Började i går kväll att lyssna på ”Hobbiten” av J.R.R. Tolkien på Storytel.
Först tänkte jag lyssna på den på engelska, men blev så störd av uppläsarens alltför tydliga andetag att jag gav upp. Det lät som om Rob Inglis hade nån seg bubbla i halsen och hade svårt att andas. Valde den svenska versionen istället och det blev en hit! Jan Waldekrantz läser riktigt bra – och andas helt normalt…

Något jag irriterar mig lite på när det gäller översättningen, är att även namn översatts till nåt svenskt. Bilbo Baggins t.ex, heter Säcker i efternamn i den svenska versionen. Låter såååå fånigt! Och hur är det med Herr Nedomkull och alla de andra?

Lite drygt en timme in i lyssnandet kommer scenen med trollen. Bilbo, som ska vara tjuv, smyger sig på dem men blir fångad och det blir ett samtal mellan trollen och honom – och mellan trollen sinsemellan.

DE PRATAR BREDASTE VÄSCHÖTSKA! SOM OM ROY OCH ROGER ÄR PÅ BESÖK!

Dessutom heter de Vilgot, Bert och Tom! VILGOT!?!?!? Jag trodde jag skulle skratta på mig, det var helhäftigt och urtöntigt på samma gång! Och sen när även dvärgarna blivit tillfångatagna kommer Gandalf smygande. Gömd lägger han sig i samtalet,  så att varje troll tror att det är nåt av de andra två, och får dem att börja bråka och slåss tills solen går upp och förvandlar dem till sten.

Det var så roligt det här avsnittet så det måste bara upplevas, går inte att beskrivas. Inte sjutton blev det så skrattintensivt när man såg filmen!!!

Vad heter de ursprungligen, trollen?
I ögonblicket vet jag inte, men när jag nu skulle kolla namnet på den där uppläsaren med hals-o-bronk-besvär, hittade jag ännu en engelsk version av boken inläst av Martin Shaw. Den ska jag kolla upp och lyssna på istället, om han läser bra.

Eller ska jag fortsätta med den svenska…
eller lyssna på båda två…
Jag är faktiskt nördig nog att lyssna på båda två, parallellt – eller den ena före den andra.