Efter europeisk historia och barnpsykologi, kände jag för något en smula lättsammare. Samtidigt ville jag prioritera låneböckerna, det är ju en tidsgräns på dem, även om den i allmänhet går att förlänga. Men vill ju heller inte ha böckerna liggande här hur länge som helst. Det finns ju mängder med andra böcker, av alla de sorter, som lockar.

Så vilken skulle jag välja? Tänkte, att eftersom Ingmar Bergman skrev väldigt bra i Laterna Magica, så varför inte prova hans samling ”Artiklar Essäer Föredrag”!

Sagt och gjort! Jag satte mig på uteplatsen med boken och en kopp kaffe. Och den första tredjedelen svalde jag ganska snabbt. Tredjedelen av boken alltså, inte kaffet. Det smuttade och småklunkade jag på mellan varven, tills jag såg botten i koppen och funderade på om jag skulle göra lite mer till mig. Men det fick vara.

Omslaget är ganska lustigt, eller ovanligt i alla fall. Det är svart! Allt är svart! Eller grått. Eller???
Titeln och namnet syns inte. Eller knappt. Eller???

Beroende på hur ljuset faller förefaller omslaget endera kolsvart och texten mer som en blank yta ovanpå. Vänder man lite på boken, så blir texten svart mot en mer grå bakgrund. Och när jag nu fotograferade boken, blev det liksom lite både och. Den gavs förresten ut nu 2013.

Bergman då? Vet inte vad jag ska säga. Bra skrivet. Pictureskt! Småintressant. Smått och gott från filminspelningar, om honom själv, om teater och film. Förstås. Lättläst så jag kommer säkert att läsa ut den. Givande? Jag vet inte. Har ju två tredjedelar kvar. Men i vart fall inte O-givande.

Men liksom vid tidigare läsande, kommer jag att slinka emellan med att fortsätta läsa den sista delen av Stephen Kings berättelse om Det mörka tornet – som också är betitlad ”Det Mörka Tornet”.

Roland Deschain av Gilead och de andra kan jag inte vara utan hur länge som helst. Trots att jag läst den en gång tidigare. Och slutet, sista sidan, sista raderna, är nog det bästa slut jag någonsin läst.

Så man kan undra vad det är jag flyr ifrån. Säkerligen skrivandet. Och kanske annat. Men känns bra grotta ner sig i böcker för närvarande, och för var bok jag läser vill jag läsa flera.

I boken ”I elfte timmen – Wien 1913-1914” av Frederic Morton, som jag just läst ut, blev jag inspirerad att söka litteratur om andra personer och företeelser som berördes däri. Det var inte enbart omständigheterna till Skottet i Sarajevo som Morton berättade om, utan flikade in tidsbilder från vad som hände runt omkring, samt personer som man än idag känner till. Mer eller mindre väl beroende på vem man är och vilka intressen man har.

Som läsare får man inte bara möta den åldrige kejsaren av Österrike-Ungern, Franz Joseph; arvtagaren Hertig Franz Ferdinand som tillsammans med sin hustru Sofie blev offer för attentatet i Sarajevo; och Gavrilo Princip, den unge hetsporren som sköt dem till döds, samt de omständigheter som tog plats i samband med detta och som ledde fram till utbrottet av första världskriget. Vi får också möta Hitler, Stalin, Lenin, Trotskij, Freud, Jung, Stefan Zweig, Kafka och många flera, samt kompositörer, författare, skådespelare och andra ur den tidens kulturella skrå. ”Wien, Wien nur du allein…”

Vi får också lära oss om borgarskapet och de rika, de som har ”allt”, kontra de fattiga, om arbetslöshet, svält – och död. Om fördomar, intriger och tja…. verkligheten kan mycket väl överträffa fantasin när det gäller både det ena och det andra.

En mycket intressant och välskriven bok, som verkligen ger en bild av hur Europa såg ut och fungerade för bara lite drygt hundra år sedan. Med skönhet och glädje, likaväl som med den smutsigaste byk.
Men så är väl livet även nu. En blandning av allt.

Vad jag bland annat kom att tänka på när jag läste om Hitler, var Alice Miller som skrivit om hans barndom och uppväxt. Hon utbildade sig till psykoanalytiker och praktiserade under många år, men insåg alltmer att det Freud och hans gelikar förespråkade, var enligt hennes åsikt och erfarenhet, helt fel.

