Jag köpte den här boken, ”Dr. Mind” av Burbuqe Raufi, på iBooks i juli för två år sedan, och läste den omedelbart. Och i stort sett i ett sträck.

Det är en självbiografisk bok om en kvinna som blivit diagnosticerad med obotlig cancer, oavsett operation eller inte operation beräknades hon ha mycket kort tid kvar att leva, och det är en oerhört fantastisk berättelse.

Nu läste jag om den eftersom jag råkade se den i mitt iBooksbibliotek, och det kändes jättebra att göra det.

Boken påminner en om att allt egentligen är en illusion, och att man med sina tankar skapar den värld man lever i. Inte för att det är det enklaste att förstå, men har man väl en gång upplevt den där AHA-upplevelsen – och det måste inte vara först när man står ett par steg från dödens dörr – så  ser man logiken i det hela. Fast det kallas förstås inte för logik.

Märker att jag inte kan formulera mig riktigt i det här ämnet, trots att jag under en tämligen lång tid sakta närmat mig förståelsen för vad som faktiskt är den verkliga verkligheten, och att vi faktiskt skapar den fysiska verklighet vi upplever i våra dagliga liv med våra tankar.

Därmed inte sagt att jag har helt grepp om det eller att jag medvetet ännu klarar av att tänka ”rätt”. Men jag märker också att jag alltmer börjar kunna påverka med mina tankar och provade därför häromdagen med att göra en ”Louise-Hay-are”. Nämligen att aktivt och medvetet försöka tänka bort en företeelse som varit jobbig för mig under en tid. Ja, egentligen under lång tid, men tidigare har det inte varit så tätt inpå mig som senaste månaden.

Grannen ovanför, har jag förstått nu att det är, använder ett mycket starkt luktande rakvatten, eller kanske han använder väldigt mycket, eller sprutar ut det i sin lägenhet för att det inte ska lukta illa där… eller nåt…

Hur som, så kommer den lukten in i min lägenhet och jag týcker inte det luktar alls gott! Den är skarp och intensiv, retar såväl ögonen som kliar och blir klibbiga, näsan så jag nyser, och halsen som blir endera rosslig eller damm-torr eller på annat sätt irriterad. Ibland tränger lukten in utifrån, om han liksom jag har balkongdörren öppen. Och nu när den här megavärmen hållit i sig ett tag, är det näst intill ett måste att ha öppet på kvällen för att få in lite svalka.

Nästan värre är att lukten även kommer in via ventilationssystemet. Kan väcka mig tidigt på morgonen, eller dyka på mig på eftermiddagen, eller irritera på kvällen. Helt plötsligt kan den komma krypande och den är så intensiv att jag mår illa.

Men så tänkte jag att jag nu gör jag det! Tänker – och säger högt – att jag inte längre irriteras av lukten. ”Act as if”! säger man ibland. Eller ”fake it ‘til you make it”!
Så jag sa nåt till mig själv i stil med: ”Jag irriteras inte längre av starka dofter” och sa det om och om igen så snart jag kom på det.

Vid ett tillfälle kom lukten smygande, jag sa min affirmation – och den vek undan. Försvann! Provade fler gånger – och lukten vek undan! Och nu kommer den betydligt mer sällan in i min lägenhet, är svagare, och försvinner fort igen. Så snart jag tänker tanken att jag inte längre irriteras av den, Vare sig fysiskt, psykiskt eller mentalt. Slumpen? Nej! Tror inte det! Absolut inte!

Så jag ska fortsätta affirmera att starka dofter inte längre irriterar mig och min kropp, så att jag hädanefter slipper fly från andra situationer där andras parfymer har fått styra mig. Snart behöver jag troligtvis inte ens förstätta tänka så. Tanken har blivit en undermedveten vana. Starka dofter irriterar mig inte längre!

Eller rättare sagt – min uppfattning om att andras parfymer irriterar mig så jag måste fly undan.
Det där sa nånting mer än bara om starka lukter. Eller hur!

Nå! Parfymer är ju rätt  annorlunda mot att befinna sig öga mot öga med döden. Kan man tycka. Tycker jag också.
Men i den verkliga verkligheten finns det ingen skillnad på stort och smått. Allt bara är, och döden existerar egentligen inte. Det är bara kroppen som inte kan, vill, eller orkar längre.

Eller vi som tänker ”fel”! Eller väljer att gå vidare.