Netflix har åter lagt in en film som dom tror jag kan vara intresserad av.
Nej tack! Tror inte det! Har aldrig riktigt gillat henne…
Filmbiten?
Månadsarkiv: februari 2018
Bilbo – hobbiten
Började i går kväll att lyssna på ”Hobbiten” av J.R.R. Tolkien på Storytel.
Först tänkte jag lyssna på den på engelska, men blev så störd av uppläsarens alltför tydliga andetag att jag gav upp. Det lät som om Rob Inglis hade nån seg bubbla i halsen och hade svårt att andas. Valde den svenska versionen istället och det blev en hit! Jan Waldekrantz läser riktigt bra – och andas helt normalt…
Något jag irriterar mig lite på när det gäller översättningen, är att även namn översatts till nåt svenskt. Bilbo Baggins t.ex, heter Säcker i efternamn i den svenska versionen. Låter såååå fånigt! Och hur är det med Herr Nedomkull och alla de andra?
Lite drygt en timme in i lyssnandet kommer scenen med trollen. Bilbo, som ska vara tjuv, smyger sig på dem men blir fångad och det blir ett samtal mellan trollen och honom – och mellan trollen sinsemellan.
DE PRATAR BREDASTE VÄSCHÖTSKA! SOM OM ROY OCH ROGER ÄR PÅ BESÖK!
Dessutom heter de Vilgot, Bert och Tom! VILGOT!?!?!? Jag trodde jag skulle skratta på mig, det var helhäftigt och urtöntigt på samma gång! Och sen när även dvärgarna blivit tillfångatagna kommer Gandalf smygande. Gömd lägger han sig i samtalet, så att varje troll tror att det är nåt av de andra två, och får dem att börja bråka och slåss tills solen går upp och förvandlar dem till sten.
Det var så roligt det här avsnittet så det måste bara upplevas, går inte att beskrivas. Inte sjutton blev det så skrattintensivt när man såg filmen!!!
Vad heter de ursprungligen, trollen?
I ögonblicket vet jag inte, men när jag nu skulle kolla namnet på den där uppläsaren med hals-o-bronk-besvär, hittade jag ännu en engelsk version av boken inläst av Martin Shaw. Den ska jag kolla upp och lyssna på istället, om han läser bra.
Eller ska jag fortsätta med den svenska…
eller lyssna på båda två…
Jag är faktiskt nördig nog att lyssna på båda två, parallellt – eller den ena före den andra.
Så var det med den saken…
Eller boken, rättare sagt. Glad den bara kostade mig en tia, för den var absolut ingenting för mig.
Hon skriver i och för sig bra, Jane Green, men att läsa om det rika olyckliga folket är inget för mig. Jag svänger mig inte med ord som Prada, Manolo Blanek eller liknande.
På sidan 23 hade jag fått ett hum om hur historien skulle kunna utvecklas. Och efter att ha läst färdigt sidan 34 gav jag upp, och la boken i högen som ska till nån av Second Hand ställena.
Två kvinnor, den ena i London, den andra på vischan i USA – båda badande i pengar – byter plats med varandra. Det har visserligen inte hänt ännu på sidan 34, utan kan läsas om i baksidestexten. Men, men…
Hon i London är singel, har kanonbra jobb – och avskyr sitt liv
Hon i USA är gift, har två barn och allt hon kan önska sig – och avskyr sitt liv.
Och båda vill hellre ha ett sånt liv som den andra har.
Jag ids inte ens läsa vidare för att få reda på hur dom går till väga med det där, men jag tror inte att hon i London blir kär i den andras man. Det fröt är redan sått nån annanstans.
Om man ska gå lite på det här stuket med att byta plats och liv med någon annan för en tid, så ser jag hellre om (igen) filmen ”The Holiday” med Cameron Diaz, Kate Winslet, Jack Black och Jude Law m.fl.
En romantisk feelgood-film som var bra redan från första scenen.
Second-hand-fynd
Lämnade en del grejor på Erikshjälpen idag – (bland annat böcker – haha), såg anhopningen av folk och cyklade vidare till Röda Korset. Var ute efter nån sorts jeans och/eller överdragsbyxor (ska ju bli kallt som attan de kommande veckorna), men kom därifrån med två böcker, ett par svarta vanliga bomullsbyxor till synes helt oanvända, samt en svart vinterjacka med plats för tröja under utan att det för den skull blir alltför klumpigt.
