För att börja nånstans, läste jag tidigare i kväll igenom första kapitlet av min story, för att liksom förbereda mig på att fortsätta skrivandet på den nu under CampNaNoWriMo i juli. Insåg att jag hade ytterligare cirka 20 000 ord att läsa innan dess, förutom de anteckningar jag också har. Ytterligare cirka 4 000 ord. Ja nedrans i min lilla låda! Så mycket det hade hunnit bli! Men jag minns inte mycket av det jag skrivit! Jag fullkomligen kräkte ur mig berättelsen i en superflow då i november, och som en följd av det fastnade det inte särskilt mycket av den i hjärnvindlingarna.

Tidigare har jag aldrig skrivit så fort, utan läst igenom det jag skrev ena dagen innan jag fortsatte skrivande nästa dag och även då bearbetat texten lite. På så vis lärt känna storyn på ett helt annat plan. Nu, i det här fallet, är det mer som om såväl karaktärerna som även själva berättelsen lever sitt eget liv, och jag vet ingenting. Det gäller mest för mig att släppa igenom den från var den nu kommer ifrån, via min hjärna och mina händer, ner till Scrivener  på datorn.

När jag senare läste delar av den, fick det mig att inse att både storyn och hur den var skriven var mycket bra, men jag minns inte nu vad det handlar om annat än i stora drag. Men så blir det ju, när man låter inspirationen flöda och alla hjälpande musor får sköta om det hela. Kreativitetens stora skapande ande, skulle man kunna säga, och jag ger all credit till den.

Inte skrev jag ner allt i ett sträck, inte! Förstås. Jag skrev det här under november månad förra året till NaNoWriMo. Jag skrev mer än så då, eftersom jag nådde upp till mina 50 000 ord och alltså blev vinnare. Men sen dess har jag rensat bort ”skräpet” och ”det andra” som kom med på köpet, och har kvar själva berättelsen plus nån sorts synopsis och en del anteckningar och idéer. Ja, för vissa dagar var bara hopplösa! Att jag alls fick skrivet nåt då var egentligen ganska märkvärdigt.

Nu ska det bli spännande läsa det hela igen lite mer ordentligt, kanske göra en och annan lättare justering språkligt sett, men framför allt se till att gripa tag i berättelsen igen och förhoppningsvis också få inspiration till fortsättningen. To be and to remain in spirit!!!

Jag har längtat så länge nu, känns det som, till att ha tid och möjlighet kunna ta tag i skrivandet igen. Så nu har jag sagt ifrån lite här och där och framför allt till mig själv, att om lite drygt två veckor kommer jag att ägna varje dag åt skrivande. Åt den här berättelsen jag har växande inom mig.

Jag ser verkligen fram emot det. Mot juli 2020. Och fram till dess ska jag försöka göra vad jag kan – när det gäller skrivande vad som helst. För att åtminstone BÖRJA!

Men jag har ännu inte bestämt mig för hur många ord jag ska sätta upp som mål denna gång. 50000 är väldigt kämpigt, så det ska jag inte välja. Valde 30000 då i april, men det gick inte så bra. Inte då. Kanske till stor del eftersom det jag hade föresatt mig att skriva helt enkelt tog slut! Det räckte ungefär halva månaden, sen fanns det inte mer att skriva om det ämnet. Och det blev dessutom så dåligt att jag slängde alltihop. Men eftersom jag hade ”skrivit av mig”,  var jag väl helt enkelt färdig med hela den historien. Och minnena.

Så det gjorde ju nån nytta, trots allt.

Kanske ska nöja mig med målet 24000? Det motsvarar ett snitt på 800 ord per dag. Hellre då att jag skriver mer, men slipper kvävas av stress. För så har det varit varje gång.

Och det jag nu ska ta tag i igen, är mycket roligare att skriva… pure fantasy! Om Mz Eliza…. jojo!
Och jo… jag skriver på engelska… hur i hela friden jag nu kom på den idéen.

Dessutom börjar vi så sakta – eller fort – närma oss juli månad. Då är det dags för CampNaNoWriMo igen, vilket jag hade tänkt engagera mig i. Men känner nästan lite smått panik nu när den ena dagen efter den andra rullar förbi mig, utan att jag ens gör ett försök till lite mer ordentligt skrivande.

Jag borde åtminstone läsa igenom det jag har skrivit hittills så jag får ett grepp om var jag är i berättelsen och även – förhoppningsvis – få en glimt av vad ”som händer sedan”! Tänk! Jag var ”Vinnare” tre gånger under 2019. Camp i april och i juli, och vanlig NaNo i november. Och nu i april blev det bara en stor flopp.

Visst! jag kan ju skylla på både det ena och det andra! Arbetet i föreningen, dotterns flytt, jodå! Kan nog hitta ännu mer att skylla på. Men det vore inte helt rättvist. Det finns också åtskilliga timmar under de senaste månaderna som jag mer eller mindre har ”slösat” bort. Om nu ”slösa” är rätt ord.

Att läsa böcker. Att umgås med vänner. Umgås med familjen. Skratta med dom. Se en och annan film! Cykla ute i vårvädret! Absolut inte fråga om slöseri med tid, utan snarare nödvändigheter i vardagen.

Slöseri, möjligen, ett spel jag har på iPaden – men å andra sidan finns det ju en viloaspekt i sådant. Och just det här spelet kräver an hel del logik, och jag tränar mig i att inte gå för fort fram utan tänka efter före varje ”drag”. Eller vad man nu ska kalla det. men har kanske blivit lite väl många timmar på det, trots allt.

Å andra sidan har jag bara 4 böcker kvar nu i serien om Isfolket. Min mamma hade tyckt det var slöseri att läsa böcker. Men hon är ändå inte här nu, och hade nog ändå förstått om hon ser mig nu, att läsa inte alls är nåt slöseri.

Men vad jag behöver göra nu, är att grabba tag i lite rutiner. Lite schemaläggning kanske. Lite ”måste”! Att bara vilja göra nånting, får ingenting gjort. Typ få röran ur huvudet och sätta den på pränt istället.