Jag är ganska trött nu på att köra dottersonen till och  från  Ängelholm flera gånger i veckan. Tre eller fyra eftermiddagar, hämta eller lämna beroende på vecka, och varannan vecka även två morgnar dit. Tidiga morgnar. Min biologiska klocka skriker högt över att behöva bli väckt redan halv sex, och jag är oerhört tacksam att DotterM tar de andra tre morgnarna den där veckan.

Jag är också gudomligt tacksam och glad över att hon tar torsdagarna så jag kan träffa mina eftermiddagsgrupper då. Och det trots att hon egentligen skulle behöva jobba även då för att få in pengar till allt som kostar i samband med starten av den egna salongen. Det händer nån enstaka gång att jag behöver rycka in även en torsdag eftermiddag, men det är då specialfall.

Alla andra eftermiddagar är blockerade för mig mellan i stort sett 14 och 16, vilket hindrar mig från att göra nåt annat, och nu senaste tiden har jag börjat längta mer och mer efter att göra just annat!

Biblioteket här i området har många olika aktiviteter och jag vill så gärna vara med på flera av dem. Och stadsbiblioteket i stan… Dunkerska… Sofiero… Fredriksdalsparken… vårens och sommarens cykelturer – modell längre hoppas jag på – stranden… kullahalvön… och mycket annat.

Men jag vet också att när F väl fått sitt körkort, kommer jag att sakna bilstunderna med honom och den gemenskap vi har. Jag kommer att sakna att ha tillgång till bil alla de där dagarna, och jag kommer till och med att sakna att handla på Maxi Ängelholm då på morgnarna klockan 7 innan jag beger mig hemåt igen för en andra frukost (lite stadigare än den första) och sedan stoppa ner mig under täcket igen för åtminstone nån timme.

Nu dröjer det lyckligtvis inte länge till förrän han är klar med kortet. Han har fem körtider inbokade de kommande tre veckorna, vilket bör räcka enligt körläraren. Sen har han risktvåan kvar och därefter uppkörningen. Det svåraste i det här är att få tid för uppkörningen. Jag vet inte om han kan och/eller får boka in den redan nu.

Jag vet också att han har utvecklats som person så oerhört mycket under den här perioden. Bland annat – bara ett av flera – har han ju tidigare varit van att bli skjutsad till väldigt mycket (curling-mamma hehe), medan han nu mognat på flera sätt och börjat tycka det är jobbigt att vara beroende av att bli skjutsad.

Han vet hur mycket hans mamma jobbat och att hon är trött. Han säger ibland att mormor ska inte behöva köra… men jag säger att det är helt okej, att jag tycker om att umgås med honom, för så är det.

Han har fått smak på vuxenlivet med jobb, att tjäna pengar och att själv kunna skaffa sig det han vill ha. Men han är också klok nog att inte köpa en massa bara för att han råkar ha pengar att röra sig med. Han både betalar en ganska bra summa hemma och sparar! Och som jag uppfattar det nu, utan att han säger något om det, vill han känna att vi har tillit till honom och hans förmåga att fixa saker själv. (Mamma-tjat… hehe…)

Gud vad jag är stolt över honom! Och för betydligt mer än det här.

Men det känns ändå i både kropp och sinne, att den här perioden som chaufför (mm) är på väg mot sitt slut. Typ som när det börjar närma sig att man ska ha semester. Och det är skönt! Nu vill även jag gå vidare med mitt liv.