Jackan och byxorna hänger på tork nu efter ett varv i tvättmaskinen, och de är väl inte direkt nåt att orda om. Utom möjligen att det var en hel mängd olika småfickor på insidan av jackan. Superbra! Och kostade bara 75:- 😀
Hittade den sjätte av Dan Browns böcker, ”Inferno”, så nu saknar jag bara hans senaste i bokhyllan. ”Begynnelsen”, som fortfarande kan hittas till och med på Maxi. Men jag tänker inte köpa den ”ny”. Kan lyssna på den på Storytel om jag vill, och förr eller eller senare dyker den upp som second-hand.
Om jag gillar Dan Browns böcker? Både ja och nej. Han skriver som en kråka emellanåt, men handlingen är spännande och jag är fascinerad av allt det som kan rubriceras symbolism, mytologi och liknande. Han förefaller onekligen vara påläst och kunnig inom de områdena, och jag har alltid varit intresserad av sådant.
Jane Green skriver väl snarast ”Chick-lit”, vilket kan vara väldigt lättläst och underhållande. Har läst några böcker av henne för flera år sedan, och som jag minns det skriver hon ganska bra. Ska bli spännande se vad jag tycker nu.
För lite lättläst är aldrig fel att varva sitt läsande med.
Mer att läsa
Strosade en stund på Maxi Ängelholm häromdagen medan jag väntade in lite tid för att hämta dottersonen, F. Hade ingen lust handla nåt, mat eller så, hade inte särskilt lång tid på mig heller, men kollade lite bland garner och sedan bland kläderna innan jag hamnade bland böckerna. Och fick syn på den här.
Detta är min absoluta favoritbokserie EVER! Stephen King’s fantasyberättelse om Det mörka tornet, som börjar med ”Revolvermannen” och slutar med den här – ”Det mörka tornet”.
Det är inte skräckis på liknande sätt som många av hans andra böcker, även om det finns en del äckligt och skrämmande ändå. Till och med en del monster…
Eller kanske man hellre ska kalla det spännande i det här fallet? Och fascinerande!!!
Jag har alla sju ”ordinarie” böckerna som vanlig pocket. Den åttonde som han skrev sist, ”Vinden genom nyckelhålet” placeras rent handlingmässigt mellan bok fyra och fem, och jag tycker inte lika mycket om den som de sju ursprungliga. Men förmodligen kommer jag att köpa den ändå om jag ramlar på den.
Jag har även den första, ”Revolvermannen”, som inbunden och i en gammal utgåva. King gick ju igenom hela berättelsen efter att han skrivit färdigt sjuan, ”Det mörka tornet”, och justerade sådant som behövde uppdateras när han väl hade hela berättelsen klar.
Det vet man ju med sig själv, när man skrivit klart ett manus krävs det en total genomgång av hela berättelsen så alla hinter, frön, karaktärer och så vidare, stämmer med vartannat genom hela storyn. Men faktum är att jag inte läst den där gamla versionen. Har inte jämfört dem med varandra, även om jag har funderat på att göra det nån gång.
Nu fick jag i alla fall syn på den här i storpocket på Maxi. För bara 45 kr dessutom! Så vad gör man när man är ett Mörkt-torn-freak? Jo man köper den!
Men jag vill nog läsa igenom de tidigare böckerna i serien innan jag ger mig på den här igen. Jag har läst alla böckerna flera gånger tidigare, särskilt de tre första, och just dessa tre var det inte så enormt länge sedan jag läste. Så jag tänker mig att börja med del fyra, ”Magiker och glas” när jag väl kommer igång med det här.
Frågan är bara om jag ska läsa dem som fysiska böcker eller lyssna på dem på storytel.
Och jojomensann! Hela alltet innebär inte mindre än 4 250 sidor!!!
”Det mörka tornet är en fantasyserie i åtta delar av författaren Stephen King. Böckerna skrevs mellan 1982 och 2012 och är enligt King själv hans ”livsverk”.
Serien har huvudsakligen inspirerats av Robert Brownings dikt ”Junker Roland kom till det mörka tornet” men i förordet till 2003 års upplaga av ”Revolvermannen” nämner King även ”Sagan om Ringen” och ”Den gode, den onde, den fule” som inspirationskällor. Clint Eastwoods rollfigur Mannen utan namn nämns som en inspirationskälla till Det mörka tornets protagonist Roland Deschain.”