Alice Miller engagerade sig i barns utveckling och hur föräldrarnas sätt att vara påverkar dem, vilket i sin tur leder till hur barnet blir som vuxen. Hitler, till exempel, blev som barn slagen och förnedrad, misshandlad både fysiskt och psykiskt, och växte upp till ett känslolöst monster som förföljde och mördade miljontals människor. De ”var inte värda att leva”!

Detsamma gäller andra. Misshandlade som barn – monster som vuxna. Stalin. Rumäniens Ceausescu –  paranoiker… hans regim gav fruktansvärda efterverkningar.

Men man måste inte nödvändigtvis bli ett monster som vuxen. I den 145 sidor tunna boken ”Riv tigandets mur” – som jag ser lite som ett sammandrag, med hänvisningar till andra verk av Alice Miller – ger hon även exemplet med Nietzsche. Grovt misshandlad som barn, skuffade även han undan alla minnen av smärta och förnedring. Lärde sig tigandets konst, gömmande glömmande all smärta han fick genomlida som barn. Men istället för att bli ett monster, utvecklade han sin redan höga intelligens och ägnade sig åt fantastiskt djuplodande filosofiskt tänkande och skrivande. Tills:  ”In 1889 at age 44, he suffered a collapse and afterwards, a complete loss of his mental faculties”.
Nietzsche dog 25 aug 1900, endast 56 år gammal. Liksom många av de andra vuxna, misshandlade barnen, var han sjuklig större delen av sitt liv i bland annat reumatism.

Så varför heter Millers bok ”Riv tigandets mur”? Jo, därför att det misshandlade barnet, oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller bådadera, inte vet att det föräldrarna gör är fel. För att inte säga kriminellt! Barnet vet heller inte om nåt annat liv, förstår inte att det är fel – så vida inte en annan vuxen människa finns i närheten som behandlar barnet med kärlek och respekt. Som SER barnet, och kan visa barnet ett annat sätt att vara som vuxen.

Att slå ett barn sägs ibland vara ”för dess eget bästa”. Att frysa ut eller tiga ihjäl barnet är lika mycket misshandel som fysisk aga. Kanske till och med värre.
Sen kommer hyckleriet till. ”Du ska hedra din fader och din moder”. ”Den man älskar den agar man”. Kort uttryckt – barnet tvingas gömma och glömma smärtan, gömma det långt inne i sitt medvetande.

Och att det fortsätter på det där viset, generation efter generation, är ju för att det hållit på så i generation efter generation. Tills nu? Barnet lär sig beteendet av den vuxne. Av föräldern. Av religionen. Överallt där jag läser, om det är i Alice Millers böcker, på Wikipedia om Nietzsche, eller på andra ställen, så dyker Gud/Fadern fram som en domedagsdemon. ”Tillbe mig, annars…”
Människor har onekligen skapat sig den gud de vill ha…

År 1990 när Alice Miller gav ut ”Riv tigandets murar”, skrev hon mot slutet av boken att dagens generation unga är betydligt mer benägna att se det här ”ärftliga” beteende. På det stora hela säger de oftare ifrån, tillåter sig inte bli slagna eller förnedrade på annat sätt.

Men det finns fortfarande en hel del vuxna som säger ”Jag blev slagen som liten, men det har jag inte farit illa av. Tvärtom är jag tacksam för den uppfostran jag fick!” Eller liknande.
Och det finns kristna som slår sina barn för att det står i bibeln.

Som fan läser bibeln då… man tolkar saker och ting som man vill… eller som man blivit lärd. Hjärntvättad.

Det här är en väldigt ytlig och kortfattad ”recension?” (Nej absolut ingen recension). Ämnet är enormt, och det är viktigt. Jag blev aldrig slagen som barn, men  har sen en tid tillbaka insett alltmer att jag som barn (även tonåring?) blev utfrusen av min mamma. Jag har insett det på ett logiskt plan, har en del indicier, några minnen som jag vet är mina, men har inte tillåtit mig att känna smärtan och sorgen. Istället levde jag under många år med ångest, och jag har fortfarande fysiskt ont i muskler och leder. Och jag har märkt även senaste tiden att jag har kunnat bli ledsen, känt mig övergiven, och märkvärdigt underlig till mods emellanåt. Men det är kanske inte så märkvärdigt, egentligen. Känslan pockar på och vill fram, men jag är rädd för smärtan – som jag har gömt långt därinne.

