Månadsarkiv: januari 2018

Böcker & Läsande

Äntligen!

Så har jag då äntligen läst ut Stephen Kings ”Knackarna”. Tog de sista ca 140 sidorna i söndags. Boken är bra! Spännande! Lättläst! (Ska jag säga som ändå tog så lång tid på mig.)

Jag har märkt att jag gärna läser Kings böcker, men filmatiseringarna kan vara för jobbiga. Även om filmatiseringarna i allmänhet är jättebra, helt klart, har trots allt sett ett antal, så blir det äckliga, det blodiga, det skrämmande, ännu mer äckligt och blodigt och skrämmande när man ser det på en film.

Snacka om monstruösa monster! Har till exempel sett både Dreamcatcher och The Shining, och jag läser dem gärna men drar mig för att se flera. Trots att jag har några här i nån mapp på hårddisken. Rose Red och Storm of the century vet jag bland annat. Och The Stand. Men den är ju inte en skräckfilm på samma vis som The Shining eller Dreamcatcher.

För allt han skriver är inte äckelskräckisar med monster, blod eller vampyrer. The Green Mile är till exempel en fantastiskt bra och gripande roman som också är filmatiserad. En svart man, spelad av Michael Clarke Dunkan, blir (felaktigt) anklagad för våldtäkt och mord på två barn och ska hängas. Tom Hanks spelar fängelsevakten, och medan tiden går mot stunden då fången ska föras längs den gröna milen mot galgen, får vi tittare uppleva både vad som händer nuet där, och vad som hänt som lett fram till anklagelsen och fängslandet.

Det var så länge sedan jag såg den, att jag inte minns om han blev friad på slutet av berättelsen eller om han blev hängd. Men vakten, och vi, vet att han varken våldtog eller mördade. Istället får vi veta att han hade ”a mysterious gift” som det uttrycks på IMBd.

På det hela taget! Visst får jag liksom en film i huvudet när jag läser, alltid, men jag gör inte de äckliga blodiga sekvenserna mer äckliga och blodiga än nödvändigt. ”Jaha! Där var skräckscenerna!” uppsnappar jag. Och så läser jag vidare. För det är ju också spännande! Ska han, ska hon, ska de där KLARA SIG!!! Och en del gör det – andra inte!

När jag så smått började kunna läsa igen efter utbrändheten, var det faktiskt Stephen Kings böcker som lyckades fånga mig, som jag klarade att läsa och fortsätta kunna koncentrera mig på ända till slutet..

Så vad ska jag nu läsa? Hmm…

Böcker & Läsande

Apropå böcker…

Det var förfärligt så lång tid det tar mig att läsa Stephen Kings ”Knackarna”! Den är ändå bra! Och inte alltför många sidor. Bara 839. Nåja, bara och bara… Men jämfört med hans ”Under the dome” på ca 1200 sidor (i den upplagan jag läste den), så är ju Knackarna inte så farlig. Men ingen av dem är ju direkt nån man läser liggande i sängen.

Dessutom är Knackarna mer lättläst än Domen, tycker jag, så jag kan inte skylla på det. Ska väl i och för sig inte jämföra alls med nån annan roman av King. På det stora hela är alla bra. Bara mer eller mindre bra. Men det är ju beroende av smak och tycke förstås. Allra mest tycker jag om den långa Fantasy-berättelsen om Revolvermannen och Det Mörka Tornet.

Att det går långsamt att läsa Knackarna beror inte på att det går trögt med själva läsandet. När jag väl sätter mig med boken uppallad i famnen kan jag lätt klämma 100 sidor eller mer. Kruxet är väl snarare att jag inte sätter mig med boken tillräckligt ofta, tillräckligt nära i tid. Vilket i sin tur beror på att jag även gör annat. Lyssnar på böcker, till exempel.

För närvarande håller jag på med Harry Potter igen. Har i mellantiden testat flera andra böcker men inte fastnat av olika anledningar. Bland annat för att jag inte fixar att lyssna på alla uppläsare. Men Stephen Fry som läser Harry Potter-böckerna är genial! Och Johan Svensson som läst in Kings trilogi om Mr Mercedes, är också suverän som uppläsare. Men det där ämnet kan vi ta en annan gång. Just nu är det Harry Potter som gäller. Tjugonio timmar med del 5, ”The order of the Phoenix” går lätt att svälja 2-3 timmar i sträck av. Det är bara städ och disk som blir lidande.

