.

Så det är därför jag hoppas golvläggaren kommer på måndag, för om det tar tre dagar så kan jag väl åtminstone slippa ha rummet i byggfas över helgen. Mer än nödvändigt alltså.

Och visst är den där grå plastmattan DÖDSFUL! I synnerhet i ett vardagsrum!
I hallen är den okay.

Dottern kommer i alla fall och hjälper mig få ut långdelen av soffan från rummet kvällen före, tänker ställa den på högkant i hallen. Och schäslongen fick jag skruvat loss och kasat ut i köket där jag nu tänker sova tills allt är klart.

Ser mysigt ut där, och känns mysigt också när jag nu sitter i den bäddade kuddfyllda schäslongen nästan mitt i natten. Började faktiskt fundera på om jag skulle ha min säng här sen, när jag väl köpt en. En 80-cm bred resårsäng är bara 5 cm bredare än den plats schäslongen nu tar. Och får plats på längden också.
Det tål att tänka på!

Och vilken tur att 5 av de 7 benen sitter på schäslongdelen!
Men bilderna blev bara rakt av… AJ AJ AJ!!!

Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Fantastiskt väder! Sol, blå himmel och nästan vindstilla. Lär ska ha varit 8 grader varmt mitt på dan.
Jag gav mig förstås ut på cykeln. Fick för mig att åka till Erikshjälpen i dag också. Bara för att titta! Mingla lite bland folk! Inte köpa nåt!

HAHA!!!! Klart jag köpte nåt! Fast mest kläder den här gången. En del blusar och långbyxor. Nej, nån mannekänguppvisning bjuder jag inte på. Inte ens några bilder på blusarna och det andra. De åkte in i tvättmaskinen när jag kom hem, och hänger på tork nu.

Gick sakta 1,5 km och bara njöt. Sen hoppade jag upp på cykeln igen och trampade vidare. Och från den sekunden glömde jag bort att jag har kamera på iPhonen. Som vanligt.

Men man får vara glad för det lilla ibland! Och det kändes nästan som första vårdagen. Nästan man kunde låtsas att det var första vackra dagen i maj.

Vacker som attan. Det hade snöat i natt, och hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen var det sol från knallblå himmel. Och jag var inne hela dagen.

Temperaturen steg ju över nollan och solgasset gjorde sitt till så gång och cykelbanor var ju mest en blandning av snö, is och vatten. Inga tjocka lager, så mycket snö hade det inte kommit, men tillräckligt för att jag inte skulle ge mig ut.

I kväll skulle jag ha cyklat till dottern. Halv sju messade hon: Det är halt.
Jag testade. Gick en bit och ledde cykeln. Ok på genomfartsleden (cykel) men märkte att det var is fläckvis. Inte minst där snö hade smält så vatten hade runnit ut över vägen och nu framåt kvällen frusit till.

Jag messade: Vi får ses en annan dag. Säkrast så.

Sen gick jag vidare med cykeln till Netto. 370 meter. Gick bra. Ångrade mig att jag inte cyklat till M i alla fall. Nästan. Handlade sånt jag inte borde handlat och gick en annan väg hem. En något längre väg.Var väldigt glad jag hade cykeln att hålla mig i.

Men kom lyckligt hem igen. Och såg småflickor som dansade som älvor på isfläckarna…

Man bör hålla i sig ordentligt om man är utomhus nu. Åtminstone blåste det rejält tidigare idag, ca 20 sekundmeter i byarna sas det, och det sas också att det skulle blåsa ännu mer ikväll. Riktigt ruskigt väder skulle det bli.

Ja, inte vet jag! Har inte stuckit näsan utanför dörren ikväll mer än att jag gick ut till förrådet med de båda köksstolarna. Fick gå två gånger. Blåste inte bort. Tänkte inte ens på att det skulle blåsa vilt. Kanske gick jag i lä. Vem vet.

Fick iväg kuvertet till pensionsmyndigheten (not a bad thing to be a retiree).

Var med på sopplunchen på St Olof och pratade med både nya och gamla vänner. Hade ett par jättehärliga timmar. Trots att jag inte kunde äta den läckert doftande kycklingsoppan (grädde i) utan hade med mig egen sallad. Gick bra det med. Det viktigaste är ju faktiskt gemenskapen, inte vad man äter.

Spisfläkten skulle bytas i dag, men när jag kom hem var den gamla fortfarande kvar. Strax efter fyra mejlade jag vår ansvarige fastighetsskötare om det. Fick svar ganska snabbt, ett par mejl damp ner efter varandra, och slutkontentan var att de hade två nya reparatörer som kanske kände sig lite stressade av det nya, och den ene som skulle fixa fläkten hade missuppfattat uppgiften och bara bytt filtret. Som alltså hade bytts för tre veckor sedan av städbolaget. Som i sin tur skulle ha gjort rent hela fläkten och allt annat i lägenheten som inte hade blivit ordentligt flyttstädat. Vilket dom alltså heller inte hade gjort. Bara lämnat efter sig pölar av intorkat Jif i ugnen och lådan under.
Puuhhh! Hängde ni med på det där?

I morgon eftermiddag ska fläkten i alla fall bytas ut mot en ny, men jag är inte hemma då heller. Då är jag i Olof igen, men i mysgruppen! Prat och fika gruppen! Nya vänner gruppen! Sy och sticka gruppen (om man vill)! Yeah!!!

I övrigt har jag inte gjort särskilt mycket idag. Inte fysiskt i alla fall, mer än att jag cyklade till och från Olof. Blev inte ens 8 kilometer.
Lyssnade nån timme eller två på en bok av Neale Donald Walsh i serien Conversations with God. Närmare bestämt ”The New revelations”. Inspirerande. Och skönt att sitta så där – på en värmedyna – och bara slappna av och lyssna. Den finns på youtube om man vill lyssna, och jag har boken i bokhyllan om jag vill läsa den. Kanske vill det sen. Om jag bara blir klar nån gång med Bridgets Jones och hennes toyboy! (Var finns det roliga i den romanen?)