Jag blev utsatt för tigande. ”Mammas rygg är arg”! Och jag tiger för mig själv.

Övrig litteratur av Alice Miller:

• Det självutplånande barnet
• I begynnelsen var uppfostran
• Du skall icke märka
• Bilder ur en barndom
• Den bannlysta vetskapen
• Den dolda nyckeln

Det finns också en hemsida där man kan läsa mer ingående

Nu har jag gjort det igen! Köpt en fysisk bok! En bok att bläddra i, en sida i taget, och försjunka i.

Jag som INTE skulle köpa på mig fler dammsamlande pryttlar, vare sig böcker eller annat! Istället fortsätta försöka nå nån sorts minimalistiskt nirvana. Röja, kasta, ge bort…

Men måste medge, att nånstans inom mig gillar jag just det här med böcker uppåt väggarna. Det är bara det, att det fyller upp! Kanske lite för mycket! Eller?

Kanske kommer jag aldrig att nå det där svala, japanska idealet. (Ideal???) Kanske kommer jag aldrig att ha det röjt, städat, diskat, bortplockat, dammfritt, prylfritt, bokfritt, stickningsfritt, smulfritt, dammråttefritt… och så vidare … annat än väldigt korta stunder i taget.

Under förutsättning att jag lyckas uppdatera alla 40 kvadratmeterna vid samma tillfälle.

Jag kanske helt enkelt är sån!
Snarare nån sorts hippie!
(Fast jag är förstås ADHD… 😉 )

Men, tillbaka till böckerna… Skulle jag ha 20 minuter att ”slösa bort” i väntan i Ängelholm, så har jag 20 minuter att kolla böcker på Maxi, och idag hittade jag den här självbiografin (i storpocket) som  Sture Bergwall skrivit. Och för den som råkat missa det, blev han rikskändis för ett antal år sedan under namnet Thomas Quick.

Enligt baksidan har Aftonbladet tyckt så här om skildringen: 
”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters tillsynes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”

För min del, ska erkännas, vet jag väldigt lite om fallet. Att det skrev mycket om det har jag förstås inte missat. Men vad som är sant eller inte sant, eller hur turerna rörde sig i den här speciella dansen, har jag faktiskt ingen aning om. Och det jag eventuellt tyckte mig tro och veta om det här för 27 år sedan, tja, det har i så fall hamnat i nån väldigt dammig hjärnvindling.

Jag fastnade och blev nyfiken på den här boken när jag läste baksidestexten och bläddrade lite i den. Och psykologi har jag alltid varit intresserad av, så varför inte? Tycks ju dessutom ha fått upp smaken igen för biografier. Bland annat.

Text om boken på AdLibris:

”I juni 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård efter ett misslyckat bankrån. Samma år kommer han till Säters sjukhus. I april 2015 skrivs han ut, efter tjugofyra långa år. Nio av dessa har han gått under namnet Thomas Quick.

Här berättar Sture Bergwall för första gången med egna ord om sina upplevelser. Om terapin. Om drogerna han försågs med. Om hur han på egen hand gjorde sig fri från det beroende som skapats på Säter. Men framför allt berättar han om den period då han erkände ett trettiotal mord som han inte begått, och om den cirkus som uppstod när terapeuter, poliser och åklagare gjorde sitt bästa för att övertyga omvärlden att Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare.

Sture Bergwall ger oss även en inblick i sin barndom och uppväxt och om det som ledde fram till att han dömdes till psykiatrisk vård. Och han berättar om mötet med Hannes Råstam, journalisten som avslöjade missförhållandena på Säter och startade den process som slutade med att Sture friades för samtliga mord.

Med ”Bara jag vet vem jag är” ger Sture Bergwall oss en unik och uppskakande inblick i hur vården på Säter bedrevs och om polisens och åklagarens arbete. Han berättar om hur det känns att befinna sig i stormens öga, om att ta sig igenom ett helvete och komma ut på andra sidan som en ny och starkare människa.