Fyran – ”Harry Potter and the goblet of fire” – hamnade jag inte i nån lyssnarbubbla med. Hade jättesvårt att koncentrera mig på den. Försökte flera gånger. Tråkig! Faktiskt! Även filmen är den tråkigaste av de åtta. (Sexan, sjuan och åttan är de obegripligaste. Dessutom pratar man inte i de filmerna, man mumlar. Tänk att man ska behöva ha textat bara för att skådespelarna inte kan prata tydligt!)

Dottersonen berättade för övrigt att han hade hoppat över att lyssna på fyran, för att han tyckte filmen varit så tråkig. Just då tänkte jag inte på det, men nyligen när jag själv försökte lyssna på den och mindes handlingen från när jag såg filmen, så håller jag med. Fyran fångar inte! Åtminstone inte oss två…

Men man måste ju ingenting i lyssna/läsa-bok-världen så visst kan man hoppa över en och annan. Men jag hoppas hänga med på inte bara femman till slutet, utan även de två sista böckerna om Harry Potter. För de där sista tre filmerna tyckte jag var inte bara blev allt mörkare och dystrare, det var svårt hänga med i handlingen.

Men eftersom man får betydligt mer av handling i böckerna än i filmerna, så förstår man ju också bättre hur och varför saker och ting utvecklar sig,  rent generellt får man mer i sig av den skrivna texten. Så det ska bli intressant fortsätta lyssna på även de två sista böckerna. ”Harry Potter and the Half-blood Prince” samt ”Harry Potter and the Deathly Hallows”

Vad det sen blir för böcker valda har jag inte en susning om nu. Och dessutom är bokhyllorna fyllde med en hel vanliga fysiska böcker, som jag suktar efter att läsa! Dygnet borde ha fler timmar!!!

Skrivande

Apropå…

Apropå inlägget i går med bilden på”isbjörnen, från Väla!
Riktar man kameran lite mer åt höger, ser det ut så här.
Lite mer uppenbart en inomhusgata… åtminstone kulissmässigt.

Borde väl ha lagt även den här bilden i gårdagens inlägg, men nu blev det ju istället ett inlägg i dag också.

Skrivande

Spegling

Jag tänkte på björnen och julgranen när jag tog den här bilden. Det var först senare, medan jag beskar och editerade den som jag riktigt la märke till mannan i soffan – och bilden i bilden. Mannen och isbjörnen sitter där, med ryggarna vända mot varandra, i en sorts behaglig ro mitt i centrat.
Mitt i stormens lugna öga, skulle man också kunna säga.

Det var i början av januari jag tog bilden, medan det fortfarande var jul, och platsen är Väla. Ganska så mitt i den äldre delen, där som decoren efterliknar en stadsgata med husfasader och upplysta, gardinförsedda fönster. Men såvitt jag vet, enbart kulisser. Tror knappast det finns några kontor eller liknande där uppe, ovan butikerna. Bara yta, inget innehåll. (Filosofiskt tänkande?)

Nå, nu syns inte just det på den här bilden, och de fönster som syns däruppe på andra våningen gör inget annat än att ta in vanligt dagsljus. Under balustraden dväljs Café Schiller som har legat där i evighet. I vart fall sedan Väla först byggdes 1973 – 74 nånting. Jag hade sökt jobb på OBS, men började aldrig för jag blev gravid när det hade börjat byggas, och min DotterL föddes i september -74. Minneshake – annars hade jag inte haft ens en susning om hur länge Väla centrum har funnits.

Det var stort då, men ändå nån sorts pygmé i jämförelse med hur det ser ut där nu. Dessutom har ju IKEA en jättebyggnad alldeles vid sidan om. Har för mig att det är Sveriges största IKEA-varuhus. Åtminstone till ytan. Men jag kan ha fel. Jag har faktiskt fel ibland.

Även solen har sina fläckar… 😉

Böcker & Läsande

Spänning

Riktigt bra tycker jag den här trilogin av Stephen King är.
Mr Mercedes, Den som finner och Sista vakten. I den ordningen.

Man kan läsa en, vilken som, och få en bra berättelse, men helt klart tjänar man på att läsa hela trilogin. Eller som jag – lyssna på!
Just nu är jag nästan exakt halvvägs genom den tredje delen. Och spänningen stiger.

Visserligen är det en kriminalare, men en kriminalare skriven av Stephen King är ju inte riktigt detsamma som nån annans kriminalare, och det märks allt tydligare ju längre fram i handlingen man kommer. Och det är väl därför man läser Kings böcker, antar jag. För det där extra!

Vad den handlar om? Vad kan en roman om en pensionerad kriminalkommisarie handla om?