På pin kiv!
Joop! På pin kiv väljer jag ett gammalt tema till bloggen nu. WP rensar ju efterhand ut alla gamla trevliga personliga teman, så varför inte passa på innan man tvingas hamna i ett ”Minimalt o Cleant” (läs vitt-vitt vitt-vitt) Mainstream-utseende.
Inte för att det behöver vara fel i och för sig, med vitt… och vitt… och lite grått kanske
Men alla ska väl inte behöva ha det så där … hmmm… modernt.
Kände för övrigt för nåt ljusare nu när det så smått börjar ljusna ute också. Alltså årstiden. Inte dygnet. Här är det nu ungefär midnatt.
Till råga på allt lär vi få två iskalla veckor nu framöver. Lyckligtvis inte nån nederbörd – men kallt och rejält blåsigt så det kommer att kännas som minus 20. BRRRRR! Säger jag bara. Här i det blåsiga Skåne… Ibland kan man nästan tro att man befinner sig på Sibiriska tundran. (Okej. Överdriver lite.)
Det har däremot inte varit på pin kiv, åtminstone inte mitt pin kiv, som jag haft ett förkylningsvirus i kroppen i inte mindre än 7 veckor. Fick nästan en chock när jag kollade på kalendern och såg att det suttit i så länge – och samtidigt känns det som om jag har varit super-risig i en hel evighet.
Inget jättestort! Inte varit sängliggande – annat än att jag varit trött och för det mesta sovit dåligt på nätterna för att rygg mm hindrat mig, och tagit tupplurar på dagarna.
Ingen influensa, för jag har inte haft nån feber – mer än en kväll nästan i början. Tillräckligt snuvig snorig nysig för att inse det var ett virus, men inte jättemycket utan som vanligt satte det sig istället i muskler, leder – och mage.
Inte maginfluensa, även om det hela även innebar en del illamående och magknip, men efter ett tag började jag undra om jag hade drabbats av tarmkatarr… eller om jag blivit allergisk mot nåt jag äter. Påminde mycket om de besvär jag hade på den tiden jag åt vete. Ska inte äckla er med några närmare detaljer, men ska erkänna att jag började undra om jag alls skulle bli bra igen eller om det nu var ”kört” för mig. IBS… Cancer… Superallergisk…
Så igår tyckte jag något började förändras, och idag känns det som om det trots allt är över nu. JIPPIIIIEEEEE!!!
(Vågar man lita på det?)
SJU VECKOR!!! ÄR DET KLOKT DET!
Men dom vanliga plikterna har man förstås varit tvungen sköta ändå. Typ köra till Ängelholm…
Och lite shopping har man också ägnat sig åt de där hyfsat bra dagarna.
Och inte bara mat och sånt.
Det har bland annat blivit en ny arbetsstol från Ikea, min gamla kan mycket väl ha bidragit till mina ryggproblem. Och en Micro från Clas Olsson.
En av de där dagarna när jag hade bilen.
Men på det stora hela, har jag till och från inte haft särkilt lust eller ork till någonting. Har nog mest befunnit mig i soffan med bok, film eller sussandes, eller i köket på arbetsstolen…
MEN! JO! Jag har lyssnat färdigt på alla Harry Potter böckerna!
Snart slut
Jag är ganska trött nu på att köra dottersonen till och från Ängelholm flera gånger i veckan. Tre eller fyra eftermiddagar, hämta eller lämna beroende på vecka, och varannan vecka även två morgnar dit. Tidiga morgnar. Min biologiska klocka skriker högt över att behöva bli väckt redan halv sex, och jag är oerhört tacksam att DotterM tar de andra tre morgnarna den där veckan.
Jag är också gudomligt tacksam och glad över att hon tar torsdagarna så jag kan träffa mina eftermiddagsgrupper då. Och det trots att hon egentligen skulle behöva jobba även då för att få in pengar till allt som kostar i samband med starten av den egna salongen. Det händer nån enstaka gång att jag behöver rycka in även en torsdag eftermiddag, men det är då specialfall.
Alla andra eftermiddagar är blockerade för mig mellan i stort sett 14 och 16, vilket hindrar mig från att göra nåt annat, och nu senaste tiden har jag börjat längta mer och mer efter att göra just annat!
