Nytt år och åter vardag. Nästan åtminstone. Trettonhelgen kvar.

Dottersonen började jobba i går igen, inga extra lediga dagar där inte. I går körde mamman honom till Ängelholm på eftermiddagen, i dag och i morgon är det min tur. Han jobbar kvällspass den här veckan och jag slipper i alla fall hämta honom vid midnatt. 😀

När jag för några dagar sedan frågade DotterM om sonen hade hunnit tränat lite stadskörning, svarade hon. ”Jo, vi har varit ute några gånger, cirka 5, Han är lite negativ…”

Jag vet minnsan att han är ”negativ”. Han har berättat hur stressande han tycker stadskörningen är. Körläraren som sitter vid sidan om och ger direktiv, samtidigt som han själv försöker koncentrera sig på själva körningen. De olika momenten. Och det är onekligen skillnad köra i stadstrafik, ska inte säga annat, jag drar mig själv för att köra bil i city. Fast jag har gjort det otroligt mycket förr.
Han har i alla fall en mycket bra körlärare, och har pratat med honom om det här.

Men det är ju bara träna träna som gäller, och kanske det inte blir uppkörning förrän i mars. Som hans mamma förutspår. För det är inte bara att man själv ska vara redo. Sonen är jätteduktig på allt annat, till och med när det gäller att fickparkera. Det ska också finnas lediga tider att boka både på körskolan och sen för uppkörningen.

Men så länge han håller på med det här, är jag uppbokad de flesta av veckans vardagseftermiddagar med att endera hämta eller lämna, och de flesta morgnar veckan han jobbar dag. Oavsett om jag hämtar eller lämnar så är det klockan 15 som gäller, så det blir inte förrän han är klar med körkortet som jag kan börja söka mig annat att göra för att träffa människor och öppna möjligheten för nya bekantskaper, nya vänner.

Men jag vet att jag gör nytta. Hjälper hans mamma – min älskade dotter – enormt eftersom hon inte har en chans att lämna sitt jobb hur som helst för att lämna och hämta sonen. Framför allt inte på eftermiddagarna. Dessutom måste man räkna med risken att något händer på motorvägen så det blir mer eller mindre stopp.

Ibland blir jag trött på att vara uppbunden så här. Att inte kunna göra nåt annat på eftermiddagarna. Men samtidigt är det nog bra för mig att ha de här rutinerna. Det finns en viss risk att jag inte alls hade gjort nåt annat, utan mest blivit sittande hemma. Utbrändheten har inte släppt sitt grepp om mig, har jag insett. Lite kanske, men är fortfarande både stresskänslig och seg av mig. Det tar energi bara att tänka sig att t.ex diska eller städa här hemma.

Att ge mig ut och cykla är nog det enda som känns lätt och som jag inte vill låta bli! Jo! Förstås att emellanåt träffa dottern och övriga familjen också.

Det är ju också det att de där stunderna med grabben är jättehärliga. En stor gåva faktiskt! Kommer säkerligen att sakna dem när han väl kör själv. Dessutom har jag ju fått uppleva hans utveckling från en rumssittande, dataspelande nånting till en som faktiskt acklimatiserat sig till sitt jobb och är jätteglad över att tjäna pengar. Att kunna köpa prylar han vill ha utan att mamma ska betala, att betala för sig därhemma, och att SPARA en del!

Det är en oerhört positiv KICK som han fått!

Och lilla jag har hjälpt till att detta har kunnat förverkligats.
Tänka sig!