Stormig weekend

Det värsta ovädret har uppenbarligen dragit förbi nu. För denna gången. Sent i går eftermiddag var det stormbyar på 28 sekundmeter, nu ligger de tydligen på 17. Blåsigt nog, men man kan vara ute i det.

Ute i det, är däremot inte jag. Faktiskt tredje dagen på raken som jag hållit mig stilla och inomhus. I lördags för att jag på eftermiddagen skulle åka tillsammans med min mellandotter och hennes dotter till Österlen och min yngsta dotter. Hennes son fyller 6 år nu i dagarna, och det var lite familjeträff av den anledningen nu i helgen. Och lillkillen kunde fritt och ifred frossa i nya Briotåg med vagnar och annat. Nästa helg ska det bli barnkalas där borta, och någon helg längre fram ska min äldsta med sina båda töser dit. Dom kunde inte den här helgen.

Så i lördags tog jag det alltså lugnt. Hade inte direkt nån lust att ge mig ut heller. Lite seg, så där. Bakade vetefritt bröd att ta med, packade lite smått inför helgen borta inklusive min kudde. Kunde ju unna mig lyxen av min egen, när jag nu skulle åka bil dit istället för tåg.

Dessutom hade det redan börjat dra ihop sig mot stormen. Inte nån stort än så länge, men ändå. (Som om det skulle vara nånting att skylla på för att man inte gav sig ut en sväng på cykeln. Eller apostlahästarna.)

Det hann ju bli mörkt innan vi var framme. Annars brukar jag gå en sväng runt i deras trädgård bland det första när jag kommer dit, med det var ju inget att tänka på i lördags. Istället var det lite välkomstprat och paketöppning framför brasan i kaminen, och sen gick kvällen med middag, prat och skratt.

Dotter och dotterdotter sov på ovanvåningen, och jag valde att sova på soffan i vardagsrummet. Halv sex vaknade jag av att fullmånen lyste rakt in på mig. Var det inte mulet, tänkte jag, och petade upp övre delen av täcket som ett litet torn så det skulle skugga mig från månskenet. Sen sov jag två timmar till och vid det laget såg det mest mulet ut. Eller om det bara var dagern. För bara lite senare var det superfint väder med sol så det gnistrade om det. Men träden runt huset rasslade tänkvärt med sina grenar i den ökande stormen. Ändå stack systrarna ut på en 7 km lång löprunda där på morgonen före frukosten, och försökte sen få mig att ta en promenad.

Nej! Det kände jag inte för! Kände mig seg och lite lätt olustig. Längtade hem. Kände mig lite frusen. Men det var ju egentligen inte så konstigt. Det är alltid kallare där än hemma hos mig, och så den där extra vindstyrkan.

Så började molnen så sakta växa fram från väster.

En väninna till Yngstan kom lagom till det något sena frukostkaffet, och därefter plockade Mellerstan fram frisörsaxen och snofsade till oss allihop, utom yngstan som hade fått sitt hår trimmat bara ett par veckor tidigare. Jag är mycket glad för min uppsnofsade frisyr! Besöket hos frissan för ett par veckor sedan, var definitivt inte värt pengarna, och Mellerstan förfasade sig hur dåligt en del kan klippa även om vissa saker tydde på kunnighet. Men formen! Man måste ju ta hänsyn till formen, hur håret växer, virvlar och så vidare. Så NU är jag nöjd med klippning och frisyr!

Säger. Tack och lov att Mellerstan är tillbaka som min frisör igen! och det är mitt eget fel att jag inte bett henne innan. Jag ville bara inte lägga på henne mer jobb än hon redan har haft under en alltför lång tid. Pytt, sa hon! Jag har inte mer jobb nu än jag haft under de senaste snart 25 åren. Men tidigare var det mer med barnen, nu är det företaget som tar tid. Bland annat. (Killarna, 23 och 21 år, flyttar till egen lägenhet i slutet  av februari och huset ska läggas ut till försäljning i mars, så det är en hel del minsann att göra nu också.)

Så vart det ju det där med stormen! Tänkte det vore bäst försöka komma iväg hemåt relativt snart efter lunchen, med tanke på de kommande 28 sekundmetrarna i byarna. Och sydvästlig vind. Hur skulle det yttra sig längs Skånes syd- och västkust? Och inte lockade det mig utanför dörren, inte. Inte ens för en runda i trädgården. Istället satt jag i soffan och läste om Isfolket (bok 17 nu, Dödens trädgård), medan resterande blev klippta. Kände mig frusen ända in i märgen.

Ungefär halv tre körde vi därifrån! Efter kyckling till lunch och Pavlova till kaffet. Och jo visst kändes det i bilen emellanåt, när vinden friskade i. Men det gick bra ändå, jag hade förväntat mig värre. Men hon har en annan bil nu än den lilla Toyota Yaris som jag brukade köra tidigare, en lite större, lite tyngre, lite stabilare. Nån Opel…

Den enda direkta påminnelsen om storm, var när vi stannade till på en mack vid motorvägen utanför Lund. Då var det med nöd och näppe jag kunde öppna dörren och ta mig ut ur bilen. Så när jag skulle in i bilen igen, med en mugg kaffelatte i högsta hugg, så höll Mellersta upp dörren för mig.

Sen på kvällen kände jag hur snuvan började slå till, och i morse vaknade jag med ont i halsen. Inte värsta, värsta, men tillräckligt för att jag ska ha stannat inne och i stort sett inte gjort nånting i dag. Heller. Rätt skönt faktiskt! Men hoppas jag är pigg nog i morgon för att vara med på Inventeringen av Planteringen vi har på området. För tre dagar utan att vare cykla eller promenera… ja! Det får räcka, tycker jag.

Och det är med Planteringen – det är en helt annan historia.


Harregud! Hur kan jag ha kräkt ur mig så här många ord om en tämligen – för andra – rätt ointressant helgresa med stormvindar och – okay – en Pavlova som födelsedagstårta?
Jaja! Inte vet jag! Det bara kom! Man får vara tacksam för ATT det blir nåt skrivet ibland!

Pavlova

Hemgjord Marängbotten, täckt med vispad grädde och bär.

Även en hälsofreak med pågående viktminsking, kan inte låta bli att ta åtminstone en liten bit av den här när yngsta barnbarnet fyller 6 år.
(Åt desto mer kyckling och grönsaker till middagen lite tidigare) 

Sju personer, inklusive det enda barnet samt jag med min miniportion, gjorde i alla fall slut på den här godbiten till kaffet.