Biblioteket här i området har många olika aktiviteter och jag vill så gärna vara med på flera av dem. Och stadsbiblioteket i stan… Dunkerska… Sofiero… Fredriksdalsparken… vårens och sommarens cykelturer – modell längre hoppas jag på – stranden… kullahalvön… och mycket annat.
Men jag vet också att när F väl fått sitt körkort, kommer jag att sakna bilstunderna med honom och den gemenskap vi har. Jag kommer att sakna att ha tillgång till bil alla de där dagarna, och jag kommer till och med att sakna att handla på Maxi Ängelholm då på morgnarna klockan 7 innan jag beger mig hemåt igen för en andra frukost (lite stadigare än den första) och sedan stoppa ner mig under täcket igen för åtminstone nån timme.
Nu dröjer det lyckligtvis inte länge till förrän han är klar med kortet. Han har fem körtider inbokade de kommande tre veckorna, vilket bör räcka enligt körläraren. Sen har han risktvåan kvar och därefter uppkörningen. Det svåraste i det här är att få tid för uppkörningen. Jag vet inte om han kan och/eller får boka in den redan nu.
Jag vet också att han har utvecklats som person så oerhört mycket under den här perioden. Bland annat – bara ett av flera – har han ju tidigare varit van att bli skjutsad till väldigt mycket (curling-mamma hehe), medan han nu mognat på flera sätt och börjat tycka det är jobbigt att vara beroende av att bli skjutsad.
Han vet hur mycket hans mamma jobbat och att hon är trött. Han säger ibland att mormor ska inte behöva köra… men jag säger att det är helt okej, att jag tycker om att umgås med honom, för så är det.
Han har fått smak på vuxenlivet med jobb, att tjäna pengar och att själv kunna skaffa sig det han vill ha. Men han är också klok nog att inte köpa en massa bara för att han råkar ha pengar att röra sig med. Han både betalar en ganska bra summa hemma och sparar! Och som jag uppfattar det nu, utan att han säger något om det, vill han känna att vi har tillit till honom och hans förmåga att fixa saker själv. (Mamma-tjat… hehe…)
Gud vad jag är stolt över honom! Och för betydligt mer än det här.
Men det känns ändå i både kropp och sinne, att den här perioden som chaufför (mm) är på väg mot sitt slut. Typ som när det börjar närma sig att man ska ha semester. Och det är skönt! Nu vill även jag gå vidare med mitt liv.
Apropå lukter
… så håller man på att måla våra trapphus. Och trots att det inte längre finns den sortens färg man använde till sånt här bara för några decennier sedan eftersom den var farlig att andas in ångorna av, så ska man inte tro att den här vattenbaserade typen luktar gott eller ingenting! Tvärtom. Den retar ändå näsan till lätt snuva och halsen till hosta.
För visst tränger lukten in i lägenheten
Lyckligtvis är det bara frågan om dagar som det här arbetet pågår. De började i måndags så till helgen ska det nog vara klart. Finliret nu verkar det som.
Att måla trapphusen är bara en del i bostadsbolagets projekt att förbättra och säkerhetsuppdatera området. Det ingår även bättre belysning överallt, nya lås till förråden och byte av stängsel mellan förrådsutrymmena. Älskar den nya belysningen där, nu kan man se vad man gör i förrådet utan att behöva komplettera med mobil ficklampa. Och belysningen i trappuppgångarna är numera automatisk, alltid tänd men lyser upp extra när man öppnar dörren.
De ska även byta till säkerhetsdörrar till alla lägenheter, inte något brevinkast längre, till portlås av något slag, och bättre säkerhet vad gäller lås till fönster och balkongdörrar, särskilt bra för oss som bor i markplan.
Säkerligen har jag glömt nåt här i uppräkningen, men trots lite stök och bök under den tid det här pågår, så tycker jag det är en bra satsning. Fast det finns förstås dom som gnäller för den ökade hyran. Men det är ju alltid nån som gnäller om nånting när det sker förändringar.