Tja! Betydligt mer än om ett eller ett par mord, i alla fall. Läs själva! Eller lyssna! På Storytel, där Johan Svensson är en mycket bra uppläsare.

Skrivande

Trots att solen skiner – eller tack vare?

När det är dåligt beställt med orken att hitta på nåt att skriva, kan man alltid sortera bland de där bilderna och tänkvärda orden man samlat på sig. Om man lyckats slita sig från patiensen ”De fyrtio rövarna” förstås…

För övrigt sitter jag med värmedynan längs nedre halvan av ryggen, känner mig seg och tråkig, men gläds ändå över att solen skiner i dag och att jag var ute på cykeln en runda i förmiddags. Vackert som bara den, även om solen lyste rakt in i ögonen. Nackdelen med vintern, att solen står så lågt på himlen. Men vem bryr sig om den nackdelen!

Blev smått lyrisk när jag satt där på sadeln och svävade framåt…
… medan solbelysta diamanter faller som tårar från trädens grenar…

Böcker & Läsande, Skrivande

Goda råd är inte dyra

 

Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.

”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag.  …  När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv.  …  din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…

Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”

Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…

 

Skrivande

Livet går vidare

Nytt år och åter vardag. Nästan åtminstone. Trettonhelgen kvar.

Dottersonen började jobba i går igen, inga extra lediga dagar där inte. I går körde mamman honom till Ängelholm på eftermiddagen, i dag och i morgon är det min tur. Han jobbar kvällspass den här veckan och jag slipper i alla fall hämta honom vid midnatt. 😀

När jag för några dagar sedan frågade DotterM om sonen hade hunnit tränat lite stadskörning, svarade hon. ”Jo, vi har varit ute några gånger, cirka 5, Han är lite negativ…”

Jag vet minnsan att han är ”negativ”. Han har berättat hur stressande han tycker stadskörningen är. Körläraren som sitter vid sidan om och ger direktiv, samtidigt som han själv försöker koncentrera sig på själva körningen. De olika momenten. Och det är onekligen skillnad köra i stadstrafik, ska inte säga annat, jag drar mig själv för att köra bil i city. Fast jag har gjort det otroligt mycket förr.
Han har i alla fall en mycket bra körlärare, och har pratat med honom om det här.

Men det är ju bara träna träna som gäller, och kanske det inte blir uppkörning förrän i mars. Som hans mamma förutspår. För det är inte bara att man själv ska vara redo. Sonen är jätteduktig på allt annat, till och med när det gäller att fickparkera. Det ska också finnas lediga tider att boka både på körskolan och sen för uppkörningen.

Men så länge han håller på med det här, är jag uppbokad de flesta av veckans vardagseftermiddagar med att endera hämta eller lämna, och de flesta morgnar veckan han jobbar dag. Oavsett om jag hämtar eller lämnar så är det klockan 15 som gäller, så det blir inte förrän han är klar med körkortet som jag kan börja söka mig annat att göra för att träffa människor och öppna möjligheten för nya bekantskaper, nya vänner.

Men jag vet att jag gör nytta. Hjälper hans mamma – min älskade dotter – enormt eftersom hon inte har en chans att lämna sitt jobb hur som helst för att lämna och hämta sonen. Framför allt inte på eftermiddagarna. Dessutom måste man räkna med risken att något händer på motorvägen så det blir mer eller mindre stopp.

Ibland blir jag trött på att vara uppbunden så här. Att inte kunna göra nåt annat på eftermiddagarna. Men samtidigt är det nog bra för mig att ha de här rutinerna. Det finns en viss risk att jag inte alls hade gjort nåt annat, utan mest blivit sittande hemma. Utbrändheten har inte släppt sitt grepp om mig, har jag insett. Lite kanske, men är fortfarande både stresskänslig och seg av mig. Det tar energi bara att tänka sig att t.ex diska eller städa här hemma.

Att ge mig ut och cykla är nog det enda som känns lätt och som jag inte vill låta bli! Jo! Förstås att emellanåt träffa dottern och övriga familjen också.

Det är ju också det att de där stunderna med grabben är jättehärliga. En stor gåva faktiskt! Kommer säkerligen att sakna dem när han väl kör själv. Dessutom har jag ju fått uppleva hans utveckling från en rumssittande, dataspelande nånting till en som faktiskt acklimatiserat sig till sitt jobb och är jätteglad över att tjäna pengar. Att kunna köpa prylar han vill ha utan att mamma ska betala, att betala för sig därhemma, och att SPARA en del!

Det är en oerhört positiv KICK som han fått!

Och lilla jag har hjälpt till att detta har kunnat förverkligats.
Tänka sig!