”Vad den här välskrivna boken först och främst visar fram är hur en svag människa kan misshandlas av de samhällsinstitutioner som existerar för att hjälpa honom. På många sätt är det en bild av Sverige som behöver komma ut i ljuset. Personligen hoppas jag att Sture Bergwall nu får det lugn han förtjänar och gärna också skriva fler böcker. Han har en uppenbar författartalang!” Tidningen Kulturen

”Det är en väldigt väldigt sorglig och känslostark bok av en skicklig författare om en helt osannolik historia från insidan. Det är en lugn och stark berättarstämma man möter … den genomsyras av en stor smärta och sorg.” Kulturnyheterna SVT

”… en drabbande och ibland fasansfull läsning… Sture Bergwalls bok, på hög litterär nivå, är en viktig pusselbit och de intresserade bör också läsa Hannes Råstam” Östersunds Posten

”Det är en omskakande om välskriven bok om åren på Säter (1991–2015), om de nio år han var seriemördaren Thomas Quick och hur han nu ser på de manipulativa poliser, åklagare och psykologer som lyckades få honom dömd. Det behövdes en journalist för att vända på den steken. Då hade seriemördarhysterin också nått utanför landets gränser, utredningen kostat miljoner och minst en sjö tömts på vatten för att utan framgång hitta bindande bevis.” Dast Magazine

Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” (2009) finns på Storytel. Både att lyssna på eller läsa – samt på engelska.

Det går inte att komma ifrån! Det tar på orken med den här dagliga värmen och torkan. Fast det på sitt sätt är skönt med värmen, så börjar det bli jobbigt med de där cykelturerna jag envisas med att göra.
Å den positiva sidan, så är det svala nätter.

Men men! Man ska inte klaga! Det är ju skönt på samma gång, men nog hade det känts ännu skönare med nån regndag emellanåt. Jag är inte och har aldrig varit en sån där som ”trycker” i solen på nån strand för att bli brun, brunare än brunt. Den färg som gör huden mörkare får jag på cykeln. Sen får det vara nog. Sen är det skugga som gäller och en bra bok att försjunka i.

Golo Mann!
Jag läste aldrig den här. Jo, de första cirka 50 sidorna, men tyckte den var urtråkig! Inte alls som jag mindes det. Den jag läste för ganska längesedan, och som jag trodde var den här, kändes som att läsa en bra historisk roman. Den här – en uppräkning av fakta. Okej, kanske lite överdrivet, lite elakt. Men jag upplevde den så.

Lite fakta om själva boken krävdes i alla fall. På försättsbladet kunde jag läsa mig till att den var först utgiven 1958 på tyska, på svenska 1969 i en anpassad version. En smula googlande krävdes helt klart. Vad hade Golo Mann skrivit mera?

Det första man hamnar på är förstås wikipedia och åter Wikipedia. På svenska. Inte mycket till urval av hans verk. Sen på engelska. Och lite bättre minsann!

Det visar sig att han 1970 gav ut verket ”Von Weimar nach Bonn. Fünfzig Jahre deutsche Republik” vilket stämmer betydligt bättre med den utgåva jag läste för en massa år sedan. Den hette på svenska: Från Bismarck till Brandt, och var oerhört intressant och fängslande.
Fast jag kan inte låta bli att undra – hade jag fortfarande tyckt den var intressant om jag hade fått läsa den nu?

Så där löstes problemet! Väl?
Det är bara det att jag inte för mitt liv kan hitta den boken nånstans, och helt klart inte inom det här biblioteksområdet! Och med tanke på att jag då när det begav sig, hade lånat den just på mitt nuvarande – och dåvarande – närbibliotek!

Utrensning! Jag säger bara det. 😉

Och längre än så här tänker jag inte bry mig om att sträcka mig ut i cyberrymden för att eventuellt kanske få tag på ett exemplar. (Jösses vilken mening!)

Så viktigt är det inte. Världen är full av böcker och man hinner ändå inte läsa alla man skulle vilja ägna lite tid åt.

Istället har jag nu jag börjat läsa den här – Frederic Mortons ”I elfte timmen” – och den fortsätter jag med ända till slutet! Och har dessutom idag hämtat ut ytterligare tre reserverade och inkomna på min bibla.

Men om det tar vi en annan gång.

Jag köpte den här boken, ”Dr. Mind” av Burbuqe Raufi, på iBooks i juli för två år sedan, och läste den omedelbart. Och i stort sett i ett sträck.