För min del tror jag inte hyreshöjningen på 250 kr/mån spelar nån större roll. Jag har ju förmånen (!) vara sk fattigpensionär och får därmed bostadstillägg…
Än så länge… man vet aldrig vad som händer i framtiden…
Den där Potter
Har just lyssnat färdigt på bok fem i serien om Harry Potter, The order of the Pheonix. Tjugonio timmars lyssnande som man rent teoretiskt skulle kunna klara av på två dagar – men givetvis gör man inte det. Ibland lyssnar man kortare stunder, ibland kan det bli flera timmar i sträck, och ibland får man backa bandet, så att säga, för att man blivit störd eller på annat sätt tappat koncentrationen. Det räcker att man helt enkelt råkar komma att tänka på nåt annat, eller som idag när jag körde bil. Konccentrationen höll sig inte alls på nåt boklyssnande då. Och det var nog tur.
I går kväll, när jag hade ungefär två timmar kvar av boken, fick jag för mig att se filmen.
HA!
Ni vet nog hur det är! Boken är alltid bättre än filmen som är gjord på den. Det finns en och annan film som är väldigt bra gjord, nästan som boken, men riktigt lika bra som boken blir de nog aldrig.
Hittills har jag inte gjort så här med de andra HP-böckerna, men generellt sett är det nog samma sak med alla. Filmerna är rätt kass, rent ut sagt. Och jag förstår varför jag för varje film jag såg, hade allt svårare att följa med i och förstå nån handling! Och särskilt nu när jag precis lyssnat på boken och sett filmen, kan jag verkligen jämföra. Det fattas så otroligt mycket i filmen både när det gäller handlingen och hurdana karaktärerna är. Böckerna är riktigt, riktigt bra och det är synd att att inte mer av det finns med i filmerna.
Nu säger jag inte att filmerna är dåliga! Har man inte läst böckerna så kan man uppleva att filmerna är väldigt spännande för att inte säga rent kusliga emellanåt. Helt klart. Men jag vet från när jag tidigare såg filmerna utan att ha läst böckerna, så hade jag svårare och svårare att hänga med i handlingen för var film! Jag tyckte, att till och med den här, The order of the Pheonix, så var det relativt okej, men de tre sista filmerna blev mer och mer obegripliga.
Hur blev det så? Hur hamnade dom där? Vad är dom ute efter? Den typen av frågor dök upp allt mer när jag såg The half-blood Prince, och The Deadly Hollow 1 och 2. Och – vad i hela friden säger de? De mumlar ju bara rakt ner i polokragarna – oavsett om de har nån polokrage eller inte.
Nu kan jag säga så här, och det är förstås bara mitt tyckande: filmerna är i stort sett bara ett synopsis av boken ifråga. Men det är inte så konstigt egentligen. Den här tar alltså 29 timmar för Spephen Fry att läsa, och han läser inte långsamt, och 2 tim 18 min är den som film. Så! Vad tar man som filmmakare med, och vad utesluter man? Inte lätt.
Egentligen borde jag så snart som möjligt se första filmen igen, och jämföra med vad jag tycker om den kontra boken. Är det lika stor skillnad däremellan, som här i bok fem? Jag har en känsla av att det möjligen kan vara så, eftersom jag upplevde de första filmernas handling lättare att hänga med i.
Man får en helt annan syn på karaktärerna också. I filmerna pappfigurer, i böckerna personer. Okej, jag hårddrar det lite, men mest för att markera att det faktiskt är skillnad. I böckerna är personerna genomgående mer komplexa, med bakgrunder som gjort dem till det de är och kanske allra tydligast märker jag det på Harry.
I mina ögon är filmernas Harry mest en tyst tråkmåns, en mesig wimp, som plötsligt lyckas med nåt. I böckerna är han egentligen inte särskilt sympatisk. Rätt arrogant, självrättfärdig och envis. Men betydligt mer ”normal” trots allt! En grabb med den bakgrunden, som vuxit upp i ett hem där han inte är önskvärd – kan han bli så mycket annat? Det skulle väl vara helt knäckt och kuvad i så fall. Och det är ju en himla tur att han inte blev det! Men han är ju också stark och godhjärtad och lojal mot sina vänner. Jo, man gillar honom i boken, bland annat för attt man förstår honom!
Och nu har jag laddat ner bok 6 i serien så jag kan lyssna på den även offline. Harry Potter and the half-blood Prince. Tjugo timmar och 30 minuter har jag nu framför mig med Stephen Fry som uppläsare. Härligt!
Och givetvis är det på Storytel jag lyssnar!
Min ostyriga penna! 