 

Skrivande

Rädda sniglar – finns det?

Det har varit fint väder idag! Några plusgrader. Inte särskilt blåsigt. Solen tittade fram mellan molnen. Inte särskilt tunga moln ens!

Jag hade sovit dåligt i natt, så jag la mig och sov drygt en timme till efter frukosten. Kände mig ändå trött och seg. På nåt konstigt sätt. Men tänker det har att göra med att jag börjat behandla mig själv med zonterapi efter julaftonens idoga matlagande och diskande och ståååååående! (Vi var 12 pers som åt och hade oss).

Cykelmusklerna är bra, men inte kökstjänstmusklerna, så nåt dygn efter julaftonen var jag så stel så det var inte klokt. Från hjässan och ända ner till fotabjället.  Jag var som en enda stor hård knut. Man känner sig som en rädd snigel!

Undrar om det gör ont i sniglarna när de drar ihop sig så där som små svarta bollar. De ser hårda ut då…

Sen jag började hos sjukgymnasten för några månader sedan – minns inte exakt när det var – tycks lederna ha blivit rörligare och smidigare. Men själva musklerna tycks bara bli stelare och stelare. Reagerar jättemycket för minsta lilla extra påfrestning genom att dra ihop sig. Och även om jag inte gör nåt utan blir sittande länge. Fattar att det är en typ av träningsvärk, men…

Nåja! Tanken kom i alla fall att jag skulle sätta igång och ge mig själv zonterapi, och till det se till att massera mig också. Så gott det går alltså eftersom det är rygg och nacke det mest är fråga om och ner om bäckenpartiet och höfterna. Men har inte mindre än tre olika massageapparater till hjälp, och till fötterna använder jag den som ger hårdaste vibrationerna. Vilken dessutom har ett längre handtag och därför också är helt utmärkt att klia sig på ryggen med. Särskilt som jag satt på ett munstycke (munstycke???) som är taggigt och påminner om en kraftig borste. Inte direkt mjuk, dock…

Det måste vara tre gånger nu, som jag suttit där i soffan och försökt komma åt överallt på fötterna och längs med ryggraden, och faktum är att det verkar hjälpa! Hjässan, nacken och halsen kan jag komma åt med händerna. Om jag gör det när jag ligger i sängen, känns det som att särskilt musklerna där från halsen ut mot axlarna har lättare att slappna av och bli mjuka så jag kan bearbeta dem.

Zonterapi och massage! Tänka sig! Trots att jag inte klarar av att tryckmassera under fotsulorna med tummarna! Man är ju ingen supervig barnunge längre.

Men jag vet av erfarenhet att zonterapi fungerar. Man ska bara hålla på att ge/få behandlingar regelbundet under en kanske ganska lång tid. Ju längre tid man haft sina problem, desto längre tid och fler behandlingar krävs innan man blir bra från sina besvär.

Det är mycket vanligt att man får en reaktion i början av en behandlingsperiod. Till exempel i form av smärta, eller trötthet, eller nåt annat. Beroende på vad man har för problem från början. Oftast går det över ganska snabbt, även om det kan komma tillbaka efter varje behandling ett tag framöver. Det är då många som blir behandlade ger upp och tror de blir sämre. Men det är faktiskt tvärtom! Kroppen svarar på behandlingen och börjar läka! Så stå ut med det! Ge inte upp! Ge kroppen en chans!

När jag nu började behandla mig, märkte jag dels att stelheten gav med sig gansla snabbt och mycket tydligt. Men jag blev också trött, och efter gång 2 hade jag jätteont i nedre ryggmusklerna när jag rörde vid dem, och efter gång 3 fick jag jätteont längs höftbenskammen och i skinkmusklerna. Men det gick över under dagen och gav mig inga problem. Problemen fanns innan jag alls började behandla mig. Under själva behandlingarna var det som att jag kunde andas lättare, och rent generellt under och efter de här tre första omgångarna, känner jag mig liksom lättare! Magen svullnar inte upp lika mycket längre, och får heller inte den där obehagliga killande känslan som liknar ångest. Och som fick mig att äta, för att dämpa känslan. Inte bra!

Häromkvällen när jag inte tyckte jag hade nåt att äta här hemma, inget gott i alla fall, så var hungern som kom bara normal hunger. Magen kändes tom och platt! PLATT!!!

Så det här ska jag hålla på med nu ett antal veckor framöver. Typ var tredje dag. Zonterapi. Och ryggmassage. Och sen fortsätta ett tag till…

Ack! Om man ändå hade haft råd att gå till nån och få riktig massage! Gjorda med händer!!!