Det är en självbiografisk bok om en kvinna som blivit diagnosticerad med obotlig cancer, oavsett operation eller inte operation beräknades hon ha mycket kort tid kvar att leva, och det är en oerhört fantastisk berättelse.

Nu läste jag om den eftersom jag råkade se den i mitt iBooksbibliotek, och det kändes jättebra att göra det.

Boken påminner en om att allt egentligen är en illusion, och att man med sina tankar skapar den värld man lever i. Inte för att det är det enklaste att förstå, men har man väl en gång upplevt den där AHA-upplevelsen – och det måste inte vara först när man står ett par steg från dödens dörr – så  ser man logiken i det hela. Fast det kallas förstås inte för logik.

Märker att jag inte kan formulera mig riktigt i det här ämnet, trots att jag under en tämligen lång tid sakta närmat mig förståelsen för vad som faktiskt är den verkliga verkligheten, och att vi faktiskt skapar den fysiska verklighet vi upplever i våra dagliga liv med våra tankar.

Därmed inte sagt att jag har helt grepp om det eller att jag medvetet ännu klarar av att tänka ”rätt”. Men jag märker också att jag alltmer börjar kunna påverka med mina tankar och provade därför häromdagen med att göra en ”Louise-Hay-are”. Nämligen att aktivt och medvetet försöka tänka bort en företeelse som varit jobbig för mig under en tid. Ja, egentligen under lång tid, men tidigare har det inte varit så tätt inpå mig som senaste månaden.

Grannen ovanför, har jag förstått nu att det är, använder ett mycket starkt luktande rakvatten, eller kanske han använder väldigt mycket, eller sprutar ut det i sin lägenhet för att det inte ska lukta illa där… eller nåt…

Hur som, så kommer den lukten in i min lägenhet och jag týcker inte det luktar alls gott! Den är skarp och intensiv, retar såväl ögonen som kliar och blir klibbiga, näsan så jag nyser, och halsen som blir endera rosslig eller damm-torr eller på annat sätt irriterad. Ibland tränger lukten in utifrån, om han liksom jag har balkongdörren öppen. Och nu när den här megavärmen hållit i sig ett tag, är det näst intill ett måste att ha öppet på kvällen för att få in lite svalka.

Nästan värre är att lukten även kommer in via ventilationssystemet. Kan väcka mig tidigt på morgonen, eller dyka på mig på eftermiddagen, eller irritera på kvällen. Helt plötsligt kan den komma krypande och den är så intensiv att jag mår illa.

Men så tänkte jag att jag nu gör jag det! Tänker – och säger högt – att jag inte längre irriteras av lukten. ”Act as if”! säger man ibland. Eller ”fake it ‘til you make it”!
Så jag sa nåt till mig själv i stil med: ”Jag irriteras inte längre av starka dofter” och sa det om och om igen så snart jag kom på det.

Vid ett tillfälle kom lukten smygande, jag sa min affirmation – och den vek undan. Försvann! Provade fler gånger – och lukten vek undan! Och nu kommer den betydligt mer sällan in i min lägenhet, är svagare, och försvinner fort igen. Så snart jag tänker tanken att jag inte längre irriteras av den, Vare sig fysiskt, psykiskt eller mentalt. Slumpen? Nej! Tror inte det! Absolut inte!

Så jag ska fortsätta affirmera att starka dofter inte längre irriterar mig och min kropp, så att jag hädanefter slipper fly från andra situationer där andras parfymer har fått styra mig. Snart behöver jag troligtvis inte ens förstätta tänka så. Tanken har blivit en undermedveten vana. Starka dofter irriterar mig inte längre!

Eller rättare sagt – min uppfattning om att andras parfymer irriterar mig så jag måste fly undan.
Det där sa nånting mer än bara om starka lukter. Eller hur!

Nå! Parfymer är ju rätt  annorlunda mot att befinna sig öga mot öga med döden. Kan man tycka. Tycker jag också.
Men i den verkliga verkligheten finns det ingen skillnad på stort och smått. Allt bara är, och döden existerar egentligen inte. Det är bara kroppen som inte kan, vill, eller orkar längre.

Eller vi som tänker ”fel”! Eller väljer att gå vidare.